tisdag 15 februari 2011

Grenade

Hans röst, den bryter, hans längtan, förtvivlan ger rösten ett desperat rasp som påminner mig om bromsar som skriker när faran upptäcks nära, nära. Kollisionen är redan där, oundviklig, men man kämpar mot den. Trycker bromsen i botten med all kraft, men försent..

Jag är där nu, i upplösningstillståndet. Paniken river i mitt bröst samtidigt som allting bara pågår utanför. Känslomonstret.. Känns som att jag är fast i mina fysiska förnimmelser och inte kan se bortom dem. Trycket i bröstet.. Som ett sug, som om jag skulle kunna sugas in i mig själv och försvinna, upplösas.

Gode gud, när ska jag sluta vara så sjuk i huvudet?

Eller snarare, när ska jag sluta vara så rädd för allt? Det jag inte har känns hopplöst långt borta och det jag har känns som kvicksilver i mina händer. Mod, ge mig mod!! Och tillit! Livet är tufft, jag vet, men det skulle vara så skönt att känna tillit till att det ordnar sig. Jag gör det ibland och då kan jag andas. Det är skönt att andas. Ska göra det på yogan ikväll med mina elever. Det sägs att lärare lär ut det de själv behöver lära sig. Det stämmer i mitt fall..

Tack mina kära läsare för allt pepp och stöd och för goa, goa kramar. Ni betyder mycket för mig:)

Kram från Tinnitus som ska försöka skölja bort spänningarna med varmt vatten..