Livet.. Jag visste att stora saker var på gång, men så här stora kunde jag inte föreställa mig.
Vad ska hända härnäst?
Vad ska toppa det här? Vad toppar kärleken?
Inget. Ni vet det och jag vet det. Inget är större än kärleken.
Så är det. Tinnitus är kär.
Berätta det inte för honom. Inte än.
Jag vill spara på orden, ge dem när allt landat och fått sin plats.
Jag är livrädd. För att bli sviken och sårad. För att såren ska rivas upp på nytt och självförtroendet rämna. Jag utsätter mig för risker. Stora risker.
Lustigt. Vartenda steg känns som ett slag på en gong-gong in i framtiden. Det är stort, dramatiskt, ödesmättat. Vad är vi? En man och en kvinna som mötts. Inget mer.
Men det är inte så det känns. Det känns som något mycket mer, som att historia blir levande och att generationers ögon följer våra rörelser.
Men som nu, när jag skickat meddelande, och inte omedelbart får svar, då är det som att Döden ligger under sängen och väntar på att jag ska somna. Som att ligga i giljotinen, stå med ögonbindel med ryggen mot en vägg, spännas fast för injektion, hela min kropp blir till en pulsåder synlig under tunt lager hud, ömtålig, livsbärande. Ett stort sår öppnas på framsidan av kropp och jag känner mig avskalad, rå. Det är inte rimligt. Men det är så det är. Det är så jag är. Sårbar.
Den finaste mening jag någonsin läst är denna:
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Björn Ranelid skrev den, titeln på en av hans böcker. Jag har inte läst boken, tror inte att jag skulle tycka om det han skriver. Men meningen. Orden. Den tar mig. Det är så jag behöver älskas. Jag hoppas han förstår det. Jag hoppas han klarar det. Det är så jag vill älska honom.
Kärleken. Den kommer som om det var det mest självklara i världen. Kanske vet den om att den aldrig är en objuden gäst. Den tar sig in i mitt hem, i mitt hus, i mitt liv med en hemtamhet som chockar mig. Som om den redan kände mig. Som att en del av mig gjort upp planer med kärleken i smyg, och nu är tiden för överraskningen här.
Kärleken han ser inte ut som de andra. Jag har bytt mina alver mot en hob. Han är min Samwise Gamgee. Han känns inte som de andra heller. Han känns inuti mig så som mitt skogsrå kändes, men utan smärtan, utan besattheten, utan skammen. Jag vill bara hålla hans lilla hand och känna det mjuka men starka. Han kallar mina händer för dasslock. Och det gör mig inget. Han får skämta om mig. För mig är det stort. Jag blir inte ledsen, jag bara daskar honom i rumpan med ett av locken.
Systrar, vänner, älska er själva. Ta hand om er. Bär er själva som den sista droppen vatten. Ni är gjorda av kärlek, ni är kärlek. Ni är stjärnstoft, drömmar, längtan och hopp, ni är allt det vackra i livet. Ni är ögonen som kan se miraklen, hjärtana som kan känna kärleken, kropparna som kan uppleva undret. Ni är universum, världsrymder och galaxer.
Snart är 2009 över, snart börjar ett nytt år. Dröm om det, dröm om det nya. Dröm era vackraste drömmar och känn hur marken bär er när ni sätter ner fötterna på golvet i gryningen.
Kramar från Tinnitus, som är tacksam över alla systrar därute och för att undrens tid inte är förbi.
onsdag 30 december 2009
lördag 26 december 2009
Emil, anställ mig!
Jag är i och för sig osäker på om den här bloggen skulle imponera på en potentiell arbetsgivare. Som tur är så är jag inte ute efter att imponera. Snarare att sänka förväntningarna så till den milda grad att de nästan försvinner och allt jag gör kommer att framstå som genialiskt, jovialiskt, alkaliskt.
Jag skojade bara. Jag kan inte sluta försöka imponera på andra, jag gör det lika omedvetet som att andas in när luften i lungorna är slut. Behovet har varit starkt alltsedan unga år. Värst var gången då 14-åriga Tinnitus skulle imponera på snyggaste killen i gatan.
Snyggaste killen i gatan hette Peter Strand. Han hade nyss flyttat in, var två år äldre än mig, hade hår som Simon Le Bon och var det snyggaste jag nånsin sett. Han blev snabbt efter inflyttningen ihop med snyggaste tjejen i gatan, men ack nej, mitt unga hjärta gav inte upp sin dröm så lätt. Jag tog varje tillfälle i akt att visa min förträfflighet för Peter Strand.
Denna ödesdigra vintermorgon använde jag min rosasvarta Crescent och mina välutvecklade cyklingskunskaper för att få honom att förstå vem han egentligen borde vara med. Jag cyklade om kärleksparet, de hade så klart alltid sällskap till skolan, i hög fart med ett snabbt -Hej!. På isbelagd gata. När svängen kom skulle jag minsann visa dem hur en sväng skulle tas. Jag var minsann något annat än den späda lilla tjejtjej han hade valt, jag var minsann både våghalsig och en jäkel på att cykla.
Ja, ni förstår ju alla hur det gick. Svängen svängde, men inte jag. Istället vek min cykel av under mig, med mig och jag landade på sidan halvvägs ut i gatan. Tänk er: Jag ligger där, i snömodden, på gatan, hjälplös och insnärjd i min fina Crescent, och vad gör gulliga kärleksparet? Dom tittar på mig, småler och.. cyklar förbi.
Det blev aldrig jag och Peter Strand. Flera år senare korsades våra vägar än en gång, och han hamnade av en slump på fest hemma hos mig. Vi var sex år äldre och han hade fortfarande samma frisyr som Simon le Bon. Han hade dessutom börjat med body building. Peter Strand var numera stor som ett hus. Jag gillar inte muskler så mycket, men Peter Strand bara skulle jag ha. För revansch.
Det var inte så svårt att få Peter Strand längre. Han åt ur min hand. Och jag kysste honom och ringde honom aldrig. Han berättade den kvällen att han aldrig glömt mig. Att han aldrig sett en tjej hantera en Crescent som jag.
Nä. Det sa han inte. Men jag är säker på att han tänkte det när han slöt ögonen och böjde sig fram för att nå mina läppar. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han fått en ny chans, nu när ungdomens dårskap flytt hans kropp och han insett vilken sorts kvinna han nästan gått miste om. Därför, och endast för detta, har jag aldrig slutat försöka imponera. För jag vet, att det kommer att ge resultat.
Jag har en bild av att detta beteende inte är så normalt för en kvinna. Det vanliga är väl att det är män som försöker imponera? Fast kanske inte ändå, vi har väl bara olika normanpassade sätt att göra det på. Men jag skulle vilja sluta. Jag tror inte att det är bra för mig att hålla på sådär. Varför försöka vara någon annan än den man är?
Eller? Ska man försöka visa sig från sin bästa sida, söka bli en bättre, mer fantastisk människa, nå över sin inbillade gränser, sträva efter stjärnorna och nå lite längre än rännstenen? Det är ju något vackert i det också.
Sluta, börja, börja sluta, sluta börja och och och och.. Släppa taget. Bara vara. Vi är human beings, inte human doings, brukar min yogalärare säga. Själv är han den mest intensiva människa jag nånsin mött.
Paradoxer, jag älskar dom.
kram från Tinnitus, som tycker det är så skönt att vara hemma.
Jag skojade bara. Jag kan inte sluta försöka imponera på andra, jag gör det lika omedvetet som att andas in när luften i lungorna är slut. Behovet har varit starkt alltsedan unga år. Värst var gången då 14-åriga Tinnitus skulle imponera på snyggaste killen i gatan.
Snyggaste killen i gatan hette Peter Strand. Han hade nyss flyttat in, var två år äldre än mig, hade hår som Simon Le Bon och var det snyggaste jag nånsin sett. Han blev snabbt efter inflyttningen ihop med snyggaste tjejen i gatan, men ack nej, mitt unga hjärta gav inte upp sin dröm så lätt. Jag tog varje tillfälle i akt att visa min förträfflighet för Peter Strand.
Denna ödesdigra vintermorgon använde jag min rosasvarta Crescent och mina välutvecklade cyklingskunskaper för att få honom att förstå vem han egentligen borde vara med. Jag cyklade om kärleksparet, de hade så klart alltid sällskap till skolan, i hög fart med ett snabbt -Hej!. På isbelagd gata. När svängen kom skulle jag minsann visa dem hur en sväng skulle tas. Jag var minsann något annat än den späda lilla tjejtjej han hade valt, jag var minsann både våghalsig och en jäkel på att cykla.
Ja, ni förstår ju alla hur det gick. Svängen svängde, men inte jag. Istället vek min cykel av under mig, med mig och jag landade på sidan halvvägs ut i gatan. Tänk er: Jag ligger där, i snömodden, på gatan, hjälplös och insnärjd i min fina Crescent, och vad gör gulliga kärleksparet? Dom tittar på mig, småler och.. cyklar förbi.
Det blev aldrig jag och Peter Strand. Flera år senare korsades våra vägar än en gång, och han hamnade av en slump på fest hemma hos mig. Vi var sex år äldre och han hade fortfarande samma frisyr som Simon le Bon. Han hade dessutom börjat med body building. Peter Strand var numera stor som ett hus. Jag gillar inte muskler så mycket, men Peter Strand bara skulle jag ha. För revansch.
Det var inte så svårt att få Peter Strand längre. Han åt ur min hand. Och jag kysste honom och ringde honom aldrig. Han berättade den kvällen att han aldrig glömt mig. Att han aldrig sett en tjej hantera en Crescent som jag.
Nä. Det sa han inte. Men jag är säker på att han tänkte det när han slöt ögonen och böjde sig fram för att nå mina läppar. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han fått en ny chans, nu när ungdomens dårskap flytt hans kropp och han insett vilken sorts kvinna han nästan gått miste om. Därför, och endast för detta, har jag aldrig slutat försöka imponera. För jag vet, att det kommer att ge resultat.
Jag har en bild av att detta beteende inte är så normalt för en kvinna. Det vanliga är väl att det är män som försöker imponera? Fast kanske inte ändå, vi har väl bara olika normanpassade sätt att göra det på. Men jag skulle vilja sluta. Jag tror inte att det är bra för mig att hålla på sådär. Varför försöka vara någon annan än den man är?
Eller? Ska man försöka visa sig från sin bästa sida, söka bli en bättre, mer fantastisk människa, nå över sin inbillade gränser, sträva efter stjärnorna och nå lite längre än rännstenen? Det är ju något vackert i det också.
Sluta, börja, börja sluta, sluta börja och och och och.. Släppa taget. Bara vara. Vi är human beings, inte human doings, brukar min yogalärare säga. Själv är han den mest intensiva människa jag nånsin mött.
Paradoxer, jag älskar dom.
kram från Tinnitus, som tycker det är så skönt att vara hemma.
fredag 25 december 2009
Christmas Wine
Morgonen efter en natt full av drömmar.. Mina drömmar är så nära mig, jag kan känna dem i kroppen, som omfamningar, viskade ord och fingertoppar mot min kind.
Julafton, min familj. Och jag. Jag är vaken med dem, och inser att jag aldrig varit så nära.
Allt är bara närhet och öppenhet och jag undrar hur det ska bli om jag fortsätter så här. Kan man välkomna allt som kommer ens väg? Jag har ingen visshet, det finns bara välvilja och nyfikenhet. Och en upprymdhet inför de storheter som lurar inuti. Framtiden är återigen öppen. Målet år ånyo oklart. Jag älskar så att vara just här. I ovissheten, i drömmarna, i fantasin om framtiden och alla dess möjligheter. Jag kan välja mitt liv, min nya riktning, men jag vill låta den välja mig. Jag vet att min tur är väntan och jag ska njuta min tid i detta drömska rum.
Jag drömmer om honom. Jag trodde att kärleken tagit slut, men jag återförstår att han alltid kommer att finnas där, på sin tron av drömmar och längtan, i benhård emalj. Jag undrar om han, som jag får kämpa för att hålla minnena borta. Jag tror det, med dårens övertygelse om sin inre sanning. Vi har varit varandras och jag undrar om något kan söndra ett sådant band. Vi har förhållanden, men hur ofta älskar vi utan förbehåll?
Jag drömmer om honom och det är verklighet. Min kropp bär honom med sig och när jag sover är han där. Min kropp vill påminna mig, den vill väcka min galna längtan och få mig att korsa Atlanten. Allt för att den åter ska få känna begäret. Den lurar mig, kroppen min, tror att lyckan bor i njutningen, trots att hjärtat lider och själen dräneras, tappas på all sin kraft. Han vill inte ha mig och jag vet det och förstår det, men när jag sover bestämmer kroppen.
Jag förstår att jag levt en dröm, och när jag sover vill min kropp tillbaka till drömmen. Men det är inte dags att springa. Det är dags att vänta. Mitt könummer har inte kommit upp, och ödet har massor att ta itu med innan det är min tur.
En kram full av universum, från Tinnitus som ligger överst i en våningssäng och väntar på livet. Eller frukost.
Julafton, min familj. Och jag. Jag är vaken med dem, och inser att jag aldrig varit så nära.
Allt är bara närhet och öppenhet och jag undrar hur det ska bli om jag fortsätter så här. Kan man välkomna allt som kommer ens väg? Jag har ingen visshet, det finns bara välvilja och nyfikenhet. Och en upprymdhet inför de storheter som lurar inuti. Framtiden är återigen öppen. Målet år ånyo oklart. Jag älskar så att vara just här. I ovissheten, i drömmarna, i fantasin om framtiden och alla dess möjligheter. Jag kan välja mitt liv, min nya riktning, men jag vill låta den välja mig. Jag vet att min tur är väntan och jag ska njuta min tid i detta drömska rum.
Jag drömmer om honom. Jag trodde att kärleken tagit slut, men jag återförstår att han alltid kommer att finnas där, på sin tron av drömmar och längtan, i benhård emalj. Jag undrar om han, som jag får kämpa för att hålla minnena borta. Jag tror det, med dårens övertygelse om sin inre sanning. Vi har varit varandras och jag undrar om något kan söndra ett sådant band. Vi har förhållanden, men hur ofta älskar vi utan förbehåll?
Jag drömmer om honom och det är verklighet. Min kropp bär honom med sig och när jag sover är han där. Min kropp vill påminna mig, den vill väcka min galna längtan och få mig att korsa Atlanten. Allt för att den åter ska få känna begäret. Den lurar mig, kroppen min, tror att lyckan bor i njutningen, trots att hjärtat lider och själen dräneras, tappas på all sin kraft. Han vill inte ha mig och jag vet det och förstår det, men när jag sover bestämmer kroppen.
Jag förstår att jag levt en dröm, och när jag sover vill min kropp tillbaka till drömmen. Men det är inte dags att springa. Det är dags att vänta. Mitt könummer har inte kommit upp, och ödet har massor att ta itu med innan det är min tur.
En kram full av universum, från Tinnitus som ligger överst i en våningssäng och väntar på livet. Eller frukost.
tisdag 22 december 2009
Running up that hill
En dag kvar på jobbet. Sen är sex års kamp avklarad. Och jag avslutar med en rykande succé. Man kan inte säga något annat. Det senaste året har jag gått från klarhet till klarhet. Tack mina fantastiska lärare!
http://open.spotify.com/track/3MhXUcqzPp0DRHKkFIRGqS
Kraaaam!!
http://open.spotify.com/track/3MhXUcqzPp0DRHKkFIRGqS
Kraaaam!!
måndag 21 december 2009
Dur och moll om vartannat
http://www.svd.se/mathalsa/mathalsa/optimist_3925615.svd
Ja, det är lättare sagt än gjort. Plus att det ju är hemskt irriterande när någon säger till en vad man ska göra. Jag tror bestämt på att man behöver tjura ibland. Vi tjurar ju av en anledning, eller hur? Visst att man kan bli för fixerad vid det negativa, se mörka moln överallt, men det handlar ju om rädsla. Och det kan man ju ha anledning till om man blivit skrämd en massa gånger.
Jag tror inte på generella råd. Jag tror inte på att mata folk med färdiga lösningar. Det är fördummande. Det kan vara en hjälpande hand ibland, men det som kommer att hjälpa oss mest är att hitta vår egen kreativitet, våra egna lösningar, inte att följa recept.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sluta-latsasjobba_3970737.svd
Jag tror inte heller på att vara fanatisk, jag tror på att vara pragmatisk. Om det funkar med råd i en given situation så ge det, ta det. Men jag vet att det finns massor av människor som inte mår bra av dessa allmänna uppmaningar. För dem blir det ännu en skuldbörda, ännu ett krav som de inte kan leva upp till... Så många människor lider av att känna sig otillräckliga och klämkäcka råd hjälper inte dem. De behöver någon som lyssnar på dem, som orkar ta sig tid att höra deras historia.
http://open.spotify.com/track/5azs85HE1UJbkluyoLkxAW
Men Tinnitus, ska man sluta uppmana folk saker helt och hållet? Ja, varför inte? Vad skulle hända? Skulle folk gå vilsna genom öknen? Skulle vi bli den herdelösa skocken får? Eller skulle vi faktiskt hitta vår egen sanning?
Tänk på saken! Eller skit i det! Gör vad du vill! Eller inte!
Kram från Tinnitus, som idag är på ett alldeles utomordentligt humör och tror att det beror på att hon gick till botten med det svarta igår. Eller kanske bara för att hon tog det lugnt.
Ja, det är lättare sagt än gjort. Plus att det ju är hemskt irriterande när någon säger till en vad man ska göra. Jag tror bestämt på att man behöver tjura ibland. Vi tjurar ju av en anledning, eller hur? Visst att man kan bli för fixerad vid det negativa, se mörka moln överallt, men det handlar ju om rädsla. Och det kan man ju ha anledning till om man blivit skrämd en massa gånger.
Jag tror inte på generella råd. Jag tror inte på att mata folk med färdiga lösningar. Det är fördummande. Det kan vara en hjälpande hand ibland, men det som kommer att hjälpa oss mest är att hitta vår egen kreativitet, våra egna lösningar, inte att följa recept.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sluta-latsasjobba_3970737.svd
Jag tror inte heller på att vara fanatisk, jag tror på att vara pragmatisk. Om det funkar med råd i en given situation så ge det, ta det. Men jag vet att det finns massor av människor som inte mår bra av dessa allmänna uppmaningar. För dem blir det ännu en skuldbörda, ännu ett krav som de inte kan leva upp till... Så många människor lider av att känna sig otillräckliga och klämkäcka råd hjälper inte dem. De behöver någon som lyssnar på dem, som orkar ta sig tid att höra deras historia.
http://open.spotify.com/track/5azs85HE1UJbkluyoLkxAW
Men Tinnitus, ska man sluta uppmana folk saker helt och hållet? Ja, varför inte? Vad skulle hända? Skulle folk gå vilsna genom öknen? Skulle vi bli den herdelösa skocken får? Eller skulle vi faktiskt hitta vår egen sanning?
Tänk på saken! Eller skit i det! Gör vad du vill! Eller inte!
Kram från Tinnitus, som idag är på ett alldeles utomordentligt humör och tror att det beror på att hon gick till botten med det svarta igår. Eller kanske bara för att hon tog det lugnt.
söndag 20 december 2009
Halo
Jag slog upp en sida i Bhagavadgitan idag. Jag har fått en liten miniversion av min yogalärare. Jag klarar inte att ta mig igenom stora mängder text för tillfället. Fragment räcker. Små pusselbitar. Så klart klagar min inre surgubbe på det och tycker att det enda rätta är att fördjupa sig i något, annars kommer jag att bli okunnig, ytlig och olycklig hela livet. Surgubben är framtidsfixerad. De flesta av hans meningar innehåller ett: Annars...
Olycksbådande, han är som soundtracket för en skräckfilm. Han bygger upp stämningen, sakta, sakta, spelar på de låga tonerna, för att sedan BOM! trycka på alla tangenterna samtidigt. WAAAAA!
Det är för mycket framtid nu. Jag känner hur jag blir indragen i den hela tiden och jag är inte där. Jag är här. I min lägenhet. Snö utanför. Framför datorn. I vardagsrummet. Och jag läser:
"Arjuna said: You extol (prisar) Sankhyayoga (the Yoga of Knowledge) and then the Yoga of Action. Pray tell me which of the two is decidedly conducive to my good.
Sri Bhagavan said: The Yoga of Knowledge and the Yoga of action both lead to supreme Bliss. Of the two, however, the Yoga of Action (being easier of practice) is superior to the Yoga of Knowledge.
The Karmayogi who neither hates nor desires should be ever considered a renouncer. For, Arjuna, he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
(Vers 5. 1-3)
Och det är den där sista meningen som tar mig. ".. he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
Craving-Aversion. Attraction-Repulsion. Raga-Dwesha. Åtrå-avsky. Men strävan efter upplysning, det är ju också en strävan, det är ju också ett begär. Det är inte logiskt att säga att att det är behovslöshet som är den sanna friheten eftersom det är ett begär i sig att nå den. Paradox.
Det är en önskan om att nå någon annastans än där man är. Även fast vi redan är upplysta och det bara är våra hjärnor som ska hinna ikapp. Det är så det känns, som att jag håller på att komma ifatt mig själv. Med terapins hjälp bygger jag livspusslet och jag ser det som en helhet, mer och mer. Jag har en trasig historia, men nu gör jag den hel. Jag hade inte kunnat göra det tidigare, det hade gjort för ont. Nu kan jag börja se varför jag känner det jag känner, varför jag reagerar som jag gör.
Jag tänkte skriva att jag kan se varför jag blivit den jag är, men jag är inte min historia. Min historia påverkar mig, men jag är mer än den. Jag är nuet och min framtid också. Kanske mer än så, det vet jag inte, än.
Men trots all denna kunskap så känner jag mig fångad. Ständigt. Som att någon, jämt, håller mig i jackan, i kragen, i örat, trycker upp mig mot en vägg, tränger in mig i ett hörn. Jagad, men fångad, på samma gång. Jag hålls i kopplet, dras framåt, tvingas tillbaka, men jag får aldrig hålla min egen takt, jag får aldrig hitta min egen väg.
Det är denna fångenskp jag vill vara förutan. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill lyssna till min egen röst, till mitt eget ord, till min egen känsla. Leva, utan gränser, utan stängsel, galler, grindar. Ut, jag vill ut!
Jag vill upptäcka livet. Jag vet att jag är fast i The Matrix och jag vill öppna ögonen, se utanför allt som människan skapat. Jag vill se sanningen. Jag vill se vem som håller i kopplet och få den att släppa.
Jag är rädd för imorgon. Jag är så rädd. Jag vet vad som kan hända. Om det går fel, om något händer så kommer jag att vilja döda mig igen. Jag vill inte känna så fler gånger. Det kanske är bäst att jag ställer in. Jag känner ju hur det ligger och lurar. Surgubben har inte dykt upp utan anledning. Han är springpojke åt Det Stora Hatet.
Det dök upp för snart två år sedan. Jag vet inte vad som lockade fram det. Men fram kom det och har varit med mig sedan dess. Det dyker upp ibland, när jag vill något, önskar något, hoppas på något. När jag blir ett litet beroende barn igen, då kommer det, väller in som en stor, svart skugga längs min vita vägg. Tornar upp sig inuti mitt hjärtas väggar och blodet förvandlas till rakblad, nålar, forsar genom mig och försöker öppna mitt skinn. Det är inte kniven som vill in, det är blodet som vill ut.
Jag skär mig inte. Det har jag aldrig gjort. Men tankarna på det söker mig ibland. DSH vill att jag ska dö. Dö för egen hand. Det slutgiltiga straffet för min oduglighet som människa.
Han tror att han ska träffa en normal människa imorgon. Hur ska han reagera när han märker att jag är något annat?
Alla systrar, glöm inte att ni är vackra. Att livet strömmar i er, lika mycket som döden. Och att ni är lyskraft och kärlek utan slut. Jag ska aldrig sluta kämpa för såna som oss. Jag ska få oss att lägga vapnen, att springa på lätta fötter över gröna ängar och låta ljuset genomströmma oss.
Om han vill gå med mig, om han är den som vågar, så är han välkommen. Om han är den som förstår, att bakom det hårda finns det mjukaste han någonsin hållt. Det finns andra som kommit nära, men som inte orkat, som inte velat känna allt det mörka, men som gärna velat dela det ljusa. De kan inte acceptera att det lever sida vid sida. Att det inte finns ljus utan mörker, inte kärlek utan sorg. Jag har lyskraft starkare än de flesta, men mitt mörker sträcker sig milsvitt omkring.
Vågar du leva i växlingarnas värld, där sommar bor granne med vinter och extas med döden?
Kramar från Tinnitus, som lyssnar på Melissa Horn och känner stormen vina inuti.
Olycksbådande, han är som soundtracket för en skräckfilm. Han bygger upp stämningen, sakta, sakta, spelar på de låga tonerna, för att sedan BOM! trycka på alla tangenterna samtidigt. WAAAAA!
Det är för mycket framtid nu. Jag känner hur jag blir indragen i den hela tiden och jag är inte där. Jag är här. I min lägenhet. Snö utanför. Framför datorn. I vardagsrummet. Och jag läser:
"Arjuna said: You extol (prisar) Sankhyayoga (the Yoga of Knowledge) and then the Yoga of Action. Pray tell me which of the two is decidedly conducive to my good.
Sri Bhagavan said: The Yoga of Knowledge and the Yoga of action both lead to supreme Bliss. Of the two, however, the Yoga of Action (being easier of practice) is superior to the Yoga of Knowledge.
The Karmayogi who neither hates nor desires should be ever considered a renouncer. For, Arjuna, he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
(Vers 5. 1-3)
Och det är den där sista meningen som tar mig. ".. he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
Craving-Aversion. Attraction-Repulsion. Raga-Dwesha. Åtrå-avsky. Men strävan efter upplysning, det är ju också en strävan, det är ju också ett begär. Det är inte logiskt att säga att att det är behovslöshet som är den sanna friheten eftersom det är ett begär i sig att nå den. Paradox.
Det är en önskan om att nå någon annastans än där man är. Även fast vi redan är upplysta och det bara är våra hjärnor som ska hinna ikapp. Det är så det känns, som att jag håller på att komma ifatt mig själv. Med terapins hjälp bygger jag livspusslet och jag ser det som en helhet, mer och mer. Jag har en trasig historia, men nu gör jag den hel. Jag hade inte kunnat göra det tidigare, det hade gjort för ont. Nu kan jag börja se varför jag känner det jag känner, varför jag reagerar som jag gör.
Jag tänkte skriva att jag kan se varför jag blivit den jag är, men jag är inte min historia. Min historia påverkar mig, men jag är mer än den. Jag är nuet och min framtid också. Kanske mer än så, det vet jag inte, än.
Men trots all denna kunskap så känner jag mig fångad. Ständigt. Som att någon, jämt, håller mig i jackan, i kragen, i örat, trycker upp mig mot en vägg, tränger in mig i ett hörn. Jagad, men fångad, på samma gång. Jag hålls i kopplet, dras framåt, tvingas tillbaka, men jag får aldrig hålla min egen takt, jag får aldrig hitta min egen väg.
Det är denna fångenskp jag vill vara förutan. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill lyssna till min egen röst, till mitt eget ord, till min egen känsla. Leva, utan gränser, utan stängsel, galler, grindar. Ut, jag vill ut!
Jag vill upptäcka livet. Jag vet att jag är fast i The Matrix och jag vill öppna ögonen, se utanför allt som människan skapat. Jag vill se sanningen. Jag vill se vem som håller i kopplet och få den att släppa.
Jag är rädd för imorgon. Jag är så rädd. Jag vet vad som kan hända. Om det går fel, om något händer så kommer jag att vilja döda mig igen. Jag vill inte känna så fler gånger. Det kanske är bäst att jag ställer in. Jag känner ju hur det ligger och lurar. Surgubben har inte dykt upp utan anledning. Han är springpojke åt Det Stora Hatet.
Det dök upp för snart två år sedan. Jag vet inte vad som lockade fram det. Men fram kom det och har varit med mig sedan dess. Det dyker upp ibland, när jag vill något, önskar något, hoppas på något. När jag blir ett litet beroende barn igen, då kommer det, väller in som en stor, svart skugga längs min vita vägg. Tornar upp sig inuti mitt hjärtas väggar och blodet förvandlas till rakblad, nålar, forsar genom mig och försöker öppna mitt skinn. Det är inte kniven som vill in, det är blodet som vill ut.
Jag skär mig inte. Det har jag aldrig gjort. Men tankarna på det söker mig ibland. DSH vill att jag ska dö. Dö för egen hand. Det slutgiltiga straffet för min oduglighet som människa.
Han tror att han ska träffa en normal människa imorgon. Hur ska han reagera när han märker att jag är något annat?
Alla systrar, glöm inte att ni är vackra. Att livet strömmar i er, lika mycket som döden. Och att ni är lyskraft och kärlek utan slut. Jag ska aldrig sluta kämpa för såna som oss. Jag ska få oss att lägga vapnen, att springa på lätta fötter över gröna ängar och låta ljuset genomströmma oss.
Om han vill gå med mig, om han är den som vågar, så är han välkommen. Om han är den som förstår, att bakom det hårda finns det mjukaste han någonsin hållt. Det finns andra som kommit nära, men som inte orkat, som inte velat känna allt det mörka, men som gärna velat dela det ljusa. De kan inte acceptera att det lever sida vid sida. Att det inte finns ljus utan mörker, inte kärlek utan sorg. Jag har lyskraft starkare än de flesta, men mitt mörker sträcker sig milsvitt omkring.
Vågar du leva i växlingarnas värld, där sommar bor granne med vinter och extas med döden?
Kramar från Tinnitus, som lyssnar på Melissa Horn och känner stormen vina inuti.
lördag 19 december 2009
O helga natt
Jag har fått dåliga nyheter. Tror jag. Jag kommer troligtvis inte att få förlängt på jobbet. I fredags på julfesten så pratade de om nya projekt som ska startas upp nästa år, det lät hemskt spännande. Men sen å andra sidan, jag har ju ingen aning om vad framtiden håller i beredskap åt mig. Bara för att jag har svårt att föreställa mig en bättre plats att verka på, så betyder inte det att det inte finns någon. Som sagt, livet har ofta bättre fantasi än vad man själv har.
Så jag får väl landa i att jag tycker att det känns tråkigt att behöva lämna det jag troligtvis måste lämna, men jag ser samtidigt fram emot det som väntar. Jag märker dessvärre hur självförtroendet börjar svikta av detta bakslag, Min inre surgubbe har börjat väsnas igen. Han kan bli riktigt högljudd och besvärlig. Det är han nu. Han sitter och skriker okvädesord och kritik och viftar med sin käpp. Han är riktigt exalterad, som att han bara bidat sin tid, laddat krafterna och väntat på att jag ska bli tillräckligt sårbar. Då har han sin chans att göra sin stämma hörd.
Han säger sånt som jag är mest rädd för ska vara sant. Att jag inte har någon fantasi. Att jag är tråkig. Att jag kommer att gå ner mig igen. Jag hatar honom.
Nu ska jag gå på bio och strunta i honom ett tag. Sen måste jag komma på vad jag ska göra åt honom. Han är så himla lurig. Han får mig att tro att det är sant, det han säger. Som om orden kom från Gud. Det gör dom inte, men det kommer jag inte på förrän långt senare. Som nu. Han är arg nu, jag märker det. Han tycker inte om när jag käftar emot.
Kramar från Tinnitus, som önskar hon kunde ta ett foto på gubben och sätta julskägg och tomteluva på honom, det skulle han inte gilla.
Så jag får väl landa i att jag tycker att det känns tråkigt att behöva lämna det jag troligtvis måste lämna, men jag ser samtidigt fram emot det som väntar. Jag märker dessvärre hur självförtroendet börjar svikta av detta bakslag, Min inre surgubbe har börjat väsnas igen. Han kan bli riktigt högljudd och besvärlig. Det är han nu. Han sitter och skriker okvädesord och kritik och viftar med sin käpp. Han är riktigt exalterad, som att han bara bidat sin tid, laddat krafterna och väntat på att jag ska bli tillräckligt sårbar. Då har han sin chans att göra sin stämma hörd.
Han säger sånt som jag är mest rädd för ska vara sant. Att jag inte har någon fantasi. Att jag är tråkig. Att jag kommer att gå ner mig igen. Jag hatar honom.
Nu ska jag gå på bio och strunta i honom ett tag. Sen måste jag komma på vad jag ska göra åt honom. Han är så himla lurig. Han får mig att tro att det är sant, det han säger. Som om orden kom från Gud. Det gör dom inte, men det kommer jag inte på förrän långt senare. Som nu. Han är arg nu, jag märker det. Han tycker inte om när jag käftar emot.
Kramar från Tinnitus, som önskar hon kunde ta ett foto på gubben och sätta julskägg och tomteluva på honom, det skulle han inte gilla.
onsdag 16 december 2009
It´s the end of the world as we know it (And I feel fine)
Jag har ingen lust att gå till jobbet idag heller. Det är ju bara en massa hejdå och frågor om framtiden. Separationskänslig, min äldsta vän säger att jag är det. Mycket separationskänslig. Jag antar att det tar sig detta uttryck. Att jag inte vill dra ut på avskedet. Ett snabbt brutalt; Hejdå! passar mig bättre. Gärna ropat till en folkmassa, en snabb, intensiv vinkning och sen poff! på väg därifrån. Som det är nu så har jag sagt adjö till någon i princip varenda dag de senaste två veckorna. Jag gillar det inte.
Men, som jag har insett med tiden, så kan man inte undvika en viss slags upplevelser. De kommer tillbaka. Ibland tänker jag att de återkommer för att man har något kvar att lära, men jag tror egentligen mer på att de återkommer för att de är en del av livet. De blir bara markerade med neonrosa märkpenna för att man har svårt för att hantera dem..
Det ryms så mycket otäckt i ett avsked. Längtan efter den tid som flytt, ånger, hjälplöshet, kärlek. Inte för att kärlek är otäckt, men det är blandningen, proportionerna av de olika känslorna, som gör det obehagligt. Det går väl in på det som jag diskuterade i mitt förra inlägg, min aversion för att vilja ha något som jag inte kan kontrollera. Adjö är adjö, det går inte att sudda ut. Man måste släppa taget om något som man kanske inte skulle vilja släppa taget om.
Jag blev tipsad om det här klippet av en kollega igår:
http://www.youtube.com/watch?v=lFX9_HboI4c
Jag tycker det är vackert, jag känner det i hela kroppen när han pratar. Jag är så nyfiken på vad framtiden kommer att bära med sig. Det är en stor glädje i denna tid av sorg.
Kram från Tinnitus, som ska samla ihop sig som människa och framhärda.
Men, som jag har insett med tiden, så kan man inte undvika en viss slags upplevelser. De kommer tillbaka. Ibland tänker jag att de återkommer för att man har något kvar att lära, men jag tror egentligen mer på att de återkommer för att de är en del av livet. De blir bara markerade med neonrosa märkpenna för att man har svårt för att hantera dem..
Det ryms så mycket otäckt i ett avsked. Längtan efter den tid som flytt, ånger, hjälplöshet, kärlek. Inte för att kärlek är otäckt, men det är blandningen, proportionerna av de olika känslorna, som gör det obehagligt. Det går väl in på det som jag diskuterade i mitt förra inlägg, min aversion för att vilja ha något som jag inte kan kontrollera. Adjö är adjö, det går inte att sudda ut. Man måste släppa taget om något som man kanske inte skulle vilja släppa taget om.
Jag blev tipsad om det här klippet av en kollega igår:
http://www.youtube.com/watch?v=lFX9_HboI4c
Jag tycker det är vackert, jag känner det i hela kroppen när han pratar. Jag är så nyfiken på vad framtiden kommer att bära med sig. Det är en stor glädje i denna tid av sorg.
Kram från Tinnitus, som ska samla ihop sig som människa och framhärda.
Han tuggar kex
Jag är arg. Rasande närapå. Inte nog med att jag pga plikttrogenhet tvingat mig till jobbet varenda dag den här veckan när jag egentligen borde vara hemma och sova som min kropp skriker till mig att göra. Dessutom tvingas jag svara på samma fråga flera gånger om dan. The million dollar question: Har du fått veta om du kommer att få din anställning förlängd?
Och så svarar jag samma sak, varenda gång: Nä, jag kommer inte att få veta det än på ett tag.
Dom kan inte släppa det, kollegorna. Jag förstår att de frågar för att visa omtanke och att jag har deras stöd. Jag vet ju att de vill att jag ska fortsätta. Men det är ju så jobbigt att behöva säga det om och om igen. Jag känner mig dum som bara går och väntar på att få besked. Det är ju så det ser ut i deras ögon i alla fall. Som att jag inte hade något annat att välja på. Allt det där är ju mina farhågor om vad dom tänker om mig. Min fasa är ju att framstå som beroende av någon annan eller något som någon annan kontrollerar, att behöva något.
Hjälplös, beroende, sårbar, osäker, ledsen, det var sånt som man inte fick vara för min mamma. Man skulle vara självständig, stark, självtillräcklig, smart och glad. Man skulle helst inte vara fet och ful heller. Det var inte så att man fick lov att vara både och, så där som normala människor är. Nä, man skulle vara en framgångsmaskin, stereotypen för den framgångsrika kvinnan.
Mamma tyckte inte om när man var ledsen, eller orolig. Hon tyckte inte om att jag var känslig och hade lätt för att gråta. Att jag hade lätt för att skratta var bra, men det kompenserade inte min sårbarhet i hennes ögon. Och hon tyckte absolut inte om att jag var beroende av henne. Fast jag var hennes barn. Det spelade ingen roll om jag var fem eller femton.
Jag tycker synd om henne. Hon var en klok kvinna, hon måste ha varit smärtsamt medveten om hur otillräcklig hon var som mamma. Hon reagerade på det precis som en man, hon arbetade för att hålla skulden och sorgen borta. Skämde bort oss med presenter och semestrar.
Skulle min mamma behövt en psykolog? Ja. Är det därför jag blev psykolog? Vet inte. Jag lärde mig ju i tidig ålder att lyssna, jag var hennes utvalda, anförtrogna. Det var troligtvis då jag lärde mig att förhålla mig till det okända också. Jag förstod ju inte mig på henne, men gud vet att jag försökte.
Jag lärde mig andra saker också, som inte var så bra. Jag lärde mig att man ska få skuldkänslor om man ber om uppmärksamhet, att man ska skämmas om man visar kärlek och sårbarhet och att ens viktigaste funktion är att finnas till för någon annan, inte för sin egen skull.
Tack min kära psykolog för att du lockat fram min sårbarhet igen, jag är dig evigt, oändligt, världsrymdstort tacksam.
Inte för att jag är klar än, jag ska ju på nåt sätt få ihop det där med relationer också.. Men jag känner hopp, massor av hopp och tillförsikt inför framtiden.
Världen är öppen, världen är min och jag är världens. Det kommer att gå bra det här.
kramar, från Tinnitus, som ska ha öronproppar på jobb i morgon och bara nicka och se lite lagom lidade ut.
PS. Jag är inte orolig för vad som ska hända med min jobbsituation. Jag vet av erfarenhet att det ordnar sig. DS
Och så svarar jag samma sak, varenda gång: Nä, jag kommer inte att få veta det än på ett tag.
Dom kan inte släppa det, kollegorna. Jag förstår att de frågar för att visa omtanke och att jag har deras stöd. Jag vet ju att de vill att jag ska fortsätta. Men det är ju så jobbigt att behöva säga det om och om igen. Jag känner mig dum som bara går och väntar på att få besked. Det är ju så det ser ut i deras ögon i alla fall. Som att jag inte hade något annat att välja på. Allt det där är ju mina farhågor om vad dom tänker om mig. Min fasa är ju att framstå som beroende av någon annan eller något som någon annan kontrollerar, att behöva något.
Hjälplös, beroende, sårbar, osäker, ledsen, det var sånt som man inte fick vara för min mamma. Man skulle vara självständig, stark, självtillräcklig, smart och glad. Man skulle helst inte vara fet och ful heller. Det var inte så att man fick lov att vara både och, så där som normala människor är. Nä, man skulle vara en framgångsmaskin, stereotypen för den framgångsrika kvinnan.
Mamma tyckte inte om när man var ledsen, eller orolig. Hon tyckte inte om att jag var känslig och hade lätt för att gråta. Att jag hade lätt för att skratta var bra, men det kompenserade inte min sårbarhet i hennes ögon. Och hon tyckte absolut inte om att jag var beroende av henne. Fast jag var hennes barn. Det spelade ingen roll om jag var fem eller femton.
Jag tycker synd om henne. Hon var en klok kvinna, hon måste ha varit smärtsamt medveten om hur otillräcklig hon var som mamma. Hon reagerade på det precis som en man, hon arbetade för att hålla skulden och sorgen borta. Skämde bort oss med presenter och semestrar.
Skulle min mamma behövt en psykolog? Ja. Är det därför jag blev psykolog? Vet inte. Jag lärde mig ju i tidig ålder att lyssna, jag var hennes utvalda, anförtrogna. Det var troligtvis då jag lärde mig att förhålla mig till det okända också. Jag förstod ju inte mig på henne, men gud vet att jag försökte.
Jag lärde mig andra saker också, som inte var så bra. Jag lärde mig att man ska få skuldkänslor om man ber om uppmärksamhet, att man ska skämmas om man visar kärlek och sårbarhet och att ens viktigaste funktion är att finnas till för någon annan, inte för sin egen skull.
Tack min kära psykolog för att du lockat fram min sårbarhet igen, jag är dig evigt, oändligt, världsrymdstort tacksam.
Inte för att jag är klar än, jag ska ju på nåt sätt få ihop det där med relationer också.. Men jag känner hopp, massor av hopp och tillförsikt inför framtiden.
Världen är öppen, världen är min och jag är världens. Det kommer att gå bra det här.
kramar, från Tinnitus, som ska ha öronproppar på jobb i morgon och bara nicka och se lite lagom lidade ut.
PS. Jag är inte orolig för vad som ska hända med min jobbsituation. Jag vet av erfarenhet att det ordnar sig. DS
måndag 14 december 2009
Secret heart
Förra veckan var en fantastisk vecka. Jag hamnade i det där fantastiska tillståndet som jag tror kallas för "flow" (hur man nu ska veta att det är det?). Allt flöt. Det var som att den där kontrollerande saken jag har i hjärnan försvann och jag bara följde min intuition.
Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.
För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.
Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.
Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.
När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?
Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.
Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.
Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.
Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.
Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.
Men jag skulle vilja utveckla det lite till:
Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.
Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.
Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..
Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..
Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.
För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.
Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.
Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.
När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?
Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.
Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.
Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.
Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.
Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.Men jag skulle vilja utveckla det lite till:
Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.
Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.
Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..
Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..
tisdag 8 december 2009
Let there be love
Jag vet varför jag gör det jag gör.
Jag blir förvirrad ibland bara.
Jag fortsätter en kamp som jag påbörjade för många år sedan:
Man ska få lov att känna det man känner.
Det här går att uttryckas på många olika sätt. Jag befrämjar emotionell pluralism, jag värnar om människans komplexitet, jag motverkar reduktionism och konformism.
Heja mig!
Jag blir förvirrad ibland bara.
Jag fortsätter en kamp som jag påbörjade för många år sedan:
Man ska få lov att känna det man känner.
Det här går att uttryckas på många olika sätt. Jag befrämjar emotionell pluralism, jag värnar om människans komplexitet, jag motverkar reduktionism och konformism.
Heja mig!
söndag 6 december 2009
Jorden runt i motvind
Jag är som den där tjejen i skräckfilmen, som går ut halvnaken i mörkret för att se efter vad det är som låter där utanför.
Jag undrar egentligen vad mitt jobb gör med mig. Och vad jag gör med det. Varför jag gör det och inte något annat. Det finns ju en många andra saker att göra i livet. Man kan ju leka tex.
Varför ska jag hålla på och gräva i misären? Finns det inte andra sätt att få människor att må bättre än att tvinga dem in i smärtan? Nej, det finns det inte. Dom är för rädda för smärtan och tror att de ska dö av den och så länge dom tror det kommer de inte att få någon ro.
Men ändå. Folk tramsar ju runt. Varför ska jag befinna mig i allvaret hela tiden?
Jag undrar egentligen vad mitt jobb gör med mig. Och vad jag gör med det. Varför jag gör det och inte något annat. Det finns ju en många andra saker att göra i livet. Man kan ju leka tex.
Varför ska jag hålla på och gräva i misären? Finns det inte andra sätt att få människor att må bättre än att tvinga dem in i smärtan? Nej, det finns det inte. Dom är för rädda för smärtan och tror att de ska dö av den och så länge dom tror det kommer de inte att få någon ro.
Men ändå. Folk tramsar ju runt. Varför ska jag befinna mig i allvaret hela tiden?
lördag 5 december 2009
Rock your body
Det brinner inuti mig. Det kan vara kaffet. Det kan vara drömmen inatt. Det kan vara det faktum att det är sex månader sen jag hade sex. Det kan också kvitta vad det är, det är bara svårt att veta vad jag ska göra med branden. Jag vill ha sex, det är väl det enklaste sättet att göra av med den. Och härligaste:) Men i brist på manligt sällskap så skriver jag ett inlägg..
I äldre yogaskrifter kan man läsa att man som god yogi bör praktisera avhållsamhet (Asteya). Man menade att utlösningen, orgasmen var ett så stort energiutlopp att man förlorade kraft som kunde användas att söka Gud istället. Det var okej för man och kvinna att ha samlag för att producera avkomma, men i övrigt skulle man leva i celibat.
Jag tror att vi alla vet att sex är ett bra sätt att göra sig av med överskottsenergi, att varva ner. Att använda den energin till andra mer konstruktiva saker, kan jag kanske i vissa fall, men inte alltid, hålla med om. Då måste man ju vara övertygad om att det inte är konstruktivt att ha sex, men det tror jag att det är.
I mitt fall skulle det vara extremt konstruktivt just nu för då skulle jag varva ner tillräckligt för att göra det jag borde göra.
Kramar från Tinnitus, som tycker att drömmar är luriga och borde fråga om lov innan de invaderar ens hjärna.
I äldre yogaskrifter kan man läsa att man som god yogi bör praktisera avhållsamhet (Asteya). Man menade att utlösningen, orgasmen var ett så stort energiutlopp att man förlorade kraft som kunde användas att söka Gud istället. Det var okej för man och kvinna att ha samlag för att producera avkomma, men i övrigt skulle man leva i celibat.
Jag tror att vi alla vet att sex är ett bra sätt att göra sig av med överskottsenergi, att varva ner. Att använda den energin till andra mer konstruktiva saker, kan jag kanske i vissa fall, men inte alltid, hålla med om. Då måste man ju vara övertygad om att det inte är konstruktivt att ha sex, men det tror jag att det är.
I mitt fall skulle det vara extremt konstruktivt just nu för då skulle jag varva ner tillräckligt för att göra det jag borde göra.
Kramar från Tinnitus, som tycker att drömmar är luriga och borde fråga om lov innan de invaderar ens hjärna.
Release me
Jag drömde om honom i natt.
Honom som jag ännu inte har träffat och som med drömmen blev ännu verkligare. Som om jag faktiskt lärde känna honom genom att drömma om honom. Han kom i alla fall närmare mig. Mina känslor, önskningar och behov blev väldigt mycket tydligare.
Drömmar. Mening. Min kropp är ett spänningsfält, jag står ibland inte ut med all energi som strömmar genom mig. Jag kan känna blodet strömma i mina ådror, cellernas arbete, synapser hjärnan, impulser som färdas genom kroppen ut i muskler och blir handling, hjärtat som slår, hormoner som utsöndras. Jag undrar hur många aktiviteter som pågår i min kropp varje given millisekund.
Jag tycker att det är spännande. Det finns ju teorier om att introverta har en högre inre aktivitetsnivå och därför inte behöver lika stark stimulans som extroverta för att uppleva samma styrka i känslorna. Eller som de som varit stressade länge som hela tiden har en hög kortisolhalt i kroppen och därför inte behöver mycket stimulans för att känna sig stressade.
Det skulle också kunna vara så att vi (jag placerar mig då i kategorin introverta) har en högre introceptiv uppmärksamhet och därför reagerar snabbare och starkare på det som händer inuti vår kropp. Av vilken anledning man utvecklar en sådan förmåga eller om den är genetiskt betingad eller om det som sagt är så att vi har en högre aktivitet inuti eller om våra sinnen är känsligare eller, eller, eller.
Hur det än är så finns det ett överlevnadsvärde i uppmärksamhet. Det är ju den som ska skydda oss ifrån fara. Men hur är det när man upplever faran som inifrån kommande, som vid hypokondri och ångest?
Är det ett sätt att inte reagera på omgivningen, att skydda sig från konflikter. Är det en kvarleva från en barndom där man inte fick reagera på sin omgivning, utan tvingades hantera alla känslor inuti? Extremt höga krav på inre reglering ledde till övertygelse om att detta är det enda sättet att hanetra känslor. Jag märker ju själv att jag inte använder mina känslor i mina relationer. Jag noterar dem i situationen, döljer dem, för att sedan bearbeta dem på egen hand. Precis som när jag var liten och ingen ville lyssna.
Jag tycker inte om stämplar, diagnoser, etiketter, det vet ni som läst tidigare inlägg. Varför? För att jag tror att de begränsar, förenklar, reifierar. Det finns inget annat än förändring!
HÖR NI DET? FÖRSTÅR NI DET?
Visste du att alla celler i din kropp är utbytta efter sju år? Det inkluderar ditt skelett och din hjärna. Din kropp förnyar sig själv, hela, hela tiden, men ändå vill vi tro att vi är beständiga, både fysiskt och psykiskt. Någonting, kanske vår rädsla för ovisshet, osäkerhet, det okända, gör att vi låser in oss i små, små fållor och kastar bort nycklar.
Jag vill ha en diagnos! - Kravet kommer hela tiden, både från patienter och behandlare. Varför?? Så att ni inte behöver lyssna, omvärdera, följa, engagera er? Så att ni kan luta er tillbaka och tro att ni vet allt och aldrig mer behöver ifrågsätta, undra? Till vilken nytta? Vad kommer de här lögnerna att ge er?
Jag förstår inte hur jag ska kunna behålla mitt förnuft om jag fortsätter jobba i psykiatrin. Om jag ska ta i ordentligt så undrar jag hur jag ska kunna behålla mitt förnuft i det här samhället. Det finns så mycket åsikter och så många system, och alla är så ihärdiga i sina försök att definiera, avgöra och uttala sig om saker som vi vet så väldigt lite om. Som varför vi är här och vad vi ska göra med vår tid här och vad vi egentligen är. Ni vet, essensen.
Jag blir arg. Och less. Och försöker ideligen tvätta bort alla övertygelser ur mitt huvud. Bort med dem, bort! De är parasiter i min hjärna som försöker få mig att sluta växa som människa. Hostile takeover.
Så min uppmaning, för dagen och för livet är:
Ifrågasätt!
Det är bara frågor som leder utvecklingen framåt, som ökar kunskapen. Inte svar. Ett av kriterierna för ett välgjort forskningsarbete är att det ska leda till nya frågeställningar. Tänk på det. Mycket. Och länge. Och ofta.
Kram från Tinnitus, som är arg som ett bi för att hon inte vill anpassa sig men kanske måste.
Honom som jag ännu inte har träffat och som med drömmen blev ännu verkligare. Som om jag faktiskt lärde känna honom genom att drömma om honom. Han kom i alla fall närmare mig. Mina känslor, önskningar och behov blev väldigt mycket tydligare.
Drömmar. Mening. Min kropp är ett spänningsfält, jag står ibland inte ut med all energi som strömmar genom mig. Jag kan känna blodet strömma i mina ådror, cellernas arbete, synapser hjärnan, impulser som färdas genom kroppen ut i muskler och blir handling, hjärtat som slår, hormoner som utsöndras. Jag undrar hur många aktiviteter som pågår i min kropp varje given millisekund.
Jag tycker att det är spännande. Det finns ju teorier om att introverta har en högre inre aktivitetsnivå och därför inte behöver lika stark stimulans som extroverta för att uppleva samma styrka i känslorna. Eller som de som varit stressade länge som hela tiden har en hög kortisolhalt i kroppen och därför inte behöver mycket stimulans för att känna sig stressade.
Det skulle också kunna vara så att vi (jag placerar mig då i kategorin introverta) har en högre introceptiv uppmärksamhet och därför reagerar snabbare och starkare på det som händer inuti vår kropp. Av vilken anledning man utvecklar en sådan förmåga eller om den är genetiskt betingad eller om det som sagt är så att vi har en högre aktivitet inuti eller om våra sinnen är känsligare eller, eller, eller.
Hur det än är så finns det ett överlevnadsvärde i uppmärksamhet. Det är ju den som ska skydda oss ifrån fara. Men hur är det när man upplever faran som inifrån kommande, som vid hypokondri och ångest?
Är det ett sätt att inte reagera på omgivningen, att skydda sig från konflikter. Är det en kvarleva från en barndom där man inte fick reagera på sin omgivning, utan tvingades hantera alla känslor inuti? Extremt höga krav på inre reglering ledde till övertygelse om att detta är det enda sättet att hanetra känslor. Jag märker ju själv att jag inte använder mina känslor i mina relationer. Jag noterar dem i situationen, döljer dem, för att sedan bearbeta dem på egen hand. Precis som när jag var liten och ingen ville lyssna.
Jag tycker inte om stämplar, diagnoser, etiketter, det vet ni som läst tidigare inlägg. Varför? För att jag tror att de begränsar, förenklar, reifierar. Det finns inget annat än förändring!
HÖR NI DET? FÖRSTÅR NI DET?
Visste du att alla celler i din kropp är utbytta efter sju år? Det inkluderar ditt skelett och din hjärna. Din kropp förnyar sig själv, hela, hela tiden, men ändå vill vi tro att vi är beständiga, både fysiskt och psykiskt. Någonting, kanske vår rädsla för ovisshet, osäkerhet, det okända, gör att vi låser in oss i små, små fållor och kastar bort nycklar.
Jag vill ha en diagnos! - Kravet kommer hela tiden, både från patienter och behandlare. Varför?? Så att ni inte behöver lyssna, omvärdera, följa, engagera er? Så att ni kan luta er tillbaka och tro att ni vet allt och aldrig mer behöver ifrågsätta, undra? Till vilken nytta? Vad kommer de här lögnerna att ge er?
Jag förstår inte hur jag ska kunna behålla mitt förnuft om jag fortsätter jobba i psykiatrin. Om jag ska ta i ordentligt så undrar jag hur jag ska kunna behålla mitt förnuft i det här samhället. Det finns så mycket åsikter och så många system, och alla är så ihärdiga i sina försök att definiera, avgöra och uttala sig om saker som vi vet så väldigt lite om. Som varför vi är här och vad vi ska göra med vår tid här och vad vi egentligen är. Ni vet, essensen.
Jag blir arg. Och less. Och försöker ideligen tvätta bort alla övertygelser ur mitt huvud. Bort med dem, bort! De är parasiter i min hjärna som försöker få mig att sluta växa som människa. Hostile takeover.
Så min uppmaning, för dagen och för livet är:
Ifrågasätt!
Det är bara frågor som leder utvecklingen framåt, som ökar kunskapen. Inte svar. Ett av kriterierna för ett välgjort forskningsarbete är att det ska leda till nya frågeställningar. Tänk på det. Mycket. Och länge. Och ofta.
Kram från Tinnitus, som är arg som ett bi för att hon inte vill anpassa sig men kanske måste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
