Wuthering Heights

Jag läser.

Hela mitt liv har jag läst.
Läst, läst, läst och lyssnat.
Jag är beläst.

Men vad är det jag har läst?
Och hur mycket har stannat kvar?
Har jag förstått det jag har läst?
Har jag hållt med om det jag har läst?
Har jag kunnat relatera till det jag har läst?

Jag läser och det är som att dyka, djupt in i någon annans sinne. Någon annans fantasi, någon annans liv och lärdomar. Men vad säger det jag läser egentligen om mig?

I fem och ett halvt år har jag läst psykologi. Har jag någon gång stannat upp och funderat över vad jag har läst? Nej. För mig var psykologprogrammet som att höra ens föräldrar bråka.
"Så här ska man göra, så här funkar det."
"Nej, nej, nej, så här är det. Det här är den bästa vägen."
"Du har ju inte förstått någonting, det här är det enda sättet!"
"Amen alltså, har du tänkt på det här och det här och det här då? Hur ska du lösa det?"
Och så vidare.

Jag är trött på att lyssna på deras gnabb. Jag är trött på att lyssna på vad någon annan tror är rätt och bra. Jag vill formulera min egen världsbild.

Läkarna kallar det ADHD, bristande förmåga till uppmärksamhet. Endast starka stimuli kan fånga och bevara uppmärksamheten. ADHD är en diagnos, det betecknas som en biologisk dysfunktion i hjärnan. Varför dysfunktion? Att kalla bristande förmåga till uppmärksamhet ett funktionshinder är att fokusera på en sida av saken.

Jag har svårt att bevara uppmärksamhet över tid. Jag tappar snabbt fokus om jag inte tycker att det jag läser är spännande. Är det en dysfunktion? Kanske är det bara min hjärna som högljutt talar om för mig vad jag gillar. Varför ska jag slösa mitt liv på att göra saker som är tråkiga?

Under hela utbildningen har jag återkommit till en tanke. Alla teorier är skapade av människor. Läs en teori. Läs sedan en biografi om den person som skrivit teorin och du kommer att förstå varför just den personen har formulerat just den teorin.

Det här är min teori:

Jag tror att det finns mer i den här världen än vad våra sinnen kan uppfatta. Jag tror att det är ett antagande som både vetenskapsivrare och troende kan gå med på.

Som jag ser det så upptäcker vi människor kontinuerligt nya saker om vår värld, vilket får mig att dra slutsatsen att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka. Utifrån detta kan jag också anta att vi inte har en aning om hur mycket eller lite det finns kvar att upptäcka, vilket jag anser säger en hel del om det vi redan vet. Eller tror att vi vet. Egentligen har vi ingen riktig aning om, om det vi vet är delvis sant, hela sanningen eller falskt.

Jag ser också att vetenskap bygger på att flera människor håller med om att en sak är sant, utifrån deras sätt att undersöka saken. Jag vet också att historiskt sett så har majoriteten inte alltid rätt.

Baserat på dessa ståndpunkter menar jag att jag är i min fulla rätt att uttala mig om och tro på min teori och det som känns sant för mig.

Jag är trött på att läsa om vad andra har kommit fram till. Jag vill komma fram till något själv. Jag är trött på att vidarebefordra någon annans åsikter. Jag vill förmedla det jag tycker. Nu är jag inne på osäker mark. Inget av dessa sista påståenden skulle varken en vetenskapsman/kvinna gå med på.

Jag inser att det är svårt. Det finns en massa information om världen som ansamlats genom årtusenden. Mänskliga betraktelser av vårt universum. Jag har inte tillgång till alla dessa. Jag har stött på en del av dem och jag har känt igen mina egna upplevelser i några av dem, men de flesta har gått mig förbi eller glömts bort av mig. Min hjärna behåller väldigt lite av den information jag tar in. Eller så har jag svårt att hitta den därinne i virrvarret. Kanske har jag en undermålig systematisering av kunskap i min hjärna. Men måste det vara något negativt. Kan inte det vara ett sätt för min hjärna att hålla sig fri från annat än det rena upplevandet?

Det är ett välkänt fakta att systematisering av kunskap är viktig för inlärningen, att det är viktigt att göra sammafattningar för att minnas det man lärt sig.

Samtidigt läser jag att man inom mindfulness, buddhism, psykoanalytisk mysticism, pratar om beginner´s mind, att man ska förhålla sig till patienten som om det var första gången man träffades. Kanske är min hjärna den ultimata mindfulnesshjärnan? Jag bär inte med mig en massa info in i en situation, varje situation är ny, ett utforskande och jag har ett inneboende motstånd mot att styra en situation utifrån ett på förhand uttänkt koncept. Jag vill ta emot och möta och utforska.

Detta inlägg blir ett rörigt inlägg. Jag vet inte vad jag vill säga, jag vet inte vad jag vill åstadkomma. Jag söker något ordlöst och jag gör det med ord. Det finns en sanning inom mig som väntar på att få komma ut, men jag kan inte formulera den.

Det är min övertyglese att det finns mer i livet än det vi ser. Och jag vill förhålla mig till alla situationer med den ödmjukheten. Men det är svårt i vårt samhälle där vi förväntas ha svar på alla frågor, inte komma med nya.

Jag tror på frågor, inte svar. Där är den. Sanningen.

kram från Tinnitus, som tänker att det finns mer konkreta problem och kanske mer konkreta lösningar, men det är såhär jag pratar, det här är mitt språk. Word!