Han tuggar kex

Jag är arg. Rasande närapå. Inte nog med att jag pga plikttrogenhet tvingat mig till jobbet varenda dag den här veckan när jag egentligen borde vara hemma och sova som min kropp skriker till mig att göra. Dessutom tvingas jag svara på samma fråga flera gånger om dan. The million dollar question: Har du fått veta om du kommer att få din anställning förlängd?
Och så svarar jag samma sak, varenda gång: Nä, jag kommer inte att få veta det än på ett tag.

Dom kan inte släppa det, kollegorna. Jag förstår att de frågar för att visa omtanke och att jag har deras stöd. Jag vet ju att de vill att jag ska fortsätta. Men det är ju så jobbigt att behöva säga det om och om igen. Jag känner mig dum som bara går och väntar på att få besked. Det är ju så det ser ut i deras ögon i alla fall. Som att jag inte hade något annat att välja på. Allt det där är ju mina farhågor om vad dom tänker om mig. Min fasa är ju att framstå som beroende av någon annan eller något som någon annan kontrollerar, att behöva något.

Hjälplös, beroende, sårbar, osäker, ledsen, det var sånt som man inte fick vara för min mamma. Man skulle vara självständig, stark, självtillräcklig, smart och glad. Man skulle helst inte vara fet och ful heller. Det var inte så att man fick lov att vara både och, så där som normala människor är. Nä, man skulle vara en framgångsmaskin, stereotypen för den framgångsrika kvinnan.

Mamma tyckte inte om när man var ledsen, eller orolig. Hon tyckte inte om att jag var känslig och hade lätt för att gråta. Att jag hade lätt för att skratta var bra, men det kompenserade inte min sårbarhet i hennes ögon. Och hon tyckte absolut inte om att jag var beroende av henne. Fast jag var hennes barn. Det spelade ingen roll om jag var fem eller femton.

Jag tycker synd om henne. Hon var en klok kvinna, hon måste ha varit smärtsamt medveten om hur otillräcklig hon var som mamma. Hon reagerade på det precis som en man, hon arbetade för att hålla skulden och sorgen borta. Skämde bort oss med presenter och semestrar.

Skulle min mamma behövt en psykolog? Ja. Är det därför jag blev psykolog? Vet inte. Jag lärde mig ju i tidig ålder att lyssna, jag var hennes utvalda, anförtrogna. Det var troligtvis då jag lärde mig att förhålla mig till det okända också. Jag förstod ju inte mig på henne, men gud vet att jag försökte.

Jag lärde mig andra saker också, som inte var så bra. Jag lärde mig att man ska få skuldkänslor om man ber om uppmärksamhet, att man ska skämmas om man visar kärlek och sårbarhet och att ens viktigaste funktion är att finnas till för någon annan, inte för sin egen skull.

Tack min kära psykolog för att du lockat fram min sårbarhet igen, jag är dig evigt, oändligt, världsrymdstort tacksam.

Inte för att jag är klar än, jag ska ju på nåt sätt få ihop det där med relationer också.. Men jag känner hopp, massor av hopp och tillförsikt inför framtiden.

Världen är öppen, världen är min och jag är världens. Det kommer att gå bra det här.

kramar, från Tinnitus, som ska ha öronproppar på jobb i morgon och bara nicka och se lite lagom lidade ut.

PS. Jag är inte orolig för vad som ska hända med min jobbsituation. Jag vet av erfarenhet att det ordnar sig. DS

Stressa inte, oroa dig inte

Det kan göra så ont i ett människohjärta.
Vi får inte glömma det. I vår iver att läka, bota, hjälpa så får vi inte radera smärtan.
Den är en del av det som får oss att känna oss levande.

Jag tycker att det ska få lov att göra ont. Jag vill inte vara utan det onda. Jag vill känna det här.

Jag vill känna mörkret, det svarta, tunga, avgrundsdjupa, tysta. Det är min kyrka, mitt tempel. Det är där alla sorger bor, alla glömda, drömda kärlekar, alla svek och bortförklaringar, alla ensamma timmar, alla evighetsnätter och övergivenhet i överfulla rum.

Jag har min sorg. Jag vill inte vara utan den. Jag vill sörja, begråta världen, all ondska. Att glädjas åt det goda, att se det positiva, att tänka rätt, fokusera på mål, jag vill inte nu. Jag vill gråta. Gråta tills mina tårar tar slut. Gråta för att jag blev lämnad, för att ingen ville ha mig, för att kärleken jag fick gjorde ont och tvingade mig att svälja stolthet, identitet och äta sorg till morgon, middag, kväll.

Jag har levt i sorg i hela mitt liv, dränkt i den, vadat i den tills mina fötter blev svarta, skinnet sög upp det dysvarta, blanka. Hatets olja på vitt skinn.

Min mamma var sorg i ett taggigt skal. Hon var konservburkens vassa kanter, pappret som slitsar ditt skinn obemärkt, spinken under nageln, den rostiga spiken i foten och jag älskade älskade älskade henne.

Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Jag förstår inte varför jag gråter. Jag förstår inte varför inte sorgen tar slut. Hon är ingenting för mig nu och ändå kan jag inte sluta prata om henne, om hur det var, om hur det kändes, om hur hon var och vad hon sa och vad hon gjorde.

Jag saknar henne. Jag saknar hennes mjukhet, hennes ivrighet, hennes lekfullhet, hennes stolthet och hennes sårbarhet.

Imorgon är det fem år sen vi fick beskedet att hon skulle dö. Om tre veckor är det fem år sedan hon dog.

Hon tog något med sig i graven, den tysta, stumma, tomma graven. Något som jag saknar, något i mig. Den del av mig som var hennes, den tog hon med sig. Den lilla flickan som föddes och formades i hennes händer, hon är borta. Hon tog mitt förflutna med sig. Jag kommer inte ihåg det. Jag har bara kvar känslorna att vara lätt och liten och ljus och ängslig. En liten flickfågel på lätta vingar, ett litet fågelhjärta bultande i en liten bröstkorg. Stora ögon som flackade runt, runt, tittade, undrade, försökte för sitt liv förstå vad som pågick. Den lilla.

Den lilla som var jag, som förvandlades när hon började skolan, som tog över, tog makten och började styra sitt liv med järnhand. Som hittade ett utrymme hon kunde hantera och som hon gjorde till helt och hållet sitt. Alla skulle rymmas i hennes hand och äta ur den. Och det gjorde dom. Dom rymdes och gladdes och trängdes, insåg inte att hon var tvungen, att hon inte hade annat val. Den lilla. Med de stränga ögonen som satte de andra i respekt, som ingen motsade, som alla flyttade på sig för. Hon, blev jag och gömde, glömde det sårbara inuti, förseglade sitt öde, med papper och penna och ett litet hänglås av guld.

Och nu en tyst, tom grav. Andra som vet, jag låter inte dem komma nära. De kan inte hålla mig, jag är övertygad om det. Dom kan inte hålla. Dom kommer att släppa. Ingen orkar med sorgen som jag fått. Jag får bära den själv. Själv. Hur ska jag kunna låta någon annan hålla mig? Jag förstår det inte. Vem skulle vilja? Det finns ingen som vill, ingen som vågar, det har det aldrig funnits. Min smärta skrämmer dem. Dom skrämmer mig.

Finns det någon? Snälla Gud, låt det finnas någon. Låt det finnas någon för mig, som orkar var nära mig trots allt mörker.

Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag har så svårt att tro att någon skulle kunna tycka om mig som jag är. Det är inte rättvist att jag är så övertygad om min egen oduglighet.
Jag vill också känna mig älskvärd och älskad. All denna skam, ut ur min kropp! Varför skulle jag vara svårare att tycka om än någon annan? Det finns ju de som älskar livsfarliga psykopater, varför skulle då ingen kunna älska mig?

Kram från Tinnitus, som slits mellan viljan att visa och rädslan att förlora.

Jag är förlorad igen

Tryck över bröstet. Sugande känsla i magen och jag tänker på honom hela, hela tiden. Honom. Som inte ser, inte förstår, som letar efter troféer, objekt, piedestalprinsessor, så han kan titta upp och de ner och aldrig ska dom mötas.. Jag står i kulisserna och väntar, fåfängt. En liten mus i sammanhanget, en liten råtta, en liten höna, ett djur utan betydelse, inget man fäster sig vid, helst vill man bli av med. Ohyra.

Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade släppa pojkarna fortare än de hann blinka, jag brukade inta deras liv som en osalig ande, eller var det Alladin, som uppfyllde önskningar? De hann inte se, luften var fylld av deras förhoppningar, de kunde inte se igenom dem. Och jag flög, flög, stannade aldrig, flöt som ett vatten genom deras liv, svalkade, kylde, lämnade att torka ut. Drog med mig näring och lämnade dem med drömmar.

Men nu. Nu är det jag som är blind, som stannar kvar med förtorkade drömmar som träd som blixten slagit ner i, kraftfulla men utan liv, kan inte växa. Döda. Hur blev det såhär? Hur får jag kraften tillbaka? Jag gav bort den, ett annat vatten tog den. Måste söka källan. Hitta mitt eget vatten, sluta ge bort. Sluta hoppas, sluta drömma, bara gå, gå, gå tills vägen tar slut, vildmark tar över och jag är ensam med djuren, tystnaden och målet bakom alla träden. Jag ska inte sluta gå förrän jag hittar. Hittar livet, hittar min källa och dyker djupt, djupt neri den, lämnar den sen och vet för alltid var den är.

Världens bästa Karin Boye vet vad jag pratar om:

Du ska tacka

Du ska tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar
när de bryter bort ditt skal.
verklighet och kärna
blir ditt enda val.

ur "Gömda land"

Så tack, gudarna för att ni bryter bort mitt skal. Jag är öppen, så öppen och känner varenda känsla som om det vore den första. Jag är vaken, levande och jag njuter av allt, tom smärtan. Min yogalärare säger, att om man stöter på problem och motstånd i sitt lev så är man på rätt vaäg, det är så man vet att man är på den andliga vägen. Vi är alla på den isåfall och det stämmer ju såklart, men det känns skönt att tänka så, att det finns en anledning till olyckan.

Idag tackar jag speciellt min mamma, som lämnade mig och alla andra som älskade henne för snart fem år sedan. Hon var en stark kvinna som dolde den mjukaste, rosa, hudlösa själ som aldrig skådat dagens ljus. Så mycket sorg i en människa och jag älskade, älskade, älskade henne. Hon övergav mig gång på gång, vågade inte vara nära den lilla med storögon blå som himlen och fjärran som världsrymden. Påminde för mycket om det mjuka inuti som oupphörligen skavdes sönder av livet, stötte i överallt och skrapades i fallen.

Snart är alla skal uppbrutna, snart är jag bara kärna. Jag hoppas att det finns en plats för mig sån här, för jag kan inte stanna på min gamla plats. Jag stöts bort av blixtar och vindar. Nya tider. Det är nya tider, mamma. Och jag önskar du var här och upplevde dem med mig. Att vi kunde färdas tillsammans mot sanningen, friheten och kärleken. Nu får jag gå ensam. Inte ensam, jag har vänner som vandrar med mig. Men du fattas, mamma. Du fattas mig.

Tack gudar, för uppbrutna skal, tack för kärlek som blir möjlig när hjärtat öppnas. Jag ber er, vaka över min mamma, låt henne gå resten av vägen i frid, bespara henne fler sorger, hon har lidit nog. Tack.

Tinnitus
(som hoppas att fler får göra den här resan hon är på och som vill påminna er om att kärleken finns över, överallt)