Ambitions

Jag såg Emil Jensens föreställning igår.

http://www.emiljensen.se/h09/turneplan/

Den var fantastisk. Han var fantastisk. Inte bara för att han är otroligt rolig och klok, utan också för att han bjöd på sig själv.
Han bjöd på sig själv.
Smaka på det uttrycket, tänk ordentligt på vad det innebär.

Att bjuda på sig själv.
Att säga till omgivningen: Varsågod, här är jag. Ta för er, tyck och tänk. Och känn.
Känn med mig, för mig, gärna in mig.

Det är modigt. Modigt och vackert. Och framförallt är det snällt. Det är så sjukt j-vla snällt att bjuda på sig själv så jag tror inte att nån av alla dom fina människorna som gör det fattar det själva. Jag tackar er, tackar er ödmjukast och säger till alla oss andra. Gör det! Bjud på er!

spotify:track:2yi9pupBOOKH3HjykVTYcH

Det är så märkligt hur vi längtar så starkt efter att bli sedda, men ändå så är vi så noga med att gömma oss. Hur går det ihop?

Vi vill bli sedda för dom vi är, men samtidigt är vi så rädda för att inte duga som vi är så vi vågar aldrig prova. Emil provar. Jag tycker att vi ska följa hans exempel.

På jobbet träffa jag mängder med människor som slutat våga. De har fått höra så många gånger under sin uppväxt att de inte är snälla nog, inte duktiga nog, inte coola nog för att bli omtyckta och respekterade. Självupptagna föräldrar och/eller elaka skolkamrater har präglat in märken i öron, ryggar, nackar, handflator, insidan av ögonlocken. Sen går livet vidare, man lämnar skolan, föräldrahemmet och förhoppningsvis hittar man kärleksfullare människor att omge sig med.

Men när som helst kan såren öppnas igen. All kritik är ett hot mot den återuppbyggda självkänslan eftersom den står på ostadig grund. Har man otur så är grunden så pass ostadig att hela bygget rasar när stormen rasar eller marken skakar. De dagliga prövningarna blir för de här människorna mer än bara naturliga nötningar. På ett hus med gediget fundament kan man reparera det mesta, oftast med enkla medel. Men om fundamentet inte fick byggas i lugn och ro av varsamma händer så är utgångsläget ett helt annat. Huset är ömtåligare och skadorna av annan dignitet. De är mer frekventa och svårare att åtgärda.

Varför? För att varje liten vindpust skakar huset. Varje vibration sätter igång ekon som skallar mellan husets väggar och stegrar i intensitet. Skräcken sätter igång, väcks som en vakthund och börjar skälla. Nu kommer det, nu börjar det igen. Snart kommer huggen, slagen, gliringarna, sarkasmen, hånskratten, hoten, de föraktfulla blickarna, hatet. Du måste göra något, nu! Göm dig, skydda dig, spring, slåss, GÖR NÅGOT!

I det här läget finns det olika vägar att gå. Emil går en väg. Han ställer sig på en scen, i rampljuset och säger högt till alla som vill lyssna: Oj, vad det stormar! Aj, vad det gör ont!
Randy i The Wrestler gick en annan väg. Med ett brett ärr över bröstet och självhatet ringande i öronen gick han in i ringen: Det här huset är skräp, det finns inget hopp, jag kan lika gärna riva det.

Och mellan dessa två ytterligheter finns en oändlig massa andra vägar, stigar, gränder, autostrador.

To be continued.. (Tinnitus har ett diskberg att ta itu med..)

Viva la vida

Igår var en intensiv dag.
Möten som skakade om det där virrvarret inuti och ögon som tittade och förstod och försökte hjälpa och gjorde det fast det enda dom sa var att det inte finns något att göra. Du måste bara gå igenom det här Tinnitus. Det finns inga genvägar.
Idag känner jag mig helt lugn. Dödsångesten har retirerat- det är med den som med vampyrer, de brinner upp i dagsljus.

Jag mediterade nu på morgonen och en känsla av oövervinnerlighet infann sig.

Jag håller på och läser en text, har nog nämnt den i ett tidigare inlägg. Författaren skriver om hur vårt inre är pulvriserat, mutilerat och förkrympt, vi har en inneboende destruktivitet som kan ta över oss och få oss att förstöra allt som är gott och hur vi ska kunna få ihop detta med Gud och kärleken som också bor inom oss. Har Gud också ett trasigt hjärta, frågar han oss. Är vi här för att hjälpa Gud att hela sitt hjärta?
Jag tycker det är fantastiskt. Hur man kan möta andra människor, i verkligheten eller i ett skrivet stycke och känna hur mötet öppnar upp rum inom en, nya världsrymder. Det är ännu något obenämnbart, som ett stycke okänd landmassa vid horisonten, men det finns där, högst verkligt och samtidigt alldeles magiskt.

Kramar från Tinnitus, som ska ut i dagsljuset och se om hon brinner upp. Av aska blir det bördig jord...

Happyland

Stämplar.
Etiketter.
Problembeskrivning.
Identitet.
Diagnos.
Kategorier.
Förklaringsmodeller.
Personlighet.
Typologi.

När allt inuti bara är förvirring. När man märker att något pågår inuti men inte kan fånga det i ord. Då hjälper samhället till. Stramar upp, strukturerar, ringar in, ramar in, fångar upp eller låser in. Fångar i fållor.

Vi är så komplexa. Och vi vet det. Och ändå så ska vi hela tiden förenkla. Jag tycker inte att det är ok. Det gör mig förvirrad. Jag passar inte in i några av dessa ramar, normer, kriterieanhopningar. Jag är min alldeles egna och ändå längtar jag så hett efter att få en rubrik, en headline, ett epitet. Det här är du tinnitus. För jag känner mig inte som ett jag. Som ett helt. Jag känner mig som fragment, som små bitar som sitter väldigt löst sammanfogade och ändå ska detta "jag" fungera som ett helt sammanhållet, sammanhängande ett.

Alla dessa människor jag träffar. Alla ska dom sorteras, in i fåror, märkas som får. Personlighetsstörning, depression, ångest, tvång. Dom är inte det. Alla dom här namnen gör mig förvirrad. Dom är olyckliga, men inte bara det. Dom är förvirrade, men inte bara det. Dom är hjälpsökande, men inte bara det. Dom är också fulla av andra upplevelser och egenskaper och minnen. Kanske är min uppgift att desillusionera dem. Att få dom att inse att dom inte behöver mig, att dom är perfekta som dom är och inte ska förändras? Så känns det i alla fall, men hur går det ihop med att sätta diagnos på dem och inleda ett sk förändringsarbete. Ja, jag vill förändra något, jag vill införa fullständig självacceptans, men det gör man bara genom att sluta försöka.

Paradoxen, igen är den där. Gäckar mig. det känns som att jag döljer något för mig själv. eller så är det bara så världen är konstruerad. Oenhetlig. Värld-en, är o-en-hetlig.

Jag vill bara möta dem, på samma sätt som jag försöker möter mig själv, med omtanke, öppenhet och acceptans. Jag har fortfarande prestationskrav på mig själv och när dom kommer in i en terapisession så låser det sig. Jag tänker bara på mig själv och vad jag ska säga nu och om det finns någon teori som kan förklara och lösa och leda väg. Jag glömmer relationen och den som sitter mitt emot mig, full av tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar. Och minnen. Och vilja som ska uppmuntras och inte kvävas av struktur och andras kunskap och erfarenheter (se vetenskap). Jag är fenomenolog, så är det bara.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fenomenologi

Kram från tinnitus, som är full av kärlek och lugn och tillit och som hoppas att ni också får känna så idag..

The puzzle

Läser en text om mysticism och psykoanalys. Försöker greppa livet och verkligheten. Eller fly det, ibland blir jag inte klok på vad jag håller på med.
Inom vissa psykologiska inriktningar ses existensiella funderingar som ett tecken på depression och som ett undvikandebeteende. Inom andra är det en essentiell del av livet.

Och här sitter jag, nånstans i mitten av det hela, i mitten av mitt eget universum och ja, jag vill bort. Samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans än där jag är. I mig själv. Jag tror inte det är en paradox. Jag kan ju vara mitt i mig själv på Bali också. Men jag, är ju inte bara jag. Mitt universum innebos ju också av det som är en del av mitt liv just nu. Så om jag stack skulle det vara lite som att en planet i mitt universum stack iväg till en annan galax. Det skulle vara samma planet men ändå inte.

Jag tror att jag har förväxlat surrender med sorg. Det är den här morgonens och ett av mitt livs största insikter. Surrender betyder inte att ge upp, det betyder att släppa taget om det man tror och ta in det som är. Och en massa andra saker. Som att inse att det finns andra och kanske större krafter än den egna. Att öppna hjärtat för kärlek.
Det är tillbedjan och underkastelse utan att vara självförnekande och självförminskande.

I´ve got my best shoes on and I´m ready for it all.
(Ane Brun, Raise my head, 2oo8)

http://open.spotify.com/track/2DAACd46RTOci4voix82Zb

Ha en underbar dag, kramar
Tinnitus (som längtar och saknar och lever och lär)

Jag är en vampyr

Ja ja, tinnitus har hjärttinnitus och tårarna sitter där dom sitter. Så blir den här texten också märkligt torftig. Ibland är det som att det stora som händer inuti inte får ordbehandlas. Jag bara sitter här och känner och känner men jag kan inte foga samman bokstäverna som passar med insidan.

Mina händer är varma, mina fötter är kalla, jag har en rynka mellan ögonbrynen och medicinen gör påsar under ögon som glöder. Det står en vinare i köket och kroppen vill ha den. Min rygg är rak när jag tänker på det men glömmer jag rasar den samman och jag blir en pöl i min stol en slokande krok över tangentbord som inte kan ge några svar. Fejjan uppe, vänner som spelar och länkar och chattar och jag bara väntar. Läste om gudar idag, satt på biblioteket och var glad. Blev bjuden på fika, inte var dag, och ögon vände sig mot mig men jag fäste mig inte vid dom, hjärnan på högvarv och jag var glad att det fanns en himmel därute som var blå sen skulle vi gå. Hemma igen, vid datorn igen, skriver och sen. Hjärtat känns tomt igen.

kram från tinnitus (som är så nära som ingen får gå)

Far har lärt mig

Tinnitus ska på date... Så mycket för goda intentioner..

Mannen jag ska ut med, jag har inte träffat honom. Han säger att vi har träffats, men jag kommer inte ihåg det så då räknas det inte. Han verkar intressant, håller på med teater, reser... Han ser inte ut som min typ, men han är rolig. Om inte annat så får jag en trevlig kväll.

Vad ska man göra? Låta bli att leva? Kärlek, är inte det livet?

Mitt år, som skulle ge mig tid att läka.. Kanske är det fortfarande en bra idé. Kanske ska jag ställa in det här. Jag blir bara så nyfiken. Och har svårt att stå emot kicken, bekräftelsen, kittlingen.

Och så tänker jag att kanske behöver sår mer än tid för att läka, de behöver ju luft också. Eller så har jag redan läkt? Läkt från förra såret, från det förförra också. Kanske.

http://open.spotify.com/track/05TpSohLNpRTRyPiyLnQlV

Skrev precis till två gamla spöken. Stället jag är på nu vill att jag ska ge för att läka. Jag vill alltid ge för att läka. Kommer jag att bli sårad om jag inte får svar? Eller kommer jag att vara nöjd med att ha gett? Just nu känner jag mig lugn. Som att jag är min egen och full av kärlek. Nöjd.

Det verkar som att det är svårt för mig att ställa upp regler och sen följa dem. Men jag vet ju så lite om livet och jag tycker inte om begränsningar. Jag tycker om att möta varje dag med ett öppet sinne, varje människa som om den vore god och varje stund som full av möjligheter. Lidandet, kommer det av detta förhållningssätt eller av det faktum att jag ibland blir ledsen av konsekvenserna. Eller är det så att jag inte lyckas behålla öppenheten, blir fast i rädslan och skapar lidandet själv?

Jag tycker inte att livet är enkelt. Och jag tror inte på människor som försöker förenkla svåra saker. Jag tror på skapande, på att livet är precis så som vi tror att det är och att vi kommer att möta precis det vi föreställer oss och att det både är precis som det ska och kan förändras.

Vi får se hur det blir med dejten.. Jag har second thoughts...

Kram från Tinnitus (som tycker att komplexitet och ambivalens är livsviktigt:))

Round table conference

Det är ju också så att det känns väldigt fåfängt att tro att det kommer att komma män att säga nej till. Det är ju dessvärre inte så att de står på rad utanför min dörr och väntar ivrigt.
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?

Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?

Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.

Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.

Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..

Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!

Bilden i mitt huvud

Drömmen... Drömmen. Hans blick. Hans värme. Hans hud. Allt var mjukt, skimrande, rörelserna långsamma, ögonblicken oändliga, allting var värme, ingen kyla, bara öppet. Kom in, sa hans blick, jag är öppen för dig. Jag älskar dig. Vi var öppna för varandra, inga hinder emellan, bara öppenhet, mottaglighet, förståelse och acceptans. Ingen rädsla, inget avstånd, som att simma i vatten, följsamt, omsluten, ett helt.

Ett år utan män

Drömde om kärlek i natt. Drömde att jag var tillsammans med en kille jag dejtade i våras. I verkligheten gick det åt pipan i rasande fart, men i drömmen var vi djupt förälskade. Vi låg och gosade, vi sprang runt på stan med vänner, vi träffade hans mamma. Han var lika förälskad i mig som jag i honom och han var stolt över mig för jag vunnit en prestigefylld frågetävling om konst (Han är konstnär). Det var som i Slumdog Millionaire, jag minns att jag tänkte i drömmen att jag hade otrolig tur med frågorna. Men jag vann och det var huvudsaken. Då kunde i alla fall andra tro att jag var smart och påläst... Jag vann över honom också, med en poäng, men han var en bra förlorare, gladdes åt min vinst och lyste av stolthet över sin kloka flickvän(jag).

Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.

Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.

Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.

En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.

Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.

Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.

Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)

Obsession

Jag är besatt. Jag gillar det inte. Men jag kan inte låta bli. Jag ger efter. En indisk avatar (halvgud) har sagt att det enda sättet att bli av med ett behov är att tillfredsställa det. Jag hoppas att det är så.

Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)

Shame, shame, shame

Läste mitt förra inlägg och insåg att jag presenterat ännu en paradox.

Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..

Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.

Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..

Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!