Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.

Här är ett smakprov:

Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.

Kram från Tinnitus