Let´s dance

Så många funderingar som mynnar ut i vad..?

Kommer jag någonstans med alla min tankar? När livet passerat och jag står inför min egen död, kommer jag då att tycka att det var ett bra val att hela mitt liv ifrågasätta meningen med det? Kommer jag även då att undra vad meningen är? Eller vill jag bara ha mer? Mer av det som var gott, mer av det som fick mig att känna mig levande?

Jag läste ett kapitel ur boken "Mamma och meningen med livet" igår. Boken är skriven av Irvin Yalom, psykoanalytiker, och innehåller beskrivningar av terapier han bedrivit, vars teman har varit just livets mening. Kapitlet hade ett namn; " Sju lektioner i sörjandets svåra konst", Irvin skildrar en terapi med en kvinna vars man går bort i hjärncancer 45 år gammal.

I sammanhanget bör nämnas att Irvin berättar naket om hur han bedriver sina terapier. Han tycks vara väldigt öppen mot sina klienter och dela med sig väldigt mycket av sig själv. Jag har inte läst många psykoanalytiska terapibeskrivningar, men dom jag läst har skilt sig från den här i just hur mycket analytikern delat med sig av sitt eget inre. Det var sinnesvidgande läsning för mig. Hur mycket en psykolog ska berätta om sig själv för sina klienter finns det många åsikter om. Neutralitetsbegreppet är omtvistat och fyllt med föreställningar och fantasier om vad det innebär och vad det syftar till. Irvins förhållningssätt sträcker sig långt utanför gängse ramar, åtminstone så vitt jag vet. Boken är läsvärd, inte minst som en ärlig beskrivning av vad det innebär att arbeta som psykoterapeut.

Kvinnan vägrar släppa taget om sin man. Hon för långa samtal med honom varje dag, fortfarande, tre år efter hans död. Hon vill inte gå vidare utan honom och lever endast vidare för sin dotters skull. Kvinnan är svårt plågad av skuld, hon känner att det på något sätt är hennes fel att människor omkring henne dör. Hennes bror gick bort när hon var tjugo är gammal och flera av hennes närstående har avlidit. Skulden avtäcks senare och visar sig vara ett försök att återfå kontroll över livet. Om det är hon som är skuld till all död, så är hon också den som kan få stopp på den.

Men, det som fångade mig allra mest var, att det stora genombrottet kom när hennes egen dödsångest till slut kom fram i ljuset. Anledningen till att hon förvägrade sig själv att gå vidare var inte bara skulden över att lämna sin man bakom sig, det var också rädslan för att känna sig levande igen, med den starka vetskapen om livets förgänglighet.

Jag brukade skryta med att jag inte var rädd för döden. Mamma hade kraftig, ibland överväldigande dödsångest. Hon var rädd för att flyga, rädd för höjder och rädd för mörkret. Jag, däremot, har alltid tagit stolthet i att vara modig, att utmana elementen och mig själv, fysiskt. Känslomässigt däremot har jag hållt tillbaka. Nu är det som att jag vaknat ur en lång dröm där känslorna alltid funnits hos andra, men aldrig hos mig.

När mamma dog drabbades jag av insikten om att människor kan och kommer att försvinna. Hur påverkade det mig? Jag blev medveten om vad som var viktigt, att älska och att berätta för dem man älskar att de är viktiga och älskade. Men, den varade inte så länge denna insikt. Livet gick vidare och jag stängde igen över allt det som öppnats upp. Insikten om att jag själv var dödlig gick mig helt förbi.

Irvin skriver att han sett i sin forskning att det är en viktigt del i läkningsprocessen att möta sin egen dödlighet. Jag förstår inte hur man gör. Han berättar om en dröm han haft sen han var liten, om ett monster som jagar honom och anfaller honom. Som vuxen insåg han att det var dödsångesten som härjade i hans drömmar.

Jag måste möta den. Det är det jag har kvar. Jag måste se döden i vitögat och ändå våga leva. Att gömma mig för döden kommer att hålla mig från livet. Mina självmordstankar, mitt självhat, mina depressioner, jag tror dom var ett sätt att skydda sig från rädslan för min egen död. Jag ville ha kontrollen, jag ville bestämma över mitt liv. Döden skulle inte komma som en chock, som ett hugg i ryggen, eller smyga sig på mig som mördaren i en skräckfilm. Jag vägrade helt enkelt att vara rädd. Men jag vägrade också att leva.

Det går inte att leva utan att vara rädd. Utan rädsla, inget mod och vi vet ju att rädslan kan få oss att verkligen känna att vi lever. Min yogalärare berättade om ett möte han haft med döden. Han hade backat och han berättade det med sådan ånger i rösten. Jag vill inte ångra mig, jag vill inte låta tillfället gå förbi. För att jag ska förstå meningen med livet så måste jag förstå livets villkor. Villkor nummer ett: Det kommer att ta slut.

"Döden, döden, döden." Det brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja alla sina telefonsamtal med. När de hade avklarat sin dödsångest så kunde de prata om det som var viktigt i deras liv. Så nu, min dödlighet, jag ska möta den och jag tror faktiskt att jag vet var den är.. Leta där ditt hjärta snörps ihop, där har du den.

Mängder av kramar från en snuvig och kanske lite modigare Tinnitus.