All shook up

http://www.youtube.com/watch?v=AqsX7xQWRoU

Jag vill inte inordna mig. Det är det som min inre strid handlar om. Jag tycker inte om att inordna mig. System är begränsande. de är skapade av människor och således bristfälliga. Inget system kan passa mig perfekt. Det måste ha en enorm flexibilitet för att kunna appellera till mig.

Ayurvedan är ett system som jag kan relatera till. Där finns både komplexitet och enkelhet. Naturvetenskapen, Humanioran, där finns det för mycket strider. Jag tycker inte om strider. I så fall endast för att riva ner broar mellan människor. Det kan jag tänka mig att strida för.
jag ska riva alla mina broar inom mig. Sen ska jag riva alla era.

Ayurvedan tar upp inre konflikter på att sätt som är väldigt typiskt för andan i traditionen. Där menar man att vi vill alla ha mer av det som vi naturligt dras till och att för mycket av det goda får oss ur balans. Alltsåborde jag strukturera mig och inte sitta här och kaosa.. Är ett sätt att tolka det på. Men kanske är det skillnad på form och innehåll. Kanske kan jag kaosa på ett strukturerat sätt? Oh, det här är flummigt men bra, hoppas jag kan bringa klarhet i vad jag menar..

kram från Tinnitus, som inte riktigt kan släppa taget om det som gnager inuti.

Wuthering Heights

Jag läser.

Hela mitt liv har jag läst.
Läst, läst, läst och lyssnat.
Jag är beläst.

Men vad är det jag har läst?
Och hur mycket har stannat kvar?
Har jag förstått det jag har läst?
Har jag hållt med om det jag har läst?
Har jag kunnat relatera till det jag har läst?

Jag läser och det är som att dyka, djupt in i någon annans sinne. Någon annans fantasi, någon annans liv och lärdomar. Men vad säger det jag läser egentligen om mig?

I fem och ett halvt år har jag läst psykologi. Har jag någon gång stannat upp och funderat över vad jag har läst? Nej. För mig var psykologprogrammet som att höra ens föräldrar bråka.
"Så här ska man göra, så här funkar det."
"Nej, nej, nej, så här är det. Det här är den bästa vägen."
"Du har ju inte förstått någonting, det här är det enda sättet!"
"Amen alltså, har du tänkt på det här och det här och det här då? Hur ska du lösa det?"
Och så vidare.

Jag är trött på att lyssna på deras gnabb. Jag är trött på att lyssna på vad någon annan tror är rätt och bra. Jag vill formulera min egen världsbild.

Läkarna kallar det ADHD, bristande förmåga till uppmärksamhet. Endast starka stimuli kan fånga och bevara uppmärksamheten. ADHD är en diagnos, det betecknas som en biologisk dysfunktion i hjärnan. Varför dysfunktion? Att kalla bristande förmåga till uppmärksamhet ett funktionshinder är att fokusera på en sida av saken.

Jag har svårt att bevara uppmärksamhet över tid. Jag tappar snabbt fokus om jag inte tycker att det jag läser är spännande. Är det en dysfunktion? Kanske är det bara min hjärna som högljutt talar om för mig vad jag gillar. Varför ska jag slösa mitt liv på att göra saker som är tråkiga?

Under hela utbildningen har jag återkommit till en tanke. Alla teorier är skapade av människor. Läs en teori. Läs sedan en biografi om den person som skrivit teorin och du kommer att förstå varför just den personen har formulerat just den teorin.

Det här är min teori:

Jag tror att det finns mer i den här världen än vad våra sinnen kan uppfatta. Jag tror att det är ett antagande som både vetenskapsivrare och troende kan gå med på.

Som jag ser det så upptäcker vi människor kontinuerligt nya saker om vår värld, vilket får mig att dra slutsatsen att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka. Utifrån detta kan jag också anta att vi inte har en aning om hur mycket eller lite det finns kvar att upptäcka, vilket jag anser säger en hel del om det vi redan vet. Eller tror att vi vet. Egentligen har vi ingen riktig aning om, om det vi vet är delvis sant, hela sanningen eller falskt.

Jag ser också att vetenskap bygger på att flera människor håller med om att en sak är sant, utifrån deras sätt att undersöka saken. Jag vet också att historiskt sett så har majoriteten inte alltid rätt.

Baserat på dessa ståndpunkter menar jag att jag är i min fulla rätt att uttala mig om och tro på min teori och det som känns sant för mig.

Jag är trött på att läsa om vad andra har kommit fram till. Jag vill komma fram till något själv. Jag är trött på att vidarebefordra någon annans åsikter. Jag vill förmedla det jag tycker. Nu är jag inne på osäker mark. Inget av dessa sista påståenden skulle varken en vetenskapsman/kvinna gå med på.

Jag inser att det är svårt. Det finns en massa information om världen som ansamlats genom årtusenden. Mänskliga betraktelser av vårt universum. Jag har inte tillgång till alla dessa. Jag har stött på en del av dem och jag har känt igen mina egna upplevelser i några av dem, men de flesta har gått mig förbi eller glömts bort av mig. Min hjärna behåller väldigt lite av den information jag tar in. Eller så har jag svårt att hitta den därinne i virrvarret. Kanske har jag en undermålig systematisering av kunskap i min hjärna. Men måste det vara något negativt. Kan inte det vara ett sätt för min hjärna att hålla sig fri från annat än det rena upplevandet?

Det är ett välkänt fakta att systematisering av kunskap är viktig för inlärningen, att det är viktigt att göra sammafattningar för att minnas det man lärt sig.

Samtidigt läser jag att man inom mindfulness, buddhism, psykoanalytisk mysticism, pratar om beginner´s mind, att man ska förhålla sig till patienten som om det var första gången man träffades. Kanske är min hjärna den ultimata mindfulnesshjärnan? Jag bär inte med mig en massa info in i en situation, varje situation är ny, ett utforskande och jag har ett inneboende motstånd mot att styra en situation utifrån ett på förhand uttänkt koncept. Jag vill ta emot och möta och utforska.

Detta inlägg blir ett rörigt inlägg. Jag vet inte vad jag vill säga, jag vet inte vad jag vill åstadkomma. Jag söker något ordlöst och jag gör det med ord. Det finns en sanning inom mig som väntar på att få komma ut, men jag kan inte formulera den.

Det är min övertyglese att det finns mer i livet än det vi ser. Och jag vill förhålla mig till alla situationer med den ödmjukheten. Men det är svårt i vårt samhälle där vi förväntas ha svar på alla frågor, inte komma med nya.

Jag tror på frågor, inte svar. Där är den. Sanningen.

kram från Tinnitus, som tänker att det finns mer konkreta problem och kanske mer konkreta lösningar, men det är såhär jag pratar, det här är mitt språk. Word!

Let´s dance

Så många funderingar som mynnar ut i vad..?

Kommer jag någonstans med alla min tankar? När livet passerat och jag står inför min egen död, kommer jag då att tycka att det var ett bra val att hela mitt liv ifrågasätta meningen med det? Kommer jag även då att undra vad meningen är? Eller vill jag bara ha mer? Mer av det som var gott, mer av det som fick mig att känna mig levande?

Jag läste ett kapitel ur boken "Mamma och meningen med livet" igår. Boken är skriven av Irvin Yalom, psykoanalytiker, och innehåller beskrivningar av terapier han bedrivit, vars teman har varit just livets mening. Kapitlet hade ett namn; " Sju lektioner i sörjandets svåra konst", Irvin skildrar en terapi med en kvinna vars man går bort i hjärncancer 45 år gammal.

I sammanhanget bör nämnas att Irvin berättar naket om hur han bedriver sina terapier. Han tycks vara väldigt öppen mot sina klienter och dela med sig väldigt mycket av sig själv. Jag har inte läst många psykoanalytiska terapibeskrivningar, men dom jag läst har skilt sig från den här i just hur mycket analytikern delat med sig av sitt eget inre. Det var sinnesvidgande läsning för mig. Hur mycket en psykolog ska berätta om sig själv för sina klienter finns det många åsikter om. Neutralitetsbegreppet är omtvistat och fyllt med föreställningar och fantasier om vad det innebär och vad det syftar till. Irvins förhållningssätt sträcker sig långt utanför gängse ramar, åtminstone så vitt jag vet. Boken är läsvärd, inte minst som en ärlig beskrivning av vad det innebär att arbeta som psykoterapeut.

Kvinnan vägrar släppa taget om sin man. Hon för långa samtal med honom varje dag, fortfarande, tre år efter hans död. Hon vill inte gå vidare utan honom och lever endast vidare för sin dotters skull. Kvinnan är svårt plågad av skuld, hon känner att det på något sätt är hennes fel att människor omkring henne dör. Hennes bror gick bort när hon var tjugo är gammal och flera av hennes närstående har avlidit. Skulden avtäcks senare och visar sig vara ett försök att återfå kontroll över livet. Om det är hon som är skuld till all död, så är hon också den som kan få stopp på den.

Men, det som fångade mig allra mest var, att det stora genombrottet kom när hennes egen dödsångest till slut kom fram i ljuset. Anledningen till att hon förvägrade sig själv att gå vidare var inte bara skulden över att lämna sin man bakom sig, det var också rädslan för att känna sig levande igen, med den starka vetskapen om livets förgänglighet.

Jag brukade skryta med att jag inte var rädd för döden. Mamma hade kraftig, ibland överväldigande dödsångest. Hon var rädd för att flyga, rädd för höjder och rädd för mörkret. Jag, däremot, har alltid tagit stolthet i att vara modig, att utmana elementen och mig själv, fysiskt. Känslomässigt däremot har jag hållt tillbaka. Nu är det som att jag vaknat ur en lång dröm där känslorna alltid funnits hos andra, men aldrig hos mig.

När mamma dog drabbades jag av insikten om att människor kan och kommer att försvinna. Hur påverkade det mig? Jag blev medveten om vad som var viktigt, att älska och att berätta för dem man älskar att de är viktiga och älskade. Men, den varade inte så länge denna insikt. Livet gick vidare och jag stängde igen över allt det som öppnats upp. Insikten om att jag själv var dödlig gick mig helt förbi.

Irvin skriver att han sett i sin forskning att det är en viktigt del i läkningsprocessen att möta sin egen dödlighet. Jag förstår inte hur man gör. Han berättar om en dröm han haft sen han var liten, om ett monster som jagar honom och anfaller honom. Som vuxen insåg han att det var dödsångesten som härjade i hans drömmar.

Jag måste möta den. Det är det jag har kvar. Jag måste se döden i vitögat och ändå våga leva. Att gömma mig för döden kommer att hålla mig från livet. Mina självmordstankar, mitt självhat, mina depressioner, jag tror dom var ett sätt att skydda sig från rädslan för min egen död. Jag ville ha kontrollen, jag ville bestämma över mitt liv. Döden skulle inte komma som en chock, som ett hugg i ryggen, eller smyga sig på mig som mördaren i en skräckfilm. Jag vägrade helt enkelt att vara rädd. Men jag vägrade också att leva.

Det går inte att leva utan att vara rädd. Utan rädsla, inget mod och vi vet ju att rädslan kan få oss att verkligen känna att vi lever. Min yogalärare berättade om ett möte han haft med döden. Han hade backat och han berättade det med sådan ånger i rösten. Jag vill inte ångra mig, jag vill inte låta tillfället gå förbi. För att jag ska förstå meningen med livet så måste jag förstå livets villkor. Villkor nummer ett: Det kommer att ta slut.

"Döden, döden, döden." Det brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja alla sina telefonsamtal med. När de hade avklarat sin dödsångest så kunde de prata om det som var viktigt i deras liv. Så nu, min dödlighet, jag ska möta den och jag tror faktiskt att jag vet var den är.. Leta där ditt hjärta snörps ihop, där har du den.

Mängder av kramar från en snuvig och kanske lite modigare Tinnitus.

Inte vackrast i världen

Jag tittar i Platsbankens träfflista. Det är nedslående läsning. KBT-inriktning önskvärt. KBT-inriktning meriterande. KTB-inriktad psykolog sökes. KBT, KBT, KBT. Trender. Barnsliga önskningar om trollspö som får människor att ignorera fakta och komplexitet. Vi vill att det ska vara enkelt. Vi vill att det ska finnas genvägar till lyckan. Vi vill komma dit på snabbaste, bekvämaste, smärtfriaste sätt och varför inte? Går det så är det ju fantastiskt. Men som alltid när grupptrycket blir för stort förvandlas ivern till hets och om det uppkommer motsägande fakta som riskerar att rasera förhoppningarna om det lyckliga livet så kan reaktionerna bli destruktiva. Se Die Welle, tysk verklighetsbaserad film om en lärare som i ett skolprojekt om diktaturer skapar en minidiktatur med katastrofal utgång. Bra film om destruktiva processer i grupper.

Jag var hos en jobbcoach i veckan. Vi kom överens om att det vi skulle fokusera på var att plocka fram det jag var bra på och öka förutsättningarna för att mina talanger skulle tas tillvara på bästa sätt. Hm. Jag har idéer nu. Inspirationen börjar återvända. Snart är världen min igen.

Mina talanger och svårigheter stämmer inte riktigt ihop med delar av mitt yrke. Jag har svårt att fokusera på en sak vilket gör att jag har svårt att sätta mig in i stora mängder information. Jag har svårt att komma ihåg det jag har lärt mig vilket gör det svårt för mig att vidareförmedla det jag en gång läst in. Jag blir lätt uttråkad och jag blir väldigt modfälld när jag stöter på motgång vilket gör att jag ofta fastnar i problem.

Jag är däremot bra på att komma med idéer och blir lätt inspirerad vilket gör mig till ett utmärkt bollplank och en inspirationskälla. Jag är entusiastisk vilket smittar av sig och kan sätta igång positiva skeenden. Jag är nyfiken på människor vilket gör att jag är öppen och lätt att samarbeta med. Jag är empatisk och kan möta människor i deras svåraste stunder. Jag är väldigt bra på att se och plocka fram det goda i människor, det tror jag är min största styrka.

Så vad kan jag göra med det här? Det framgår ganska tydligt att jag behöver ett sammanhang, att jag inte är en enmansshow. Jag behöver mycket trygghet för att kunna dela med mig av mitt goda. Med en trygg bas kan jag uträtta stora saker tror jag.

Äh, det här låter mer som ett personligt brev till en arbetsgivare än något sant och äkta. Jag får ge det ett nytt försök senare.. Det är lustigt vad svårt det är för mig att behålla äktheten när jag pratar om mig själv i termer av bra och dåligt. Undras vad det beror på.

Jag läste en artikel idag av Heidi Avellan som skriver i Sydsvenskan. Hon framstår ofta som en intelligent och analytiskt begåvad kvinna som kan se komplexitet och värna om den. Men idag skrev hon om liberalismen och där gick våra vägar isär. Hon resonerade om det nya begreppet latteliberaler och att dessa i själva verket var socialister med vissa liberala idéer, därför att de trodde på att värna om det sociala skyddsnätet. Hon skrev om detta på ett märkligt sätt, som om det låg något fel i att integera olika idéer, oberoende av vilken politisk gruppering som lagt beslag på dessa och kallar dem sina, i sitt tänkande kring hur samhället skulle fungera optimalt. Som om det var ett uttryck för någon slags kunskapsbrist eller integritetsbrist att vara idémässigt flexibel. Så Heidi gick från att värna om komplexitet till att bli väldigt ensidig och fanatisk och tycktes sätta oerhörd stolthet i detta.

Artikeln slutade med en slagkraftig men intelligensbefriad liknelse av hennes ställningstagande med hur hon dricker sitt kaffe. "Latte, nej tack. Jag tar en grön te, eller dricker mitt kaffe nattsvart." (Jag vet, citatet är inte helt korrekt, men tidningen ligger i köket och andemeningen är den samma.) Ha, ha. Nattsvart som i högerns historia av utrensning av de som anses vara en belastning för samhället (se Hitler)? Förlåt, det är svårt att inte hamna på samma resonemangsnivå. Som alltid när någon blir kategorisk leder det bara till smutskastning och konflikt.

Resultatet av att ha läst artikeln var att jag konstaterade för mig själv att för att vara liberal måste man lida av en viss grad av empatibrist. Liberaler är vad jag skulle kalla lightsociopater. Det går inte att tro på individens suveränitet om man någon gång hotats av social utslagning och hamnat i en situation där man varit helt i händerna på andra. Liberal kan bara den vara som aldrig fått sin tillvaro hotad av förlorad anställning, sjukdom eller olyckor och inte haft en familj som kunnat gå in och hjälpa till ekonomiskt eller känslomässigt. Liberaler vet inte vad det är att vara ensam.

Med det avslutar jag det här något politiska inlägget och känner mig lite besviken över att jag inte kunde skriva om mig själv och mina talanger utan att hänfalla till klichéer. Kanske drabbades jag av samma åkomma som Heidi. Vi kom för nära något inom oss som upplevdes som hotfullt och försvaren mot det satte i gång. För min del handlade det om att se på mig själv med positiva ögon. För Heidi handlade det om att grupptillhörigheten hotades av uppluckring. Förhoppningsvis får Heidi också möjlighet att se sina rädslor i vitögat nån dag, för att förhindra ökad fanatism.

Kram från Tinnitus, som nu ska meditera och lägga undan det världsliga en liten stund.

Shiny happy people

Tinnitus har haft en helvetesvecka kan jag meddela, ifall ni inte har märkt det. Idag har helvetet börjat lätta, som svarta dimmor som täckt marken sakta lyfter mot himlen och lämnar sikten klar.

Saker faller på plats.

Imorse mediterade jag efter yogan. jag var besviken efteråt. Jag hade på känn att underverk skulle ske under meditationen, det gjorde det inte. Men något hände. Det tog ett litet tag, men sen smög sig något annat på. Försiktiga små glimtar av Lugn. Sinnesro. Stillhet.

Yogan, meditationen, psykologsamtalen, alla hjälps dom åt att skapa det där lilla glappet mellan mig, mina tankar och mina känslor. Andrum. Utrymme för reflektion. Insikt om att känslorna är känslor, tankarna är tankar och jag är jag.

Vad nu jag är. Men jag är inte mina tankar eller mina känslor i alla fall. Jag är både dem och så mycket mer. Inom yogan kallas tankarna och känslorna för maya, illusion. Sinnets spratt för att dölja vår sanna natur för oss. Varför sinnet nu skulle vilja göra det. Men det funkar så. Bortom känslorna och tankarna finns något annat, som är fritt från rädsla och oro, ilska och hat.

Min gode vän R var nyss på besök, vi drack te och pratade. Vi gick en promenad och pratade. Han är en vis man. Han vet inte om det själv, men han är otroligt klok. Som en gammal man, som levt livet och smakat på sött och salt och sett bortom kaos och förvirring.

Ni vet hur gamla kan vara. Lugna, trygga, godmodiga, tålmodiga. R är just så, när han inte är nere i en svacka dvs. Men nu när jag tänker efter så är dessa egenskaper inte begränsade till gamla,dom kloka finns i alla åldrar. Jag såg en dokumentär häromdagen om en gata i en förort till London. Med i den var bla en liten kille som var precis sådär enkel och klok, som om han levat i tusen år och sett allt och uppnått det där tillståndet av.. Jämvikt.

Equanamity. Detta gäckande tillstånd som när jag är i det får mig att känna mig ett med världen. Det varar itne dock, det kommer alltid någon förändring som skakar om och skakar mig ur denna lilla hängmatta av lycka. Som nu, när jag står inför utmaningar av alla de slag, med kärlek och arbete och familj. Jag har inget arbete, ingen trygghet, akassan trilskas och pengarna är slut.

Jag tänker på pengar hela tiden. På att jag inte har dom, på att jag vill ha dom, på om jag nånsin kommer att få dom, på om jag egentligen har förmågan att skaffa dem, osv. Kärleken granskas under lupp för att upptäcka minsta trassel som skulle kunna växa till en ogenomtränglig härva. Syster som sviker när nöden är som störst skapar ytterligare sprickor i fundamentet. Mitt hus svajar, kommer det att rasa och jag bli hemlös?

Allt jag vill är att vara mig själv, i mig själv, omfamna mig själv helt och fullt och aldrig släppa taget. Men självtvivlet har gnagat på mig natt och dag, fått mig att drömma om dumpade lik på nätterna och misstänka annalkande katastrofer runt varje hörn på dagarna.

Nu fredag. Jag. Min dator. Och tankar som stillats. Tvivel som stillats. Tillit som växer i bröstet. Kärlek, hopp, tilltro. R sa att varje gång vi står inför en utmaning så är det som att vi går tillbaka ett steg i vår utveckling innan vi kan gå framåt. Ja. Just det. tack R. Jag borde ju veta. Men jag kunde inte se det så. Jag såg det som en svacka utan slut. inte som en fas utan som något slutgiltigt. Jag förändras, utvecklas, varje dag. Jag går framåt, även om jag dras bakåt ibland.

Utmaningarna finns kvar, men jag ligger inte ner inför dem. Inte just nu i alla fall. Mitt liv fick perspektiv och jag förstod plötsligt min ordlöshet efter att jag uttryckt mina tankar för R. Jag växer in i något nytt och ut ur något annat. Och jag kommer att behöva ett nytt språk i det nya. Nytt språk, nya tankar och nya känslor. Nu är jag i tomrummet mellan det gamla och det nya, det är luddigt och ordlöst där. Det får vara så. Det går över.

Kram från Tinnitus, som önskar att hon kunde ta med alla på den här resan.

Lika barn leka bra

Jag sa det idag till min psykolog: Det här handlar inte om mig. Det här handlar inte om honom. Det här är mina minnen, min historia. Min väg, kantad av svek, övergrepp och avvisande. Jag måste släppa taget om den, om det som varit. Jag måste börja leva nu. Just nu. Jag har mitt liv, jag bygger på det varje dag. Skapar, utforskar, upptäcker.

Jag måste släppa taget om framtiden också, om drömmar, förhoppningar och rädsla för misslyckande. det är bara jag. Jag. Jag här och nu. Jag, i mitt liv, jag som andas, mina händer som trycker mot tangenterna på tangentbordet framför mig. Vänster pekfinger som alltid pekar upp mot himlen. Vad skulle Liselott, min gamla skrivmaskinslärarinna säga om det?

Mitt hjärta som slår i min bröstkorg, mitt andetag som susar in och ut. Mina läppar som vilar mot varandra, min lugg som åker ner i ögonen. trycket över bröstet, det är också mitt. Tankarna, dom är också mina. Nu ska dom ut. jag är rädd för: Att ha berättat för alla om honom och sen behöva säga att det gick åt pepparn. En gång till. Och så efter jag skrivit det så kände jag kärleken för honom, han som låtit mig komma nära. Han den mjuka. Han som hårdnat nu?

Och igen kom rädslan, dolde kärleken. Hur ska de se mig. hur ska jag se mig? Förlorad självaktning. Ett misslyckande till, brister det då? Egentligen borde jag vara tacksam för alla vackra män som landat i mitt liv, även de som inte stannat så länge. Men de har sårat mig, allihop. Vissa för att dom inte älskat mig, andra för att dom älskat mig. Livet sårar mig. Allt river i mig. Ibland kan jag känna hur mitt hjärta möter livet som om det sakta drogs mot ett rivjärn.

Och igen, min bröstkorg. Mina öron som lyssnar på Melissas sorg. Och så undrar jag, finns det kärlek för mig därute? Får jag vara en av dem som får leva mitt liv älskad? Får jag behålla detta vackra som jag fått? Jag målar en bild i mitt huvud av mina fötter på en äng, lätta steg, lycka som åtföljs av lycka. Eller kommer stegen att fortsätta ut över kanten?

Jag är en trasig människa. Och olycka dras till olycka. Kommer lyckan att dras till mig? Den här veckan har varit ett helvete, är ett helvete. Det här hålet, jag trodde det var borta, dom här demonerna, jag trodde dom var ute ur mig.

J, min hjälte i lövbyxor. Avståndet, telefonsamtalen, de river upp mig inuti. Jag vill ringa dig nu, men det hjälper inte. Det blir nya missförstånd var gång vi pratar. Först hör jag din röst och mitt hjärta värms. Sen kommer orden, de skiftande stämningslägena och jag kan inte läsa dig. Jag förstår inte taggarna. Osäkerheten lägger ridåer emellan, gräver diken, rullar upp taggtråden.

Jag har gjort den här resan förut och den slutade illa. Hur ska jag förhindra att den går illa igen? Kan jag, kunde jag? Kommer livet att hjälpa mig? Att du inte skickade ett sms imorse, är det ett tecken? Om det är det så kan jag inte göra något. Jag gör mitt bästa, jag kan inte göra mer. Om du är besviken, vad ska jag göra åt det?

Du sa att du ville se mina dåliga sidor. Här är dom. Vill du fortfarande se? Vill du se mer? Vill du se den lilla trasiga? Hon är inte vacker att skåda. Hämtad ur en skräckfilm, ett plågat slaget barn, ansiktet vridet, blod överallt, stora, sorgtunga ögon. Varför vill du se? Vad vill du ha? Sanningen? Är du säker på det? Varför?

Kram från Tinnitus, som hoppas på mirakel..

Den som dör får se

Nu letar jag bara. Letar tecken på att han tröttnat på mig. Nu har han upptäckt bluffen, nu ser han att det inte finns något mer än hans egna drömmar. Jag är tom. Varför fattar ingen det? Allt som rör sig i mig är bara luft, vind, fragment, brottstycken, inget sitter samman, jag är ett skal med lite människa i. Väldigt lite människa.

Hur ska jag komma bort från dom här tankarna? Dom känns så sanna, som det enda som finns. Jag är under ytan, på väg mot min egen undergång med en målmedvetenhet som skulle kunna flytta Kebnekaise, minst. Om jag kunde sträva mot mina mål med samma envishet skulle de finnas i min hand innan jag hann säga citronfjäril, skulle jag springa över målsnören så många att jag trasslade in fötterna i dem.

När vemodet kommer över mig så lyssnar jag på Melissa Horn- Lät du henne komma närmre, om och om igen. Så omöjligt, så tilltrasslat, så fast i sina tankar, precis som jag. Det hugger till i bröstet av plågsam igenkänning när hon sjunger: Vissa dagar tänker jag mer på henne än på dig.

Precis så där är det. Jag tål inte när han blir hård i rösten. han har varit det flera gånger nu. Avslutat samtalet, inte skickat morgonsms. Jag bara väntar nu, väntar på domen. Nu har jag snärjt in mig i tvånget. Nu slutar det med en rygg, en dörr som stängs, ett hjärta som brister.

Jag vill inte tänka så här. Jag vill lita på hans ord. Jag vill inte vara så sårbar. Jag vill inte vara så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte berätta för honom. Orkar han höra?

Kram från Tinnitus, som ska dansa ut sitt vemod..

Ett inlägg till min rädsla

Han håller på att ta sig in. Allt håller på att ta sig in, livet, känslorna, sanningen allt bankar på med fullaste kraft och jag kan inte hålla ställningarna längre.

Förlåt mig rädslan, jag måste överge dig. Jag är livrädd för att göra det, men jag kan inte ha dig på min vaktpost längre. Jag måste riva mitt vakttorn och du kommer inte att ha någonstans att bo när det är borta. jag vet, vi har varit vänner så länge. Eller vänner, vi har varit beroende av varandra rättare sagt. Jag av dig för min överlevnad och du av mig för uppehälle. Men nu står du i vägen för min överlevnad. jag håller på att förtorka härinne, jag svälter ihjäl av tomhet och ensamhet.

Det kanske känns orättvist, att du tjänat mig så länge för att sedan bli avskedad utan förvarning. Kanske kan vi ordna något slags avgångsvederlag. Vill du ha en fallskärm? jag vet inte riktigt vad den ska bestå av bara. Du har ju livnärt dig på mitt kött och blod och om du flyttar ut så kommer det att bli svårt att få tillgång till det. Jag tänker inte be dig om din nya adress eftersom jag inte vill att du skaffar någon.

Jag vet, du har inte velat mig illa, du har bara menat väl. Jag hade mycket jag behövde skydd från och hade stor nytta av din vakenhet och observans. Men vi släppte in för få och för sällan och om sanningen ska fram så har jag börjt betvivla ditt omdöme. Du har släppt in människor som absolut inte borde fått komma in, samtidigt som du varit väldigt styvmoderlig mot de som verkligen hörde hemma innanför murarna.

Kanske är det dags för dig att ta lite semester? Jag vet att du jobbat dag och natt under många år. det mår ingen bra av. Kanske är du rentav utbränd? Kanske är sjukpension det bästa alternativet?

Snälla, låt inte det här bli en utdragen process. Det finns inget att vinna på en kamp. Mitt beslut står fast. Jag måste göra det här. Det är inte mot dig, det är för mig. Kan vi inte skiljas åt som vänner? Förlåta varandra för tillkortakommanden och snedstag? Kanske kan du komma på besök ibland? På natten, i mina drömmar, och skrämma mig som du brukade. Ropa högt: Fara! Fara! Stäng grindarna, ta skydd, spring och göm dig! Nu! Och så vaknar jag fylld av fasa, för att sedan inse att det bara vara en dröm och skaka på huvudet. Jag ler ett snett leende av igenkänning och tänker: For old times sake..

Ska vi säga så? Deal?

Kram från Tinnitus, som tänker att det nog kommer en fortsättning på det här inlägget..