Du måste finnas

Tinnitus känner sig lycklig. Jag vågar knappt kriva det. Mitt liv har gått från att vara en kamp till att bli en utmaning. I kampen var motståndet hårt och jag var alltid i underläge mot alla våldsamma demoner som ville äta upp min värld, mitt inre, mitt liv. Nu. Sex år senare, har jag trotsat så många rädslor och sakta, sakta öppnat upp ögonen för att se att många av ögonen som tittar på mig har kärlek i sig. Jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara rädd. Livet omfamnar mig om jag låter det. Det kommer solsken efter mörker, det är som att livet i sig självt strävar efter balans. Eller så har jag haft turen att möta de människor som fått mig att våga lita på dom, på mig, på livet.

För er som lider, släpp in någon. Gör det. Hitta någon som behandlar ditt hjärta med silkesvantar. Jag hittade min psykolog för sex år sedan. Många timmar har jag spenderat gråtande hos honom, medan han lyssnat, tittat och väntat in mig tills jag var redo att möta hans blick. Många slantar har jag lagt på dessa timmar. Levt under existensminimum för att ha råd, ibland undrat om jag är riktigt klok, om jag prioriterar fel. Men nu, nu, nu, nu, nu, nu, nu! Nu vet jag att pengar inte är värt någonting om man inte lägger dem på det som bringar lycka och kärlek, i ens eget och andras liv.

Utan alla dessa timmar vet jag inte om jag hade vågat öppna mig för sann kärlek (min bulle!), om jag vågat trotsa rädslorna för att misslyckas och skämmas i arbete och relationer. Jag var ensam, omgiven av människor, först nu kan jag känna deras närhet. Jag kan älska dem först nu. Jag kan acceptera mig själv först nu. Jag vågar känna glädje först nu.

Jag tackar för detta. Jag tackar alla som hjälpt mig framåt, inåt och utåt. Tack för att jag får vara här och känna så här. Tack.

Jag är glad att jag började psykologprogrammet och blev tvingad, av kursplanen och mina drömmar om att bli psykolog, att gå i terapi. Om ni mår dåligt och inte vågar ta steget själva, se till att någon tvingar er att söka hjälp. Någon som förstår att ni behöver den och tvingar er att fortsätta ta emot den, även när det känns svårt. Men se till att det är någon ni intuitivt känner är bra för er, som behandlar er med respekt och omtanke. Inte alla psykologer är bra psykologer, lita på personkemin. Det är tilliten ni känner för er terapeut som kommer att bära er igenom skammens och skuldens eldhav.

Godnattkramar från Tinnitus, som fortsätter skicka kärlek och tack ut i universum.

Falling slowly

Hur hanterar man andras motstånd? Sitt eget motstånd? Andras välvilja och generositet? Sin egen givmildhet? Jag känner mig så tafatt ibland. Relationsskapandet är en finstämd konst, som visserligen ger utrymme för misstag, men som ändå kräver en viss känsla för det subtila. Det är inte ett svårspelat instrument per se, men det krävs en viss fingerfärdighet och känsla innan det börjar låta vackert.

Jag börjar inse hur mycket mitt arbete handlar om relationsskapande. Egentligen har jag vetat det från första stund, men väjt för det till förmån för den inpräntade neutraliteten. Härmed kastar jag ut den! Det går inte att vara neutral när du möter en annan människa, du måste vara dig själv! Vad är det att vara neutral? Att inte röja sina känslor? Då kommer det inte att bli något möte. Om du inte låter dig beröras av den andres upplevelse, vad förvandlas du då till? En maskin. Då kan klienten hellre få internetbaserad behandling som är både billigare och enklare rent praktiskt.

Jag vet inte varför jag envisats med att distansera mig. Jag tror att jag har missförstått psykologrollen, eller snarare missförstått vilken typ av psykolog jag vill vara. Det finns flera rekommenderade förhållningssätt och det är upp till var och en att hitta ett som passar dem. Jag trodde att jag hittat ett som passade mig, men inser nu att det är dags att byta. Jag har förändrats och med det mitt sätt att relatera och därmed arbeta.

Inom det dynamiska förhållningssättet finns det flera olika skolor och begreppsbilder med skilda preferenser. Från den interaktivt sparsmakade psykoanalysen, till den relationella psykoterapin. (Kanske var det för att de tidiga analytikerna var så sparsmakade med sitt känsloruttryck som de ofta hade relationer med sina adepter? De föll offer för sin egen uppladdade libido?)Mitt rättesnöre var tidigare begreppet neutralitet, ungefär att vara sparsmakad med vad man delger om sig själv så att klienten får möjlighet att fantisera. Fantasierna skapas utifrån tidigare relationsmönster och hur klienten förhåller sig till dig kommer därför att säga mycket om deras relationsmönster. Det jag har sett nu är att även om jag delar med mig av tankar och känslor, så kommer ändå dessa mönster fram. De hittar alltid utrymme. Det viktiga blir istället att hitta en balans mellan att vara personlig och privat.

Skillnaden mellan att vara personlig och privat ligger i att låta sig bli berörd, men inte låta de egna känslorna ta den största platsen. Den ligger också i att dela med sig av tankar och funderingar kring det som sker i terapin, men inte av ens egen historia. Kanske ligger skillnaden kort och gott i att dela med sig av sitt känsloregister, men inte av sin historia. Därmed stannar man också i nuet, vilket är en viktig aspekt av välbefinnande och något klienten kan ta till sig.

Jag tycker att det här är viktigt. Även om man ger utrymme för att vara en projektionsyta så ska man också visa att man är en medmänniska, att man är mänsklig. Gör man inte det blir klienten ensam igen, sviken ännu en gång. Vilken tro får de då på goda relationer, som trots allt är det vi lever för? Vi är inte ensamma, vi föds inte och dör inte ensamma. Vi är alltid en del av allt, vilket tack och lov äntligen visat sig vara sant även enligt den naturvetenskapliga forskningen. Tack för kvantfysiken!

Kram från Tinnitus, som håller på att växa in i livet.

Tack

Hej, jag heter Tinnitus. Jag ser mig själv som en olycklig människa som p g a dåliga uppväxtförhållande, karma, kalla det vad ni vill, har blivit splittrad, vilsen och rädd. Jag har en stark och enväldig röst inom mig som vi kan kalla Monstret. Monstret har olika humörlägen. En dag då monstret är lite trött så kan det ägna sin tid åt att kritisera mig. En annan dag då monstret har lite mer energi så kan det ägna sig åt att hata mig, smutskasta mig, skrika åt mig. Det är dåliga dagar.

Som ni som läser mina inlägg säkert sett, så har det uppstått en förändring i mig det senaste året. Monstret har stött på motstånd. Den långsamma utvecklingen fick en kick av en lång semester förra sommaren. Sedan träffade jag Mannen och så i december började orden försvinna. Mitt vanliga språk försvann. Jag tappade förmågan att uttrycka mig och har sedan dess inte riktigt kunnat uttala mig om någonting. Det är som att jag tappat alla åsikter, insikter, avsikter. Jag går omkring i en kokong vävd av frågetecken. Nej, det är inte ens frågetecken. Det är bara en tunn dimma som omger min hjärna. Tunna, mjuka silkestrådar som förhindrar saker att komma in och förhindrar saker från att komma ut.

Jag har inte blivit kataton, inte så. Jag gör saker, jag talar och interagerar, men jag gör det utan övertygelse, utan syfte, utan mål. Ord kommer ur mig, men jag vet inte om jag menar dem. Jag gör saker, men jag vet inte varför. Kort sagt, jag håller på att förändras. Jag tror mot det bättre, det är iallafall så det känns. Från att ha varit en people pleaser har jag nu förvandlats till en random pleaser. Förhoppningen är att jag ska landa i att vara en all pleaser, vilket inkluderar att pleasa mig själv. Min dröm är att få känna att jag har samma värde som alla andra och att handla i enlighet med det. Men förändringen sker inte som i böckerna eller filmerna, över en natt. Det är en segdragen process som tycks ha gått lite fortare de senaste nio månaderna, men jag har ingen aning om hur långt det är kvar.

Min yogalärare sa det i morse. Det är just det som är så speciellt med vägen mot upplysning, att man inte har en aning om hur nära eller hur långt ifrån den man är. Som döden (mitt tillägg).

Jesper Juul, dansk familjeterapeut och författare, har skrivit boken Ditt kompetenta barn som handlar om barnuppfostran. Häri skriver han bl a om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.

Självkänsla kan förklaras som kunskapen vi har om oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Hög självkänsla beskrivs som kärleken vi känner inför oss själva bara för att vi finns till. God självkänsla är, enligt Juul, en existensiell kvalité, en grundkänsla, ett slags inre pelare.

Självförtroende är den känsla som vi har inför våra prestationer, det vi gör. Självförtroende är i hög grad beroende av självkänslan. Den som har bra självkänsla har sällan problem med självförtroendet, men den som har bra självförtroende behöver inte ha bra självkänsla och är dessutom mycket känslig för misslyckanden.

Han skriver vidare att den som har god självkänsla har utvecklat ett eget språk. Det betyder inte att man har skapat ett fikonspråk, utan att man har förmågan att sätta ord på sina känslor och kan därigenom kommunicera dem till andra. När jag läser det här börjar jag förstå vad det är som händer med mig. Jag håller på att utveckla mitt eget språk. Jag har använt andras ord tidigare, men jag tappade många av dem då, för nio månader sedan. De gamla, icke-mina, orden tvättas successivt bort av terapi, av yoga, av kärlek från min omgivning och nu, nu börjar mina egna komma.

Men rädslan är stor för att stiga in i livet. Jag läser Eckhart som uppmanar mig att uppleva nuet, nuet, hela tiden nuet. Jag som flytt det hela mitt liv. Som tioåring tröstade jag mig själv på morgnarna på väg till skolan med att tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem. Mitt tänkande är uppbyggt på rädsla i nuet, trygghet har länge varit förknippat med ensamhet. Jag vet, inget kan vara mer fel och jag ska ta mig ur det. Men det är lätt för mig att hänge mig åt självömkan, självkritik och oro när jag ser bilder framför mig av ett berg i storleksordning K2 som ska bestigas.

När, när, när? Nu, nu, nu. Närvaro. Nu, diska som jag aldrig diskat förut;)

Kram från Tinnitus, som ger upp, accepterar och sen famlar efter halmstrån..