Dirty Dancing

Har ni varit med om att känna att en dag är som ett helt universum?

Igår var vi åtskilda en hel dag, utan uppgjorda planer på när vi skulle ses härnäst. Till en början kändes det förfärligt, tomt och skrämmande.
Sen började det kännas skönt, jag tycker ju om att känna mig själv, och då blev det skrämmande istället. Han kändes långt borta och närhet i detta läge hade varit extremt påfrestande.
Sedan började jag undra hur det skulle gå, om jag skulle kunna hitta balans i närhet och avstånd. Jag behöver ju tiden för mig själv, men jag kan inte ta den. Jag har så svårt för att säga "nej" och "gå" och "vänta". Jag är rädd för att om jag är tydlig med vad jag behöver så kommer jag att bli straffad.

Dagen gick, jag byggde min värld, lekte, skapade och när kvällen kom var jag trött och nöjd, men tvivlet gnagde i mig. Varför har han inte ringt? Varför frågar han aldrig om jag vill följa med? När ska han ringa?

Har han ångrat sig?

Kvällen blev en kamp. Flera gånger under dagen hade jag tänkt på honom och velat skicka tramsiga sms. Men det var han som åkte ifrån mig. Och jag skickade meddelande till honom, på kvällen, efter att han åkt. Det var hans tur att höra av sig, så jag gjorde inget. Timmarna drygade sig förbi, oron växte sig större och större. Jag letade efter saker jag kunde gjort fel, sagt fel, som fått honom att ångra sig. Var jag tråkig? Var jag för mycket? Surgubben satt på min axel och hetsade, svettig och röd i ansiktet av upphetsning. Han spottade fram orden, salivet ramade in hans mun.

Till slut gick jag och la mig. Jag stängde av ljudet på telefonen, men lät displayen vara uppåtvänd så att jag kunde se ljusskenet om det ringde. Det gjorde det inte.
Sen vände jag displayen neråt. Och tittade på telefonen var femte minut. Inget meddelande. Jag vände upp displayen igen.

Jag försökte sova, men sömnen ville inte komma. Jag visste vad som väntade, vägen var utstakad och till slut kom det.
DSH.
Det svepte in över mitt själsliga lansdskap som en stor svart storm och lade allt i mörker. Jag tänkte: Det är så här det kommer att vara. Jag kommer att öppna mitt hjärta, om och om igen, men ingen kommer att vilja ha det. Någonsin.

Och med detta konstaterande blev framtiden outhärdlig och jag gav mig själv Flykten:
Om inte jag träffat någon som vill älska mig inom ett halvår så kommer jag att ge upp. Då låter jag Hatet vinna och gör slut på lidandet. Och så såg jag mig stå på bron, med den mörka horisonten och de glittrande lamporna och vinden som lyfte mig upp, upp, upp.
Ett leende spred sig över mitt ansikte.

Men något var annorlunda. Leendet var så tillfälligt, så påklistrat, som om det inte alls var mitt. Jag ryser av obehag nu, jag kan se det framför mig, det falskaste leende du kan tänka dig. En grimas, en mask, ovanpå, tryckt på, tvingad över smärtan, såret, sorgen. Jag log det här sjuka leendet och sen.
Sen hände något som aldrig hänt förut.
Jag grät.

Jag lutade mig mot mina ben och grät. Jag var chockad mitt i gråten. Jag vågade inte tro att det var sant. Att sorgen vunnit över hatet. Att det mjuka vunnit över det hårda. Jag slutade gråta. Men det hade hänt. Jag hade sett ljuset. Ni vet som i de där filmerna när man tror att allt hopp är ute och sen kommer den, vändningen. Först som en liten aning, men så växer den sig starkare och starkare tills allt tvivel är bortblåst.

Som i Sagan om Konungens Återkomst, när hästriddarna kommer.
Man hör deras horn först och hoppet tänds.
Sen kommer dom.
En här som sprider ut sig, ändlös, längs horisonten.
Och då vet man, att nu vänder det. Nu vinner det goda. Förlusterna kommer bli fler, men striden är vunnen. Just där.
(Scenen blir ju inte mindre bra av att det är en kvinna som dödar Sauron:))

Så nu har det vänt. Hatet finns kvar och kommer att skörda fler offer, men det kommer inte att vinna. Tinnitus har, med hjälp av sig själv och alla andra i sitt liv och utanför det, vunnit över Det Stora Hatet. Sauron är död. Resten är bara transport in i mål. Nästan.

Sen ringde han. Var alldels glad och aningslös om det stora slag som nyss utkämpats. Full av lycka, hade utkämpat egna slag och vunnit. Det var svårt att släppa taget om rädslan. Det tog mig ett tag att släppa in honom igen. Jag blev förvånad när jag klarade det. När ilskan gav vika och glädjen började spritta inuti.

Jag vet inte om jag ska berätta för honom om slaget. Om rädslan och ångesten. Jag är rädd för att det ska smitta av sig. Varför ska jag berätta? För att han ska förstå mig, ta hand om mig, värna om det mjuka. Men jag är rädd att effekten blir det motsatta, att han också blir rädd och nervös. Jag vet inte vad som är bäst, för mig, för oss.

Idag ska vi ses. Jag längtar efter min lille hob. Jag frågade honom vilken som var hans favoritfigur i Sagan om Ringen-trilogin. Han dissade dem alla. Han tyckte att de var tråkiga hela bunten. Tråkiga.. De kämpar ju för sitt liv! Men jag förstår vad han menar, det är mycket melodrama. Men till slut kom han fram till att den mest sympatiska var Samwise Gamgee. Det var roligt, då log jag.

Pussar från Tinnitus som njuter av förändring, kärlek och att kasta sig ut i det okända med kroppen darrande av rädsla.