Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.

Här är ett smakprov:

Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.

Kram från Tinnitus

Aldrig ensam

Jag läste en ungdomsbok för ett par är sedan, Vykort från ingemansland av Aidan Chambers, där författaren skriver att uppmärksamhet är kärlek. Han skriver om hur en känd konstnär (var det da Vinci?) målade av sin far upprepade gånger. Det var ett sätt för dem att komma nära varandra, för unge da Vinvi att visa sin kärlek för den äldre. Uppmärksamhet=kärlek, visst är det sant. Och vackert. Så att odla sin uppmärksamhet, sin närvaro i nuet- som ni mitt ressällskap tipsar mig om- vare sig det är genom andning, kloka ord eller genom att stötta varandra på olika sätt, är nog det klokaste vi alla kan göra. Det är en kärlekshandling, till en själv, till livet, till kärleken.

Jag började ta piller igen. För några dagar sedan. Jag vill inte, men jag kände mig tvungen. Jag känner mig fortfarande tvungen. För min egen skull, för min pojkväns skull, för min framtids skull. Men det klingar falskt inom mig. jag vet att det är ett stöd, men det är ett stöd som också är en belastning. Som alla stöd.. Egentligen vill jag ta striden med mitt självhat och inte ge mig förrän en av oss har gått under. Strida. Leva ett liv inte vinna ett krig, en boktitel som gjort intryck på mig. Anna Kåver skriver om acceptans, och även om jag inte känner mig träffad i det allra mjukaste av det hon skriver i boken, det liksom glider lite ovanpå, så har titeln gjort ett viktigt intryck.

Pillrena innebär att jag hamnar i trötthetskoma ca tre timmar om dagen och att jag är avsevärt mycket långsammare än jag annars är, i tanke och handling. Jag vet inte hur mycket stöd de är för mig. Jag hämtar så mycket kraft ur de nyvunna insikterna. I insikten om att jag bara kan leva livet så som jag vill leva det. I insikten om att det går att lita på universum, att önskningar slår in. I insikten att jag är som jag är. Och att jag är som jag är pga. det jag har gått igenom. Och att det är ok. Jag duger. Jag kommer att hitta rätt.

Men jag tar emot piller-stödet, även om det är tveksamt. Jag behöver allt stöd jag kan få i min kamp för att vinna mig själv. Där var det igen. Ordet kamp. Kamp som i strid, som i krig, som i vinna eller förlora. Jag behöver inte krig, jag behöver skapa fred. Men det är delar av mig som är motsträviga, som inte vill släppa taget. Vissa av dem är där för att skydda mig, det vet jag, men det är andra delar därinne som jag inte ännu lyckats sluta fred med. Det är dom delarna som påminner mig om min mammas framfart med mig.

Min mamma, som jag älskade högt och dyrt, var en väldigt otålig mamma. Hon tyckte att barn var besvärliga, påfrestande och långsamma. Detta innebar att jag fick vänja mig vid att låta henne ta över om jag gjorde fel, vara så lite i vägen som möjligt och skynda mig allt vad jag kunde i allt jag gjorde, om det så var talade, tänkte eller handlade. Nu när jag är vuxen har jag ingen nytta av att bete mig sådär, men det är så hårt inpräglat i mig att jag gör det per automatik. Och automatiken, eller autopiloten, har blivit ordinarie pilot som om hela livet var ett nödfall och jag var svårt skadad. Närvaro, medvetenhet, deltagande, nu, nu, nu. Älska, lev, nu!

Nu kallar kroppen, mitt hjärta vill ha blod. Jag lämnar med värme i hjärtat över alla er som ser och förstår och delar. Jag tror också jag har alla nycklar, det är nu dom ska användas.

Kärlek!

Eye of the tiger

Jag vet att jag borde ta det lugnt, stanna upp, sluta sträva, sluta göra, men en inre rastlöshet puttar mig fram varje dag, varje steg, varje huvudvridning. Jag letar, längtar, söker strävar, ett fyrbåk som pejlar sin omgivning, en skallgångskedja som letar med ljus och lykta efter något försvunnet, kanske något förlorat.. Tiden? Barndomen? Kärleken?

Ord kan användas för att värdera, men de kan också användas för att sudda ut värderingar. När jag skriver är det som att tankarna går på upptäcksfärd och jag vet aldrig var det ska sluta.

Mitt skrivande har funnits med mig så länge, men jag slutade ett tag för att jag tänkte att jag ville tala mina tankar istället för att gömma dem i en bok. Jag slutade skriva, men det var inte det som påverkade mitt talande. Jag hade en längtan att få berätta för min omgivning, som inte påverkades av det jag skrev i mina böcker. Nu ser jag, efter ett år av bloggande, att mina ord behöver skrivas så väl som talas. Det jag känner när jag skriver, det jag upplever, når fram till, upptäcker, kan inte jämföras eller ställas mot något annat. Jag behöver skrivandet, lika väl som jag behöver talandet.

Just nu försöker jag vara positiv. Jag har aldrig försökt det förut, inte för min egen skull i alla fall. Nu försöker jag det för min egen skull. För att jag är nyfiken på vad som skulle hända om jag uppehöll mitt sinne med roliga saker istället för med problem. En vän till mig frågade vad jag hade gjort den senaste tiden, när jag berättade att jag hade börjat må dåligt igen. Jag berättade, och sen sa hon, men vad har du gjort för att ha roligt? Jag kunde inte komma på något, jag kunde inte ens komma på vad det skulle ha varit.

Det satte igång en tankeprocess hos mig. Vad tycker jag är roligt, vad gör jag för att ha roligt? Jag vet inte. Jag tycker just nu att väldigt få saker är roliga. Jag såg en dokumentär om ett mattegeni för ett tag sen. Han sa att han bara gör saker för att dom är roliga, vad är det annars för poäng med att göra saker? Det lät så enkelt och självklart.

Jag läser Krishnamurti nu. Han är en indisk filosof som tycker om att ifrågasätta saker och ting och en väldigt god retoriker. Boken är transkriberade föreläsningar som han hållt för lärare och elever på indiska skolor. Han menar att utbildning ska ha som främsta syfte att befria barn från rädsla så att de kan upptäcka sig själva och vad de älskar att göra.

Han menar att rädsla, ambition och konkurrens är våra värsta fiender som håller på att förstöra vår civilisation. Om alla människor gjorde det dom gjorde för att de älskade att göra det, inte för pengar, status, makt eller trygghet, så skulle vi inte längre ha konflikter eller orättvisor. Jag tror honom. Jag tror på att göra saker utav kärlek, därför att jag märker att jag mår dåligt av att göra saker av andra anledningar. Det får mig att känna mig vilsen, misslyckad och förvirrad. Jag kan bara göra det jag tror på, säga det jag känner och göra det jag vill.

Men det sitter så långt inne, så djupt inpräntat i mig, i oss alla, att anpassning och konformitet är det enda sättet att överleva. Krishnamurti menar att det enda sättet att kunna tänka fritt är att sluta vara rädd. Hur ska man kunna sluta vara rädd för döden?

"Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd?"

Kent, 1995

Nu är jag ju en gång sån här. Rädd. Rädd är den största känslan inom mig och har varit sedan jag var liten. Jag var rädd för mammas nyckfullhet. Hotet fanns alltid där om att bli avvisad om jag inte höll mig helt öppen för henne. Hon hade ingen respekt för mina gränser och mina behov. Jag var hennes och så var det bara. Hon hade fått mig och nu var jag hennes att använda som det passade henne. Som att Gud gett mig till henne för att hon behövde en snuttefilt. Enkel, hänsynslös logik. Sådan var hon min mamma. Envåldshärskare, maktgalen, paranoid.

Enda anledningen att hon skyddade mig från min styvpappas slag var för att han inte skulle göra åverkan på hennes egendom. Min styvpappa som inte hade några gränser alls och som tvingade mig att bygga murar istället för att markera gränser. Murar som skulle dölja min kropp från hans lystna blickar, murar som skulle dölja mina behov och min sårbarhet från hans hat och avundsjuka.

Murar mot den ene och ingenmansland för den andre. Jag var ett slagfält för mina föräldrars svek. Jag blev en splittrad nation. Nu är jag ett monument över deras förlorade strider.

Ha roligt. Hur går det här ihop med att ha roligt? Roligt var inte med på soundtracket i mitt liv om man så säger. För att bli hel måste jag återerövra mig själv. Jag måste ta reda på vad mina behov är, vad jag tycker är roligt. Jag vet det inte.

Jag vet vad andra tycker är roligt och jag tror ibland att det är fel på mig för att jag inte uppskattar samma saker, att jag är skadat gods. Men jag tänker så mindre och mindre. Jag har börjat ana att det inte alls behöver vara fel på mig. Det kan finnas en väg som är bara min. Problemet nu är att jag inte hittar den. Det är frustrerande. Fast egentligen är jag på den, som vanligt tycker jag inte att det går tillräckligt fort bara..

Nu ska jag ta tag i saker jag åtagit mig att göra som "alla andra" skulle tycka var roliga, men som jag inte alls uppskattar. Kanske är en etapp på resan att börja säga nej?

Kram från Tinnitus, som om hon följde sin vilja skulle gå och lägga sig nu.

Lät du henne komma närmre

Mörkret är kvar, men uppblandat med ett skumrask, ett suddigt, grått dis som skulle kunna vara början till en gryning. En pampig, postapokalyptisk gryning, där solljusets aprikosa ankomst smutsas ner av krutrök och upprivet damm. Partiklar som småningom skingras för att lämna plats åt.. Vadå? Ett zombiekaos, levande lik kantar gator i ett patraskets parad. Eller stiger en ståtligt struttande hjälte ut ur den grusiga dimman? Jag vet inte vad det ska bli av detta mörker, detta mitt liv som aldrig tycks levas annat än i mitt huvud. Olika förutsättningar, livsvägen kantad av svek, går det att skapa livsglädje, kärlek på denna klena grund, eller kommer jag att fortsätta leva mitt liv som ett människoliknande spöke? Den nickande betraktaren, som löses upp i tomma intet så fort någon får syn på henne.

Livet måste ha en mening skrev Viktor Frankl. Jag hittar ingen och vet att mitt sökande är en flykt från mörkret.

Men jag vill leva mitt liv! Jag vill sluta försöka leva det. Jag vill sluta försöka. Jag är trött på att försöka. Jag är så in i märgen less på att vara så osäker på om mina känslor och behov är rimliga, giltiga, acceptabla att jag för länge sedan tappat orken att bevara dem i mitt medvetande. Det enda jag kan är att reglera andras känslor, att hålla dem glada, nöjda eller på avstånd. Det kan jag så till vida att de inte kräver ett ställningstagande eller ett risktagande från min sida.

När jag möter en människa som är mindre rädd än jag och som inte har tålamodet eller tillräckligt intresse att se det finstilta, då kan det hända att de tröttnar på mig. Jag ser det som ett nederlag. De ville ha ett möte och jag är expert på icke-möten. Jag har haft patienter som sett detta. En del av dem hjälpte mig att känna mig trygg. Det hjälpte oss båda. Vi möttes. Det är väl inte det vanliga att psykologer visar sina brister, men du kan vara säker på att de syns vare sig man vill eller ej. Om man kan stå för dem blir det ett riktigt möte, där kan stor förändring ske. Min psykolog är inte så bra på det. Han har andra kvalitéer, men att erkänna brister är inte en av dem. Han är bra på att vara tålmodig, lyhörd. Han tål min ilska och mina tårar. Men han tål inte att missta sig. Det gör mig besviken.

Jag håller på att träda in i livet. Jag tror att jag kan. Det finns en massa människor som hellre vill fortsätta med ickemöten. Denna massa kan lämna mig om jag börjar existera. Jag är så rädd för att förlora säger min psykolog till mig. Ja fy för fan. Det är som att min svek-kvot är fylld till bredden. En gång till och jag rämnar. Lämnar. Sinnrikt system har vävts i kroppen. Giftigt nät för alla som svärmar.

Jag längtar efter annat, efter liv. Efter verkliga känslor, efter verkliga åsikter, efter verkliga upplevelser. En dag ska jag bli verklig. En dag ska jag leva mitt liv. Winnicott skriver om vad det är att vara alive. Han vet vad jag pratar om. Det handlar inte om att leva, det gör man vare sig man vill eller ej. Det handlar om att känna sig levande. Känna livet i sig, som Madicken säger. Att återerövra ett förlorat själv kräver hårt arbete. Jag arbetar. Ett jobb som troligtvis lönar sig i längden, men som just nu framstår som obetalt slavarbete.

Jag ska älska livet, om det så är det sista jag gör.

Kram från Tinnitus, som önskat sig blå i huvudet.