Gillian played me a song
it was that day when everything was wrong
Gillian singing in my heart- in my ears
and tears running down
I was facing the ground
Gillian played me a song
I was so tired then
the music caressed my skin
just like when someone finally holds you and you can give in
this you´ve been avoiding
you think you´ll fall apart, but it´s just that new start.
Ane Brun, Gillian/Changing of the seasons
Ge upp, ge efter, släpp taget, låt gå, låt vara.
Du behöver inte spänna dig, skärpa dig, bättra dig.
Du är perfekt som du är.
Släpp taget.
Du är bra.
Släpp taget om allt du hoppas på, allt du fasar för, allt du önskar, allt du tror är sant, allt du någon gång trott på.
Släpp det. Det är inte ditt.
Det är inte du.
Du är inte dina tankar, du är inte dina känslor, du är inte din kropp.
Du är du.
Du är viljan, längtan, kraften, kärleken.
Du är hoppet, drömmen, drivet.
Sträck ut dina armar framför dig. Rakt ut i luften. Sträck dig efter allt det du tror att du vill ha. Och se att det inte är där.
Lägg sedan armarna omkring dig. Blunda. Och se att allt du nånsin drömt om finns just där.
Inuti.
Inuti dig.
Känn ditt hjärta som slår, känn andetaget som en lätt bris in och ut ur din kropp. Känn hur du har allt du behöver och allt du någonsin velat ha just nu, i detta ögonblick.
Detta är du.
Detta är kärleken.
Du är kärleken.
Känner du tårarna komma, låt dem rinna, känn sorgen, och när den gett vika, känn glädjen, tryggheten, värmen.
Du är hemma. Du är framme. Du är älskad.
Kram från Tinnitus, som är evigt tacksam för Guds små änglar
tisdag 19 januari 2010
onsdag 13 januari 2010
Ferryboat Serenade
Happy ever after..
Vad är det egentligen vi drömmer om? Evig lycka, evig trygghet, som en pensionsförsäkring med regelbundna utbetalningar. Men vi glömmer att pensionsförsäkringar kräver år efter år av insättningar. Vi tror att det räcker med några månaders svärmeri för att sedan kunna luta oss tillbaka och skörda det vi sått, år efter år efter år. Orimligt? Ja.
Så vad förväntar jag mig då? Jag undrar ju eftersom jag går och är missnöjd nu. Han åkte hem, vilket är många mil ifrån mitt hem. Och nu sitter jag här och känner det som att något har slitits ur min kropp. Märklig, men väldigt verklig känsla. Men ska kärleken alltid bara föra med sig glädje? Den är väl som allt annat här i livet, smakrikt? Sött och salt om vartannat. Vi är fantastiska tillsammans. Det gör ont att vara ifrån honom. Längre fram kommer det att bli fler konstigheter. Så är det, så funkar det. Som med allt annat. Först förälskelse, entusiasm, eufori, sen kommer de andra tonerna som gör verket till en hel, variationsrik symfoni.
Det har hänt andra saker så klart, som påverkar känslan av tomhet. Jag söker jobb och även om jag har saker på gång så är det ändå lätt att känna sig fritt svävande i universum, utan förpliktelser, men heller ingen som ser efter en. Frihet till priset av ensamhet.
Jag har svårt att skaka fram någon slags entusiasm idag, inför nånting. Jag tycker att jag borde, men jag hatar ju borden så strunt samma. Entusiasmen får vänta till en annan dag. Idag är jag sur, trött och missnöjd. Arg, bitter och full av saknad. Det känns ganska skönt att låta bli att försöka styra känslorna. Det skapar självdistans. Självdistans är skönt, det ger perspektiv. Då kan jag skratta åt min egen bitterfittighet och självömkan. Och så kan jag klappa mig själv deltagande på axeln, lägga huvudet på sned och säga: "Du ser lite ledsen ut Tinnitus, vill du ha lite varm choklad? Med vispgrädde?" Och så känns allt mycket bättre.
Sammansatta pussar från Tinnitus, som inte tänker lägga två strån i kors idag.
Vad är det egentligen vi drömmer om? Evig lycka, evig trygghet, som en pensionsförsäkring med regelbundna utbetalningar. Men vi glömmer att pensionsförsäkringar kräver år efter år av insättningar. Vi tror att det räcker med några månaders svärmeri för att sedan kunna luta oss tillbaka och skörda det vi sått, år efter år efter år. Orimligt? Ja.
Så vad förväntar jag mig då? Jag undrar ju eftersom jag går och är missnöjd nu. Han åkte hem, vilket är många mil ifrån mitt hem. Och nu sitter jag här och känner det som att något har slitits ur min kropp. Märklig, men väldigt verklig känsla. Men ska kärleken alltid bara föra med sig glädje? Den är väl som allt annat här i livet, smakrikt? Sött och salt om vartannat. Vi är fantastiska tillsammans. Det gör ont att vara ifrån honom. Längre fram kommer det att bli fler konstigheter. Så är det, så funkar det. Som med allt annat. Först förälskelse, entusiasm, eufori, sen kommer de andra tonerna som gör verket till en hel, variationsrik symfoni.
Det har hänt andra saker så klart, som påverkar känslan av tomhet. Jag söker jobb och även om jag har saker på gång så är det ändå lätt att känna sig fritt svävande i universum, utan förpliktelser, men heller ingen som ser efter en. Frihet till priset av ensamhet.
Jag har svårt att skaka fram någon slags entusiasm idag, inför nånting. Jag tycker att jag borde, men jag hatar ju borden så strunt samma. Entusiasmen får vänta till en annan dag. Idag är jag sur, trött och missnöjd. Arg, bitter och full av saknad. Det känns ganska skönt att låta bli att försöka styra känslorna. Det skapar självdistans. Självdistans är skönt, det ger perspektiv. Då kan jag skratta åt min egen bitterfittighet och självömkan. Och så kan jag klappa mig själv deltagande på axeln, lägga huvudet på sned och säga: "Du ser lite ledsen ut Tinnitus, vill du ha lite varm choklad? Med vispgrädde?" Och så känns allt mycket bättre.
Sammansatta pussar från Tinnitus, som inte tänker lägga två strån i kors idag.
tisdag 5 januari 2010
Dirty Dancing
Har ni varit med om att känna att en dag är som ett helt universum?
Igår var vi åtskilda en hel dag, utan uppgjorda planer på när vi skulle ses härnäst. Till en början kändes det förfärligt, tomt och skrämmande.
Sen började det kännas skönt, jag tycker ju om att känna mig själv, och då blev det skrämmande istället. Han kändes långt borta och närhet i detta läge hade varit extremt påfrestande.
Sedan började jag undra hur det skulle gå, om jag skulle kunna hitta balans i närhet och avstånd. Jag behöver ju tiden för mig själv, men jag kan inte ta den. Jag har så svårt för att säga "nej" och "gå" och "vänta". Jag är rädd för att om jag är tydlig med vad jag behöver så kommer jag att bli straffad.
Dagen gick, jag byggde min värld, lekte, skapade och när kvällen kom var jag trött och nöjd, men tvivlet gnagde i mig. Varför har han inte ringt? Varför frågar han aldrig om jag vill följa med? När ska han ringa?
Har han ångrat sig?
Kvällen blev en kamp. Flera gånger under dagen hade jag tänkt på honom och velat skicka tramsiga sms. Men det var han som åkte ifrån mig. Och jag skickade meddelande till honom, på kvällen, efter att han åkt. Det var hans tur att höra av sig, så jag gjorde inget. Timmarna drygade sig förbi, oron växte sig större och större. Jag letade efter saker jag kunde gjort fel, sagt fel, som fått honom att ångra sig. Var jag tråkig? Var jag för mycket? Surgubben satt på min axel och hetsade, svettig och röd i ansiktet av upphetsning. Han spottade fram orden, salivet ramade in hans mun.
Till slut gick jag och la mig. Jag stängde av ljudet på telefonen, men lät displayen vara uppåtvänd så att jag kunde se ljusskenet om det ringde. Det gjorde det inte.
Sen vände jag displayen neråt. Och tittade på telefonen var femte minut. Inget meddelande. Jag vände upp displayen igen.
Jag försökte sova, men sömnen ville inte komma. Jag visste vad som väntade, vägen var utstakad och till slut kom det.
DSH.
Det svepte in över mitt själsliga lansdskap som en stor svart storm och lade allt i mörker. Jag tänkte: Det är så här det kommer att vara. Jag kommer att öppna mitt hjärta, om och om igen, men ingen kommer att vilja ha det. Någonsin.
Och med detta konstaterande blev framtiden outhärdlig och jag gav mig själv Flykten:
Om inte jag träffat någon som vill älska mig inom ett halvår så kommer jag att ge upp. Då låter jag Hatet vinna och gör slut på lidandet. Och så såg jag mig stå på bron, med den mörka horisonten och de glittrande lamporna och vinden som lyfte mig upp, upp, upp.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.
Men något var annorlunda. Leendet var så tillfälligt, så påklistrat, som om det inte alls var mitt. Jag ryser av obehag nu, jag kan se det framför mig, det falskaste leende du kan tänka dig. En grimas, en mask, ovanpå, tryckt på, tvingad över smärtan, såret, sorgen. Jag log det här sjuka leendet och sen.
Sen hände något som aldrig hänt förut.
Jag grät.
Jag lutade mig mot mina ben och grät. Jag var chockad mitt i gråten. Jag vågade inte tro att det var sant. Att sorgen vunnit över hatet. Att det mjuka vunnit över det hårda. Jag slutade gråta. Men det hade hänt. Jag hade sett ljuset. Ni vet som i de där filmerna när man tror att allt hopp är ute och sen kommer den, vändningen. Först som en liten aning, men så växer den sig starkare och starkare tills allt tvivel är bortblåst.
Som i Sagan om Konungens Återkomst, när hästriddarna kommer.
Man hör deras horn först och hoppet tänds.
Sen kommer dom.
En här som sprider ut sig, ändlös, längs horisonten.
Och då vet man, att nu vänder det. Nu vinner det goda. Förlusterna kommer bli fler, men striden är vunnen. Just där.
(Scenen blir ju inte mindre bra av att det är en kvinna som dödar Sauron:))
Så nu har det vänt. Hatet finns kvar och kommer att skörda fler offer, men det kommer inte att vinna. Tinnitus har, med hjälp av sig själv och alla andra i sitt liv och utanför det, vunnit över Det Stora Hatet. Sauron är död. Resten är bara transport in i mål. Nästan.
Sen ringde han. Var alldels glad och aningslös om det stora slag som nyss utkämpats. Full av lycka, hade utkämpat egna slag och vunnit. Det var svårt att släppa taget om rädslan. Det tog mig ett tag att släppa in honom igen. Jag blev förvånad när jag klarade det. När ilskan gav vika och glädjen började spritta inuti.
Jag vet inte om jag ska berätta för honom om slaget. Om rädslan och ångesten. Jag är rädd för att det ska smitta av sig. Varför ska jag berätta? För att han ska förstå mig, ta hand om mig, värna om det mjuka. Men jag är rädd att effekten blir det motsatta, att han också blir rädd och nervös. Jag vet inte vad som är bäst, för mig, för oss.
Idag ska vi ses. Jag längtar efter min lille hob. Jag frågade honom vilken som var hans favoritfigur i Sagan om Ringen-trilogin. Han dissade dem alla. Han tyckte att de var tråkiga hela bunten. Tråkiga.. De kämpar ju för sitt liv! Men jag förstår vad han menar, det är mycket melodrama. Men till slut kom han fram till att den mest sympatiska var Samwise Gamgee. Det var roligt, då log jag.
Pussar från Tinnitus som njuter av förändring, kärlek och att kasta sig ut i det okända med kroppen darrande av rädsla.
Igår var vi åtskilda en hel dag, utan uppgjorda planer på när vi skulle ses härnäst. Till en början kändes det förfärligt, tomt och skrämmande.
Sen började det kännas skönt, jag tycker ju om att känna mig själv, och då blev det skrämmande istället. Han kändes långt borta och närhet i detta läge hade varit extremt påfrestande.
Sedan började jag undra hur det skulle gå, om jag skulle kunna hitta balans i närhet och avstånd. Jag behöver ju tiden för mig själv, men jag kan inte ta den. Jag har så svårt för att säga "nej" och "gå" och "vänta". Jag är rädd för att om jag är tydlig med vad jag behöver så kommer jag att bli straffad.
Dagen gick, jag byggde min värld, lekte, skapade och när kvällen kom var jag trött och nöjd, men tvivlet gnagde i mig. Varför har han inte ringt? Varför frågar han aldrig om jag vill följa med? När ska han ringa?
Har han ångrat sig?
Kvällen blev en kamp. Flera gånger under dagen hade jag tänkt på honom och velat skicka tramsiga sms. Men det var han som åkte ifrån mig. Och jag skickade meddelande till honom, på kvällen, efter att han åkt. Det var hans tur att höra av sig, så jag gjorde inget. Timmarna drygade sig förbi, oron växte sig större och större. Jag letade efter saker jag kunde gjort fel, sagt fel, som fått honom att ångra sig. Var jag tråkig? Var jag för mycket? Surgubben satt på min axel och hetsade, svettig och röd i ansiktet av upphetsning. Han spottade fram orden, salivet ramade in hans mun.
Till slut gick jag och la mig. Jag stängde av ljudet på telefonen, men lät displayen vara uppåtvänd så att jag kunde se ljusskenet om det ringde. Det gjorde det inte.
Sen vände jag displayen neråt. Och tittade på telefonen var femte minut. Inget meddelande. Jag vände upp displayen igen.
Jag försökte sova, men sömnen ville inte komma. Jag visste vad som väntade, vägen var utstakad och till slut kom det.
DSH.
Det svepte in över mitt själsliga lansdskap som en stor svart storm och lade allt i mörker. Jag tänkte: Det är så här det kommer att vara. Jag kommer att öppna mitt hjärta, om och om igen, men ingen kommer att vilja ha det. Någonsin.
Och med detta konstaterande blev framtiden outhärdlig och jag gav mig själv Flykten:
Om inte jag träffat någon som vill älska mig inom ett halvår så kommer jag att ge upp. Då låter jag Hatet vinna och gör slut på lidandet. Och så såg jag mig stå på bron, med den mörka horisonten och de glittrande lamporna och vinden som lyfte mig upp, upp, upp.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.
Men något var annorlunda. Leendet var så tillfälligt, så påklistrat, som om det inte alls var mitt. Jag ryser av obehag nu, jag kan se det framför mig, det falskaste leende du kan tänka dig. En grimas, en mask, ovanpå, tryckt på, tvingad över smärtan, såret, sorgen. Jag log det här sjuka leendet och sen.
Sen hände något som aldrig hänt förut.
Jag grät.
Jag lutade mig mot mina ben och grät. Jag var chockad mitt i gråten. Jag vågade inte tro att det var sant. Att sorgen vunnit över hatet. Att det mjuka vunnit över det hårda. Jag slutade gråta. Men det hade hänt. Jag hade sett ljuset. Ni vet som i de där filmerna när man tror att allt hopp är ute och sen kommer den, vändningen. Först som en liten aning, men så växer den sig starkare och starkare tills allt tvivel är bortblåst.
Som i Sagan om Konungens Återkomst, när hästriddarna kommer.
Man hör deras horn först och hoppet tänds.
Sen kommer dom.
En här som sprider ut sig, ändlös, längs horisonten.
Och då vet man, att nu vänder det. Nu vinner det goda. Förlusterna kommer bli fler, men striden är vunnen. Just där.
(Scenen blir ju inte mindre bra av att det är en kvinna som dödar Sauron:))
Så nu har det vänt. Hatet finns kvar och kommer att skörda fler offer, men det kommer inte att vinna. Tinnitus har, med hjälp av sig själv och alla andra i sitt liv och utanför det, vunnit över Det Stora Hatet. Sauron är död. Resten är bara transport in i mål. Nästan.
Sen ringde han. Var alldels glad och aningslös om det stora slag som nyss utkämpats. Full av lycka, hade utkämpat egna slag och vunnit. Det var svårt att släppa taget om rädslan. Det tog mig ett tag att släppa in honom igen. Jag blev förvånad när jag klarade det. När ilskan gav vika och glädjen började spritta inuti.
Jag vet inte om jag ska berätta för honom om slaget. Om rädslan och ångesten. Jag är rädd för att det ska smitta av sig. Varför ska jag berätta? För att han ska förstå mig, ta hand om mig, värna om det mjuka. Men jag är rädd att effekten blir det motsatta, att han också blir rädd och nervös. Jag vet inte vad som är bäst, för mig, för oss.
Idag ska vi ses. Jag längtar efter min lille hob. Jag frågade honom vilken som var hans favoritfigur i Sagan om Ringen-trilogin. Han dissade dem alla. Han tyckte att de var tråkiga hela bunten. Tråkiga.. De kämpar ju för sitt liv! Men jag förstår vad han menar, det är mycket melodrama. Men till slut kom han fram till att den mest sympatiska var Samwise Gamgee. Det var roligt, då log jag.
Pussar från Tinnitus som njuter av förändring, kärlek och att kasta sig ut i det okända med kroppen darrande av rädsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)