Tack

Hej, jag heter Tinnitus. Jag ser mig själv som en olycklig människa som p g a dåliga uppväxtförhållande, karma, kalla det vad ni vill, har blivit splittrad, vilsen och rädd. Jag har en stark och enväldig röst inom mig som vi kan kalla Monstret. Monstret har olika humörlägen. En dag då monstret är lite trött så kan det ägna sin tid åt att kritisera mig. En annan dag då monstret har lite mer energi så kan det ägna sig åt att hata mig, smutskasta mig, skrika åt mig. Det är dåliga dagar.

Som ni som läser mina inlägg säkert sett, så har det uppstått en förändring i mig det senaste året. Monstret har stött på motstånd. Den långsamma utvecklingen fick en kick av en lång semester förra sommaren. Sedan träffade jag Mannen och så i december började orden försvinna. Mitt vanliga språk försvann. Jag tappade förmågan att uttrycka mig och har sedan dess inte riktigt kunnat uttala mig om någonting. Det är som att jag tappat alla åsikter, insikter, avsikter. Jag går omkring i en kokong vävd av frågetecken. Nej, det är inte ens frågetecken. Det är bara en tunn dimma som omger min hjärna. Tunna, mjuka silkestrådar som förhindrar saker att komma in och förhindrar saker från att komma ut.

Jag har inte blivit kataton, inte så. Jag gör saker, jag talar och interagerar, men jag gör det utan övertygelse, utan syfte, utan mål. Ord kommer ur mig, men jag vet inte om jag menar dem. Jag gör saker, men jag vet inte varför. Kort sagt, jag håller på att förändras. Jag tror mot det bättre, det är iallafall så det känns. Från att ha varit en people pleaser har jag nu förvandlats till en random pleaser. Förhoppningen är att jag ska landa i att vara en all pleaser, vilket inkluderar att pleasa mig själv. Min dröm är att få känna att jag har samma värde som alla andra och att handla i enlighet med det. Men förändringen sker inte som i böckerna eller filmerna, över en natt. Det är en segdragen process som tycks ha gått lite fortare de senaste nio månaderna, men jag har ingen aning om hur långt det är kvar.

Min yogalärare sa det i morse. Det är just det som är så speciellt med vägen mot upplysning, att man inte har en aning om hur nära eller hur långt ifrån den man är. Som döden (mitt tillägg).

Jesper Juul, dansk familjeterapeut och författare, har skrivit boken Ditt kompetenta barn som handlar om barnuppfostran. Häri skriver han bl a om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.

Självkänsla kan förklaras som kunskapen vi har om oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Hög självkänsla beskrivs som kärleken vi känner inför oss själva bara för att vi finns till. God självkänsla är, enligt Juul, en existensiell kvalité, en grundkänsla, ett slags inre pelare.

Självförtroende är den känsla som vi har inför våra prestationer, det vi gör. Självförtroende är i hög grad beroende av självkänslan. Den som har bra självkänsla har sällan problem med självförtroendet, men den som har bra självförtroende behöver inte ha bra självkänsla och är dessutom mycket känslig för misslyckanden.

Han skriver vidare att den som har god självkänsla har utvecklat ett eget språk. Det betyder inte att man har skapat ett fikonspråk, utan att man har förmågan att sätta ord på sina känslor och kan därigenom kommunicera dem till andra. När jag läser det här börjar jag förstå vad det är som händer med mig. Jag håller på att utveckla mitt eget språk. Jag har använt andras ord tidigare, men jag tappade många av dem då, för nio månader sedan. De gamla, icke-mina, orden tvättas successivt bort av terapi, av yoga, av kärlek från min omgivning och nu, nu börjar mina egna komma.

Men rädslan är stor för att stiga in i livet. Jag läser Eckhart som uppmanar mig att uppleva nuet, nuet, hela tiden nuet. Jag som flytt det hela mitt liv. Som tioåring tröstade jag mig själv på morgnarna på väg till skolan med att tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem. Mitt tänkande är uppbyggt på rädsla i nuet, trygghet har länge varit förknippat med ensamhet. Jag vet, inget kan vara mer fel och jag ska ta mig ur det. Men det är lätt för mig att hänge mig åt självömkan, självkritik och oro när jag ser bilder framför mig av ett berg i storleksordning K2 som ska bestigas.

När, när, när? Nu, nu, nu. Närvaro. Nu, diska som jag aldrig diskat förut;)

Kram från Tinnitus, som ger upp, accepterar och sen famlar efter halmstrån..

Söndagströst- eller min uppgörelse med vetenskapen

Vadå tröst? Ja, tröst. Du vet, det där som gör att det onda gör mindre ont.
Ibland är det som att det pågår en dialog i min hjärna som jag inte riktigt får vara med på. Det onda mot det goda (ni vet som Milous ängel och dävul).
Jag sitter där mittemellan. Betraktaren som min yoga-lärare kallar det. The silent witness. Det rena medvetandet.

Enligt yoga-filosofin så styrs människan av två krafter: Raga och Dwesha.
Raga innebär att man dras till det som är bra. Dwesha är den kraft som driver en att undvika det som är dåligt. Vad vi räknar som gott och ont är väldigt individuellt. Men det mest intressanta är att man menar att den starkaste kraften är dwesha, dvs. den som vill undvika det vi uppfattar som dåligt.

I höstas var jag väldigt upptagen av må bra och må dåligt. Allt jag gjorde eller inte gjorde delades upp i sånt som fick mig att må bra eller sånt som fck mig att må dåligt. Som ni kanske förstår så mådde jag inte så bra och ville desperat komma på exakt vad som fick mig att må dåligt så jag kunde undvika det. Jag ville också veta exakt vad som fick mig att må bra så att jag kunde göra mer av det.

Jag hade ett rent helvete. Hur mycket av det vi gör är 100% konstruktivt eller 100% destruktivt? Och hur lätt är det att i förväg säga vad som är bra/dåligt för en? Speciellt inte när ens inre är i uppror som mitt inre var då. Plus att bara det att jag var så upptagen av dessa frågor tydde på att det var svårt för mig att se klart just då vilket förmodligen handlade om att jag höll på att förändras. Mina desperata försök att kategorisera omvärlden handlade om den osäkerhet man känner när ens liv förändras och de sanningar man hållt fast vid som livbojar på ett stormigt hav plötsligt vittrar sönder och man dansar som vitt skum på svarta vågor.

(Medan jag skriver detta lyssnar jag på Jens Lekman, "Oh You´re So Silent Jens".)

Mitt i allt det här sa min dåvarande pojkvän:
-Finns det inget annat än "må bra" eller "må dåligt"?
Låt mig säga som såhär: Jag fattade inte vad han menade. Och det är ett understatement. Ha ha, min hjärna stod helt still i femton sekunder, jag bara tittade tomt på honom.
-Vad menar du? fick jag ur mig.
Han satte igång med att försöka förklara, men innan han hunnit in på ord två så hade min hjärna slått av och dragit igång igen i gamla banor.
Just då kunde min hjärna inte ta in komplexitet, den sökte desperat efter enkelhet.

Och jag tycker att det är en vacker strävan, jag kan sympatisera med den, med mig själv. Jag var osäker, jag ville ha trygghet. Jag behövde kategorier för att få perspektiv. Och strävan i sig är bra. Strävan driver oss framåt, sporrar utveckling. Vi vill veta, vi vill förstå. Freud kallade den drivkraften för Kunskapsdriften. Det är den kraften som får oss att närma oss saker, fenomen, människor, oss själva.

Men när kunskapsdriften används i raga eller dweshas syften kan den leda oss till dåliga ställen. I vår iver efter enkelhet så tar vi ibland genvägar, vi överförenklar. Vi orkar inte med komplexiteten, ambivalensen, osäkerheten, så vi bestämmer oss för vad som är bra och vad som är dåligt. Och därmed sätter vi fälleben för oss själva. För därmed har vi också satt punkt för vår fortsatta utveckling och om vi ska tro Freud, en av våra grundläggande behov/drifter.

En klok person sa att svaret dödar nyfikenheten. Vilket innebär att det bästa svaret är det som öppnar upp för nya frågor. Därför är jag skeptisk till människor som tror sig veta sanningen. Jag är skeptisk till dem som tror att fakta är något slutgiltigt. Jag är ambivalent till vetenskap. Den missbrukas av många i dweshas syften, att fly från den förhatade osäkerheten. Men den är också ett utryck för vår inneboende nyfikenhet.

Jag kallar mig fenomenolog, för att jag tror att den typen av vetenskap förhåller sig mer öppen för det okända. Den erkänner subjektiviteten och kan därmed förhålla sig medveten om raga och dweshas krafter. Positivismen, som försöker ge sken av objektivitet (samtidigt som man erkänner placeboeffekten..), uppfattar jag som upplagd för att attrahera människor som vill ha sanningar och enkla lösningar på komplexa problem.

Neale Diamond Walsh skrev i "Samtal med Gud" att det bara fanns två känslor/tillstånd. Kärlek och rädsla. Han menade att rädsla får oss att dra oss undan andra/annat och att kärlek får oss att närma oss andra/annat. Jag tror att det finns ett tredje tillstånd. Öppenheten. Som inte är en rörelse, varken framåt eller bakåt.
En psykolog jag intervjuade en gång sa:
-När folk mår bra vill dom bara framåt, framåt, framåt. När dom mår dåligt vill dom bara bakåt, bakåt, bakåt.
Hon menade i tiden, i tankarna, i handlingarna. Hon försökte lära dem ett tredje tillstånd, nuet. Nuet som består av accepterande, av upplevande och av reflektion. Där man kan pendla mellan framtid och förflutet och fantisera. Winnicott kallade det för lekområdet, det område i terapin som ger utrymme för annat än de etablerade sanningarna. Frihet, tänker jag.

Inom yogan är ett av stegen mot upplysning equanimity; att möta allt som händer en med samma attityd, av öppenhet och nyfikenhet

http://en.wikipedia.org/wiki/Seven_factors_of_enlightenment
http://en.wikipedia.org/wiki/Tranquility

Så när ängeln och djävulen/raga och dwesha strider med varandra om makten så är jag egentligen i den bästa positionen. Jag kan bara luta mig tillbaka och låta dem dividera medan jag slappnar av och låter saker vara som dom är. (se solig junieftermiddag, träd, hängmatta och ett glas saft). Snacka om tröst. Låt upplysningen komma!