måndag 28 september 2009

Bad things

http://www.mtv.com/videos/misc/435679/paparazzi-live.jhtml#artist=3061469

Hål i huvudet. Så säger man där jag kommer från om någon gjort något riktigt korkat, dvs inte använt sitt intellekt. Som att allt det kloka läckt ut genom det där hålet, som om de träffats av ett skott som trasat sönder viktiga nervbanor. Själv känns det som att jag har hål i bröstet. Betyder det att jag inte har använt min kärlek? Att jag skadats av ett skott som fått min kärlek att läcka ut. Att jag har trasighet som måste läka, artärer och vener som måste sys ihop och hålla för blodet som ska skölja genom kamrarna. Det skulle det faktiskt kunna betyda. Jag var aldrig kär i honom. Det var något annat.

Jag tyckte först att han var söt. Sen visade han sig ha andra kvalitéer, men de var fortfarande på det fysiska planet. Aldrig någonsin visade han omtanke, aldrig någonsin fick han mig att skratta. Min uppgift: Att få honom att göra det.
Men varför? Varför pressa vatten ur en sten? Varför pressa över huvudtaget? Jag misstänker att det finns bäckar, åar, floder, hav att sänka ner sin kropp i.
Det var för att läka. För mitt sår kom av en annan som inte ville ge mig kärlek. Och det finns ett barn inom mig som inte vill ge upp hoppet om att historien går att ändra. Att det finns livgivande vatten i stenen, att jag bara måste lära mig knepet för att kunna få ut det..

Insikt.. Att en sten är en sten och inte innehåller så mycket vatten. Att släppa taget om hoppet. Om önskan om att kunna kontrollera kärleken. Jag kan inte skapa den där den inte finns. Jag kan inte ta ansvar för all kärlek i en relation. Jag kan inte styra om den kommer eller går. Och jag måste våga förlora den. Jag har ju hört det så många gånger: Man måste våga för att vinna.

Men det är ju så med alla klyschor, man hör dem så många gånger att man slutar lyssna. Man försöker inte förstå innebörden och de känns inte längre personliga. Men.. De har ju blivit klyschor för att de innehåller en allmängiltig, oundviklig sanning om den mänskliga naturen (eller kulturen). Man måste våga för att vinna. Så om jag vågar vad händer då? Om jag vågar släppa in lyckan, vad händer då om jag inte lyckas behålla den? Om jag kastar ut den, får panik och slänger bort den. Vad händer med mig om jag har den i min hand, i mitt bröst och tappar bort den? Dör jag då?

Vad jag har förstått så enligt buddhismen finns det bara en enda sanning om livet och det är att allt är förändring. Om det verkligen är så, då kommer jag att både vinna och förlora om vartannat, vare sig jag vill det eller ej.
Ibland, när jag har en riktigt mörk dag, då tänker jag att jag är trött på det här livet. På allt som händer som bara är samma saker, om och om igen med vissa variationer. Att jag redan upplevt de känslor som finnas att uppleva. Jag har sett mörkt och ljust, känt varmt och kallt, smakat sött och salt, hört skarpt och mjukt, luktat förföriskt och förfärligt.
Vad mer finns det att göra?
Jag vet att det är depressionen som talar, att sorgen och alla förluster slagit ett fast grepp om mitt hjärta. Men ibland, bara ibland, är det skönt att tänka på flykt.

Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva på smulor längre. Han erbjöd aldrig något annat. Han vet inte vad något annat är. Det vet knappt jag heller. Jag vet bara att smulor är smulor (eller droppar om jag ska hålla mig till metaforen) och det blir man inte mätt på. Alltså måste det finnas något annat för jag hör människor tala om annat. Jag ser filmer om annat. Jag läser böcker om annat. Om kärlek. Oceaner av kärlek. Som uppfyller dem och får dem att känna sig mindre ensamma.

Jag försöker stå ut med ensamheten. Jag vet att den är ett levnadsvillkor och lika oundviklig som andetaget. Kanske måste jag in i den, vältra mig i den, täcka hela min kropp med den, äta den tills jag spyr. Låta den uppfylla mig helt. Kanske finns det sedan tomhet nog att låta kärleken flytta in.

Jag känner mig oftast trängd. Om det fanns en diagnos som hette affektiv klaustrofobi så skulle jag få den. Jag tycker inte om när människor kommer mig för nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Jag tycker inte om när människor tar upp för mycket av min tid. Jag måste ha min tid, mina tankar, min vilja, annars får jag ångest. Ångest får jag ändå, men om jag får vara ensam så lägger ångesten sig.

Många vill bli fria, de har sett vad fångenskapen kan leda till. Men de flesta av oss har aldrig behövt stå inför döden och välja friheten eller lögnen. De anar, men blundar. Vi som tvingats ner på knä av livet, vi vet att det enda som betyder något är kärleken och fastän vi är livrädda söker vi oss mot den. Mot sanningen och livet, med en klump i halsen och blicken riktad mot horisonten i våra älskades ögon.

Ner på knä. Döden. Livet. Kärleken. En dag imorgon och jag vill ta emot den som vore det den första. Om jag har ett hål i hjärtat och såret inte går att läka, så borde det vara enklare att släppa in saker. Inte svårare. There´s more room in a broken heart, sjunger Carly Simon. Jag får väl tro henne. Och börja älska utan förbehåll, utan agenda. Glömma läkning och smulor och stenar och liv och död och kontroll och förlust. Bara ta det, ha det och låta det finnas. Håll i mig..

Godnattkramar från Tinnitus (som tycker att Lady Gaga är det mest intressanta som hänt musikbranschen på väldigt länge)

lördag 26 september 2009

Comment te dire adieu

Dramafilm är en filmgenre där handlingen främst handlar om hur realistiska rollfigurer handskas med känslomässiga teman, och ofta får man följa någon form av personlig utveckling av, eller mellan, rollfigurerna. (Wikipedia)

Det känslomässiga temat för dagen är avsked. Förlust av illusioner, drömmar, önskningar och hopp. Jag släpper taget om honom nu. Jag har försökt så länge, fast i upprepningstvånget, utan verklighetsförankring. Men igår kom verkligheten in i spelfilmen. Föreställningen var över.

One More Time
I'll try one more time
One more time
To know you
I’ll try one more time
One more time
To understand
The values you lost
And we kept
What we learned
While you slept
Makes a difference between you and me
It is scary
And makes me wonder one more time
One more time

It´s taking you and me
And everyone to somewhere
Where all conciousness is gone
You walk with your head down
See only the tip of your shoes
And the ground and dirt you walk on

Who taught you to despice
And tell lies you never knew weren't true
Tell each other lies
All lies

The stream you follow to make you strong

It´s taking you and me
And everyone
To somewhere
Where all conciousness is gone
You walk with your head down
See only the tip of your shoes
And the ground and dirt you walk on

I’ll try one more time
One more time
To understand
One more time
One more time

Ane Brun (världens bästa!), Spending time with Morgan (2003)

http://open.spotify.com/track/2EShuBo9hXrf5NddHUdkFg

Men det blir inte fler gånger. Nu har jag ringt honom och sagt det. Det blir inte fler gånger. Slutet är beseglat. Och jag har bara kvar att sörja. Just nu är det värsta att jag övergett honom, att jag inte lyckades.. Med vad?.. Tinnitus.. Du har gjort det rätta. Du har gjort plats för glädjen i ditt liv, sörj inte det. Var glad! Gläds!

Men.. Det är ändå så att jag önskar att om jag föll att någon annan plockade upp mig. När mamma dog så var det många som lämnade mig. Men det finns en skillnad här. Han vet inte ens om att han är fallen. Han känner det ibland, men inte tillräckligt för att vilja förändra något. Och vem är jag att döma? Om han vill leva sitt liv som han gör så är det ju upp till honom att avgöra om det är bra eller dåligt. Det enda jag kan uttala mig om är att jag inte vill leva så. Och det talade jag om för honom. Och han blev arg. Det är märkligt. Varför bli arg? Men visst, det blir vi väl alla när vi inte får som vi vill. När vi inte får äta kakan och ha den kvar...

Stor kram från Tinnitus (som ska ut och hitta nya kakor, eller kanske en kanelbulle:))

onsdag 23 september 2009

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Får man vara kär i en vän?

Vi har sagt vi ska vara vänner. Jag har aldrig varit i den här situationen förut. Att försöka vara vän med någon man vill vara så mycket mer än vän med.

Jag vet att detta inte är något nytt i världshistorien. Folk har gått och trånat i årtusenden efter vänner, andras pojk- eller flickvänner eller den där onåbara på andra sidan gatan, i tidningen eller på tv. Men jag har aldrig gjort det. Jag hade svårt att släppa taget om mitt ex, men han gjorde det också väldigt svårt för mig att gå vidare. Jag har aldrig ödslat tid på någon som inte vill ha mig. Men nu gör jag det?! Rädd för närhet?

Synpunkter är välkomna, Tinnitus är vilse och kan inte hitta hem. var nu det är..

Kram!

söndag 20 september 2009

Standing in the way of control

Det är hemskt att vara nära dig. Hemskt och underbart på samma gång. Du är så nära och jag vill vara ännu närmare. Jag känner att vi båda vill. Men du vill inte, mer än du vill. Din hand. Du tog i mig igår. Jag fick gå nära din kropp i flera timmar och jag ville bara hålla om dig. Din ryggtavla, jag ville ställa mig bakom och krama den. Krama dig.

Du pratar så förståndigt hela tiden. Som en lärare, som en vuxen. Vem försöker du undervisa, vem försöker du uppfostra? Dig själv, mig? Världen? Du är så full av förstånd att det blir helt oförståndigt. Som om hela livet var en hemläxa. När som helst kunde det komma ett oförberett prov och då skulle du behöva sitta där med skammen och misslyckas om du inte pluggat tillräckligt. Det finns ju så mycket mer än förnuft. Känsla tex. Det är kanske dom du skyggar för. Känslorna. Kaoset som kan komma med dem. Kontrollförlusten. Är det det ni håller på med, du och dina vänner? Drillar varandra i förnuft? Hela tiden så PK, som att världen skulle gå under om man lät djuret leva sida vid sida med mannen. Vad är ni så rädda för? Vad är så förbjudet? Akademiker med alla sina teorier. Kontrollen, alltid denna kontroll.

Vad är det som gör de svenska männen så benägna att behärska sig? Är det skamligt att vara man? Sa era mammor till er att ni var världens odjur som orsakat så mycket lidande? Eller är det skamligt att ha känslor och därmed vara kvinnlig? Sa era pappor till er att sluta böla som en kärring? Så fastlåsta i gamla könsroller och nya. Kommer de att hitta en egen identitet i allt detta? På samma sätt som vi kvinnor försöker hitta identitet. Kvinnliga utan att riskera att bli objektifierade. Starka utan att vara manliga. Kan vi behålla erfarenheterna som vi gjort som tillhörande ett kön när vi börjar utforska ett annat köns domän?

Jag vet inte vad som är kvinnligt eller manligt. Jag vet vad som betraktas som kvinnligt och manligt och hur mycket det kan skilja sig åt mellan olika kulturer. Jag vet också att könsrollerna är något som ständigt förändras, mals ner, omformas, omformuleras av olika kulturella strömningar. Jag vet också att många män sliter med sin identitet, slits med den, av den.

Alla begrepp vi använder oss av fångar oss, alla kategorier vi delar in saker i begränsar dem och vårt sätt att se. Och ändå så längtar vi så hett efter ordning och reda, etiketter och kategorier. För mycket frihet skrämmer oss, för mycket kaos tvingar oss att tänka. Vi vill inte det. Vi vill veta, ha kontroll, ordning. Lagom mycket ordning så att vi kan känna oss trygga, men inte för mycket så att vi känner oss fångna. En balansgång, hela livet, mellan trygghet och frihet.

kram från Tinnitus (som hoppas att vi blir modigare och modigare så att vi kan släppa vårt kontrollbehov)

Arvet

Väntan. På att saker ska falla på plats, eller falla bort, eller förfalla. Man kan se det på dem. Skammen. Och skalet. För att dölja det skamliga inuti.
Ömhet och sorg, det är vad de väcker i mig. Och ibland ett raseri. Jag vill slita, dra, rycka, skaka, släppa ut, befria, vädra allt det där skamliga, titta på det, skratta åt det, trösta det, befria det från den ruttnande existens, vad det nu än är, har.
Men.. Jag vet. Det slipper inte ut så lätt. Och det är fascinerande att bara befinna sig bredvid. Och titta. Titta och känna. Känna längtan, min älsklingskänsla, och sorgen, som smakar som fint vin åtföljt av fin huvudvärk.

Jag fantiserar om dig, bara så du vet. Om att vara den som tar hand om dig, om att vara den som hjälper dig att uppnå dina drömmar. Om att vara den som tröstar, helar, läker. Jag vill vara i närheten av det där sårbara, mjuka, känna känslorna som det väcker. Litenheten, skräcken, oron och samtidigt styrkan, modet, vissheten om att jag kan ställa allt tillrätta.

Men. Och det är ett stort Men. Sårbarheten har en baksida. Taggar. Och dom taggarna kommer att riktas mot mig. Dom är förvuxna, taggarna. Vilda, knotiga, vildsinta. De har fått mycket näring, fått växa sig starka inuti. Som gamla vildhallonbuskar, översållade av taggar som fastnar i allt, rispar och skär. Och bären är små, små. Men sötast av alla bär i skogen.

Jag satt på balkongen imorse. Först uppe av alla, gatan nedanför var tyst och tom. Med filt omkring mig och en kopp kaffe på bordet bredvid mig läste jag Vredens druvor av John Steinbeck. Då och då hände något som tilldrog sig min uppmärksamhet. En granne rastade sin hund, ett lockigt yrväder hoppade in i sin finfina veteranbil, en kvinna förde ett känslofyllt samtal med små bokstäver på sin mobil under sin morgonpromenad. Och ovanför allt detta satt jag och lät mig förföras av Johns ord som låg så oskyldigt utspridda på vita papperssidor. Inte visste jag att de skulle beskriva mitt innersta..

"Hon tittade ut i solskenet. Det fylliga ansiktet var inte mjukt; det var behärskat och vänligt. De bruna ögonen tycktes ha sett många svåra ting, och de talade om att tunga upplevelser och lidanden för henne hade varit avsatser upp till en lugn och oberörbar mänsklig förståelse. Hon tycktes medveten om, tycktes finna sig till rätta i, tycktes välkomna sin ställning som familjens innersta värn, den starka ställning som inte kunde falla. Och eftersom Tom och barnen inte kände smärta och fruktan såvida hon inte hade det svårt och var rädd, hade hon en förmåga att förneka den smärta och den fruktan hon kände inom sig. Och eftersom de, när något glädjande inträffat, vände sig till henne för att se om glädjen fyllde henne, hade hon tagit för vana att till skratt omvandla sådant som egentligen inte ägnade sig därför. Men lugn var någonting ännu bättre än glädje. Orubblighet var något att förlita sig uppå. Och av sin betydelsefulla och ödmjuka ställning i hemmet hade hon undfått värdighet och ren lugn skönhet. Gärningen som läkerska hade givit hennes händer säkerhet och svalka och lugn; ställningen som domare hade skänkt hennes omdöme samma lidelsefrihet och okränkbarhet som en gudinnas domslut. Hon tycktes veta, att om hon sviktade skakades familjens grundvalar, och om hon förtvivlade och svek skulle familjen störta samman, ty dess vilja att finnas till vore krossad."

Min uppmärksamhet gick inte längre att lockas från sitt fokus. Jag var uppslukad av orden. Orden och tankarna de väckte, frågorna som måste få svar. Går jag emot mitt arv, min uppgift som skyggar för rollen? Jag kan ta mig an den professionellt, där är rollerna givna på förhand och jag vet vad jag har att förvänta mig. Men jag har en längtan som hindrar mig från att ta denna roll i en relation. En längtan efter att ha någon annan att luta mig mot när hjärtat känns som att det ska brista. Jag vill ha någon som kan vara mitt ankare, min klippa, mitt hopp. Och jag vill att min partner ska kunna ta den rollen på samma sätt som jag kan ta den. Men risken finns att vi fastnar i varsin roll, att vi glömmer att skifta. Risken finns att på det sätt vi börjar, på det sättet kommer vi att fortsätta.

Jag tror det var Hemingway som sa att om man vill att en människa ska vara pålitlig så måste man lita på dem. Man kan inte förvänta sig att få något utan att själv ge det. Jag misstrodde mitt ex i två år. Inte konstigt att han lämnade kanske. När jag äntligen började inse att han var där för att stanna hade min misstro redan sått så mycket split i relationen. Och uppbrottet var ett faktum. Men det är ju det som är grejen. Jag behöver nån som kan hålla fast vid tron trots mitt tvivel. På samma sätt som min vildhallonbuske behöver det.

Men jag vet att han kommer att lämna mig om jag släpper in honom. Han har redan gjort det en gång. Han kommer att göra det igen. Han är långt från att älska och förlåta. Kanske.. Han försöker genomföra sin plan utan mitt medgivande. Men jag skrämmer och sårar honom och då flyr han. Vad ska vi göra? Vänta. Vänta och se. Vänta tills svaret kommer. Relationer är snårskogar för mig och jag är så lättskrämd. Jag vet att jag ska tacka mina gudar när jag tvingas ut i vildskog och jag känner en stor tacksamhet, faktiskt, vid sidan om all förvirring och oro. Det här är nytt. Helt nytt. Och jag har inga svar. Jag vet inte vad som är det bästa, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vågar, orkar, kan. Så jag väntar. Och vet, att svaret kommer att komma.

Kramar från Tinnitus (som lyssnar på Kanye West och vet varken ut eller in)

lördag 12 september 2009

Jag vet var din brevlåda bor

Jag hamnade i bråk på jobbet idag. Det har inte hänt förut, inte på det här jobbet. Men nu har det hänt. Och jag är sjukt jävla förbannad och vet knappt varför.

Det har uppstått problem på jobbet. Ganska snart blev det uppenbart att något inte stod rätt till. Det var diskussioner överallt, i lunchrummet, på remisskonferensen, i korridorerna, överallt. Jag, som är en nyfiken själ och som gärna vill hjälpa till (ja, jag tror att jag kan bäst) försökte ta reda på vad som stod på och försökte ge en hjälpande hand. Detta bemöttes enbart med avvisande.

Kanske borde jag veta min plats. Jag är yngst, nybakad, sist in, en rookie i alla bemärkelser, men jag kan faktiskt! Jag vet hur man hanterar såna här saker, jag har för fasen pluggat sånt här i fem och ett halvt år. Det finns andra på min arbetsplats som kan sånt här också, det vet jag, men jag gjorde det som kändes rätt för mig, ett öppet försök att visa min tjänstvillighet. Det uppskattades inte.

Så kom det plötsligt upp att det blir upp till oss anställda att lösa problemet som det surrades om. Jag tyckte att det var märkligt. Dels är det inte enbart vårt problem om vi plötsligt står utan inräknade och väl behövda resurser (vilket var problemet), vi tillhör faktiskt en organisation med tillhörande ledning som dels råkade ha ansvaret för att problemet uppkommit, dels har de ansvaret att fördela resurser på ett sätt som säkrar patient (och personal-)säkerheten. Vidare var det märkligt hur ärendet i slutänden presenterades för oss. Vi fick veta väldigt lite om vad som faktiskt hänt och fokus lades på att det nu var upp till oss att lösa problemet och hur detta skulle gå till. För min del var det oacceptabelt. Så jag frågade om de saker som jag inte förstod. Det skulle jag tydligen inte ha gjort.

Mina frågor bemöttes med total ovilja och det gick långsamt upp för mig att det fanns orsaker till detta. Orsakerna tänker jag inte gå in på, mer än att det finns ett sätt att hantera saker på min arbetsplats som inte är lämpade för en här typen av problem.

Nu blev resultatet istället att inget blev löst. Någon ges skulden i onödan. Vi får ta ansvar för något som vi inte borde ta ansvar för vilket innebär en ökad belastning på personer som redan är tungt belastade och jag blev förbannad för att jag blev uppfattad som jobbig. Jag är inte jobbig! Jag är nyfiken och intresserad och engagerad och en arbetsplats som inte tar tillvara på sina anställdas engagemang kommer att få en apatisk och depressiv personalstyrka i det långa loppet. Konflikträdsla, jag hatar dig! Och varför blir jag då så galet förbannad? Vilket barndomstrauma ligger och lurar bakom min upprördhet. Förmodligen har jag varit bystander till alltför många av mina föräldrars bråk, de var högfrekventa. Och var det nån som lyssnade på mig. Nä du, glöm det. Trots att jag redan i späda år var klokare än de flesta.

Jag diskuterade detta med min bäste vän som log på det där mjuka, underbara jag-känner-dig-så-väl-tinnitus-sättet. Så sa han, ja du har ju alltid varit X-storps egen italienare. Han tycker att jag är sydländsk i mitt humör:) Det är jag. Men vad ska jag göra då? frågade jag. Mina alternativ var att på olika sätt anpassa omvärlden till mitt humör, dvs hitta en arbetsplats som inte är rädd för engagemang och ärlighet eller starta eget. Min vän sa enkelt: Du behöver meditera mer Tinnitus.

På ett sätt har han rätt. Meditation hjälper mot känslostormar. Men jag är fortfarande av samma åsikt. Jag vill vara med och skapa en fungerande arbetsplats och om jag inte får vara det kommer det att påverka mig negativt. Min handledare menade att det är så det blir när man arbetar i en organisation av den här typen och den här storleken, man blir avtrubbad med tiden. Hårdhudad och likgiltig inför alla organisatoriska fadäser. Frågan blir då: Vill jag bli det?

So there you have it. Tinnitus har val att göra: 1. Jag måste bestämma mig för hur jag ska hantera det på jobbet. Ska jag fortsätta lägga näsan i blöt med risken att jag blir riktigt impopulär och går miste om fina referensbrev, eller ska jag slipa mina metoder och hitta ett mer diplomatiskt sätt att bringa ordning? Eller ska jag göra som de andra och mind my own business? 2. När den här anställningen tar slut ska jag räcka fingret åt alla stora organisationer och säga: "Adios, nu startar jag eget"?

En slutsats jag kan dra av detta är att ärendet inte sköttes snyggt. Om man hade velat undvika att involvera övrig personal så hade det varit bättre att hålla möten och diskussioner inne på rummen, med den personal som berördes i första hand. Att saker och ting inte flöt på som de brukar skapade en chock och man lyckades inte hantera oron det väckte utan den spred sig till övriga anställda. Eftersom de andra tydligen är hårdhudade drabbades de inte av oron. Jag däremot, som är en nykläckt liten fågelunge, drabbades med resultatet att mina psykologinstinkter gick igång. Vilket då inte var välkommet uppenbarligen..

Just nu lockar egenföretagandet den här lilla dunungen. Jag är inte säker på att jag vill bli hårdhudad. Att få skapa min egen organisation är en dröm som snart ska bli sann, i alla fall på deltid till att börja med. Jajamensan, Tinnitus ska bli egenföretagare. Se upp kapitalistsvin, nu kommer arbetarbrackorna och inkräktar på ert område. Detta nya steg gör att nya frågor uppstår: Innebär detta att jag går kapitalismen till mötes, eller kommer nya typer av egenföretagare förändra spelreglerna?

Arbetsmarknaden, ett helt nytt slagfält..
To be continued..

Fågelfjunskramar från Tinnitus (som lyssnar på Guns´n´Roses (Åh, Axl) Welcome to the jungle)

torsdag 10 september 2009

Beast

Läste idag att barn söker kontakter på nätet, trots att de är medvetna om faran. Varför? Jo, tydligen för att de känner sig så ensamma och är i desperat behov av bekräftelse. Det är så sorgligt att jag nästan går av på mitten.

Läste också att Berlusconi flirtar öppet med facisterna och att han avskaffat asylrätten.

Och så läste jag att de som är farligast är inte de principfasta fanatikerna utan kappvändarna.

Jag ska gå med i Bris och Rädda barnen. Det här håller inte. Jag måste göra något. Något mer. Så mycket jag bara kan. Skitvärld. Skitsystem. Skitåsikter. Läste också att man gjort studier som visar att ekologisk odling ibland är en större belastning för miljön än konventionell odling. Gissa om många latrövar och fri marknadsivrare får vatten på sin kvarn nu. Suck..

Nu ska jag gå och sova. Och inte tänka på allt som är skit med världen, utan allt som är vackert som leenden, omtanke, längtan och träd.

Godnattkramar från Tinnitus
(som önskar dig en god natts sömn full av värme och tröst)

söndag 6 september 2009

Where does the good go?

Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.
Kongolesiskt ordspråk

Do you love me?

I found her on a night of fire and noise
Wild bells rang in a wild sky
I knew from that moment on
I'll love her till the day that I died
And I kissed away a thousand tears
My lady of the Various Sorrows
Some begged, some borowed, some stolen
Some kept safe for tomorrow
On and endless night, silver star spangled
The bells from the chapel went jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?


She was given to me to put things right
And I stacked all my accomplishments beside her
Still I seemed so obselete and small
I found God and all His devils inside her
In my bed she cast the blizzard out
A mock sun blazed upon her head
So completely filled with light she was
Her shadow fanged and hairy and mad
Our love-lines grew hopelessly tangled
And the bells from the chapel went jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?


She had a heartful of love and devotion
She had a mindful of tyranny and terror
Well, I try, I do, I really try
But I just err, baby, I do, I error
So come find me, my darling one
I'm down to the grounds, the very dregs
Ah, here she comes, blocking the sun
Blood running down the inside of her legs
The moon in the sky is battered and mangled
bAnd the bells from the chapel go jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?

All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her
I swear I made every effort to be good to her
I made every effort not to abuse her
Crazy bracelets on her wrists and her ankles
And the bells from the chapel go jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?

Nick Cave and the Bad seeds

Jag måste sluta, jag vet att jag måste sluta, men det är så svårt. Dom sårade pojkarna, jag vill ta in dem, hela dem med min kärlek. De kuvade hundarna, jag vill ge dem styrkan tillbaka. Men jag kan inte. Det går inte. De hatar mig för att jag försöker ta olyckan ifrån dem. De vill ha bekräftelse på det de alltid fått höra, att de inget är värda, att de förtjänar allt ont som sker dem och att de aldrig, aldrig ska få någon kärlek för de är inte värda den.

Jag vill ringa honom, jag vill jag vill jag vill. Jag vill ha honom framför mig, sittande vid mitt rangliga köksbord med sitt olyckliga ansikte och sina glidande ord. Jag längtar efter hans smärta, hans avvisande och den lilla, lilla glimten av kärlek som skrämmer oss båda till tystnad.

Jag vill ta väven och repa upp den, vill ofatta mina beslut, vill pilla på skorpan så att blodet tränger fram igen.

"Nu ska blodet flyta!"

(A.Lindgren, ur Ronja Rövardotter)

En vildvittra har jag varit, och ondsintheten vill in i mig igen. Jag saknar honom. Men jag vet bättre. Jag vet bättre. Jag har förstått att det finns annat, att jag kan få kärlek, men den lyser med sin frånvaro just nu och tryggheten i skammen och underläget lockar. Att återigen få offra sig på kärlekens altare,denna ljuva, svarta dröm som varit min godnattsaga så långt jag kan minnas..

Han kommer aldrig att kunna älska mig, jag kan inte frälsa honom. Han vill inte. Han vill inte! Jag måste inse det!

"Nej. Bestämt nej. Skräddaren säger nej."

(Varanteatern)

Nej. han älskar inte mig, han kan inte älska, och jag kan inte lära honom, ska inte lära honom, för jag vill ha mer. Jag tänker inte upprepa eländet jag växt upp med, det räcker med villkorlig kärlek för min del. Jag vill inte låta min kärlek gå obesvarad längre, jag har så mycket att ge. Och plats inuti att ta emot.

I fredags satt jag i handledningen och hade en fantasi om att få krypa upp i min handledares knä. Det var så mysigt, jag kunde precis komma ihåg känslan av värme och trygghet som infann sig i knät på någon större när man var liten. Den känslan har jag väckt upp inom mig flera gånger den här helgen. Den är full av tillit och mjukhet och får mig att känna som om jag satt i knät på livet..

Hälsningar Tinnitus
(som inte tänker låta någon tro att hon inte är värd kärlek igen!)

lördag 5 september 2009

"Jag känner livet i mig!"

- citat ur Madicken, Astrid Lindgren, som stämmer på pricken in på hur jag känner mig denna morgon. Ännu en arbetsvecka har passerat och jag är full av förundran över det yrke jag valt, de upplevelser som yrket för med sig och alla människor som jag arbetar med, både kollegor och klienter. Clarence Craaford har skrivit en bok med titeln "Människan är en berättelse" och nu går det upp för mig tydligare än någonsin vad han menar.

Om man som jag varit en rädd liten mus som sprungit runt hel livet och varit orolig för vad andra tycker och hur andra ska reagera på en själv så vet man vilket fängelse denna extrema självmedvetenhet och faromedvetenhet är. Och när jag nu lyckas släppa dessa skygglappar, denna rustning med speglar i och för första gången i mitt liv verkligen ser min omgivning är det som att ta ett steg ut i en fantastisk saga. En saga som innehåller alla de essentiella beståndsdelarna magi, sorg, kärlek, smärta, hjältemod, rädsla, avundsjuka, hat, längtan och så vidare.

Jag som älskar att läsa böcker upptäcker nu att jag är omgiven av levande, vandrande berättelser och jag är så fascinerad att jag bara går runt och tittar, tittar, tittar. Jag vill berätta för alla jag ser att de är fantastiska, vackra och underbara, att de är fulländade precis som de är, att vi alla är fulländade i all vår bristfällighet. Och min glädje när de sakta men säkert får syn på det jag ser är (nu börjar jag gråta..) överväldigande.

Det var det här jag ville när jag började plugga. Det här var mitt mål. Som fotograf kunde jag hjälpa folk att se hur vackra de är på utsidan. Som psykolog kan jag hjälpa dem att se hur vackra de är på insidan. Förstår ni? Jag uppfyller min dröm!! Jag har så många att tacka för det här och jag hoppas att de vaknar idag och känner hur min tacksamhet och kärlek till dem värmer deras fötter när de sätter ner dem på det kalla golvet, hur den får morgonkaffet att smaka lite extra fylligt, hur de plötsligt känner sina hjärtan öppnas för allt det vackra omkring dem, kärleken i deras partners ögon och styrkan i den friska morgonluften när de går ut ur sina hus. Jag älskar er!

Nu måste jag gå och ta en dusch för att svalka ner mig lite:)

Många stärkande kramar och uppmuntrande hejarop från Tinnitus
(som tycker att alla ska ta steget och satsa på att nå sina mål, hur lång och otillgänglig vägen än tycks vara. All the power to you!)

onsdag 2 september 2009

Att vara sig själv är att förlora sig själv

En vän lånade mig en bok av Horace Engdahl, Meteorer. I den skriver Horace sk aforismer som är korta stycken, lösryckta tankar och funderingar. För det mesta är det tänkvärda, kloka saker men ibland är hans åsikter en aning för dömande för min smak. Det mesta som händer, både inuti och utanför går att se på med förståelse och kärlek. I synnerhet det som händer inuti har man mycket större nytta av att se på med värme. Allt går att förstå. Ibland behöver man kanske lite (eller mycket) hjälp för att förstå det. Och det går att förändra om man nu inte tycker om konsekvenserna av det.
Och det är väldigt mycket lättare att förändra något om man närmar sig det med kärlek istället för med hat.

Ett exempel på detta är ett inslag som jag hörde på radion, om en kvinna som gått fram till en man hon såg slå till sitt barn. Hon satte sig ner och frågade honom om det var något hon kunde hjälpa till med. Först blev han defensiv, men när hon förklarade att hon inte dömde honom utan bara ville hjälpa så ändrade han inställning och det resulterade i att de satt och pratade i en timme. När samtalet var slut hade han bestämt sig för att söka det stöd han så väl behövde...
Det är en vacker, och sann, historia och det gör den ännu vackrare att det var kvinnans make som ringde in och berättade den i ett inslag som kallades: vem är din Vardagshjälte? (Christer, P3). Människor kan vara så underbara..

Nu måste jag gå till jobbet, och försöka praktisera det jag predikar.. Men för att återknyta till rubriken och inledningen så vill jag avsluta med ett citat av min nye vän Horace:

Framgångar och bakslag är egentligen lika motbjudande. De stör den förunderliga jämvikt och klarhet som beror på glömskan av den egna personen.

(Horace Engdahl, Meteorer)

Vänliga hälsningar Tinnitus (som lyssnar på Damien Rice, "Dogs" och Peter Jöback, "Guldet blev till sand" Ja, ja gillar smörig musik:))