Livet.. Jag visste att stora saker var på gång, men så här stora kunde jag inte föreställa mig.
Vad ska hända härnäst?
Vad ska toppa det här? Vad toppar kärleken?
Inget. Ni vet det och jag vet det. Inget är större än kärleken.
Så är det. Tinnitus är kär.
Berätta det inte för honom. Inte än.
Jag vill spara på orden, ge dem när allt landat och fått sin plats.
Jag är livrädd. För att bli sviken och sårad. För att såren ska rivas upp på nytt och självförtroendet rämna. Jag utsätter mig för risker. Stora risker.
Lustigt. Vartenda steg känns som ett slag på en gong-gong in i framtiden. Det är stort, dramatiskt, ödesmättat. Vad är vi? En man och en kvinna som mötts. Inget mer.
Men det är inte så det känns. Det känns som något mycket mer, som att historia blir levande och att generationers ögon följer våra rörelser.
Men som nu, när jag skickat meddelande, och inte omedelbart får svar, då är det som att Döden ligger under sängen och väntar på att jag ska somna. Som att ligga i giljotinen, stå med ögonbindel med ryggen mot en vägg, spännas fast för injektion, hela min kropp blir till en pulsåder synlig under tunt lager hud, ömtålig, livsbärande. Ett stort sår öppnas på framsidan av kropp och jag känner mig avskalad, rå. Det är inte rimligt. Men det är så det är. Det är så jag är. Sårbar.
Den finaste mening jag någonsin läst är denna:
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Björn Ranelid skrev den, titeln på en av hans böcker. Jag har inte läst boken, tror inte att jag skulle tycka om det han skriver. Men meningen. Orden. Den tar mig. Det är så jag behöver älskas. Jag hoppas han förstår det. Jag hoppas han klarar det. Det är så jag vill älska honom.
Kärleken. Den kommer som om det var det mest självklara i världen. Kanske vet den om att den aldrig är en objuden gäst. Den tar sig in i mitt hem, i mitt hus, i mitt liv med en hemtamhet som chockar mig. Som om den redan kände mig. Som att en del av mig gjort upp planer med kärleken i smyg, och nu är tiden för överraskningen här.
Kärleken han ser inte ut som de andra. Jag har bytt mina alver mot en hob. Han är min Samwise Gamgee. Han känns inte som de andra heller. Han känns inuti mig så som mitt skogsrå kändes, men utan smärtan, utan besattheten, utan skammen. Jag vill bara hålla hans lilla hand och känna det mjuka men starka. Han kallar mina händer för dasslock. Och det gör mig inget. Han får skämta om mig. För mig är det stort. Jag blir inte ledsen, jag bara daskar honom i rumpan med ett av locken.
Systrar, vänner, älska er själva. Ta hand om er. Bär er själva som den sista droppen vatten. Ni är gjorda av kärlek, ni är kärlek. Ni är stjärnstoft, drömmar, längtan och hopp, ni är allt det vackra i livet. Ni är ögonen som kan se miraklen, hjärtana som kan känna kärleken, kropparna som kan uppleva undret. Ni är universum, världsrymder och galaxer.
Snart är 2009 över, snart börjar ett nytt år. Dröm om det, dröm om det nya. Dröm era vackraste drömmar och känn hur marken bär er när ni sätter ner fötterna på golvet i gryningen.
Kramar från Tinnitus, som är tacksam över alla systrar därute och för att undrens tid inte är förbi.
onsdag 30 december 2009
lördag 26 december 2009
Emil, anställ mig!
Jag är i och för sig osäker på om den här bloggen skulle imponera på en potentiell arbetsgivare. Som tur är så är jag inte ute efter att imponera. Snarare att sänka förväntningarna så till den milda grad att de nästan försvinner och allt jag gör kommer att framstå som genialiskt, jovialiskt, alkaliskt.
Jag skojade bara. Jag kan inte sluta försöka imponera på andra, jag gör det lika omedvetet som att andas in när luften i lungorna är slut. Behovet har varit starkt alltsedan unga år. Värst var gången då 14-åriga Tinnitus skulle imponera på snyggaste killen i gatan.
Snyggaste killen i gatan hette Peter Strand. Han hade nyss flyttat in, var två år äldre än mig, hade hår som Simon Le Bon och var det snyggaste jag nånsin sett. Han blev snabbt efter inflyttningen ihop med snyggaste tjejen i gatan, men ack nej, mitt unga hjärta gav inte upp sin dröm så lätt. Jag tog varje tillfälle i akt att visa min förträfflighet för Peter Strand.
Denna ödesdigra vintermorgon använde jag min rosasvarta Crescent och mina välutvecklade cyklingskunskaper för att få honom att förstå vem han egentligen borde vara med. Jag cyklade om kärleksparet, de hade så klart alltid sällskap till skolan, i hög fart med ett snabbt -Hej!. På isbelagd gata. När svängen kom skulle jag minsann visa dem hur en sväng skulle tas. Jag var minsann något annat än den späda lilla tjejtjej han hade valt, jag var minsann både våghalsig och en jäkel på att cykla.
Ja, ni förstår ju alla hur det gick. Svängen svängde, men inte jag. Istället vek min cykel av under mig, med mig och jag landade på sidan halvvägs ut i gatan. Tänk er: Jag ligger där, i snömodden, på gatan, hjälplös och insnärjd i min fina Crescent, och vad gör gulliga kärleksparet? Dom tittar på mig, småler och.. cyklar förbi.
Det blev aldrig jag och Peter Strand. Flera år senare korsades våra vägar än en gång, och han hamnade av en slump på fest hemma hos mig. Vi var sex år äldre och han hade fortfarande samma frisyr som Simon le Bon. Han hade dessutom börjat med body building. Peter Strand var numera stor som ett hus. Jag gillar inte muskler så mycket, men Peter Strand bara skulle jag ha. För revansch.
Det var inte så svårt att få Peter Strand längre. Han åt ur min hand. Och jag kysste honom och ringde honom aldrig. Han berättade den kvällen att han aldrig glömt mig. Att han aldrig sett en tjej hantera en Crescent som jag.
Nä. Det sa han inte. Men jag är säker på att han tänkte det när han slöt ögonen och böjde sig fram för att nå mina läppar. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han fått en ny chans, nu när ungdomens dårskap flytt hans kropp och han insett vilken sorts kvinna han nästan gått miste om. Därför, och endast för detta, har jag aldrig slutat försöka imponera. För jag vet, att det kommer att ge resultat.
Jag har en bild av att detta beteende inte är så normalt för en kvinna. Det vanliga är väl att det är män som försöker imponera? Fast kanske inte ändå, vi har väl bara olika normanpassade sätt att göra det på. Men jag skulle vilja sluta. Jag tror inte att det är bra för mig att hålla på sådär. Varför försöka vara någon annan än den man är?
Eller? Ska man försöka visa sig från sin bästa sida, söka bli en bättre, mer fantastisk människa, nå över sin inbillade gränser, sträva efter stjärnorna och nå lite längre än rännstenen? Det är ju något vackert i det också.
Sluta, börja, börja sluta, sluta börja och och och och.. Släppa taget. Bara vara. Vi är human beings, inte human doings, brukar min yogalärare säga. Själv är han den mest intensiva människa jag nånsin mött.
Paradoxer, jag älskar dom.
kram från Tinnitus, som tycker det är så skönt att vara hemma.
Jag skojade bara. Jag kan inte sluta försöka imponera på andra, jag gör det lika omedvetet som att andas in när luften i lungorna är slut. Behovet har varit starkt alltsedan unga år. Värst var gången då 14-åriga Tinnitus skulle imponera på snyggaste killen i gatan.
Snyggaste killen i gatan hette Peter Strand. Han hade nyss flyttat in, var två år äldre än mig, hade hår som Simon Le Bon och var det snyggaste jag nånsin sett. Han blev snabbt efter inflyttningen ihop med snyggaste tjejen i gatan, men ack nej, mitt unga hjärta gav inte upp sin dröm så lätt. Jag tog varje tillfälle i akt att visa min förträfflighet för Peter Strand.
Denna ödesdigra vintermorgon använde jag min rosasvarta Crescent och mina välutvecklade cyklingskunskaper för att få honom att förstå vem han egentligen borde vara med. Jag cyklade om kärleksparet, de hade så klart alltid sällskap till skolan, i hög fart med ett snabbt -Hej!. På isbelagd gata. När svängen kom skulle jag minsann visa dem hur en sväng skulle tas. Jag var minsann något annat än den späda lilla tjejtjej han hade valt, jag var minsann både våghalsig och en jäkel på att cykla.
Ja, ni förstår ju alla hur det gick. Svängen svängde, men inte jag. Istället vek min cykel av under mig, med mig och jag landade på sidan halvvägs ut i gatan. Tänk er: Jag ligger där, i snömodden, på gatan, hjälplös och insnärjd i min fina Crescent, och vad gör gulliga kärleksparet? Dom tittar på mig, småler och.. cyklar förbi.
Det blev aldrig jag och Peter Strand. Flera år senare korsades våra vägar än en gång, och han hamnade av en slump på fest hemma hos mig. Vi var sex år äldre och han hade fortfarande samma frisyr som Simon le Bon. Han hade dessutom börjat med body building. Peter Strand var numera stor som ett hus. Jag gillar inte muskler så mycket, men Peter Strand bara skulle jag ha. För revansch.
Det var inte så svårt att få Peter Strand längre. Han åt ur min hand. Och jag kysste honom och ringde honom aldrig. Han berättade den kvällen att han aldrig glömt mig. Att han aldrig sett en tjej hantera en Crescent som jag.
Nä. Det sa han inte. Men jag är säker på att han tänkte det när han slöt ögonen och böjde sig fram för att nå mina läppar. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han fått en ny chans, nu när ungdomens dårskap flytt hans kropp och han insett vilken sorts kvinna han nästan gått miste om. Därför, och endast för detta, har jag aldrig slutat försöka imponera. För jag vet, att det kommer att ge resultat.
Jag har en bild av att detta beteende inte är så normalt för en kvinna. Det vanliga är väl att det är män som försöker imponera? Fast kanske inte ändå, vi har väl bara olika normanpassade sätt att göra det på. Men jag skulle vilja sluta. Jag tror inte att det är bra för mig att hålla på sådär. Varför försöka vara någon annan än den man är?
Eller? Ska man försöka visa sig från sin bästa sida, söka bli en bättre, mer fantastisk människa, nå över sin inbillade gränser, sträva efter stjärnorna och nå lite längre än rännstenen? Det är ju något vackert i det också.
Sluta, börja, börja sluta, sluta börja och och och och.. Släppa taget. Bara vara. Vi är human beings, inte human doings, brukar min yogalärare säga. Själv är han den mest intensiva människa jag nånsin mött.
Paradoxer, jag älskar dom.
kram från Tinnitus, som tycker det är så skönt att vara hemma.
fredag 25 december 2009
Christmas Wine
Morgonen efter en natt full av drömmar.. Mina drömmar är så nära mig, jag kan känna dem i kroppen, som omfamningar, viskade ord och fingertoppar mot min kind.
Julafton, min familj. Och jag. Jag är vaken med dem, och inser att jag aldrig varit så nära.
Allt är bara närhet och öppenhet och jag undrar hur det ska bli om jag fortsätter så här. Kan man välkomna allt som kommer ens väg? Jag har ingen visshet, det finns bara välvilja och nyfikenhet. Och en upprymdhet inför de storheter som lurar inuti. Framtiden är återigen öppen. Målet år ånyo oklart. Jag älskar så att vara just här. I ovissheten, i drömmarna, i fantasin om framtiden och alla dess möjligheter. Jag kan välja mitt liv, min nya riktning, men jag vill låta den välja mig. Jag vet att min tur är väntan och jag ska njuta min tid i detta drömska rum.
Jag drömmer om honom. Jag trodde att kärleken tagit slut, men jag återförstår att han alltid kommer att finnas där, på sin tron av drömmar och längtan, i benhård emalj. Jag undrar om han, som jag får kämpa för att hålla minnena borta. Jag tror det, med dårens övertygelse om sin inre sanning. Vi har varit varandras och jag undrar om något kan söndra ett sådant band. Vi har förhållanden, men hur ofta älskar vi utan förbehåll?
Jag drömmer om honom och det är verklighet. Min kropp bär honom med sig och när jag sover är han där. Min kropp vill påminna mig, den vill väcka min galna längtan och få mig att korsa Atlanten. Allt för att den åter ska få känna begäret. Den lurar mig, kroppen min, tror att lyckan bor i njutningen, trots att hjärtat lider och själen dräneras, tappas på all sin kraft. Han vill inte ha mig och jag vet det och förstår det, men när jag sover bestämmer kroppen.
Jag förstår att jag levt en dröm, och när jag sover vill min kropp tillbaka till drömmen. Men det är inte dags att springa. Det är dags att vänta. Mitt könummer har inte kommit upp, och ödet har massor att ta itu med innan det är min tur.
En kram full av universum, från Tinnitus som ligger överst i en våningssäng och väntar på livet. Eller frukost.
Julafton, min familj. Och jag. Jag är vaken med dem, och inser att jag aldrig varit så nära.
Allt är bara närhet och öppenhet och jag undrar hur det ska bli om jag fortsätter så här. Kan man välkomna allt som kommer ens väg? Jag har ingen visshet, det finns bara välvilja och nyfikenhet. Och en upprymdhet inför de storheter som lurar inuti. Framtiden är återigen öppen. Målet år ånyo oklart. Jag älskar så att vara just här. I ovissheten, i drömmarna, i fantasin om framtiden och alla dess möjligheter. Jag kan välja mitt liv, min nya riktning, men jag vill låta den välja mig. Jag vet att min tur är väntan och jag ska njuta min tid i detta drömska rum.
Jag drömmer om honom. Jag trodde att kärleken tagit slut, men jag återförstår att han alltid kommer att finnas där, på sin tron av drömmar och längtan, i benhård emalj. Jag undrar om han, som jag får kämpa för att hålla minnena borta. Jag tror det, med dårens övertygelse om sin inre sanning. Vi har varit varandras och jag undrar om något kan söndra ett sådant band. Vi har förhållanden, men hur ofta älskar vi utan förbehåll?
Jag drömmer om honom och det är verklighet. Min kropp bär honom med sig och när jag sover är han där. Min kropp vill påminna mig, den vill väcka min galna längtan och få mig att korsa Atlanten. Allt för att den åter ska få känna begäret. Den lurar mig, kroppen min, tror att lyckan bor i njutningen, trots att hjärtat lider och själen dräneras, tappas på all sin kraft. Han vill inte ha mig och jag vet det och förstår det, men när jag sover bestämmer kroppen.
Jag förstår att jag levt en dröm, och när jag sover vill min kropp tillbaka till drömmen. Men det är inte dags att springa. Det är dags att vänta. Mitt könummer har inte kommit upp, och ödet har massor att ta itu med innan det är min tur.
En kram full av universum, från Tinnitus som ligger överst i en våningssäng och väntar på livet. Eller frukost.
tisdag 22 december 2009
Running up that hill
En dag kvar på jobbet. Sen är sex års kamp avklarad. Och jag avslutar med en rykande succé. Man kan inte säga något annat. Det senaste året har jag gått från klarhet till klarhet. Tack mina fantastiska lärare!
http://open.spotify.com/track/3MhXUcqzPp0DRHKkFIRGqS
Kraaaam!!
http://open.spotify.com/track/3MhXUcqzPp0DRHKkFIRGqS
Kraaaam!!
måndag 21 december 2009
Dur och moll om vartannat
http://www.svd.se/mathalsa/mathalsa/optimist_3925615.svd
Ja, det är lättare sagt än gjort. Plus att det ju är hemskt irriterande när någon säger till en vad man ska göra. Jag tror bestämt på att man behöver tjura ibland. Vi tjurar ju av en anledning, eller hur? Visst att man kan bli för fixerad vid det negativa, se mörka moln överallt, men det handlar ju om rädsla. Och det kan man ju ha anledning till om man blivit skrämd en massa gånger.
Jag tror inte på generella råd. Jag tror inte på att mata folk med färdiga lösningar. Det är fördummande. Det kan vara en hjälpande hand ibland, men det som kommer att hjälpa oss mest är att hitta vår egen kreativitet, våra egna lösningar, inte att följa recept.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sluta-latsasjobba_3970737.svd
Jag tror inte heller på att vara fanatisk, jag tror på att vara pragmatisk. Om det funkar med råd i en given situation så ge det, ta det. Men jag vet att det finns massor av människor som inte mår bra av dessa allmänna uppmaningar. För dem blir det ännu en skuldbörda, ännu ett krav som de inte kan leva upp till... Så många människor lider av att känna sig otillräckliga och klämkäcka råd hjälper inte dem. De behöver någon som lyssnar på dem, som orkar ta sig tid att höra deras historia.
http://open.spotify.com/track/5azs85HE1UJbkluyoLkxAW
Men Tinnitus, ska man sluta uppmana folk saker helt och hållet? Ja, varför inte? Vad skulle hända? Skulle folk gå vilsna genom öknen? Skulle vi bli den herdelösa skocken får? Eller skulle vi faktiskt hitta vår egen sanning?
Tänk på saken! Eller skit i det! Gör vad du vill! Eller inte!
Kram från Tinnitus, som idag är på ett alldeles utomordentligt humör och tror att det beror på att hon gick till botten med det svarta igår. Eller kanske bara för att hon tog det lugnt.
Ja, det är lättare sagt än gjort. Plus att det ju är hemskt irriterande när någon säger till en vad man ska göra. Jag tror bestämt på att man behöver tjura ibland. Vi tjurar ju av en anledning, eller hur? Visst att man kan bli för fixerad vid det negativa, se mörka moln överallt, men det handlar ju om rädsla. Och det kan man ju ha anledning till om man blivit skrämd en massa gånger.
Jag tror inte på generella råd. Jag tror inte på att mata folk med färdiga lösningar. Det är fördummande. Det kan vara en hjälpande hand ibland, men det som kommer att hjälpa oss mest är att hitta vår egen kreativitet, våra egna lösningar, inte att följa recept.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sluta-latsasjobba_3970737.svd
Jag tror inte heller på att vara fanatisk, jag tror på att vara pragmatisk. Om det funkar med råd i en given situation så ge det, ta det. Men jag vet att det finns massor av människor som inte mår bra av dessa allmänna uppmaningar. För dem blir det ännu en skuldbörda, ännu ett krav som de inte kan leva upp till... Så många människor lider av att känna sig otillräckliga och klämkäcka råd hjälper inte dem. De behöver någon som lyssnar på dem, som orkar ta sig tid att höra deras historia.
http://open.spotify.com/track/5azs85HE1UJbkluyoLkxAW
Men Tinnitus, ska man sluta uppmana folk saker helt och hållet? Ja, varför inte? Vad skulle hända? Skulle folk gå vilsna genom öknen? Skulle vi bli den herdelösa skocken får? Eller skulle vi faktiskt hitta vår egen sanning?
Tänk på saken! Eller skit i det! Gör vad du vill! Eller inte!
Kram från Tinnitus, som idag är på ett alldeles utomordentligt humör och tror att det beror på att hon gick till botten med det svarta igår. Eller kanske bara för att hon tog det lugnt.
söndag 20 december 2009
Halo
Jag slog upp en sida i Bhagavadgitan idag. Jag har fått en liten miniversion av min yogalärare. Jag klarar inte att ta mig igenom stora mängder text för tillfället. Fragment räcker. Små pusselbitar. Så klart klagar min inre surgubbe på det och tycker att det enda rätta är att fördjupa sig i något, annars kommer jag att bli okunnig, ytlig och olycklig hela livet. Surgubben är framtidsfixerad. De flesta av hans meningar innehåller ett: Annars...
Olycksbådande, han är som soundtracket för en skräckfilm. Han bygger upp stämningen, sakta, sakta, spelar på de låga tonerna, för att sedan BOM! trycka på alla tangenterna samtidigt. WAAAAA!
Det är för mycket framtid nu. Jag känner hur jag blir indragen i den hela tiden och jag är inte där. Jag är här. I min lägenhet. Snö utanför. Framför datorn. I vardagsrummet. Och jag läser:
"Arjuna said: You extol (prisar) Sankhyayoga (the Yoga of Knowledge) and then the Yoga of Action. Pray tell me which of the two is decidedly conducive to my good.
Sri Bhagavan said: The Yoga of Knowledge and the Yoga of action both lead to supreme Bliss. Of the two, however, the Yoga of Action (being easier of practice) is superior to the Yoga of Knowledge.
The Karmayogi who neither hates nor desires should be ever considered a renouncer. For, Arjuna, he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
(Vers 5. 1-3)
Och det är den där sista meningen som tar mig. ".. he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
Craving-Aversion. Attraction-Repulsion. Raga-Dwesha. Åtrå-avsky. Men strävan efter upplysning, det är ju också en strävan, det är ju också ett begär. Det är inte logiskt att säga att att det är behovslöshet som är den sanna friheten eftersom det är ett begär i sig att nå den. Paradox.
Det är en önskan om att nå någon annastans än där man är. Även fast vi redan är upplysta och det bara är våra hjärnor som ska hinna ikapp. Det är så det känns, som att jag håller på att komma ifatt mig själv. Med terapins hjälp bygger jag livspusslet och jag ser det som en helhet, mer och mer. Jag har en trasig historia, men nu gör jag den hel. Jag hade inte kunnat göra det tidigare, det hade gjort för ont. Nu kan jag börja se varför jag känner det jag känner, varför jag reagerar som jag gör.
Jag tänkte skriva att jag kan se varför jag blivit den jag är, men jag är inte min historia. Min historia påverkar mig, men jag är mer än den. Jag är nuet och min framtid också. Kanske mer än så, det vet jag inte, än.
Men trots all denna kunskap så känner jag mig fångad. Ständigt. Som att någon, jämt, håller mig i jackan, i kragen, i örat, trycker upp mig mot en vägg, tränger in mig i ett hörn. Jagad, men fångad, på samma gång. Jag hålls i kopplet, dras framåt, tvingas tillbaka, men jag får aldrig hålla min egen takt, jag får aldrig hitta min egen väg.
Det är denna fångenskp jag vill vara förutan. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill lyssna till min egen röst, till mitt eget ord, till min egen känsla. Leva, utan gränser, utan stängsel, galler, grindar. Ut, jag vill ut!
Jag vill upptäcka livet. Jag vet att jag är fast i The Matrix och jag vill öppna ögonen, se utanför allt som människan skapat. Jag vill se sanningen. Jag vill se vem som håller i kopplet och få den att släppa.
Jag är rädd för imorgon. Jag är så rädd. Jag vet vad som kan hända. Om det går fel, om något händer så kommer jag att vilja döda mig igen. Jag vill inte känna så fler gånger. Det kanske är bäst att jag ställer in. Jag känner ju hur det ligger och lurar. Surgubben har inte dykt upp utan anledning. Han är springpojke åt Det Stora Hatet.
Det dök upp för snart två år sedan. Jag vet inte vad som lockade fram det. Men fram kom det och har varit med mig sedan dess. Det dyker upp ibland, när jag vill något, önskar något, hoppas på något. När jag blir ett litet beroende barn igen, då kommer det, väller in som en stor, svart skugga längs min vita vägg. Tornar upp sig inuti mitt hjärtas väggar och blodet förvandlas till rakblad, nålar, forsar genom mig och försöker öppna mitt skinn. Det är inte kniven som vill in, det är blodet som vill ut.
Jag skär mig inte. Det har jag aldrig gjort. Men tankarna på det söker mig ibland. DSH vill att jag ska dö. Dö för egen hand. Det slutgiltiga straffet för min oduglighet som människa.
Han tror att han ska träffa en normal människa imorgon. Hur ska han reagera när han märker att jag är något annat?
Alla systrar, glöm inte att ni är vackra. Att livet strömmar i er, lika mycket som döden. Och att ni är lyskraft och kärlek utan slut. Jag ska aldrig sluta kämpa för såna som oss. Jag ska få oss att lägga vapnen, att springa på lätta fötter över gröna ängar och låta ljuset genomströmma oss.
Om han vill gå med mig, om han är den som vågar, så är han välkommen. Om han är den som förstår, att bakom det hårda finns det mjukaste han någonsin hållt. Det finns andra som kommit nära, men som inte orkat, som inte velat känna allt det mörka, men som gärna velat dela det ljusa. De kan inte acceptera att det lever sida vid sida. Att det inte finns ljus utan mörker, inte kärlek utan sorg. Jag har lyskraft starkare än de flesta, men mitt mörker sträcker sig milsvitt omkring.
Vågar du leva i växlingarnas värld, där sommar bor granne med vinter och extas med döden?
Kramar från Tinnitus, som lyssnar på Melissa Horn och känner stormen vina inuti.
Olycksbådande, han är som soundtracket för en skräckfilm. Han bygger upp stämningen, sakta, sakta, spelar på de låga tonerna, för att sedan BOM! trycka på alla tangenterna samtidigt. WAAAAA!
Det är för mycket framtid nu. Jag känner hur jag blir indragen i den hela tiden och jag är inte där. Jag är här. I min lägenhet. Snö utanför. Framför datorn. I vardagsrummet. Och jag läser:
"Arjuna said: You extol (prisar) Sankhyayoga (the Yoga of Knowledge) and then the Yoga of Action. Pray tell me which of the two is decidedly conducive to my good.
Sri Bhagavan said: The Yoga of Knowledge and the Yoga of action both lead to supreme Bliss. Of the two, however, the Yoga of Action (being easier of practice) is superior to the Yoga of Knowledge.
The Karmayogi who neither hates nor desires should be ever considered a renouncer. For, Arjuna, he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
(Vers 5. 1-3)
Och det är den där sista meningen som tar mig. ".. he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
Craving-Aversion. Attraction-Repulsion. Raga-Dwesha. Åtrå-avsky. Men strävan efter upplysning, det är ju också en strävan, det är ju också ett begär. Det är inte logiskt att säga att att det är behovslöshet som är den sanna friheten eftersom det är ett begär i sig att nå den. Paradox.
Det är en önskan om att nå någon annastans än där man är. Även fast vi redan är upplysta och det bara är våra hjärnor som ska hinna ikapp. Det är så det känns, som att jag håller på att komma ifatt mig själv. Med terapins hjälp bygger jag livspusslet och jag ser det som en helhet, mer och mer. Jag har en trasig historia, men nu gör jag den hel. Jag hade inte kunnat göra det tidigare, det hade gjort för ont. Nu kan jag börja se varför jag känner det jag känner, varför jag reagerar som jag gör.
Jag tänkte skriva att jag kan se varför jag blivit den jag är, men jag är inte min historia. Min historia påverkar mig, men jag är mer än den. Jag är nuet och min framtid också. Kanske mer än så, det vet jag inte, än.
Men trots all denna kunskap så känner jag mig fångad. Ständigt. Som att någon, jämt, håller mig i jackan, i kragen, i örat, trycker upp mig mot en vägg, tränger in mig i ett hörn. Jagad, men fångad, på samma gång. Jag hålls i kopplet, dras framåt, tvingas tillbaka, men jag får aldrig hålla min egen takt, jag får aldrig hitta min egen väg.
Det är denna fångenskp jag vill vara förutan. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill lyssna till min egen röst, till mitt eget ord, till min egen känsla. Leva, utan gränser, utan stängsel, galler, grindar. Ut, jag vill ut!
Jag vill upptäcka livet. Jag vet att jag är fast i The Matrix och jag vill öppna ögonen, se utanför allt som människan skapat. Jag vill se sanningen. Jag vill se vem som håller i kopplet och få den att släppa.
Jag är rädd för imorgon. Jag är så rädd. Jag vet vad som kan hända. Om det går fel, om något händer så kommer jag att vilja döda mig igen. Jag vill inte känna så fler gånger. Det kanske är bäst att jag ställer in. Jag känner ju hur det ligger och lurar. Surgubben har inte dykt upp utan anledning. Han är springpojke åt Det Stora Hatet.
Det dök upp för snart två år sedan. Jag vet inte vad som lockade fram det. Men fram kom det och har varit med mig sedan dess. Det dyker upp ibland, när jag vill något, önskar något, hoppas på något. När jag blir ett litet beroende barn igen, då kommer det, väller in som en stor, svart skugga längs min vita vägg. Tornar upp sig inuti mitt hjärtas väggar och blodet förvandlas till rakblad, nålar, forsar genom mig och försöker öppna mitt skinn. Det är inte kniven som vill in, det är blodet som vill ut.
Jag skär mig inte. Det har jag aldrig gjort. Men tankarna på det söker mig ibland. DSH vill att jag ska dö. Dö för egen hand. Det slutgiltiga straffet för min oduglighet som människa.
Han tror att han ska träffa en normal människa imorgon. Hur ska han reagera när han märker att jag är något annat?
Alla systrar, glöm inte att ni är vackra. Att livet strömmar i er, lika mycket som döden. Och att ni är lyskraft och kärlek utan slut. Jag ska aldrig sluta kämpa för såna som oss. Jag ska få oss att lägga vapnen, att springa på lätta fötter över gröna ängar och låta ljuset genomströmma oss.
Om han vill gå med mig, om han är den som vågar, så är han välkommen. Om han är den som förstår, att bakom det hårda finns det mjukaste han någonsin hållt. Det finns andra som kommit nära, men som inte orkat, som inte velat känna allt det mörka, men som gärna velat dela det ljusa. De kan inte acceptera att det lever sida vid sida. Att det inte finns ljus utan mörker, inte kärlek utan sorg. Jag har lyskraft starkare än de flesta, men mitt mörker sträcker sig milsvitt omkring.
Vågar du leva i växlingarnas värld, där sommar bor granne med vinter och extas med döden?
Kramar från Tinnitus, som lyssnar på Melissa Horn och känner stormen vina inuti.
lördag 19 december 2009
O helga natt
Jag har fått dåliga nyheter. Tror jag. Jag kommer troligtvis inte att få förlängt på jobbet. I fredags på julfesten så pratade de om nya projekt som ska startas upp nästa år, det lät hemskt spännande. Men sen å andra sidan, jag har ju ingen aning om vad framtiden håller i beredskap åt mig. Bara för att jag har svårt att föreställa mig en bättre plats att verka på, så betyder inte det att det inte finns någon. Som sagt, livet har ofta bättre fantasi än vad man själv har.
Så jag får väl landa i att jag tycker att det känns tråkigt att behöva lämna det jag troligtvis måste lämna, men jag ser samtidigt fram emot det som väntar. Jag märker dessvärre hur självförtroendet börjar svikta av detta bakslag, Min inre surgubbe har börjat väsnas igen. Han kan bli riktigt högljudd och besvärlig. Det är han nu. Han sitter och skriker okvädesord och kritik och viftar med sin käpp. Han är riktigt exalterad, som att han bara bidat sin tid, laddat krafterna och väntat på att jag ska bli tillräckligt sårbar. Då har han sin chans att göra sin stämma hörd.
Han säger sånt som jag är mest rädd för ska vara sant. Att jag inte har någon fantasi. Att jag är tråkig. Att jag kommer att gå ner mig igen. Jag hatar honom.
Nu ska jag gå på bio och strunta i honom ett tag. Sen måste jag komma på vad jag ska göra åt honom. Han är så himla lurig. Han får mig att tro att det är sant, det han säger. Som om orden kom från Gud. Det gör dom inte, men det kommer jag inte på förrän långt senare. Som nu. Han är arg nu, jag märker det. Han tycker inte om när jag käftar emot.
Kramar från Tinnitus, som önskar hon kunde ta ett foto på gubben och sätta julskägg och tomteluva på honom, det skulle han inte gilla.
Så jag får väl landa i att jag tycker att det känns tråkigt att behöva lämna det jag troligtvis måste lämna, men jag ser samtidigt fram emot det som väntar. Jag märker dessvärre hur självförtroendet börjar svikta av detta bakslag, Min inre surgubbe har börjat väsnas igen. Han kan bli riktigt högljudd och besvärlig. Det är han nu. Han sitter och skriker okvädesord och kritik och viftar med sin käpp. Han är riktigt exalterad, som att han bara bidat sin tid, laddat krafterna och väntat på att jag ska bli tillräckligt sårbar. Då har han sin chans att göra sin stämma hörd.
Han säger sånt som jag är mest rädd för ska vara sant. Att jag inte har någon fantasi. Att jag är tråkig. Att jag kommer att gå ner mig igen. Jag hatar honom.
Nu ska jag gå på bio och strunta i honom ett tag. Sen måste jag komma på vad jag ska göra åt honom. Han är så himla lurig. Han får mig att tro att det är sant, det han säger. Som om orden kom från Gud. Det gör dom inte, men det kommer jag inte på förrän långt senare. Som nu. Han är arg nu, jag märker det. Han tycker inte om när jag käftar emot.
Kramar från Tinnitus, som önskar hon kunde ta ett foto på gubben och sätta julskägg och tomteluva på honom, det skulle han inte gilla.
onsdag 16 december 2009
It´s the end of the world as we know it (And I feel fine)
Jag har ingen lust att gå till jobbet idag heller. Det är ju bara en massa hejdå och frågor om framtiden. Separationskänslig, min äldsta vän säger att jag är det. Mycket separationskänslig. Jag antar att det tar sig detta uttryck. Att jag inte vill dra ut på avskedet. Ett snabbt brutalt; Hejdå! passar mig bättre. Gärna ropat till en folkmassa, en snabb, intensiv vinkning och sen poff! på väg därifrån. Som det är nu så har jag sagt adjö till någon i princip varenda dag de senaste två veckorna. Jag gillar det inte.
Men, som jag har insett med tiden, så kan man inte undvika en viss slags upplevelser. De kommer tillbaka. Ibland tänker jag att de återkommer för att man har något kvar att lära, men jag tror egentligen mer på att de återkommer för att de är en del av livet. De blir bara markerade med neonrosa märkpenna för att man har svårt för att hantera dem..
Det ryms så mycket otäckt i ett avsked. Längtan efter den tid som flytt, ånger, hjälplöshet, kärlek. Inte för att kärlek är otäckt, men det är blandningen, proportionerna av de olika känslorna, som gör det obehagligt. Det går väl in på det som jag diskuterade i mitt förra inlägg, min aversion för att vilja ha något som jag inte kan kontrollera. Adjö är adjö, det går inte att sudda ut. Man måste släppa taget om något som man kanske inte skulle vilja släppa taget om.
Jag blev tipsad om det här klippet av en kollega igår:
http://www.youtube.com/watch?v=lFX9_HboI4c
Jag tycker det är vackert, jag känner det i hela kroppen när han pratar. Jag är så nyfiken på vad framtiden kommer att bära med sig. Det är en stor glädje i denna tid av sorg.
Kram från Tinnitus, som ska samla ihop sig som människa och framhärda.
Men, som jag har insett med tiden, så kan man inte undvika en viss slags upplevelser. De kommer tillbaka. Ibland tänker jag att de återkommer för att man har något kvar att lära, men jag tror egentligen mer på att de återkommer för att de är en del av livet. De blir bara markerade med neonrosa märkpenna för att man har svårt för att hantera dem..
Det ryms så mycket otäckt i ett avsked. Längtan efter den tid som flytt, ånger, hjälplöshet, kärlek. Inte för att kärlek är otäckt, men det är blandningen, proportionerna av de olika känslorna, som gör det obehagligt. Det går väl in på det som jag diskuterade i mitt förra inlägg, min aversion för att vilja ha något som jag inte kan kontrollera. Adjö är adjö, det går inte att sudda ut. Man måste släppa taget om något som man kanske inte skulle vilja släppa taget om.
Jag blev tipsad om det här klippet av en kollega igår:
http://www.youtube.com/watch?v=lFX9_HboI4c
Jag tycker det är vackert, jag känner det i hela kroppen när han pratar. Jag är så nyfiken på vad framtiden kommer att bära med sig. Det är en stor glädje i denna tid av sorg.
Kram från Tinnitus, som ska samla ihop sig som människa och framhärda.
Han tuggar kex
Jag är arg. Rasande närapå. Inte nog med att jag pga plikttrogenhet tvingat mig till jobbet varenda dag den här veckan när jag egentligen borde vara hemma och sova som min kropp skriker till mig att göra. Dessutom tvingas jag svara på samma fråga flera gånger om dan. The million dollar question: Har du fått veta om du kommer att få din anställning förlängd?
Och så svarar jag samma sak, varenda gång: Nä, jag kommer inte att få veta det än på ett tag.
Dom kan inte släppa det, kollegorna. Jag förstår att de frågar för att visa omtanke och att jag har deras stöd. Jag vet ju att de vill att jag ska fortsätta. Men det är ju så jobbigt att behöva säga det om och om igen. Jag känner mig dum som bara går och väntar på att få besked. Det är ju så det ser ut i deras ögon i alla fall. Som att jag inte hade något annat att välja på. Allt det där är ju mina farhågor om vad dom tänker om mig. Min fasa är ju att framstå som beroende av någon annan eller något som någon annan kontrollerar, att behöva något.
Hjälplös, beroende, sårbar, osäker, ledsen, det var sånt som man inte fick vara för min mamma. Man skulle vara självständig, stark, självtillräcklig, smart och glad. Man skulle helst inte vara fet och ful heller. Det var inte så att man fick lov att vara både och, så där som normala människor är. Nä, man skulle vara en framgångsmaskin, stereotypen för den framgångsrika kvinnan.
Mamma tyckte inte om när man var ledsen, eller orolig. Hon tyckte inte om att jag var känslig och hade lätt för att gråta. Att jag hade lätt för att skratta var bra, men det kompenserade inte min sårbarhet i hennes ögon. Och hon tyckte absolut inte om att jag var beroende av henne. Fast jag var hennes barn. Det spelade ingen roll om jag var fem eller femton.
Jag tycker synd om henne. Hon var en klok kvinna, hon måste ha varit smärtsamt medveten om hur otillräcklig hon var som mamma. Hon reagerade på det precis som en man, hon arbetade för att hålla skulden och sorgen borta. Skämde bort oss med presenter och semestrar.
Skulle min mamma behövt en psykolog? Ja. Är det därför jag blev psykolog? Vet inte. Jag lärde mig ju i tidig ålder att lyssna, jag var hennes utvalda, anförtrogna. Det var troligtvis då jag lärde mig att förhålla mig till det okända också. Jag förstod ju inte mig på henne, men gud vet att jag försökte.
Jag lärde mig andra saker också, som inte var så bra. Jag lärde mig att man ska få skuldkänslor om man ber om uppmärksamhet, att man ska skämmas om man visar kärlek och sårbarhet och att ens viktigaste funktion är att finnas till för någon annan, inte för sin egen skull.
Tack min kära psykolog för att du lockat fram min sårbarhet igen, jag är dig evigt, oändligt, världsrymdstort tacksam.
Inte för att jag är klar än, jag ska ju på nåt sätt få ihop det där med relationer också.. Men jag känner hopp, massor av hopp och tillförsikt inför framtiden.
Världen är öppen, världen är min och jag är världens. Det kommer att gå bra det här.
kramar, från Tinnitus, som ska ha öronproppar på jobb i morgon och bara nicka och se lite lagom lidade ut.
PS. Jag är inte orolig för vad som ska hända med min jobbsituation. Jag vet av erfarenhet att det ordnar sig. DS
Och så svarar jag samma sak, varenda gång: Nä, jag kommer inte att få veta det än på ett tag.
Dom kan inte släppa det, kollegorna. Jag förstår att de frågar för att visa omtanke och att jag har deras stöd. Jag vet ju att de vill att jag ska fortsätta. Men det är ju så jobbigt att behöva säga det om och om igen. Jag känner mig dum som bara går och väntar på att få besked. Det är ju så det ser ut i deras ögon i alla fall. Som att jag inte hade något annat att välja på. Allt det där är ju mina farhågor om vad dom tänker om mig. Min fasa är ju att framstå som beroende av någon annan eller något som någon annan kontrollerar, att behöva något.
Hjälplös, beroende, sårbar, osäker, ledsen, det var sånt som man inte fick vara för min mamma. Man skulle vara självständig, stark, självtillräcklig, smart och glad. Man skulle helst inte vara fet och ful heller. Det var inte så att man fick lov att vara både och, så där som normala människor är. Nä, man skulle vara en framgångsmaskin, stereotypen för den framgångsrika kvinnan.
Mamma tyckte inte om när man var ledsen, eller orolig. Hon tyckte inte om att jag var känslig och hade lätt för att gråta. Att jag hade lätt för att skratta var bra, men det kompenserade inte min sårbarhet i hennes ögon. Och hon tyckte absolut inte om att jag var beroende av henne. Fast jag var hennes barn. Det spelade ingen roll om jag var fem eller femton.
Jag tycker synd om henne. Hon var en klok kvinna, hon måste ha varit smärtsamt medveten om hur otillräcklig hon var som mamma. Hon reagerade på det precis som en man, hon arbetade för att hålla skulden och sorgen borta. Skämde bort oss med presenter och semestrar.
Skulle min mamma behövt en psykolog? Ja. Är det därför jag blev psykolog? Vet inte. Jag lärde mig ju i tidig ålder att lyssna, jag var hennes utvalda, anförtrogna. Det var troligtvis då jag lärde mig att förhålla mig till det okända också. Jag förstod ju inte mig på henne, men gud vet att jag försökte.
Jag lärde mig andra saker också, som inte var så bra. Jag lärde mig att man ska få skuldkänslor om man ber om uppmärksamhet, att man ska skämmas om man visar kärlek och sårbarhet och att ens viktigaste funktion är att finnas till för någon annan, inte för sin egen skull.
Tack min kära psykolog för att du lockat fram min sårbarhet igen, jag är dig evigt, oändligt, världsrymdstort tacksam.
Inte för att jag är klar än, jag ska ju på nåt sätt få ihop det där med relationer också.. Men jag känner hopp, massor av hopp och tillförsikt inför framtiden.
Världen är öppen, världen är min och jag är världens. Det kommer att gå bra det här.
kramar, från Tinnitus, som ska ha öronproppar på jobb i morgon och bara nicka och se lite lagom lidade ut.
PS. Jag är inte orolig för vad som ska hända med min jobbsituation. Jag vet av erfarenhet att det ordnar sig. DS
måndag 14 december 2009
Secret heart
Förra veckan var en fantastisk vecka. Jag hamnade i det där fantastiska tillståndet som jag tror kallas för "flow" (hur man nu ska veta att det är det?). Allt flöt. Det var som att den där kontrollerande saken jag har i hjärnan försvann och jag bara följde min intuition.
Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.
För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.
Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.
Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.
När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?
Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.
Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.
Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.
Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.
Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.
Men jag skulle vilja utveckla det lite till:
Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.
Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.
Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..
Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..
Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.
För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.
Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.
Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.
När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?
Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.
Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.
Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.
Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.
Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.Men jag skulle vilja utveckla det lite till:
Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.
Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.
Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..
Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..
tisdag 8 december 2009
Let there be love
Jag vet varför jag gör det jag gör.
Jag blir förvirrad ibland bara.
Jag fortsätter en kamp som jag påbörjade för många år sedan:
Man ska få lov att känna det man känner.
Det här går att uttryckas på många olika sätt. Jag befrämjar emotionell pluralism, jag värnar om människans komplexitet, jag motverkar reduktionism och konformism.
Heja mig!
Jag blir förvirrad ibland bara.
Jag fortsätter en kamp som jag påbörjade för många år sedan:
Man ska få lov att känna det man känner.
Det här går att uttryckas på många olika sätt. Jag befrämjar emotionell pluralism, jag värnar om människans komplexitet, jag motverkar reduktionism och konformism.
Heja mig!
söndag 6 december 2009
Jorden runt i motvind
Jag är som den där tjejen i skräckfilmen, som går ut halvnaken i mörkret för att se efter vad det är som låter där utanför.
Jag undrar egentligen vad mitt jobb gör med mig. Och vad jag gör med det. Varför jag gör det och inte något annat. Det finns ju en många andra saker att göra i livet. Man kan ju leka tex.
Varför ska jag hålla på och gräva i misären? Finns det inte andra sätt att få människor att må bättre än att tvinga dem in i smärtan? Nej, det finns det inte. Dom är för rädda för smärtan och tror att de ska dö av den och så länge dom tror det kommer de inte att få någon ro.
Men ändå. Folk tramsar ju runt. Varför ska jag befinna mig i allvaret hela tiden?
Jag undrar egentligen vad mitt jobb gör med mig. Och vad jag gör med det. Varför jag gör det och inte något annat. Det finns ju en många andra saker att göra i livet. Man kan ju leka tex.
Varför ska jag hålla på och gräva i misären? Finns det inte andra sätt att få människor att må bättre än att tvinga dem in i smärtan? Nej, det finns det inte. Dom är för rädda för smärtan och tror att de ska dö av den och så länge dom tror det kommer de inte att få någon ro.
Men ändå. Folk tramsar ju runt. Varför ska jag befinna mig i allvaret hela tiden?
lördag 5 december 2009
Rock your body
Det brinner inuti mig. Det kan vara kaffet. Det kan vara drömmen inatt. Det kan vara det faktum att det är sex månader sen jag hade sex. Det kan också kvitta vad det är, det är bara svårt att veta vad jag ska göra med branden. Jag vill ha sex, det är väl det enklaste sättet att göra av med den. Och härligaste:) Men i brist på manligt sällskap så skriver jag ett inlägg..
I äldre yogaskrifter kan man läsa att man som god yogi bör praktisera avhållsamhet (Asteya). Man menade att utlösningen, orgasmen var ett så stort energiutlopp att man förlorade kraft som kunde användas att söka Gud istället. Det var okej för man och kvinna att ha samlag för att producera avkomma, men i övrigt skulle man leva i celibat.
Jag tror att vi alla vet att sex är ett bra sätt att göra sig av med överskottsenergi, att varva ner. Att använda den energin till andra mer konstruktiva saker, kan jag kanske i vissa fall, men inte alltid, hålla med om. Då måste man ju vara övertygad om att det inte är konstruktivt att ha sex, men det tror jag att det är.
I mitt fall skulle det vara extremt konstruktivt just nu för då skulle jag varva ner tillräckligt för att göra det jag borde göra.
Kramar från Tinnitus, som tycker att drömmar är luriga och borde fråga om lov innan de invaderar ens hjärna.
I äldre yogaskrifter kan man läsa att man som god yogi bör praktisera avhållsamhet (Asteya). Man menade att utlösningen, orgasmen var ett så stort energiutlopp att man förlorade kraft som kunde användas att söka Gud istället. Det var okej för man och kvinna att ha samlag för att producera avkomma, men i övrigt skulle man leva i celibat.
Jag tror att vi alla vet att sex är ett bra sätt att göra sig av med överskottsenergi, att varva ner. Att använda den energin till andra mer konstruktiva saker, kan jag kanske i vissa fall, men inte alltid, hålla med om. Då måste man ju vara övertygad om att det inte är konstruktivt att ha sex, men det tror jag att det är.
I mitt fall skulle det vara extremt konstruktivt just nu för då skulle jag varva ner tillräckligt för att göra det jag borde göra.
Kramar från Tinnitus, som tycker att drömmar är luriga och borde fråga om lov innan de invaderar ens hjärna.
Release me
Jag drömde om honom i natt.
Honom som jag ännu inte har träffat och som med drömmen blev ännu verkligare. Som om jag faktiskt lärde känna honom genom att drömma om honom. Han kom i alla fall närmare mig. Mina känslor, önskningar och behov blev väldigt mycket tydligare.
Drömmar. Mening. Min kropp är ett spänningsfält, jag står ibland inte ut med all energi som strömmar genom mig. Jag kan känna blodet strömma i mina ådror, cellernas arbete, synapser hjärnan, impulser som färdas genom kroppen ut i muskler och blir handling, hjärtat som slår, hormoner som utsöndras. Jag undrar hur många aktiviteter som pågår i min kropp varje given millisekund.
Jag tycker att det är spännande. Det finns ju teorier om att introverta har en högre inre aktivitetsnivå och därför inte behöver lika stark stimulans som extroverta för att uppleva samma styrka i känslorna. Eller som de som varit stressade länge som hela tiden har en hög kortisolhalt i kroppen och därför inte behöver mycket stimulans för att känna sig stressade.
Det skulle också kunna vara så att vi (jag placerar mig då i kategorin introverta) har en högre introceptiv uppmärksamhet och därför reagerar snabbare och starkare på det som händer inuti vår kropp. Av vilken anledning man utvecklar en sådan förmåga eller om den är genetiskt betingad eller om det som sagt är så att vi har en högre aktivitet inuti eller om våra sinnen är känsligare eller, eller, eller.
Hur det än är så finns det ett överlevnadsvärde i uppmärksamhet. Det är ju den som ska skydda oss ifrån fara. Men hur är det när man upplever faran som inifrån kommande, som vid hypokondri och ångest?
Är det ett sätt att inte reagera på omgivningen, att skydda sig från konflikter. Är det en kvarleva från en barndom där man inte fick reagera på sin omgivning, utan tvingades hantera alla känslor inuti? Extremt höga krav på inre reglering ledde till övertygelse om att detta är det enda sättet att hanetra känslor. Jag märker ju själv att jag inte använder mina känslor i mina relationer. Jag noterar dem i situationen, döljer dem, för att sedan bearbeta dem på egen hand. Precis som när jag var liten och ingen ville lyssna.
Jag tycker inte om stämplar, diagnoser, etiketter, det vet ni som läst tidigare inlägg. Varför? För att jag tror att de begränsar, förenklar, reifierar. Det finns inget annat än förändring!
HÖR NI DET? FÖRSTÅR NI DET?
Visste du att alla celler i din kropp är utbytta efter sju år? Det inkluderar ditt skelett och din hjärna. Din kropp förnyar sig själv, hela, hela tiden, men ändå vill vi tro att vi är beständiga, både fysiskt och psykiskt. Någonting, kanske vår rädsla för ovisshet, osäkerhet, det okända, gör att vi låser in oss i små, små fållor och kastar bort nycklar.
Jag vill ha en diagnos! - Kravet kommer hela tiden, både från patienter och behandlare. Varför?? Så att ni inte behöver lyssna, omvärdera, följa, engagera er? Så att ni kan luta er tillbaka och tro att ni vet allt och aldrig mer behöver ifrågsätta, undra? Till vilken nytta? Vad kommer de här lögnerna att ge er?
Jag förstår inte hur jag ska kunna behålla mitt förnuft om jag fortsätter jobba i psykiatrin. Om jag ska ta i ordentligt så undrar jag hur jag ska kunna behålla mitt förnuft i det här samhället. Det finns så mycket åsikter och så många system, och alla är så ihärdiga i sina försök att definiera, avgöra och uttala sig om saker som vi vet så väldigt lite om. Som varför vi är här och vad vi ska göra med vår tid här och vad vi egentligen är. Ni vet, essensen.
Jag blir arg. Och less. Och försöker ideligen tvätta bort alla övertygelser ur mitt huvud. Bort med dem, bort! De är parasiter i min hjärna som försöker få mig att sluta växa som människa. Hostile takeover.
Så min uppmaning, för dagen och för livet är:
Ifrågasätt!
Det är bara frågor som leder utvecklingen framåt, som ökar kunskapen. Inte svar. Ett av kriterierna för ett välgjort forskningsarbete är att det ska leda till nya frågeställningar. Tänk på det. Mycket. Och länge. Och ofta.
Kram från Tinnitus, som är arg som ett bi för att hon inte vill anpassa sig men kanske måste.
Honom som jag ännu inte har träffat och som med drömmen blev ännu verkligare. Som om jag faktiskt lärde känna honom genom att drömma om honom. Han kom i alla fall närmare mig. Mina känslor, önskningar och behov blev väldigt mycket tydligare.
Drömmar. Mening. Min kropp är ett spänningsfält, jag står ibland inte ut med all energi som strömmar genom mig. Jag kan känna blodet strömma i mina ådror, cellernas arbete, synapser hjärnan, impulser som färdas genom kroppen ut i muskler och blir handling, hjärtat som slår, hormoner som utsöndras. Jag undrar hur många aktiviteter som pågår i min kropp varje given millisekund.
Jag tycker att det är spännande. Det finns ju teorier om att introverta har en högre inre aktivitetsnivå och därför inte behöver lika stark stimulans som extroverta för att uppleva samma styrka i känslorna. Eller som de som varit stressade länge som hela tiden har en hög kortisolhalt i kroppen och därför inte behöver mycket stimulans för att känna sig stressade.
Det skulle också kunna vara så att vi (jag placerar mig då i kategorin introverta) har en högre introceptiv uppmärksamhet och därför reagerar snabbare och starkare på det som händer inuti vår kropp. Av vilken anledning man utvecklar en sådan förmåga eller om den är genetiskt betingad eller om det som sagt är så att vi har en högre aktivitet inuti eller om våra sinnen är känsligare eller, eller, eller.
Hur det än är så finns det ett överlevnadsvärde i uppmärksamhet. Det är ju den som ska skydda oss ifrån fara. Men hur är det när man upplever faran som inifrån kommande, som vid hypokondri och ångest?
Är det ett sätt att inte reagera på omgivningen, att skydda sig från konflikter. Är det en kvarleva från en barndom där man inte fick reagera på sin omgivning, utan tvingades hantera alla känslor inuti? Extremt höga krav på inre reglering ledde till övertygelse om att detta är det enda sättet att hanetra känslor. Jag märker ju själv att jag inte använder mina känslor i mina relationer. Jag noterar dem i situationen, döljer dem, för att sedan bearbeta dem på egen hand. Precis som när jag var liten och ingen ville lyssna.
Jag tycker inte om stämplar, diagnoser, etiketter, det vet ni som läst tidigare inlägg. Varför? För att jag tror att de begränsar, förenklar, reifierar. Det finns inget annat än förändring!
HÖR NI DET? FÖRSTÅR NI DET?
Visste du att alla celler i din kropp är utbytta efter sju år? Det inkluderar ditt skelett och din hjärna. Din kropp förnyar sig själv, hela, hela tiden, men ändå vill vi tro att vi är beständiga, både fysiskt och psykiskt. Någonting, kanske vår rädsla för ovisshet, osäkerhet, det okända, gör att vi låser in oss i små, små fållor och kastar bort nycklar.
Jag vill ha en diagnos! - Kravet kommer hela tiden, både från patienter och behandlare. Varför?? Så att ni inte behöver lyssna, omvärdera, följa, engagera er? Så att ni kan luta er tillbaka och tro att ni vet allt och aldrig mer behöver ifrågsätta, undra? Till vilken nytta? Vad kommer de här lögnerna att ge er?
Jag förstår inte hur jag ska kunna behålla mitt förnuft om jag fortsätter jobba i psykiatrin. Om jag ska ta i ordentligt så undrar jag hur jag ska kunna behålla mitt förnuft i det här samhället. Det finns så mycket åsikter och så många system, och alla är så ihärdiga i sina försök att definiera, avgöra och uttala sig om saker som vi vet så väldigt lite om. Som varför vi är här och vad vi ska göra med vår tid här och vad vi egentligen är. Ni vet, essensen.
Jag blir arg. Och less. Och försöker ideligen tvätta bort alla övertygelser ur mitt huvud. Bort med dem, bort! De är parasiter i min hjärna som försöker få mig att sluta växa som människa. Hostile takeover.
Så min uppmaning, för dagen och för livet är:
Ifrågasätt!
Det är bara frågor som leder utvecklingen framåt, som ökar kunskapen. Inte svar. Ett av kriterierna för ett välgjort forskningsarbete är att det ska leda till nya frågeställningar. Tänk på det. Mycket. Och länge. Och ofta.
Kram från Tinnitus, som är arg som ett bi för att hon inte vill anpassa sig men kanske måste.
måndag 30 november 2009
Stressa inte, oroa dig inte
Det kan göra så ont i ett människohjärta.
Vi får inte glömma det. I vår iver att läka, bota, hjälpa så får vi inte radera smärtan.
Den är en del av det som får oss att känna oss levande.
Jag tycker att det ska få lov att göra ont. Jag vill inte vara utan det onda. Jag vill känna det här.
Jag vill känna mörkret, det svarta, tunga, avgrundsdjupa, tysta. Det är min kyrka, mitt tempel. Det är där alla sorger bor, alla glömda, drömda kärlekar, alla svek och bortförklaringar, alla ensamma timmar, alla evighetsnätter och övergivenhet i överfulla rum.
Jag har min sorg. Jag vill inte vara utan den. Jag vill sörja, begråta världen, all ondska. Att glädjas åt det goda, att se det positiva, att tänka rätt, fokusera på mål, jag vill inte nu. Jag vill gråta. Gråta tills mina tårar tar slut. Gråta för att jag blev lämnad, för att ingen ville ha mig, för att kärleken jag fick gjorde ont och tvingade mig att svälja stolthet, identitet och äta sorg till morgon, middag, kväll.
Jag har levt i sorg i hela mitt liv, dränkt i den, vadat i den tills mina fötter blev svarta, skinnet sög upp det dysvarta, blanka. Hatets olja på vitt skinn.
Min mamma var sorg i ett taggigt skal. Hon var konservburkens vassa kanter, pappret som slitsar ditt skinn obemärkt, spinken under nageln, den rostiga spiken i foten och jag älskade älskade älskade henne.
Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Jag förstår inte varför jag gråter. Jag förstår inte varför inte sorgen tar slut. Hon är ingenting för mig nu och ändå kan jag inte sluta prata om henne, om hur det var, om hur det kändes, om hur hon var och vad hon sa och vad hon gjorde.
Jag saknar henne. Jag saknar hennes mjukhet, hennes ivrighet, hennes lekfullhet, hennes stolthet och hennes sårbarhet.
Imorgon är det fem år sen vi fick beskedet att hon skulle dö. Om tre veckor är det fem år sedan hon dog.
Hon tog något med sig i graven, den tysta, stumma, tomma graven. Något som jag saknar, något i mig. Den del av mig som var hennes, den tog hon med sig. Den lilla flickan som föddes och formades i hennes händer, hon är borta. Hon tog mitt förflutna med sig. Jag kommer inte ihåg det. Jag har bara kvar känslorna att vara lätt och liten och ljus och ängslig. En liten flickfågel på lätta vingar, ett litet fågelhjärta bultande i en liten bröstkorg. Stora ögon som flackade runt, runt, tittade, undrade, försökte för sitt liv förstå vad som pågick. Den lilla.
Den lilla som var jag, som förvandlades när hon började skolan, som tog över, tog makten och började styra sitt liv med järnhand. Som hittade ett utrymme hon kunde hantera och som hon gjorde till helt och hållet sitt. Alla skulle rymmas i hennes hand och äta ur den. Och det gjorde dom. Dom rymdes och gladdes och trängdes, insåg inte att hon var tvungen, att hon inte hade annat val. Den lilla. Med de stränga ögonen som satte de andra i respekt, som ingen motsade, som alla flyttade på sig för. Hon, blev jag och gömde, glömde det sårbara inuti, förseglade sitt öde, med papper och penna och ett litet hänglås av guld.
Och nu en tyst, tom grav. Andra som vet, jag låter inte dem komma nära. De kan inte hålla mig, jag är övertygad om det. Dom kan inte hålla. Dom kommer att släppa. Ingen orkar med sorgen som jag fått. Jag får bära den själv. Själv. Hur ska jag kunna låta någon annan hålla mig? Jag förstår det inte. Vem skulle vilja? Det finns ingen som vill, ingen som vågar, det har det aldrig funnits. Min smärta skrämmer dem. Dom skrämmer mig.
Finns det någon? Snälla Gud, låt det finnas någon. Låt det finnas någon för mig, som orkar var nära mig trots allt mörker.
Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag har så svårt att tro att någon skulle kunna tycka om mig som jag är. Det är inte rättvist att jag är så övertygad om min egen oduglighet.
Jag vill också känna mig älskvärd och älskad. All denna skam, ut ur min kropp! Varför skulle jag vara svårare att tycka om än någon annan? Det finns ju de som älskar livsfarliga psykopater, varför skulle då ingen kunna älska mig?
Kram från Tinnitus, som slits mellan viljan att visa och rädslan att förlora.
Vi får inte glömma det. I vår iver att läka, bota, hjälpa så får vi inte radera smärtan.
Den är en del av det som får oss att känna oss levande.
Jag tycker att det ska få lov att göra ont. Jag vill inte vara utan det onda. Jag vill känna det här.
Jag vill känna mörkret, det svarta, tunga, avgrundsdjupa, tysta. Det är min kyrka, mitt tempel. Det är där alla sorger bor, alla glömda, drömda kärlekar, alla svek och bortförklaringar, alla ensamma timmar, alla evighetsnätter och övergivenhet i överfulla rum.
Jag har min sorg. Jag vill inte vara utan den. Jag vill sörja, begråta världen, all ondska. Att glädjas åt det goda, att se det positiva, att tänka rätt, fokusera på mål, jag vill inte nu. Jag vill gråta. Gråta tills mina tårar tar slut. Gråta för att jag blev lämnad, för att ingen ville ha mig, för att kärleken jag fick gjorde ont och tvingade mig att svälja stolthet, identitet och äta sorg till morgon, middag, kväll.
Jag har levt i sorg i hela mitt liv, dränkt i den, vadat i den tills mina fötter blev svarta, skinnet sög upp det dysvarta, blanka. Hatets olja på vitt skinn.
Min mamma var sorg i ett taggigt skal. Hon var konservburkens vassa kanter, pappret som slitsar ditt skinn obemärkt, spinken under nageln, den rostiga spiken i foten och jag älskade älskade älskade henne.
Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Jag förstår inte varför jag gråter. Jag förstår inte varför inte sorgen tar slut. Hon är ingenting för mig nu och ändå kan jag inte sluta prata om henne, om hur det var, om hur det kändes, om hur hon var och vad hon sa och vad hon gjorde.
Jag saknar henne. Jag saknar hennes mjukhet, hennes ivrighet, hennes lekfullhet, hennes stolthet och hennes sårbarhet.
Imorgon är det fem år sen vi fick beskedet att hon skulle dö. Om tre veckor är det fem år sedan hon dog.
Hon tog något med sig i graven, den tysta, stumma, tomma graven. Något som jag saknar, något i mig. Den del av mig som var hennes, den tog hon med sig. Den lilla flickan som föddes och formades i hennes händer, hon är borta. Hon tog mitt förflutna med sig. Jag kommer inte ihåg det. Jag har bara kvar känslorna att vara lätt och liten och ljus och ängslig. En liten flickfågel på lätta vingar, ett litet fågelhjärta bultande i en liten bröstkorg. Stora ögon som flackade runt, runt, tittade, undrade, försökte för sitt liv förstå vad som pågick. Den lilla.
Den lilla som var jag, som förvandlades när hon började skolan, som tog över, tog makten och började styra sitt liv med järnhand. Som hittade ett utrymme hon kunde hantera och som hon gjorde till helt och hållet sitt. Alla skulle rymmas i hennes hand och äta ur den. Och det gjorde dom. Dom rymdes och gladdes och trängdes, insåg inte att hon var tvungen, att hon inte hade annat val. Den lilla. Med de stränga ögonen som satte de andra i respekt, som ingen motsade, som alla flyttade på sig för. Hon, blev jag och gömde, glömde det sårbara inuti, förseglade sitt öde, med papper och penna och ett litet hänglås av guld.
Och nu en tyst, tom grav. Andra som vet, jag låter inte dem komma nära. De kan inte hålla mig, jag är övertygad om det. Dom kan inte hålla. Dom kommer att släppa. Ingen orkar med sorgen som jag fått. Jag får bära den själv. Själv. Hur ska jag kunna låta någon annan hålla mig? Jag förstår det inte. Vem skulle vilja? Det finns ingen som vill, ingen som vågar, det har det aldrig funnits. Min smärta skrämmer dem. Dom skrämmer mig.
Finns det någon? Snälla Gud, låt det finnas någon. Låt det finnas någon för mig, som orkar var nära mig trots allt mörker.
Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag har så svårt att tro att någon skulle kunna tycka om mig som jag är. Det är inte rättvist att jag är så övertygad om min egen oduglighet.
Jag vill också känna mig älskvärd och älskad. All denna skam, ut ur min kropp! Varför skulle jag vara svårare att tycka om än någon annan? Det finns ju de som älskar livsfarliga psykopater, varför skulle då ingen kunna älska mig?
Kram från Tinnitus, som slits mellan viljan att visa och rädslan att förlora.
lördag 28 november 2009
torsdag 26 november 2009
Genom tunna tyger
Reverence, det är ett av mina favoritord. Det väcker en väldigt speciell känsla inuti. Jag kan närmast jämföra den med hur man rör sig i en kyrka, tyst och försiktigt, medveten om att resonansen är enastående. Underförstått ska man ju känna vördnad inför Gud och dennes storhet och det är väl en del av upplevelsen. Att förhålla sig till något stort, okänt och enligt utsago allsmäktigt ger en alldeles speciell upplevelse, en blandning av tvivel, förundran, underdånighet, rädsla, och spänning.
Men det är speciellt det här att det är så stort eko i en kyrka. Jag undrar, hänger det ihop? Känslan av att det man gör ger eko i omgivningen och känslan av ödmjukhet. Kanske ger ekot oss en rättvisande bild av verkligheten, att det vi gör påverkar varandra, mycket.
Vi kan låta bli att tänka på det till vardags, kanske kan vi t o m få för oss att det vi gör är betydelselöst. Känslor av anonymitet, alienation, ensamhet, utanförskap. I en stor sal får vår inverkan på varandra rätta proportioner, det ekar genom rymden.
På svenska är det också fint, vördnad, men det engelska ordet innehåller en extra dimension. Revere, som är snarlikt franskan reverie betyder dagdrömmeri, fantasi.
Att närma sig det okända.. Gör du det med övermod, skräck, självtillit eller undviker du det? Vad fantiserar du om att det finns i det oupptäckta, outforskade, i mörkret, i djupet, i ljuset?
Jag tror att det finns något vackert där, något storslaget och fasansfullt och magnifikt.
Egentligen är vi i det okända hela tiden, vi bara tror att vi vet vad som försiggår runtomkring oss. Vi projicerar våra fantasier och tar dem för verklighet. I varje ögonblick kan vad som helst hända. Oftast orkar vi inte se det, men så är det. Varje sekund innehåller en ofantlig mängd möjligheter, du vet det. Nu, just nu pågår ditt liv. Just nu tar du ett steg, och ett till och inget är givet. Allt är bara möjlighet.
kram från Tinnitus, som säger THANK GOD IT´S FRIDAY
Men det är speciellt det här att det är så stort eko i en kyrka. Jag undrar, hänger det ihop? Känslan av att det man gör ger eko i omgivningen och känslan av ödmjukhet. Kanske ger ekot oss en rättvisande bild av verkligheten, att det vi gör påverkar varandra, mycket.
Vi kan låta bli att tänka på det till vardags, kanske kan vi t o m få för oss att det vi gör är betydelselöst. Känslor av anonymitet, alienation, ensamhet, utanförskap. I en stor sal får vår inverkan på varandra rätta proportioner, det ekar genom rymden.
På svenska är det också fint, vördnad, men det engelska ordet innehåller en extra dimension. Revere, som är snarlikt franskan reverie betyder dagdrömmeri, fantasi.
Att närma sig det okända.. Gör du det med övermod, skräck, självtillit eller undviker du det? Vad fantiserar du om att det finns i det oupptäckta, outforskade, i mörkret, i djupet, i ljuset?
Jag tror att det finns något vackert där, något storslaget och fasansfullt och magnifikt.
Egentligen är vi i det okända hela tiden, vi bara tror att vi vet vad som försiggår runtomkring oss. Vi projicerar våra fantasier och tar dem för verklighet. I varje ögonblick kan vad som helst hända. Oftast orkar vi inte se det, men så är det. Varje sekund innehåller en ofantlig mängd möjligheter, du vet det. Nu, just nu pågår ditt liv. Just nu tar du ett steg, och ett till och inget är givet. Allt är bara möjlighet.
kram från Tinnitus, som säger THANK GOD IT´S FRIDAY
onsdag 25 november 2009
Så får du mig ändå
När du var liten
grät du hela tiden
och mamma sa
det är värt att leva
det är värt att leva
se på din egen far
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
När jag var liten grät jag hela tiden
och pappa sa
det är värt att leva
det är värt att leva
och han dog som en soldat ska
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
Laleh, ur Prinsessor
Jag har precis läst ut Nowegian Wood av Haruki Murakami. Jag känner samma sak som jag kände förra gången jag läste Kafka på stranden av honom, jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. På ett sätt är han en effektsökare, gubbsjuk och lämnar efter sig en känsla av tomhet som de som fokuserar alltför mycket på yta gör. Men det finns något annat. Möten. Små, intima beskrivningar av annanhet. Betraktelser som bara kan göras av ett kärleksfullt öga. Han beskriver en döende man, en liten, skrumpen man som bara har dagra kvar att leva och som vägrar äta, men som blir sugen på gurka när han hör huvudpersonen Toru smaska i sig gurka precis bredvid honom. Och så får gubben lite gurka och smaskar i sig på samma sätt som Toru. om en liten finstämd hyllning till livet.
Så vackert. Som ett pianostycke spelat med största ömhet och bara på de höga tonerna, så tyst att det knappt hörs men det går raka vägen in i hjärtat.
Raka vägen in.
Jag tycker att det är intressant att jag är ensam så mycket nu. Jag skriver inte bara om det för att noja eller undvika att noja eller att undvika något. Jag skriver om det för att det fascinerar mig. Jag har inte klarat av att vara ensam på mycket länge. Det slutade vara ok när puberteten började härja i min kropp. Män. Motsatta könet. Motsats mottages tacksamt.
Det var något som hände med min självkänsla i 13-års-åldern. Den krympte.
Fram till för tre år sedan så hade jag aldrig varit singel mer än sex månader i sträck. Oftast var det kortare än så. Utan män kände jag tomhet, meningslöshet, sorg. Jag var desperat efter manlig uppmärksamhet och bekräftelse och jag fick den oftast. Jag hade många halvlånga förhållanden, de varade ofta 1-2 år och däremellan strulade jag med diverse karlar.
Jag trodde att jag hade lätt för att bli kär, men för två år sedan träffade jag en av de klokaste (och galnaste) människorna jag någonsin mött och fick veta sanningen: Jag är kär i mina fantasier om kärleken. Han talade om det för mig och jag trodde honom inte. Du ser inte mig, sa han. Du ser inte vem jag är.
Visst, det fanns en hel del självhat i det påståendet. Han kunde inte förstå att någon kunde älska honom för den han var. Men på ett sätt hade han rätt. Det hade varit ett helvete att vara tillsammans med honom och jag vägrade att se det. Kalla det kärlek eller kalla det galenskap. Vem vet, det kunde ha funkat, men det kunde också gått illa. Riktigt illa. Han var ju trots all klokhet galen på riktigt. Han var tack och lov klok nog, och kärleksfull nog, att se till att vi aldrig inledde en relation.
Min senaste "riktiga" relation tog slut för snart ett år sedan. Efter det hade jag en icke-relation i ett halvår. Jag hade sedan några halvhjärtade flirtar och dejter efter det, men dom rann ut i sanden. Något har förändrats. Ensamhetskänslorna och tomheten kommer över mig ibland, men behovet att dämpa dem är svagare. Jag kan ha dem, dom dödar mig inte. Jag tror min självkänsla har växt.
Vilken resa.
Vilket känsloregister jag sitter inne med nu.
Relationer till män är fortfarande problematiska. Gamla vanor är svåra att bryta. Men det svåraste är att inte veta, att inte vara säker på vad som är autopilot och vad som är nya tankar. Så är det när man förändras, när man vill förändras och göra nytt. En j-vla djungel.
GPS:en!! Var är den??
Kram från Tinnitus, som tycker att pärlor på svin kan vara ganska fint
grät du hela tiden
och mamma sa
det är värt att leva
det är värt att leva
se på din egen far
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
När jag var liten grät jag hela tiden
och pappa sa
det är värt att leva
det är värt att leva
och han dog som en soldat ska
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
Laleh, ur Prinsessor
Jag har precis läst ut Nowegian Wood av Haruki Murakami. Jag känner samma sak som jag kände förra gången jag läste Kafka på stranden av honom, jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. På ett sätt är han en effektsökare, gubbsjuk och lämnar efter sig en känsla av tomhet som de som fokuserar alltför mycket på yta gör. Men det finns något annat. Möten. Små, intima beskrivningar av annanhet. Betraktelser som bara kan göras av ett kärleksfullt öga. Han beskriver en döende man, en liten, skrumpen man som bara har dagra kvar att leva och som vägrar äta, men som blir sugen på gurka när han hör huvudpersonen Toru smaska i sig gurka precis bredvid honom. Och så får gubben lite gurka och smaskar i sig på samma sätt som Toru. om en liten finstämd hyllning till livet.
Så vackert. Som ett pianostycke spelat med största ömhet och bara på de höga tonerna, så tyst att det knappt hörs men det går raka vägen in i hjärtat.
Raka vägen in.
Jag tycker att det är intressant att jag är ensam så mycket nu. Jag skriver inte bara om det för att noja eller undvika att noja eller att undvika något. Jag skriver om det för att det fascinerar mig. Jag har inte klarat av att vara ensam på mycket länge. Det slutade vara ok när puberteten började härja i min kropp. Män. Motsatta könet. Motsats mottages tacksamt.
Det var något som hände med min självkänsla i 13-års-åldern. Den krympte.
Fram till för tre år sedan så hade jag aldrig varit singel mer än sex månader i sträck. Oftast var det kortare än så. Utan män kände jag tomhet, meningslöshet, sorg. Jag var desperat efter manlig uppmärksamhet och bekräftelse och jag fick den oftast. Jag hade många halvlånga förhållanden, de varade ofta 1-2 år och däremellan strulade jag med diverse karlar.
Jag trodde att jag hade lätt för att bli kär, men för två år sedan träffade jag en av de klokaste (och galnaste) människorna jag någonsin mött och fick veta sanningen: Jag är kär i mina fantasier om kärleken. Han talade om det för mig och jag trodde honom inte. Du ser inte mig, sa han. Du ser inte vem jag är.
Visst, det fanns en hel del självhat i det påståendet. Han kunde inte förstå att någon kunde älska honom för den han var. Men på ett sätt hade han rätt. Det hade varit ett helvete att vara tillsammans med honom och jag vägrade att se det. Kalla det kärlek eller kalla det galenskap. Vem vet, det kunde ha funkat, men det kunde också gått illa. Riktigt illa. Han var ju trots all klokhet galen på riktigt. Han var tack och lov klok nog, och kärleksfull nog, att se till att vi aldrig inledde en relation.
Min senaste "riktiga" relation tog slut för snart ett år sedan. Efter det hade jag en icke-relation i ett halvår. Jag hade sedan några halvhjärtade flirtar och dejter efter det, men dom rann ut i sanden. Något har förändrats. Ensamhetskänslorna och tomheten kommer över mig ibland, men behovet att dämpa dem är svagare. Jag kan ha dem, dom dödar mig inte. Jag tror min självkänsla har växt.
Vilken resa.
Vilket känsloregister jag sitter inne med nu.
Relationer till män är fortfarande problematiska. Gamla vanor är svåra att bryta. Men det svåraste är att inte veta, att inte vara säker på vad som är autopilot och vad som är nya tankar. Så är det när man förändras, när man vill förändras och göra nytt. En j-vla djungel.
GPS:en!! Var är den??
Kram från Tinnitus, som tycker att pärlor på svin kan vara ganska fint
tisdag 24 november 2009
Dancing in the dark
- eller psykologen försöker slå knut på sig själv..
Jag har aldrig tillbringat så mycket tid med mig själv som jag gör nu. Jag skäms för att berätta för någon hur mycket tid jag faktiskt spenderar på egen hand just nu. Det är inte likt mig. det som är likt mig är att försöka tolka det. Varför, vad beror det på, är det bra eller dåligt? Det kan inte bara vara så.
En fullt möjlig förklaring är att det är ett ansträngande arbete jag har och att när jag kommer hem på kvällarna är jag för trött för att göra något.
Hm, nu fick jag en tanke att de här tolkningsförsöken kan vara en flykt från att gilla läget eller i alla fall ta ställning till det. Om det nu är på ett sätt i ens liv och man känner sig obekväm med det så får man ju ändra på det eller acceptera det för att det är det bästa just nu, eller hur?
Eller så är det bara så att jag har svårt för att acceptera något som jag gör och måste därför alltid rättfärdiga det med tusen olika genomtänkta argument.
Eller så är jag osäker på att det jag gör kommer att leda mig dit jag vill och måste därför ideligen ställa upp konsekvensanalyser.
Jag längtar till fredag. Då får jag lön. Det är bra.
kram från Tinnitus, som önskar er en god natts sömn full av drömmar om styrka, frihet, ömhet och kärlek..
Jag har aldrig tillbringat så mycket tid med mig själv som jag gör nu. Jag skäms för att berätta för någon hur mycket tid jag faktiskt spenderar på egen hand just nu. Det är inte likt mig. det som är likt mig är att försöka tolka det. Varför, vad beror det på, är det bra eller dåligt? Det kan inte bara vara så.
En fullt möjlig förklaring är att det är ett ansträngande arbete jag har och att när jag kommer hem på kvällarna är jag för trött för att göra något.
Hm, nu fick jag en tanke att de här tolkningsförsöken kan vara en flykt från att gilla läget eller i alla fall ta ställning till det. Om det nu är på ett sätt i ens liv och man känner sig obekväm med det så får man ju ändra på det eller acceptera det för att det är det bästa just nu, eller hur?
Eller så är det bara så att jag har svårt för att acceptera något som jag gör och måste därför alltid rättfärdiga det med tusen olika genomtänkta argument.
Eller så är jag osäker på att det jag gör kommer att leda mig dit jag vill och måste därför ideligen ställa upp konsekvensanalyser.
Jag längtar till fredag. Då får jag lön. Det är bra.
kram från Tinnitus, som önskar er en god natts sömn full av drömmar om styrka, frihet, ömhet och kärlek..
Hanging on the telephone
Jag borde inte skriva det här, men när han inte skriver till mig så rasar jag. Jag vill inte vara som alla de där flickorna som väntar vid telefonen, men jag är det. Jag är precis så. Jag sitter och väntar, som om hela min biologiska make-up var utformad för det. Jag väntar vid datorn och lägger hela livet i ett meddelande, ett livstecken, en bekräftelse på att Han fortfarande tycker att jag är intressant nog att lägga sin tid på.
När jag berättar det för en vän så tittar han bistert på mig. Han tycker inte om när jag gör så här. Han har sett mig lägga väldigt mycket av min tid på att vänta på svar från mitt ex. Jag undrar ibland vad det var som hände med mig. För tre år sedan gick jag från att ha varit den som alltid varit den som gjort slut till att bli en sån som inte kan släppa taget. Det är ett långt kliv, från en extrem till en annan.
Jag var tillsammans med en kille i två år. Under denna tid dog min mamma (jag tänker att det kan ha något med saken att göra). När han gjorde slut kunde jag inte fatta det. Det tog mig två år att fatta det. Visst, han gjorde det inte lättare för mig. han velade och tvekade och ville igen men ändå inte och så höll det på. Tills för två år sedan då han träffade en tjej. I och för sig höll det på lite efter det också. men ändå. Det tog mig lika lång tid, längre, att komma över honom som jag var ihop med honom.
I ett Sex and the City-avsnitt säger Charlotte till Carrie att man ska sörja en avslutad kärleksrelation hälften av tiden som den varat. Om man dejtat en man i en månad så bör man sörja honom i två veckor. Carrie säger då att det är lätt för Charlotte att säga som är ihop med män max i en månad (detta var innan Charlotte började gifta sig).
Jag vet inte hur länge man bör sörja. Jag vet bara att jag sörjde min senaste relation längre än den varade och jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vad det berodde på. Jag vet att det skrämde mina vänner. Jag vet att det inte gick att prata förnuft med mgi under den här tiden. jag kunde inte göra annat än att vänta och lida, längta och hoppas. det var som om jag tog igen allt lidande, längtande, hopp och önskande som jag tidigare vägrat känna.
Hela våren i år la jag på en kille som helt uppenbart inte ville ha ett förhållande. Det ville jag, men jag kunde liksom inte fatta att jag inte skulle få ha det med honom. Han, som mitt ex före honom, sände ut en massa dubbla signaler. Jag vill, men.. Inte nu, men.. Du är fin, men.. Jag förstår inte varför jag inte fattade. Mina vänner förstod det ännu mindre.
Vad håller jag på med? Jag har n teori som går ut på att om man varit extrem på ett sätt och sen vill förändra sig, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma till någon slags mittpunkt. Så om man varit extremt snäll, i bemärkelsen mesig, konflikträdd och oförmögen att sätta gränser, så måste man ta i och vara elak, egoistisk och aggressiv för att hitta en mittpunkt. Det låter dramatiskt, men det behöver det inte vara. Oftast så behövs det inte så mycket för att en mes ska känna sig kaxig.
Om jag skulle applicera min teori på mig själv i det här scenariot så skulle det innebära att jag gått från att ha varit extremt självtillräcklig till att tillfälligt bli extremt beroende, till att nå någon slags mittpunkt. Problemet är bara det att jag inte är säker på att jag är klar med det här sökandet efter jämvikt. Och nu är jag i någon slags relation med någon slags man och som ni förstår av den beskrivningen så är jag osäker. Osäker på mig själv, på honom, på relationen, på vad som ska hända, vad som kan hända.
Allt är nytt för mig, allt som inte är totalt oberoende eller totalt beroende. Jag vet inte vad som finns emellan. Visst, det är spännande, men jag är också livrädd för att slungas ut i någon av extremerna, för att antingen avsluta abrupt eller börja klänga. Båda extremerna är extremt otrevliga att tillbringa tid i. Men... Jag har varit självperfektionist hela mitt liv, och relationskontrollfreak. Det släpper väl inte helt i första taget.
Jag vet, det är bara att fortsätta. Jag har förstått att allt ordnar sig till det bästa, jag bara glömmer bort det ibland. ..och så fylldes min bröstkorg med luft och med utandningen släppte tvivlet. Jag älskar livet och livet älskar mig, även om vi sårar varandra ibland. Jag får väl sitta och vänta på ett meddelande då. Eller låta bli. Det spelar ingen roll vilket. Det här är livet och det har bättre fantasi än både dig och mig och alla andra.
kram från Tinnitus, som just idag inte tycker att det finns några murar, bara broar på högkant
När jag berättar det för en vän så tittar han bistert på mig. Han tycker inte om när jag gör så här. Han har sett mig lägga väldigt mycket av min tid på att vänta på svar från mitt ex. Jag undrar ibland vad det var som hände med mig. För tre år sedan gick jag från att ha varit den som alltid varit den som gjort slut till att bli en sån som inte kan släppa taget. Det är ett långt kliv, från en extrem till en annan.
Jag var tillsammans med en kille i två år. Under denna tid dog min mamma (jag tänker att det kan ha något med saken att göra). När han gjorde slut kunde jag inte fatta det. Det tog mig två år att fatta det. Visst, han gjorde det inte lättare för mig. han velade och tvekade och ville igen men ändå inte och så höll det på. Tills för två år sedan då han träffade en tjej. I och för sig höll det på lite efter det också. men ändå. Det tog mig lika lång tid, längre, att komma över honom som jag var ihop med honom.
I ett Sex and the City-avsnitt säger Charlotte till Carrie att man ska sörja en avslutad kärleksrelation hälften av tiden som den varat. Om man dejtat en man i en månad så bör man sörja honom i två veckor. Carrie säger då att det är lätt för Charlotte att säga som är ihop med män max i en månad (detta var innan Charlotte började gifta sig).
Jag vet inte hur länge man bör sörja. Jag vet bara att jag sörjde min senaste relation längre än den varade och jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vad det berodde på. Jag vet att det skrämde mina vänner. Jag vet att det inte gick att prata förnuft med mgi under den här tiden. jag kunde inte göra annat än att vänta och lida, längta och hoppas. det var som om jag tog igen allt lidande, längtande, hopp och önskande som jag tidigare vägrat känna.
Hela våren i år la jag på en kille som helt uppenbart inte ville ha ett förhållande. Det ville jag, men jag kunde liksom inte fatta att jag inte skulle få ha det med honom. Han, som mitt ex före honom, sände ut en massa dubbla signaler. Jag vill, men.. Inte nu, men.. Du är fin, men.. Jag förstår inte varför jag inte fattade. Mina vänner förstod det ännu mindre.
Vad håller jag på med? Jag har n teori som går ut på att om man varit extrem på ett sätt och sen vill förändra sig, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma till någon slags mittpunkt. Så om man varit extremt snäll, i bemärkelsen mesig, konflikträdd och oförmögen att sätta gränser, så måste man ta i och vara elak, egoistisk och aggressiv för att hitta en mittpunkt. Det låter dramatiskt, men det behöver det inte vara. Oftast så behövs det inte så mycket för att en mes ska känna sig kaxig.
Om jag skulle applicera min teori på mig själv i det här scenariot så skulle det innebära att jag gått från att ha varit extremt självtillräcklig till att tillfälligt bli extremt beroende, till att nå någon slags mittpunkt. Problemet är bara det att jag inte är säker på att jag är klar med det här sökandet efter jämvikt. Och nu är jag i någon slags relation med någon slags man och som ni förstår av den beskrivningen så är jag osäker. Osäker på mig själv, på honom, på relationen, på vad som ska hända, vad som kan hända.
Allt är nytt för mig, allt som inte är totalt oberoende eller totalt beroende. Jag vet inte vad som finns emellan. Visst, det är spännande, men jag är också livrädd för att slungas ut i någon av extremerna, för att antingen avsluta abrupt eller börja klänga. Båda extremerna är extremt otrevliga att tillbringa tid i. Men... Jag har varit självperfektionist hela mitt liv, och relationskontrollfreak. Det släpper väl inte helt i första taget.
Jag vet, det är bara att fortsätta. Jag har förstått att allt ordnar sig till det bästa, jag bara glömmer bort det ibland. ..och så fylldes min bröstkorg med luft och med utandningen släppte tvivlet. Jag älskar livet och livet älskar mig, även om vi sårar varandra ibland. Jag får väl sitta och vänta på ett meddelande då. Eller låta bli. Det spelar ingen roll vilket. Det här är livet och det har bättre fantasi än både dig och mig och alla andra.
kram från Tinnitus, som just idag inte tycker att det finns några murar, bara broar på högkant
måndag 23 november 2009
Fuck the pain away
Tinnitus söker svar. Jag söker. Jag är en sökare. Om jag hade varit en symbol så hade jag varit ett frågetecken.
Ibland är det fantastiskt att vara nyfiken, ibland är det ett helvete. Freud menade att kunskapsdriften är ett av de behov som styr oss. Det är intressant för mig för jag har inte sett mig som en Freudian på väldigt länge. Jag har varit upptagen av objektrelationsteori, anknytning och affektteori och på ett sätt kanske driftteorin är väldigt grundläggande, men den är också just det -grundläggande. Grundläggande som i fundamental, som i basen för allt tänkande, kännande, agerande, som grundpelarna, hörnstenarna, alltings begynnelse, fucking jävla Edens Lustgård.
Ja, just det, Tinnitus är frustrerad. För det finns frågor som hon inte kan få svar på just nu och för att hon inte tycker om att hon fått svaret på vissa frågor.
Man kan faktiskt bli frustrerad överatt få sina behov tillfredsställda också. Jag tycker om att vara frågande, att inte veta. Men jag måste också få fråga.
Det känns som om jag just har vaknat och ser världen med all önskvärd tydlighet. Och på flera sätt längtar jag tillbaka till okunskapen, ovissheten, känslan av att man föhåller sig till något okänt och hela tiden tvingas att improvisera. Så känns det inte just nu. Nu känns det som att jag sitter med alla svar och behöver bara använda min kunskap för att skapa det liv jag vill ha. Det låter väl bra tycker ni.. Men det är det inte, inte enbart. Det är också tråkigt. Jag antar att det kallas att växa upp och vi vet alla hur härligt det är att vara ung och naiv.
Samtidigt så framstår världen som ett mindre skrämmande ställe att vara på nu när man förstår den. Begriplighet räknas som en av beståndsdelarna i att vara frisk (eller i min värld-lycklig). Det finns ett socialpsykologiskt begrepp som heter KASAM (A. Antonovsky), känsla av sammanhang, och som räknas som förutsättningen för psykisk och fysisk friskhet (http://www.wikipedia.org/). Enligt Antonovsky behöver vi känna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att hålla oss friska.
Det som saknas för min del nu är väl att öva på att hantera min kunskap, utveckla mina färdigheter och kanske hitta en känsla av meningsfullhet. Det är just den känslan som jag saknar mest. Jag kan stå ut med att inte fatta något eller frustrationen i att inte vet avad jag ska göra, det kan jag ta hjälp av andra för att hantera. Men känslan av meningsfullhet, den är ett gissel. Utmaningar, sökande har gett mig mening, men om jag nu lärt mig det jag behöver veta för att hantera livet, vad finns det kvar att utforska då?
Mitt arbete ger en viss känsla av mening. Att hjälpa någon annan att må bättre, tycka om sig själv, framstår för mig, i den här fasansfulla och fantastiska världen, som den viktigaste uppgiften. Det finns för mycket självhat (Boktips! Läs Gunnar, av Bob Hansson) och för lite kärlek.
Min absoluta övertygelse är att så som vi ser på oss själva så ser vi också på andra. Detta innebär att allt det som vi hatar hos oss själva har vi svårt för hos andra. Och allt det som vi uppskattar hos oss själva det uppskattar vi även hos andra. De ideal vi har gäller både inåt och utåt.
Detta påstående är svårköpt hos många. Kanske vill dom inte se att de ställer höga krav på andra. Kanske vill dom inte se att dom tycker om saker i sig själva. Men det är så här det är. Det är ren logik och jag kan säkert hosta fram vetenskapliga bevis om någon känner ett behov av det. Men om vi utan förbehåll tittar inåt så kan nog de flesta av oss se detsamma som jag ser.
Konsekvensen av denna sanning är att ju mer vi älskar hos oss själva desto mer kommer vi att älska hos andra. Därför finns det inget mer angeläget än att öka självkärleken. Och då menar jag inte självuppfostran enligt någon manual eller det-gäller-bara-att-tänka-rätt-ideologi. Jag menar ren och skär kärlek, full av empati, respekt, acceptans, förlåtelse, förståelse och tacksamhet.
Men, och det här är ett stort men, tänk om att befrämja, uppleva kärlek och lycka inte är meningen med livet. Tänk om tanken är att mängden lidande ska vara konstant. Det är ju lite så det verkar, att det inte spelar någon roll hur mycket vi kämpar för godhet, fred, medmänslighet. Ondskan, hatet, illvilligheten är ändå där.
Neale Donald Walsh menar att vi bara är här för att uppleva. Vi är Guds små speglar så att han/hon kan uppleva sig själv i all sin mångfaldhet. Jag tycker att det skapar vackra bilder i mitt huvud. Vackra i någon slags storslagen, galen, apokalyptisk mening.
I morse tänkte jag att en relation är just så, som labyrinterna i Lustiga huset i nöjesparkerna. En blandning av glas och speglar som förvillar och lockar. Ibland ser vi bara oss själva, ibland ser vi någon annan och ibland kan vi gå rakt igenom. Ibland krockar vi, med oss själva eller med den andre.
Trevar, söker, letar, längtar, alltid en strävan. En inre drivkraft, ett sug, ett tryck, en rörelse framåt, utåt, inåt, uppåt? Raga och dwesha, ångest, nyfikenhet eller en kunskap om att det finns mer i livet än det här?
spotify:track:1vMd9dgov00FUYv6NM2063
"God is closer to man than his own neckvain." (hämtat ur Psychoanalysis and Religion in the 21st Century, 2006).
Hur kan man vara Freudian och agnostiker på samma gång? Hur kan man vara god och ond på samma gång? Hur kan man vara någonting på samma gång? Hur kan man vara någonting?
Kramar från Tinnitus, som tvättar golven med såpa och njuter av doften.
Ibland är det fantastiskt att vara nyfiken, ibland är det ett helvete. Freud menade att kunskapsdriften är ett av de behov som styr oss. Det är intressant för mig för jag har inte sett mig som en Freudian på väldigt länge. Jag har varit upptagen av objektrelationsteori, anknytning och affektteori och på ett sätt kanske driftteorin är väldigt grundläggande, men den är också just det -grundläggande. Grundläggande som i fundamental, som i basen för allt tänkande, kännande, agerande, som grundpelarna, hörnstenarna, alltings begynnelse, fucking jävla Edens Lustgård.
Ja, just det, Tinnitus är frustrerad. För det finns frågor som hon inte kan få svar på just nu och för att hon inte tycker om att hon fått svaret på vissa frågor.
Man kan faktiskt bli frustrerad överatt få sina behov tillfredsställda också. Jag tycker om att vara frågande, att inte veta. Men jag måste också få fråga.
Det känns som om jag just har vaknat och ser världen med all önskvärd tydlighet. Och på flera sätt längtar jag tillbaka till okunskapen, ovissheten, känslan av att man föhåller sig till något okänt och hela tiden tvingas att improvisera. Så känns det inte just nu. Nu känns det som att jag sitter med alla svar och behöver bara använda min kunskap för att skapa det liv jag vill ha. Det låter väl bra tycker ni.. Men det är det inte, inte enbart. Det är också tråkigt. Jag antar att det kallas att växa upp och vi vet alla hur härligt det är att vara ung och naiv.
Samtidigt så framstår världen som ett mindre skrämmande ställe att vara på nu när man förstår den. Begriplighet räknas som en av beståndsdelarna i att vara frisk (eller i min värld-lycklig). Det finns ett socialpsykologiskt begrepp som heter KASAM (A. Antonovsky), känsla av sammanhang, och som räknas som förutsättningen för psykisk och fysisk friskhet (http://www.wikipedia.org/). Enligt Antonovsky behöver vi känna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att hålla oss friska.
Det som saknas för min del nu är väl att öva på att hantera min kunskap, utveckla mina färdigheter och kanske hitta en känsla av meningsfullhet. Det är just den känslan som jag saknar mest. Jag kan stå ut med att inte fatta något eller frustrationen i att inte vet avad jag ska göra, det kan jag ta hjälp av andra för att hantera. Men känslan av meningsfullhet, den är ett gissel. Utmaningar, sökande har gett mig mening, men om jag nu lärt mig det jag behöver veta för att hantera livet, vad finns det kvar att utforska då?
Mitt arbete ger en viss känsla av mening. Att hjälpa någon annan att må bättre, tycka om sig själv, framstår för mig, i den här fasansfulla och fantastiska världen, som den viktigaste uppgiften. Det finns för mycket självhat (Boktips! Läs Gunnar, av Bob Hansson) och för lite kärlek.
Min absoluta övertygelse är att så som vi ser på oss själva så ser vi också på andra. Detta innebär att allt det som vi hatar hos oss själva har vi svårt för hos andra. Och allt det som vi uppskattar hos oss själva det uppskattar vi även hos andra. De ideal vi har gäller både inåt och utåt.
Detta påstående är svårköpt hos många. Kanske vill dom inte se att de ställer höga krav på andra. Kanske vill dom inte se att dom tycker om saker i sig själva. Men det är så här det är. Det är ren logik och jag kan säkert hosta fram vetenskapliga bevis om någon känner ett behov av det. Men om vi utan förbehåll tittar inåt så kan nog de flesta av oss se detsamma som jag ser.
Konsekvensen av denna sanning är att ju mer vi älskar hos oss själva desto mer kommer vi att älska hos andra. Därför finns det inget mer angeläget än att öka självkärleken. Och då menar jag inte självuppfostran enligt någon manual eller det-gäller-bara-att-tänka-rätt-ideologi. Jag menar ren och skär kärlek, full av empati, respekt, acceptans, förlåtelse, förståelse och tacksamhet.
Men, och det här är ett stort men, tänk om att befrämja, uppleva kärlek och lycka inte är meningen med livet. Tänk om tanken är att mängden lidande ska vara konstant. Det är ju lite så det verkar, att det inte spelar någon roll hur mycket vi kämpar för godhet, fred, medmänslighet. Ondskan, hatet, illvilligheten är ändå där.
Neale Donald Walsh menar att vi bara är här för att uppleva. Vi är Guds små speglar så att han/hon kan uppleva sig själv i all sin mångfaldhet. Jag tycker att det skapar vackra bilder i mitt huvud. Vackra i någon slags storslagen, galen, apokalyptisk mening.
I morse tänkte jag att en relation är just så, som labyrinterna i Lustiga huset i nöjesparkerna. En blandning av glas och speglar som förvillar och lockar. Ibland ser vi bara oss själva, ibland ser vi någon annan och ibland kan vi gå rakt igenom. Ibland krockar vi, med oss själva eller med den andre.
Trevar, söker, letar, längtar, alltid en strävan. En inre drivkraft, ett sug, ett tryck, en rörelse framåt, utåt, inåt, uppåt? Raga och dwesha, ångest, nyfikenhet eller en kunskap om att det finns mer i livet än det här?
spotify:track:1vMd9dgov00FUYv6NM2063
"God is closer to man than his own neckvain." (hämtat ur Psychoanalysis and Religion in the 21st Century, 2006).
Hur kan man vara Freudian och agnostiker på samma gång? Hur kan man vara god och ond på samma gång? Hur kan man vara någonting på samma gång? Hur kan man vara någonting?
Kramar från Tinnitus, som tvättar golven med såpa och njuter av doften.
lördag 21 november 2009
Closer
Det är svårt att vara känslig. I synnerhet om man med känslig menar lättsårad. Egentligen menar man väl att man har nära till alla känslor, men att ha nära till glädje är inte lika påfrestande som att ha nära till gråt.
Den känsla jag har närmast till (än så länge!) är att känna mig avvisad. Det hade varit intressant om man kunde mäta avståndet på nervbanorna. Hur nära ligger känslan av att bli avvisad i förhållande till känslan av att vara älskad? Eller om man räknar det i hastighet istället för avstånd. Det kan ju ha med vägförhållandena att göra också. Om man åker på avvisad-vägen fler gånger än älskad-vägen så är det lätt att föreställa sig en väl upptrampad gångväg i förhållande till en knappt upptäckt liten stig på ställen övertäckt av löv och grenar. Knappast rättvist.
Kram från Tinnitus som just nu drar på sig vandrarkängorna och önskar att hon hade en känslo-GPS
Den känsla jag har närmast till (än så länge!) är att känna mig avvisad. Det hade varit intressant om man kunde mäta avståndet på nervbanorna. Hur nära ligger känslan av att bli avvisad i förhållande till känslan av att vara älskad? Eller om man räknar det i hastighet istället för avstånd. Det kan ju ha med vägförhållandena att göra också. Om man åker på avvisad-vägen fler gånger än älskad-vägen så är det lätt att föreställa sig en väl upptrampad gångväg i förhållande till en knappt upptäckt liten stig på ställen övertäckt av löv och grenar. Knappast rättvist.
Kram från Tinnitus som just nu drar på sig vandrarkängorna och önskar att hon hade en känslo-GPS
tisdag 17 november 2009
To let myself go
Skit också.
Det har gått prestige i det, i bloggandet.
Jag satt och läste mina gamla inlägg och tyckte att de var mycket bättre än de senare. Nu tänker jag på det varenda gång jag trycker ner en tangent.
Det kan också ha lite med det faktum att göra att han, webbdejten har luskat ut min bloggadress.
Det var inte meningen. Jag skulle inte ha sagt något. Jag skulle inte ha sagt något, men det gjorde jag. Han frågade och jag svarade, som jag alltid gör, ärligt. Jag gav honom inte adressen, men jag berättade att jag bloggade. Han är ganska klipsk den här killen, så han luskade ut adressen. Två av mina vänner, som för övrigt är de enda i min bekantskapskrets som vet om bloggen, kunde knappt hitta sidan och de visste ändå vad den hette. Men som sagt, han har huvudet på skaft, webbdejten.
Han har lovat att inte läsa. Ha ha, jag hör ju hör dumt det låter. Vem skulle kunna motstå det? Inte många. Jag hoppas att jag skulle. Men han verkar vara en reko kille, så kanske går det att lita på hans ord. Men faktum kvarstår, det har gått prestige i det.
Jag är mästare på att ha prestationsångest, världsmästare, men inte för vad jag gör. Jag gör i princip bara sådant jag tycker är intressant vilket innebär att det finns goda förutsättningar för en bra prestation och jag blir oftast åtminstone halvnöjd med resultatet.
Nej, jag har prestationsångest för vem jag ÄR. Och den här bloggen är en märklig blandning av vad jag gör och vem jag är.
Jag fick panik när han meddelade att han hittat bloggen. Jag skrev meddetsamma tillbaka och bad honom att inte läsa. Paniken fortsatte. Jag kände mig ertappad, blottad, hudlös.
Fina vänner gav mig olika råd:
Vän nr 1: Bra att du följde ditt hjärta och sa nej. Om han är bra kommer han att acceptera det och vänta tills du är redo.
Vän nr 2. Låt honom läsa! Skulle du kunna hålla dig från att läsa? Om han inte gillar det så är det inte rätt kille ändå.
Bah. En del av mig vill att han ska läsa, att han ska komma nära, lära känna. Den delen är lite naiv och vill bara tro det bästa om alla. Klart att han kommer att gilla den, du är ju fantastisk, gör han inte det är han dum i huvudet osv.
En annan del vill inte det. Absolut inte. På ett jag-kommer-att-döda-honom-om-han-gör-det-sätt. Den där delen av mig tror ju inte att det går att tycka om mig som jag är. Den har lärt sig av erfarenheten med en massa idioter, men kan inte längre se skillnaden på idiot och vettig.
Ingen av dem har rätt. Rätt hamnar någonstans mitt emellan och jag är inte så bra på mitt emellan. Jag är bra på antingen eller. Och jag tycker inte om att göra saker som jag är dålig på.
Han håller på med teater, webbdejten. Improvisationsteater.
Ha ha, kontrollfreaket (tinnitus) dejtar improvisationsexpert:) Det är fantastiskt.
Bara livet kan komma på nåt så bra.
Mitt emellan skulle nog vara att desillusionera honom sakta. Att sakta men säkert visa att jag är en människa. En vanlig, bristfällig, fantastisk och alldeles mänsklig människa.
Just nu tror han att jag är en prinsessa.
Det är jag.
Också.
Jag är också en häxa.
Just nu tror han att jag är ett universum.
Det är jag.
Också.
Jag är också en övergiven parkeringsplats.
Just nu tror han att jag kan uppfylla alla hans drömmar.
Det kan jag.
Också.
Jag kan också uppfylla alla hans mardrömmar.
Jag är det vackraste vackra och det fulaste fula och jag är stark, svag, sårbar, stenhård, smart, korkad, ful, snygg, enkel och svår. Jag är allt och inget, varken mer eller mindre.
Bara jag.
Livrädda, superhjältemodiga jag.
Som vill låta honom se allt.
Också.
Som också vill spruta tårgas i ögonen på honom.
Han får inte se den. Inte än. Om han är smart ljuger han och läser ändå. Om han är klok väntar han. Vad han än gör så kommer en del av mig bli glad och en annan bli besviken.
Kram från tinnitus, som inte tänker låta prestigen styra och som skulle vilja skriva X antal fula ord för att riktigt betona det. Men det är dessvärre inte så enkelt så att det beseglas med ett kuk- jävla-fitta- fan. Men det kanske hjälper lite:)
Det har gått prestige i det, i bloggandet.
Jag satt och läste mina gamla inlägg och tyckte att de var mycket bättre än de senare. Nu tänker jag på det varenda gång jag trycker ner en tangent.
Det kan också ha lite med det faktum att göra att han, webbdejten har luskat ut min bloggadress.
Det var inte meningen. Jag skulle inte ha sagt något. Jag skulle inte ha sagt något, men det gjorde jag. Han frågade och jag svarade, som jag alltid gör, ärligt. Jag gav honom inte adressen, men jag berättade att jag bloggade. Han är ganska klipsk den här killen, så han luskade ut adressen. Två av mina vänner, som för övrigt är de enda i min bekantskapskrets som vet om bloggen, kunde knappt hitta sidan och de visste ändå vad den hette. Men som sagt, han har huvudet på skaft, webbdejten.
Han har lovat att inte läsa. Ha ha, jag hör ju hör dumt det låter. Vem skulle kunna motstå det? Inte många. Jag hoppas att jag skulle. Men han verkar vara en reko kille, så kanske går det att lita på hans ord. Men faktum kvarstår, det har gått prestige i det.
Jag är mästare på att ha prestationsångest, världsmästare, men inte för vad jag gör. Jag gör i princip bara sådant jag tycker är intressant vilket innebär att det finns goda förutsättningar för en bra prestation och jag blir oftast åtminstone halvnöjd med resultatet.
Nej, jag har prestationsångest för vem jag ÄR. Och den här bloggen är en märklig blandning av vad jag gör och vem jag är.
Jag fick panik när han meddelade att han hittat bloggen. Jag skrev meddetsamma tillbaka och bad honom att inte läsa. Paniken fortsatte. Jag kände mig ertappad, blottad, hudlös.
Fina vänner gav mig olika råd:
Vän nr 1: Bra att du följde ditt hjärta och sa nej. Om han är bra kommer han att acceptera det och vänta tills du är redo.
Vän nr 2. Låt honom läsa! Skulle du kunna hålla dig från att läsa? Om han inte gillar det så är det inte rätt kille ändå.
Bah. En del av mig vill att han ska läsa, att han ska komma nära, lära känna. Den delen är lite naiv och vill bara tro det bästa om alla. Klart att han kommer att gilla den, du är ju fantastisk, gör han inte det är han dum i huvudet osv.
En annan del vill inte det. Absolut inte. På ett jag-kommer-att-döda-honom-om-han-gör-det-sätt. Den där delen av mig tror ju inte att det går att tycka om mig som jag är. Den har lärt sig av erfarenheten med en massa idioter, men kan inte längre se skillnaden på idiot och vettig.
Ingen av dem har rätt. Rätt hamnar någonstans mitt emellan och jag är inte så bra på mitt emellan. Jag är bra på antingen eller. Och jag tycker inte om att göra saker som jag är dålig på.
Han håller på med teater, webbdejten. Improvisationsteater.
Ha ha, kontrollfreaket (tinnitus) dejtar improvisationsexpert:) Det är fantastiskt.
Bara livet kan komma på nåt så bra.
Mitt emellan skulle nog vara att desillusionera honom sakta. Att sakta men säkert visa att jag är en människa. En vanlig, bristfällig, fantastisk och alldeles mänsklig människa.
Just nu tror han att jag är en prinsessa.
Det är jag.
Också.
Jag är också en häxa.
Just nu tror han att jag är ett universum.
Det är jag.
Också.
Jag är också en övergiven parkeringsplats.
Just nu tror han att jag kan uppfylla alla hans drömmar.
Det kan jag.
Också.
Jag kan också uppfylla alla hans mardrömmar.
Jag är det vackraste vackra och det fulaste fula och jag är stark, svag, sårbar, stenhård, smart, korkad, ful, snygg, enkel och svår. Jag är allt och inget, varken mer eller mindre.
Bara jag.
Livrädda, superhjältemodiga jag.
Som vill låta honom se allt.
Också.
Som också vill spruta tårgas i ögonen på honom.
Han får inte se den. Inte än. Om han är smart ljuger han och läser ändå. Om han är klok väntar han. Vad han än gör så kommer en del av mig bli glad och en annan bli besviken.
Kram från tinnitus, som inte tänker låta prestigen styra och som skulle vilja skriva X antal fula ord för att riktigt betona det. Men det är dessvärre inte så enkelt så att det beseglas med ett kuk- jävla-fitta- fan. Men det kanske hjälper lite:)
lördag 14 november 2009
Across the borderline
Varje dag nya upplevelser, nya känslor, nya horisonter. Om fredagarna kommer jag hem och somnar framför tv:n klockan sju. Vid nio masar jag mig till sängen och sover sen till nio nästa morgon. Fjorton timmars sömn. Det är skönt, jag vaknar utvilad och tillfreds. Men det är ju inte normalt. Jag förstår att allt inte kan vara normalt och att i det stora hela så är det inte så onormalt, men tar jag ut mig för mycket i veckorna? Jag kan ju inte ha det så under en längre tid, jag vill ju orka träffa vänner också.
Ensamheten har jagat mig idag. Jag har känt mig ensam och ledsen och inte kunnat, eller velat ta bort det. När den rädslan kommer så vill jag titta på den, inte ta bort den. Så jag går runt och har den, tittar på den, utmanar den och umgås med den hela dan. Den försvinner ibland, släpper taget, men sen kommer den tillbaka. Nu ska jag snart gå på fest och jag har ångest.
Det är som att jag är superledsen, men det vill inte komma ut och vill inte säga varför. Jag är bara full av sorg och rädd att om jag träffar någon annan så kommer jag bara att gråta. men det är inte så farligt, de kommer att krama mig, men sen ska jag hem till ensamheten igen och det skrämmer mig som fan. Som att det är lika bra att hålla sig i ensamheten, att återkomma till den känns värre än att vara i den hela tiden.
Ibland kan jag inte acceptera det faktum att vi föds och dör ensamma men att vi både är ensamma och tillsammans. Jag ser hur allt är förändring och ibland är det enkelt och acceptabelt. Andra gånger gör det att ensamheten tar stryptag och glömmer att släppa.
Jag öppnar mitt hjärta mer och mer, för varje dag som går. Det är jag glad för, mycket tacksam att kärleken håller på att segra. Men skräcken för hugget finns där som ett ackompanjemang. Det är som att jag bryter arm med djävulen och förlorar jag är jag dömd till ett liv i ensamhet, vinner jag får jag leva i kärlek. Men det är ingen rättvis match. Djävulen har större hejaklack, levande och döda, släktled efter släktled, människor som älskat men flytt. Allt dom var är jag. Men jag är inte bara dom och jag ska vinna.
En vän beskrev det som att hon kände sig lurad på sitt liv och var arg för att hon upptäckt att hon levde en lögn. Hennes beskrivning var så precis. Hon hade vid ett tillfälle i sitt liv köpt någon annans version av sanningen om sig själv och världen och sedan levt efter denna sanning. Men nu hade hon upptäckt att sanningen inte var hennes. Och visste inte vad hon skulle göra.
Och det är så det är. Vi får en bild av oss själva av våra föräldrar, av vår familj och ibland är den realistisk och ibland är den helt uppåt väggarna. Min var helt uppåt väggarna. Och jag dras med den bilden ännu, men den är inte längre min självbild. Bilden har visat sitt sanna ansikte och sitt ursprung. Och den är inte min och den är inte jag.
Jag är den jag varit, den jag är just nu och den jag vill vara/kommer att bli i framtiden.
Och inget av dessa tre jag är exakta eller eviga. Minnen förändras, jag förändras hela tiden och om framtiden vet vi inget. Förändring. Det enda som är verkligt är här och nu. Willie Nelson i mina öron, lugnet som lagt sig tillrätta i min kropp och hjärtat som värker och längtar. Jag. Just nu.
Ta hand om er i lördagsnatten,
kramar från Tinnitus
Ensamheten har jagat mig idag. Jag har känt mig ensam och ledsen och inte kunnat, eller velat ta bort det. När den rädslan kommer så vill jag titta på den, inte ta bort den. Så jag går runt och har den, tittar på den, utmanar den och umgås med den hela dan. Den försvinner ibland, släpper taget, men sen kommer den tillbaka. Nu ska jag snart gå på fest och jag har ångest.
Det är som att jag är superledsen, men det vill inte komma ut och vill inte säga varför. Jag är bara full av sorg och rädd att om jag träffar någon annan så kommer jag bara att gråta. men det är inte så farligt, de kommer att krama mig, men sen ska jag hem till ensamheten igen och det skrämmer mig som fan. Som att det är lika bra att hålla sig i ensamheten, att återkomma till den känns värre än att vara i den hela tiden.
Ibland kan jag inte acceptera det faktum att vi föds och dör ensamma men att vi både är ensamma och tillsammans. Jag ser hur allt är förändring och ibland är det enkelt och acceptabelt. Andra gånger gör det att ensamheten tar stryptag och glömmer att släppa.
Jag öppnar mitt hjärta mer och mer, för varje dag som går. Det är jag glad för, mycket tacksam att kärleken håller på att segra. Men skräcken för hugget finns där som ett ackompanjemang. Det är som att jag bryter arm med djävulen och förlorar jag är jag dömd till ett liv i ensamhet, vinner jag får jag leva i kärlek. Men det är ingen rättvis match. Djävulen har större hejaklack, levande och döda, släktled efter släktled, människor som älskat men flytt. Allt dom var är jag. Men jag är inte bara dom och jag ska vinna.
En vän beskrev det som att hon kände sig lurad på sitt liv och var arg för att hon upptäckt att hon levde en lögn. Hennes beskrivning var så precis. Hon hade vid ett tillfälle i sitt liv köpt någon annans version av sanningen om sig själv och världen och sedan levt efter denna sanning. Men nu hade hon upptäckt att sanningen inte var hennes. Och visste inte vad hon skulle göra.
Och det är så det är. Vi får en bild av oss själva av våra föräldrar, av vår familj och ibland är den realistisk och ibland är den helt uppåt väggarna. Min var helt uppåt väggarna. Och jag dras med den bilden ännu, men den är inte längre min självbild. Bilden har visat sitt sanna ansikte och sitt ursprung. Och den är inte min och den är inte jag.
Jag är den jag varit, den jag är just nu och den jag vill vara/kommer att bli i framtiden.
Och inget av dessa tre jag är exakta eller eviga. Minnen förändras, jag förändras hela tiden och om framtiden vet vi inget. Förändring. Det enda som är verkligt är här och nu. Willie Nelson i mina öron, lugnet som lagt sig tillrätta i min kropp och hjärtat som värker och längtar. Jag. Just nu.
Ta hand om er i lördagsnatten,
kramar från Tinnitus
tisdag 10 november 2009
Tinnitus i hjärtat
Äntligen!
Nu finns det t-shirts för alla mina fans;)
www.zazzle.com/hearttinnitus
kram från Tinnitus som gått och fått lite hybris:)
Nu finns det t-shirts för alla mina fans;)
www.zazzle.com/hearttinnitus
kram från Tinnitus som gått och fått lite hybris:)
söndag 8 november 2009
Teknikens under
En väninna berättade igår att hon ska till Sydafrika nästa vecka. Sydafrika. Jag har aldrig velat resa dit, men när hon sa det så kunde jag känna den där känslan jag har när jag reser. På väg till flygplatsen, på planet, högt över alla molnen, på väg mot något nytt, okänt, världen känns full av möjligheter, som att vad som helst kan hända. Tänk om man kunde ha den känslan när man går till Konsum och handlar.. Jag tror att det går.
En kollega har precis varit i Kenya och sett en massa vilda djur. Tänk att få se en giraff i sitt naturliga habitat. Fantastiskt. Jag vill också resa. Jag funderar på Indien, Sydamerika eller Nya Zeeland.
Jag tittade på den här dokumentären igår:
http://svtplay.se/t/113657/expedition_guyana
Män och kvinna som reser till avlägsna, otillgängliga platser och letar efter något som ingen annan sett förut. Vi försöker all fly tristessen på något sätt. Gärna på ett sätt som inte innebär någon fara. Fara i bemärkelsen väcker vår ångest. För jag tror att det är hemskt mycket lättare att genomlida fysiska umbäranden än känslomässiga. Som dom i dokumentären som klättrade uppför branta klippväggar eller paddlade uppför vilda, skummande floder. Hellre det än att ringa på hos grannen och bjuda in sig själv på en kopp kaffe, eller sätta igång ett samtal med en främling. Eller säga: jag älskar dig, till den man vill ska höra det..
Nu är jag lite cynisk, det vet jag. De här stackars vetenskapsmännen och kvinnorna som jag nu anklagar för att vara känslomässiga mesar verkade ganska mysiga och snälla. Jag tror att det som retade mig var att man i dokumentären lade så mycket vikt vid just de fysiska umbärandena. Jag retade mig på berättarrösten som använder samma tonfall som när han säljer tandkräm, beskriver plotten i den senaste storfilmen eller rapporterar från den senaste krigsskådeplatsen.. Allt är så spännande och speciellt och otroligt som de här forskarna gör och det faktum att människor tagit sig uppför den floden för att överleva, inte bara för att de tycker att det är spännande framgår inte i sammanhanget.
Äsch, jag vet inte varför det retar mig. Kanske är jag avundsjuk, kanske vill jag ha en dokumentär om mig själv som skildrar min hårda kamp mot orättvisor och som varje dag börjar med en cykeltur till jobbet, i motvind, medvind, ur och skur. Man skulle ju också kunna se filmen som något bra, att forskarna kämpar för att uppmärksamma det fantastiska djurlivet som gömmer sig i dessa skogar och visa på värdet för oss. Jag tror att det är förpackningen som stör mig. Vi måste alltid ha allt (syftar nu till vi i västvärlden) i en viss förpackning för att vi ska ta det till oss. Det sk vara snabba klipp, fängslande berättarröst, perfekta bilder på det mest otroliga, fantastiska som någonsin skådats osv..
Vi håller på att bli dumma i huvudet. Allt ska vara så lättsmält och lättillgängligt. Vi strävar hela tiden efter att slippa använda vårt intellekt och våra kroppar och vi vill bara använda vissa delar av vårt känsloliv. Tusentals självhjälpsböcker för att vi ska kunna vara "the best we can be". Snuttifierade tv-program som inte ställer några krav på ställningstagande eller eftertanke.
Eldrivna hjälpmedel för alla typer av hushållsarbeten. Man kan se det på skönhetsidealen som råder också. Vi vill inte ha några bekymmersrynkor, eller skrattrynkor heller för den delen. Vi vill inte ha något alls, vi vill inte åldras, våra ansikten ska vara släta som om vi nyss hade fötts och våra kroppar ska för alltid se ut som en knoppande tonåringskropp.. Det gör inget om detta skapas med hjälp av plast, silikon eller något annat kroppsfrämmande material som insektsgift.
Vi håller på att förvandla oss själva till robotar, till maskiner, något oorganiskt. Och det är inte konstigt för vi ser ju hur människor hela tiden bortrationaliseras, görs överflödiga av maskiner. Vi måste uppgradera oss för att få vara kvar. Det låter som upptakten på en science fiction film, men tänk på det. Först rationaliserade vi bort djuren, sedan grovarbetarna, servicemänniskorna står näst i tur, se snabbkassa, postgiro, internetbank. Snart är det akademikernas tur, kirurgmaskiner, internetbaserad psykologbehandling, det finns säkert fler exempel. Läsplattor tar bort böckerna och därmed boktryckarna och bokhandlarna, osv..
Jag är medveten om att jag låter pessimistisk och som en bakåtsträvare. Varje tid har ju haft sina problem och vi kommer säker att överleva dessa också. Det är ju upp till var och en att ge sitt bidrag för en bättre framtid. Jag vill bara tala om att jag ser dess problem, dom oroar mig och jag vill att fler ska fundera över vad vi försöker uppnå. Lite perspektiv är vad jag erbjuder. Det är en uppmaning till eftertanke och reflektion så att vi kan minnas vilka vi är, vad som är viktigt för oss och hur vi ska värna om detta.
Jag kan rekommendera filmen Idiocracy, en ganska tramsig komedi med en viktig sensmoral och en skrämmande framtidsvision. Eller Wall-E, också bra, men eftersom det är tecknat känns det mindre på riktigt.
kram från tinnitus, som nu ska gå och vila lite, bara för att det är mysigt att vila.
En kollega har precis varit i Kenya och sett en massa vilda djur. Tänk att få se en giraff i sitt naturliga habitat. Fantastiskt. Jag vill också resa. Jag funderar på Indien, Sydamerika eller Nya Zeeland.
Jag tittade på den här dokumentären igår:
http://svtplay.se/t/113657/expedition_guyana
Män och kvinna som reser till avlägsna, otillgängliga platser och letar efter något som ingen annan sett förut. Vi försöker all fly tristessen på något sätt. Gärna på ett sätt som inte innebär någon fara. Fara i bemärkelsen väcker vår ångest. För jag tror att det är hemskt mycket lättare att genomlida fysiska umbäranden än känslomässiga. Som dom i dokumentären som klättrade uppför branta klippväggar eller paddlade uppför vilda, skummande floder. Hellre det än att ringa på hos grannen och bjuda in sig själv på en kopp kaffe, eller sätta igång ett samtal med en främling. Eller säga: jag älskar dig, till den man vill ska höra det..
Nu är jag lite cynisk, det vet jag. De här stackars vetenskapsmännen och kvinnorna som jag nu anklagar för att vara känslomässiga mesar verkade ganska mysiga och snälla. Jag tror att det som retade mig var att man i dokumentären lade så mycket vikt vid just de fysiska umbärandena. Jag retade mig på berättarrösten som använder samma tonfall som när han säljer tandkräm, beskriver plotten i den senaste storfilmen eller rapporterar från den senaste krigsskådeplatsen.. Allt är så spännande och speciellt och otroligt som de här forskarna gör och det faktum att människor tagit sig uppför den floden för att överleva, inte bara för att de tycker att det är spännande framgår inte i sammanhanget.
Äsch, jag vet inte varför det retar mig. Kanske är jag avundsjuk, kanske vill jag ha en dokumentär om mig själv som skildrar min hårda kamp mot orättvisor och som varje dag börjar med en cykeltur till jobbet, i motvind, medvind, ur och skur. Man skulle ju också kunna se filmen som något bra, att forskarna kämpar för att uppmärksamma det fantastiska djurlivet som gömmer sig i dessa skogar och visa på värdet för oss. Jag tror att det är förpackningen som stör mig. Vi måste alltid ha allt (syftar nu till vi i västvärlden) i en viss förpackning för att vi ska ta det till oss. Det sk vara snabba klipp, fängslande berättarröst, perfekta bilder på det mest otroliga, fantastiska som någonsin skådats osv..
Vi håller på att bli dumma i huvudet. Allt ska vara så lättsmält och lättillgängligt. Vi strävar hela tiden efter att slippa använda vårt intellekt och våra kroppar och vi vill bara använda vissa delar av vårt känsloliv. Tusentals självhjälpsböcker för att vi ska kunna vara "the best we can be". Snuttifierade tv-program som inte ställer några krav på ställningstagande eller eftertanke.
Eldrivna hjälpmedel för alla typer av hushållsarbeten. Man kan se det på skönhetsidealen som råder också. Vi vill inte ha några bekymmersrynkor, eller skrattrynkor heller för den delen. Vi vill inte ha något alls, vi vill inte åldras, våra ansikten ska vara släta som om vi nyss hade fötts och våra kroppar ska för alltid se ut som en knoppande tonåringskropp.. Det gör inget om detta skapas med hjälp av plast, silikon eller något annat kroppsfrämmande material som insektsgift.
Vi håller på att förvandla oss själva till robotar, till maskiner, något oorganiskt. Och det är inte konstigt för vi ser ju hur människor hela tiden bortrationaliseras, görs överflödiga av maskiner. Vi måste uppgradera oss för att få vara kvar. Det låter som upptakten på en science fiction film, men tänk på det. Först rationaliserade vi bort djuren, sedan grovarbetarna, servicemänniskorna står näst i tur, se snabbkassa, postgiro, internetbank. Snart är det akademikernas tur, kirurgmaskiner, internetbaserad psykologbehandling, det finns säkert fler exempel. Läsplattor tar bort böckerna och därmed boktryckarna och bokhandlarna, osv..
Jag är medveten om att jag låter pessimistisk och som en bakåtsträvare. Varje tid har ju haft sina problem och vi kommer säker att överleva dessa också. Det är ju upp till var och en att ge sitt bidrag för en bättre framtid. Jag vill bara tala om att jag ser dess problem, dom oroar mig och jag vill att fler ska fundera över vad vi försöker uppnå. Lite perspektiv är vad jag erbjuder. Det är en uppmaning till eftertanke och reflektion så att vi kan minnas vilka vi är, vad som är viktigt för oss och hur vi ska värna om detta.
Jag kan rekommendera filmen Idiocracy, en ganska tramsig komedi med en viktig sensmoral och en skrämmande framtidsvision. Eller Wall-E, också bra, men eftersom det är tecknat känns det mindre på riktigt.
kram från tinnitus, som nu ska gå och vila lite, bara för att det är mysigt att vila.
lördag 7 november 2009
Paparazzi
Det är som om jag alltid vore kär. Som att jag och Livet har ett kärleksförhållande och Livet alltid lyckas såra mig. Och när Livet sårar mig så vill jag sluta älska det.
Jag går ofta runt och känner mig sårad. Som om någon jag älskar avvisat mig. Ensam, ledsen, men mer än så. Det är fysiskt. Ordet sårad (hur har man kommit på alla dessa fantastiska ord?) sätter fingret på det som känns. Eller så påverkar ordet känslan. Men känslan är fysisk.
Smärta. Samtidigt öppenhet. Precis som ett sår.
Förut tog smärtan överhanden, blockerade alla andra förnimmelser, väckte skräcken och jag ryggade tillbaka, försökte skydda och stänga. Den är fortfarande stark, ibland är det som att den suger in mig i min egen hjärna och på en millisekund är jag tillbaka i barndomen och sveken. Som om den gömde sig i en liten avkrok någonstans djupt därinne, kanske i närheten av medulla oblongata.
Det är ett skrämmande ställe. Det som finns där har inte längre en form eller en färg eller en doft. Det är bara något oformligt, tyst och skrämmande. Jag tycker mig känna klor, naglar, handflator, höra ekot av skrik, vassa ord som skär som tysta knivar och förnimma en ryggtavla som försvinner bort, men jag ser bara rött mörker när jag blundar.
Nu för tiden är det inte bara detta mörker som regerar inuti. Kampen för luft och ljus, mot orättvisan i att vara oälskad har börjat ge utdelning. Trots att den mest utgjorts av skott i mörkret (vad vet en blind om ljuset?). Nu kan det flöda strömmar av lycka genom mig som skymningsmoln i rosa, kantade av guld och fyrverkerier som får mitt hjärta att pulsera lite hårdare. Jag tror det kallas lycka och jag förstår nu varför kärleken målas i rosa och rött, varför regnbågar och himmel symboliserar lycka och hopp. Det var på samma sätt som första gången jag älskade på riktigt och plötsligt förstod innebörden i alla kärlekssånger.
Smärtan är inte herre på täppan längre och öppenheten måste inte skyddas och gömmas. Såret blir infekterat om jag försöker stänga det. Det måste vara öppet. Jag måste ha det med mig hela livet och jag måste bära det utan plåster. Just nu tar jag smärtstillande för att stå ut men den tiden är snart förbi den också. Snart bär jag det som en prydnad, som ett smycke, som ett tecken på min mänsklighet och sårbarhet.
Tröskeln jag har kvar att ta mig över är en mäktig fiende. Den är som måndagsmorgonen, skräckfilmen, klaustrofobin eller viruset. En autoimmun sjukdom, mitt inre som försöker ta död på mig. Och när jag går i närkamp med den så är det precis som om djävulen far i mig. Jag fylls av vrede, hat och raseri och jag vill förstöra allt som är bra. Jag vill döda, förinta, skymfa, förnedra, såra, håna, ödelägga. Med vapen, eld, svek eller tystnad. Ta på mig en rustning och aldrig mer längta, hoppas och önska, bara hata, avvisa och förakta. Mina ögon smalnar, musklerna spänns och fingrarna kröks som om dom förvandlades till klor.
Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker slåss tills någon av oss vinner. Jag är redan blå och gul, jag har ömsom slagits, ömsom flytt under hela mitt liv, men jag vill vinna. Jag ska vinna. Jag kommer att vinna. Det vet jag. För jag har varit nära att förlora. Stått på kanten, haft kniven i handen, sett tåget komma, manad av djävulen att ge mig. Men jag förlorade inte. Jag vet inte vad som räddade mig. Kanske var det vetskapen om vad det skulle göra mot de som älskar mig. Kanske var det att jag vet att självmord smittar. Jag ville inte få någon annan att förlora hoppet. Vad det än var så vet jag att det kommer att fortsätta skydda mig. Jag kan inte förlora.
Jag hatar djävulen, samtidigt är den en del av mig. Jag har fått den, ärvt den och om jag tar död på den så lämnar jag mina förfäder bakom mig. Jag sviker dem. Kommer dom att förlåta mig? Kanske lämnar dom mig. Är det värt det offret?
Jag har hittat en lekkamrat. Det skrämmer livet ur mig. För det ställer mig inför valet. Döda djävulen eller låta den leva. Vi kan inte leva i samförstånd, djävulen och jag. Vi kommer inte överens. Jag vill älska, djävulen vill hata. Den måste dö. Och jag måste våga. Men om jag dödar den, blir jag som den då?
Det här går inte. Det finns ingen logik i det. Kan jag älska djävulen? Vad händer då? Det skulle vara som att ha en skorpion i sängen och hoppas att den inte biter. Jag kan inte så mycket om exorcism (vågar inte titta på skräckfilmer) men så vitt jag vet så brukar det gå ganska våldsamt till att driva djävulen ur kroppen. I True Blood så driver en (bluff)häxa ut en demon ur Haettie Mae, och väl ute så far den in i något stackars litet djur som häxan snabbt dränker.
Jag tycker det verkar vidrigt, men jag har ändå känslan av att det måste gå våldsamt till. Det ska vara skitigt, grymt, smärtsamt på gränsen till vansinne, innehålla rikligt med kroppsvätskor såsom blod, svett och tårar och ackompanjeras av primalskrik. Ungefär som att föda barn, men utan snälla barnmorskor, varma sjukhussängar, epiduralbedövningar och lustgas. Istället omges man av oberäkneliga häxor på en mörk och avlägsen plats skyddad enbart av irrationellt hopp om befrielse och kanske ett litet krucifix.
Jag antar att min psykolog är den oberäkneliga häxan i den här historien. Jag undrar om han skulle ha gillat det, jag tror nästan det. Det bor nog en liten sadist i honom och i mig med för den delen. Det är nog med psykologer som med kirurger, man måste ha vissa aggressiva tendenser för att vilja öppna en människa.
Jag känner mig grym ibland när jag jobbar. Jag vet hur ont det gör att dra fram de mest smärtsamma minnena. Men jag tror att om man inte öppnar det infekterade såret så förgiftas till slut blodet och hela människan blir sjuk.
Längtan, hopp, kärlek, glädje, tillit fyll mig. Djävul, vik hädan.
Kram från tinnitus, som ska ut i natten men inte som vampyr
Jag går ofta runt och känner mig sårad. Som om någon jag älskar avvisat mig. Ensam, ledsen, men mer än så. Det är fysiskt. Ordet sårad (hur har man kommit på alla dessa fantastiska ord?) sätter fingret på det som känns. Eller så påverkar ordet känslan. Men känslan är fysisk.
Smärta. Samtidigt öppenhet. Precis som ett sår.
Förut tog smärtan överhanden, blockerade alla andra förnimmelser, väckte skräcken och jag ryggade tillbaka, försökte skydda och stänga. Den är fortfarande stark, ibland är det som att den suger in mig i min egen hjärna och på en millisekund är jag tillbaka i barndomen och sveken. Som om den gömde sig i en liten avkrok någonstans djupt därinne, kanske i närheten av medulla oblongata.
Det är ett skrämmande ställe. Det som finns där har inte längre en form eller en färg eller en doft. Det är bara något oformligt, tyst och skrämmande. Jag tycker mig känna klor, naglar, handflator, höra ekot av skrik, vassa ord som skär som tysta knivar och förnimma en ryggtavla som försvinner bort, men jag ser bara rött mörker när jag blundar.
Nu för tiden är det inte bara detta mörker som regerar inuti. Kampen för luft och ljus, mot orättvisan i att vara oälskad har börjat ge utdelning. Trots att den mest utgjorts av skott i mörkret (vad vet en blind om ljuset?). Nu kan det flöda strömmar av lycka genom mig som skymningsmoln i rosa, kantade av guld och fyrverkerier som får mitt hjärta att pulsera lite hårdare. Jag tror det kallas lycka och jag förstår nu varför kärleken målas i rosa och rött, varför regnbågar och himmel symboliserar lycka och hopp. Det var på samma sätt som första gången jag älskade på riktigt och plötsligt förstod innebörden i alla kärlekssånger.
Smärtan är inte herre på täppan längre och öppenheten måste inte skyddas och gömmas. Såret blir infekterat om jag försöker stänga det. Det måste vara öppet. Jag måste ha det med mig hela livet och jag måste bära det utan plåster. Just nu tar jag smärtstillande för att stå ut men den tiden är snart förbi den också. Snart bär jag det som en prydnad, som ett smycke, som ett tecken på min mänsklighet och sårbarhet.
Tröskeln jag har kvar att ta mig över är en mäktig fiende. Den är som måndagsmorgonen, skräckfilmen, klaustrofobin eller viruset. En autoimmun sjukdom, mitt inre som försöker ta död på mig. Och när jag går i närkamp med den så är det precis som om djävulen far i mig. Jag fylls av vrede, hat och raseri och jag vill förstöra allt som är bra. Jag vill döda, förinta, skymfa, förnedra, såra, håna, ödelägga. Med vapen, eld, svek eller tystnad. Ta på mig en rustning och aldrig mer längta, hoppas och önska, bara hata, avvisa och förakta. Mina ögon smalnar, musklerna spänns och fingrarna kröks som om dom förvandlades till klor.
Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker slåss tills någon av oss vinner. Jag är redan blå och gul, jag har ömsom slagits, ömsom flytt under hela mitt liv, men jag vill vinna. Jag ska vinna. Jag kommer att vinna. Det vet jag. För jag har varit nära att förlora. Stått på kanten, haft kniven i handen, sett tåget komma, manad av djävulen att ge mig. Men jag förlorade inte. Jag vet inte vad som räddade mig. Kanske var det vetskapen om vad det skulle göra mot de som älskar mig. Kanske var det att jag vet att självmord smittar. Jag ville inte få någon annan att förlora hoppet. Vad det än var så vet jag att det kommer att fortsätta skydda mig. Jag kan inte förlora.
Jag hatar djävulen, samtidigt är den en del av mig. Jag har fått den, ärvt den och om jag tar död på den så lämnar jag mina förfäder bakom mig. Jag sviker dem. Kommer dom att förlåta mig? Kanske lämnar dom mig. Är det värt det offret?
Jag har hittat en lekkamrat. Det skrämmer livet ur mig. För det ställer mig inför valet. Döda djävulen eller låta den leva. Vi kan inte leva i samförstånd, djävulen och jag. Vi kommer inte överens. Jag vill älska, djävulen vill hata. Den måste dö. Och jag måste våga. Men om jag dödar den, blir jag som den då?
Det här går inte. Det finns ingen logik i det. Kan jag älska djävulen? Vad händer då? Det skulle vara som att ha en skorpion i sängen och hoppas att den inte biter. Jag kan inte så mycket om exorcism (vågar inte titta på skräckfilmer) men så vitt jag vet så brukar det gå ganska våldsamt till att driva djävulen ur kroppen. I True Blood så driver en (bluff)häxa ut en demon ur Haettie Mae, och väl ute så far den in i något stackars litet djur som häxan snabbt dränker.
Jag tycker det verkar vidrigt, men jag har ändå känslan av att det måste gå våldsamt till. Det ska vara skitigt, grymt, smärtsamt på gränsen till vansinne, innehålla rikligt med kroppsvätskor såsom blod, svett och tårar och ackompanjeras av primalskrik. Ungefär som att föda barn, men utan snälla barnmorskor, varma sjukhussängar, epiduralbedövningar och lustgas. Istället omges man av oberäkneliga häxor på en mörk och avlägsen plats skyddad enbart av irrationellt hopp om befrielse och kanske ett litet krucifix.
Jag antar att min psykolog är den oberäkneliga häxan i den här historien. Jag undrar om han skulle ha gillat det, jag tror nästan det. Det bor nog en liten sadist i honom och i mig med för den delen. Det är nog med psykologer som med kirurger, man måste ha vissa aggressiva tendenser för att vilja öppna en människa.
Jag känner mig grym ibland när jag jobbar. Jag vet hur ont det gör att dra fram de mest smärtsamma minnena. Men jag tror att om man inte öppnar det infekterade såret så förgiftas till slut blodet och hela människan blir sjuk.
Längtan, hopp, kärlek, glädje, tillit fyll mig. Djävul, vik hädan.
Kram från tinnitus, som ska ut i natten men inte som vampyr
lördag 31 oktober 2009
Ambitions
Jag såg Emil Jensens föreställning igår.
http://www.emiljensen.se/h09/turneplan/
Den var fantastisk. Han var fantastisk. Inte bara för att han är otroligt rolig och klok, utan också för att han bjöd på sig själv.
Han bjöd på sig själv.
Smaka på det uttrycket, tänk ordentligt på vad det innebär.
Att bjuda på sig själv.
Att säga till omgivningen: Varsågod, här är jag. Ta för er, tyck och tänk. Och känn.
Känn med mig, för mig, gärna in mig.
Det är modigt. Modigt och vackert. Och framförallt är det snällt. Det är så sjukt j-vla snällt att bjuda på sig själv så jag tror inte att nån av alla dom fina människorna som gör det fattar det själva. Jag tackar er, tackar er ödmjukast och säger till alla oss andra. Gör det! Bjud på er!
spotify:track:2yi9pupBOOKH3HjykVTYcH
Det är så märkligt hur vi längtar så starkt efter att bli sedda, men ändå så är vi så noga med att gömma oss. Hur går det ihop?
Vi vill bli sedda för dom vi är, men samtidigt är vi så rädda för att inte duga som vi är så vi vågar aldrig prova. Emil provar. Jag tycker att vi ska följa hans exempel.
På jobbet träffa jag mängder med människor som slutat våga. De har fått höra så många gånger under sin uppväxt att de inte är snälla nog, inte duktiga nog, inte coola nog för att bli omtyckta och respekterade. Självupptagna föräldrar och/eller elaka skolkamrater har präglat in märken i öron, ryggar, nackar, handflator, insidan av ögonlocken. Sen går livet vidare, man lämnar skolan, föräldrahemmet och förhoppningsvis hittar man kärleksfullare människor att omge sig med.
Men när som helst kan såren öppnas igen. All kritik är ett hot mot den återuppbyggda självkänslan eftersom den står på ostadig grund. Har man otur så är grunden så pass ostadig att hela bygget rasar när stormen rasar eller marken skakar. De dagliga prövningarna blir för de här människorna mer än bara naturliga nötningar. På ett hus med gediget fundament kan man reparera det mesta, oftast med enkla medel. Men om fundamentet inte fick byggas i lugn och ro av varsamma händer så är utgångsläget ett helt annat. Huset är ömtåligare och skadorna av annan dignitet. De är mer frekventa och svårare att åtgärda.
Varför? För att varje liten vindpust skakar huset. Varje vibration sätter igång ekon som skallar mellan husets väggar och stegrar i intensitet. Skräcken sätter igång, väcks som en vakthund och börjar skälla. Nu kommer det, nu börjar det igen. Snart kommer huggen, slagen, gliringarna, sarkasmen, hånskratten, hoten, de föraktfulla blickarna, hatet. Du måste göra något, nu! Göm dig, skydda dig, spring, slåss, GÖR NÅGOT!
I det här läget finns det olika vägar att gå. Emil går en väg. Han ställer sig på en scen, i rampljuset och säger högt till alla som vill lyssna: Oj, vad det stormar! Aj, vad det gör ont!
Randy i The Wrestler gick en annan väg. Med ett brett ärr över bröstet och självhatet ringande i öronen gick han in i ringen: Det här huset är skräp, det finns inget hopp, jag kan lika gärna riva det.
Och mellan dessa två ytterligheter finns en oändlig massa andra vägar, stigar, gränder, autostrador.
To be continued.. (Tinnitus har ett diskberg att ta itu med..)
http://www.emiljensen.se/h09/turneplan/
Den var fantastisk. Han var fantastisk. Inte bara för att han är otroligt rolig och klok, utan också för att han bjöd på sig själv.
Han bjöd på sig själv.
Smaka på det uttrycket, tänk ordentligt på vad det innebär.
Att bjuda på sig själv.
Att säga till omgivningen: Varsågod, här är jag. Ta för er, tyck och tänk. Och känn.
Känn med mig, för mig, gärna in mig.
Det är modigt. Modigt och vackert. Och framförallt är det snällt. Det är så sjukt j-vla snällt att bjuda på sig själv så jag tror inte att nån av alla dom fina människorna som gör det fattar det själva. Jag tackar er, tackar er ödmjukast och säger till alla oss andra. Gör det! Bjud på er!
spotify:track:2yi9pupBOOKH3HjykVTYcH
Det är så märkligt hur vi längtar så starkt efter att bli sedda, men ändå så är vi så noga med att gömma oss. Hur går det ihop?
Vi vill bli sedda för dom vi är, men samtidigt är vi så rädda för att inte duga som vi är så vi vågar aldrig prova. Emil provar. Jag tycker att vi ska följa hans exempel.
På jobbet träffa jag mängder med människor som slutat våga. De har fått höra så många gånger under sin uppväxt att de inte är snälla nog, inte duktiga nog, inte coola nog för att bli omtyckta och respekterade. Självupptagna föräldrar och/eller elaka skolkamrater har präglat in märken i öron, ryggar, nackar, handflator, insidan av ögonlocken. Sen går livet vidare, man lämnar skolan, föräldrahemmet och förhoppningsvis hittar man kärleksfullare människor att omge sig med.
Men när som helst kan såren öppnas igen. All kritik är ett hot mot den återuppbyggda självkänslan eftersom den står på ostadig grund. Har man otur så är grunden så pass ostadig att hela bygget rasar när stormen rasar eller marken skakar. De dagliga prövningarna blir för de här människorna mer än bara naturliga nötningar. På ett hus med gediget fundament kan man reparera det mesta, oftast med enkla medel. Men om fundamentet inte fick byggas i lugn och ro av varsamma händer så är utgångsläget ett helt annat. Huset är ömtåligare och skadorna av annan dignitet. De är mer frekventa och svårare att åtgärda.
Varför? För att varje liten vindpust skakar huset. Varje vibration sätter igång ekon som skallar mellan husets väggar och stegrar i intensitet. Skräcken sätter igång, väcks som en vakthund och börjar skälla. Nu kommer det, nu börjar det igen. Snart kommer huggen, slagen, gliringarna, sarkasmen, hånskratten, hoten, de föraktfulla blickarna, hatet. Du måste göra något, nu! Göm dig, skydda dig, spring, slåss, GÖR NÅGOT!
I det här läget finns det olika vägar att gå. Emil går en väg. Han ställer sig på en scen, i rampljuset och säger högt till alla som vill lyssna: Oj, vad det stormar! Aj, vad det gör ont!
Randy i The Wrestler gick en annan väg. Med ett brett ärr över bröstet och självhatet ringande i öronen gick han in i ringen: Det här huset är skräp, det finns inget hopp, jag kan lika gärna riva det.
Och mellan dessa två ytterligheter finns en oändlig massa andra vägar, stigar, gränder, autostrador.
To be continued.. (Tinnitus har ett diskberg att ta itu med..)
måndag 26 oktober 2009
Viva la vida
Igår var en intensiv dag.
Möten som skakade om det där virrvarret inuti och ögon som tittade och förstod och försökte hjälpa och gjorde det fast det enda dom sa var att det inte finns något att göra. Du måste bara gå igenom det här Tinnitus. Det finns inga genvägar.
Idag känner jag mig helt lugn. Dödsångesten har retirerat- det är med den som med vampyrer, de brinner upp i dagsljus.
Jag mediterade nu på morgonen och en känsla av oövervinnerlighet infann sig.
Jag håller på och läser en text, har nog nämnt den i ett tidigare inlägg. Författaren skriver om hur vårt inre är pulvriserat, mutilerat och förkrympt, vi har en inneboende destruktivitet som kan ta över oss och få oss att förstöra allt som är gott och hur vi ska kunna få ihop detta med Gud och kärleken som också bor inom oss. Har Gud också ett trasigt hjärta, frågar han oss. Är vi här för att hjälpa Gud att hela sitt hjärta?
Jag tycker det är fantastiskt. Hur man kan möta andra människor, i verkligheten eller i ett skrivet stycke och känna hur mötet öppnar upp rum inom en, nya världsrymder. Det är ännu något obenämnbart, som ett stycke okänd landmassa vid horisonten, men det finns där, högst verkligt och samtidigt alldeles magiskt.
Kramar från Tinnitus, som ska ut i dagsljuset och se om hon brinner upp. Av aska blir det bördig jord...
Möten som skakade om det där virrvarret inuti och ögon som tittade och förstod och försökte hjälpa och gjorde det fast det enda dom sa var att det inte finns något att göra. Du måste bara gå igenom det här Tinnitus. Det finns inga genvägar.
Idag känner jag mig helt lugn. Dödsångesten har retirerat- det är med den som med vampyrer, de brinner upp i dagsljus.
Jag mediterade nu på morgonen och en känsla av oövervinnerlighet infann sig.
Jag håller på och läser en text, har nog nämnt den i ett tidigare inlägg. Författaren skriver om hur vårt inre är pulvriserat, mutilerat och förkrympt, vi har en inneboende destruktivitet som kan ta över oss och få oss att förstöra allt som är gott och hur vi ska kunna få ihop detta med Gud och kärleken som också bor inom oss. Har Gud också ett trasigt hjärta, frågar han oss. Är vi här för att hjälpa Gud att hela sitt hjärta?
Jag tycker det är fantastiskt. Hur man kan möta andra människor, i verkligheten eller i ett skrivet stycke och känna hur mötet öppnar upp rum inom en, nya världsrymder. Det är ännu något obenämnbart, som ett stycke okänd landmassa vid horisonten, men det finns där, högst verkligt och samtidigt alldeles magiskt.
Kramar från Tinnitus, som ska ut i dagsljuset och se om hon brinner upp. Av aska blir det bördig jord...
onsdag 21 oktober 2009
Happyland
Stämplar.
Etiketter.
Problembeskrivning.
Identitet.
Diagnos.
Kategorier.
Förklaringsmodeller.
Personlighet.
Typologi.
När allt inuti bara är förvirring. När man märker att något pågår inuti men inte kan fånga det i ord. Då hjälper samhället till. Stramar upp, strukturerar, ringar in, ramar in, fångar upp eller låser in. Fångar i fållor.
Vi är så komplexa. Och vi vet det. Och ändå så ska vi hela tiden förenkla. Jag tycker inte att det är ok. Det gör mig förvirrad. Jag passar inte in i några av dessa ramar, normer, kriterieanhopningar. Jag är min alldeles egna och ändå längtar jag så hett efter att få en rubrik, en headline, ett epitet. Det här är du tinnitus. För jag känner mig inte som ett jag. Som ett helt. Jag känner mig som fragment, som små bitar som sitter väldigt löst sammanfogade och ändå ska detta "jag" fungera som ett helt sammanhållet, sammanhängande ett.
Alla dessa människor jag träffar. Alla ska dom sorteras, in i fåror, märkas som får. Personlighetsstörning, depression, ångest, tvång. Dom är inte det. Alla dom här namnen gör mig förvirrad. Dom är olyckliga, men inte bara det. Dom är förvirrade, men inte bara det. Dom är hjälpsökande, men inte bara det. Dom är också fulla av andra upplevelser och egenskaper och minnen. Kanske är min uppgift att desillusionera dem. Att få dom att inse att dom inte behöver mig, att dom är perfekta som dom är och inte ska förändras? Så känns det i alla fall, men hur går det ihop med att sätta diagnos på dem och inleda ett sk förändringsarbete. Ja, jag vill förändra något, jag vill införa fullständig självacceptans, men det gör man bara genom att sluta försöka.
Paradoxen, igen är den där. Gäckar mig. det känns som att jag döljer något för mig själv. eller så är det bara så världen är konstruerad. Oenhetlig. Värld-en, är o-en-hetlig.
Jag vill bara möta dem, på samma sätt som jag försöker möter mig själv, med omtanke, öppenhet och acceptans. Jag har fortfarande prestationskrav på mig själv och när dom kommer in i en terapisession så låser det sig. Jag tänker bara på mig själv och vad jag ska säga nu och om det finns någon teori som kan förklara och lösa och leda väg. Jag glömmer relationen och den som sitter mitt emot mig, full av tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar. Och minnen. Och vilja som ska uppmuntras och inte kvävas av struktur och andras kunskap och erfarenheter (se vetenskap). Jag är fenomenolog, så är det bara.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fenomenologi
Kram från tinnitus, som är full av kärlek och lugn och tillit och som hoppas att ni också får känna så idag..
Etiketter.
Problembeskrivning.
Identitet.
Diagnos.
Kategorier.
Förklaringsmodeller.
Personlighet.
Typologi.
När allt inuti bara är förvirring. När man märker att något pågår inuti men inte kan fånga det i ord. Då hjälper samhället till. Stramar upp, strukturerar, ringar in, ramar in, fångar upp eller låser in. Fångar i fållor.
Vi är så komplexa. Och vi vet det. Och ändå så ska vi hela tiden förenkla. Jag tycker inte att det är ok. Det gör mig förvirrad. Jag passar inte in i några av dessa ramar, normer, kriterieanhopningar. Jag är min alldeles egna och ändå längtar jag så hett efter att få en rubrik, en headline, ett epitet. Det här är du tinnitus. För jag känner mig inte som ett jag. Som ett helt. Jag känner mig som fragment, som små bitar som sitter väldigt löst sammanfogade och ändå ska detta "jag" fungera som ett helt sammanhållet, sammanhängande ett.
Alla dessa människor jag träffar. Alla ska dom sorteras, in i fåror, märkas som får. Personlighetsstörning, depression, ångest, tvång. Dom är inte det. Alla dom här namnen gör mig förvirrad. Dom är olyckliga, men inte bara det. Dom är förvirrade, men inte bara det. Dom är hjälpsökande, men inte bara det. Dom är också fulla av andra upplevelser och egenskaper och minnen. Kanske är min uppgift att desillusionera dem. Att få dom att inse att dom inte behöver mig, att dom är perfekta som dom är och inte ska förändras? Så känns det i alla fall, men hur går det ihop med att sätta diagnos på dem och inleda ett sk förändringsarbete. Ja, jag vill förändra något, jag vill införa fullständig självacceptans, men det gör man bara genom att sluta försöka.
Paradoxen, igen är den där. Gäckar mig. det känns som att jag döljer något för mig själv. eller så är det bara så världen är konstruerad. Oenhetlig. Värld-en, är o-en-hetlig.
Jag vill bara möta dem, på samma sätt som jag försöker möter mig själv, med omtanke, öppenhet och acceptans. Jag har fortfarande prestationskrav på mig själv och när dom kommer in i en terapisession så låser det sig. Jag tänker bara på mig själv och vad jag ska säga nu och om det finns någon teori som kan förklara och lösa och leda väg. Jag glömmer relationen och den som sitter mitt emot mig, full av tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar. Och minnen. Och vilja som ska uppmuntras och inte kvävas av struktur och andras kunskap och erfarenheter (se vetenskap). Jag är fenomenolog, så är det bara.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fenomenologi
Kram från tinnitus, som är full av kärlek och lugn och tillit och som hoppas att ni också får känna så idag..
tisdag 20 oktober 2009
The puzzle
Läser en text om mysticism och psykoanalys. Försöker greppa livet och verkligheten. Eller fly det, ibland blir jag inte klok på vad jag håller på med.
Inom vissa psykologiska inriktningar ses existensiella funderingar som ett tecken på depression och som ett undvikandebeteende. Inom andra är det en essentiell del av livet.
Och här sitter jag, nånstans i mitten av det hela, i mitten av mitt eget universum och ja, jag vill bort. Samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans än där jag är. I mig själv. Jag tror inte det är en paradox. Jag kan ju vara mitt i mig själv på Bali också. Men jag, är ju inte bara jag. Mitt universum innebos ju också av det som är en del av mitt liv just nu. Så om jag stack skulle det vara lite som att en planet i mitt universum stack iväg till en annan galax. Det skulle vara samma planet men ändå inte.
Jag tror att jag har förväxlat surrender med sorg. Det är den här morgonens och ett av mitt livs största insikter. Surrender betyder inte att ge upp, det betyder att släppa taget om det man tror och ta in det som är. Och en massa andra saker. Som att inse att det finns andra och kanske större krafter än den egna. Att öppna hjärtat för kärlek.
Det är tillbedjan och underkastelse utan att vara självförnekande och självförminskande.
I´ve got my best shoes on and I´m ready for it all.
(Ane Brun, Raise my head, 2oo8)
http://open.spotify.com/track/2DAACd46RTOci4voix82Zb
Ha en underbar dag, kramar
Tinnitus (som längtar och saknar och lever och lär)
Inom vissa psykologiska inriktningar ses existensiella funderingar som ett tecken på depression och som ett undvikandebeteende. Inom andra är det en essentiell del av livet.
Och här sitter jag, nånstans i mitten av det hela, i mitten av mitt eget universum och ja, jag vill bort. Samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans än där jag är. I mig själv. Jag tror inte det är en paradox. Jag kan ju vara mitt i mig själv på Bali också. Men jag, är ju inte bara jag. Mitt universum innebos ju också av det som är en del av mitt liv just nu. Så om jag stack skulle det vara lite som att en planet i mitt universum stack iväg till en annan galax. Det skulle vara samma planet men ändå inte.
Jag tror att jag har förväxlat surrender med sorg. Det är den här morgonens och ett av mitt livs största insikter. Surrender betyder inte att ge upp, det betyder att släppa taget om det man tror och ta in det som är. Och en massa andra saker. Som att inse att det finns andra och kanske större krafter än den egna. Att öppna hjärtat för kärlek.
Det är tillbedjan och underkastelse utan att vara självförnekande och självförminskande.
I´ve got my best shoes on and I´m ready for it all.
(Ane Brun, Raise my head, 2oo8)
http://open.spotify.com/track/2DAACd46RTOci4voix82Zb
Ha en underbar dag, kramar
Tinnitus (som längtar och saknar och lever och lär)
måndag 19 oktober 2009
Jag är en vampyr
Ja ja, tinnitus har hjärttinnitus och tårarna sitter där dom sitter. Så blir den här texten också märkligt torftig. Ibland är det som att det stora som händer inuti inte får ordbehandlas. Jag bara sitter här och känner och känner men jag kan inte foga samman bokstäverna som passar med insidan.
Mina händer är varma, mina fötter är kalla, jag har en rynka mellan ögonbrynen och medicinen gör påsar under ögon som glöder. Det står en vinare i köket och kroppen vill ha den. Min rygg är rak när jag tänker på det men glömmer jag rasar den samman och jag blir en pöl i min stol en slokande krok över tangentbord som inte kan ge några svar. Fejjan uppe, vänner som spelar och länkar och chattar och jag bara väntar. Läste om gudar idag, satt på biblioteket och var glad. Blev bjuden på fika, inte var dag, och ögon vände sig mot mig men jag fäste mig inte vid dom, hjärnan på högvarv och jag var glad att det fanns en himmel därute som var blå sen skulle vi gå. Hemma igen, vid datorn igen, skriver och sen. Hjärtat känns tomt igen.
kram från tinnitus (som är så nära som ingen får gå)
Mina händer är varma, mina fötter är kalla, jag har en rynka mellan ögonbrynen och medicinen gör påsar under ögon som glöder. Det står en vinare i köket och kroppen vill ha den. Min rygg är rak när jag tänker på det men glömmer jag rasar den samman och jag blir en pöl i min stol en slokande krok över tangentbord som inte kan ge några svar. Fejjan uppe, vänner som spelar och länkar och chattar och jag bara väntar. Läste om gudar idag, satt på biblioteket och var glad. Blev bjuden på fika, inte var dag, och ögon vände sig mot mig men jag fäste mig inte vid dom, hjärnan på högvarv och jag var glad att det fanns en himmel därute som var blå sen skulle vi gå. Hemma igen, vid datorn igen, skriver och sen. Hjärtat känns tomt igen.
kram från tinnitus (som är så nära som ingen får gå)
lördag 17 oktober 2009
Far har lärt mig
Tinnitus ska på date... Så mycket för goda intentioner..
Mannen jag ska ut med, jag har inte träffat honom. Han säger att vi har träffats, men jag kommer inte ihåg det så då räknas det inte. Han verkar intressant, håller på med teater, reser... Han ser inte ut som min typ, men han är rolig. Om inte annat så får jag en trevlig kväll.
Vad ska man göra? Låta bli att leva? Kärlek, är inte det livet?
Mitt år, som skulle ge mig tid att läka.. Kanske är det fortfarande en bra idé. Kanske ska jag ställa in det här. Jag blir bara så nyfiken. Och har svårt att stå emot kicken, bekräftelsen, kittlingen.
Och så tänker jag att kanske behöver sår mer än tid för att läka, de behöver ju luft också. Eller så har jag redan läkt? Läkt från förra såret, från det förförra också. Kanske.
http://open.spotify.com/track/05TpSohLNpRTRyPiyLnQlV
Skrev precis till två gamla spöken. Stället jag är på nu vill att jag ska ge för att läka. Jag vill alltid ge för att läka. Kommer jag att bli sårad om jag inte får svar? Eller kommer jag att vara nöjd med att ha gett? Just nu känner jag mig lugn. Som att jag är min egen och full av kärlek. Nöjd.
Det verkar som att det är svårt för mig att ställa upp regler och sen följa dem. Men jag vet ju så lite om livet och jag tycker inte om begränsningar. Jag tycker om att möta varje dag med ett öppet sinne, varje människa som om den vore god och varje stund som full av möjligheter. Lidandet, kommer det av detta förhållningssätt eller av det faktum att jag ibland blir ledsen av konsekvenserna. Eller är det så att jag inte lyckas behålla öppenheten, blir fast i rädslan och skapar lidandet själv?
Jag tycker inte att livet är enkelt. Och jag tror inte på människor som försöker förenkla svåra saker. Jag tror på skapande, på att livet är precis så som vi tror att det är och att vi kommer att möta precis det vi föreställer oss och att det både är precis som det ska och kan förändras.
Vi får se hur det blir med dejten.. Jag har second thoughts...
Kram från Tinnitus (som tycker att komplexitet och ambivalens är livsviktigt:))
Mannen jag ska ut med, jag har inte träffat honom. Han säger att vi har träffats, men jag kommer inte ihåg det så då räknas det inte. Han verkar intressant, håller på med teater, reser... Han ser inte ut som min typ, men han är rolig. Om inte annat så får jag en trevlig kväll.
Vad ska man göra? Låta bli att leva? Kärlek, är inte det livet?
Mitt år, som skulle ge mig tid att läka.. Kanske är det fortfarande en bra idé. Kanske ska jag ställa in det här. Jag blir bara så nyfiken. Och har svårt att stå emot kicken, bekräftelsen, kittlingen.
Och så tänker jag att kanske behöver sår mer än tid för att läka, de behöver ju luft också. Eller så har jag redan läkt? Läkt från förra såret, från det förförra också. Kanske.
http://open.spotify.com/track/05TpSohLNpRTRyPiyLnQlV
Skrev precis till två gamla spöken. Stället jag är på nu vill att jag ska ge för att läka. Jag vill alltid ge för att läka. Kommer jag att bli sårad om jag inte får svar? Eller kommer jag att vara nöjd med att ha gett? Just nu känner jag mig lugn. Som att jag är min egen och full av kärlek. Nöjd.
Det verkar som att det är svårt för mig att ställa upp regler och sen följa dem. Men jag vet ju så lite om livet och jag tycker inte om begränsningar. Jag tycker om att möta varje dag med ett öppet sinne, varje människa som om den vore god och varje stund som full av möjligheter. Lidandet, kommer det av detta förhållningssätt eller av det faktum att jag ibland blir ledsen av konsekvenserna. Eller är det så att jag inte lyckas behålla öppenheten, blir fast i rädslan och skapar lidandet själv?
Jag tycker inte att livet är enkelt. Och jag tror inte på människor som försöker förenkla svåra saker. Jag tror på skapande, på att livet är precis så som vi tror att det är och att vi kommer att möta precis det vi föreställer oss och att det både är precis som det ska och kan förändras.
Vi får se hur det blir med dejten.. Jag har second thoughts...
Kram från Tinnitus (som tycker att komplexitet och ambivalens är livsviktigt:))
lördag 10 oktober 2009
Round table conference
Det är ju också så att det känns väldigt fåfängt att tro att det kommer att komma män att säga nej till. Det är ju dessvärre inte så att de står på rad utanför min dörr och väntar ivrigt.
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?
Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?
Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.
Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.
Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..
Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?
Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?
Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.
Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.
Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..
Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!
Bilden i mitt huvud
Drömmen... Drömmen. Hans blick. Hans värme. Hans hud. Allt var mjukt, skimrande, rörelserna långsamma, ögonblicken oändliga, allting var värme, ingen kyla, bara öppet. Kom in, sa hans blick, jag är öppen för dig. Jag älskar dig. Vi var öppna för varandra, inga hinder emellan, bara öppenhet, mottaglighet, förståelse och acceptans. Ingen rädsla, inget avstånd, som att simma i vatten, följsamt, omsluten, ett helt.
Ett år utan män
Drömde om kärlek i natt. Drömde att jag var tillsammans med en kille jag dejtade i våras. I verkligheten gick det åt pipan i rasande fart, men i drömmen var vi djupt förälskade. Vi låg och gosade, vi sprang runt på stan med vänner, vi träffade hans mamma. Han var lika förälskad i mig som jag i honom och han var stolt över mig för jag vunnit en prestigefylld frågetävling om konst (Han är konstnär). Det var som i Slumdog Millionaire, jag minns att jag tänkte i drömmen att jag hade otrolig tur med frågorna. Men jag vann och det var huvudsaken. Då kunde i alla fall andra tro att jag var smart och påläst... Jag vann över honom också, med en poäng, men han var en bra förlorare, gladdes åt min vinst och lyste av stolthet över sin kloka flickvän(jag).
Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.
Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.
Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.
En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.
Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.
Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.
Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)
Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.
Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.
Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.
En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.
Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.
Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.
Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)
onsdag 7 oktober 2009
Obsession
Jag är besatt. Jag gillar det inte. Men jag kan inte låta bli. Jag ger efter. En indisk avatar (halvgud) har sagt att det enda sättet att bli av med ett behov är att tillfredsställa det. Jag hoppas att det är så.
Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)
Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)
måndag 5 oktober 2009
Shame, shame, shame
Läste mitt förra inlägg och insåg att jag presenterat ännu en paradox.
Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..
Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.
Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..
Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!
Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..
Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.
Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..
Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!
måndag 28 september 2009
Bad things
http://www.mtv.com/videos/misc/435679/paparazzi-live.jhtml#artist=3061469
Hål i huvudet. Så säger man där jag kommer från om någon gjort något riktigt korkat, dvs inte använt sitt intellekt. Som att allt det kloka läckt ut genom det där hålet, som om de träffats av ett skott som trasat sönder viktiga nervbanor. Själv känns det som att jag har hål i bröstet. Betyder det att jag inte har använt min kärlek? Att jag skadats av ett skott som fått min kärlek att läcka ut. Att jag har trasighet som måste läka, artärer och vener som måste sys ihop och hålla för blodet som ska skölja genom kamrarna. Det skulle det faktiskt kunna betyda. Jag var aldrig kär i honom. Det var något annat.
Jag tyckte först att han var söt. Sen visade han sig ha andra kvalitéer, men de var fortfarande på det fysiska planet. Aldrig någonsin visade han omtanke, aldrig någonsin fick han mig att skratta. Min uppgift: Att få honom att göra det.
Men varför? Varför pressa vatten ur en sten? Varför pressa över huvudtaget? Jag misstänker att det finns bäckar, åar, floder, hav att sänka ner sin kropp i.
Det var för att läka. För mitt sår kom av en annan som inte ville ge mig kärlek. Och det finns ett barn inom mig som inte vill ge upp hoppet om att historien går att ändra. Att det finns livgivande vatten i stenen, att jag bara måste lära mig knepet för att kunna få ut det..
Insikt.. Att en sten är en sten och inte innehåller så mycket vatten. Att släppa taget om hoppet. Om önskan om att kunna kontrollera kärleken. Jag kan inte skapa den där den inte finns. Jag kan inte ta ansvar för all kärlek i en relation. Jag kan inte styra om den kommer eller går. Och jag måste våga förlora den. Jag har ju hört det så många gånger: Man måste våga för att vinna.
Men det är ju så med alla klyschor, man hör dem så många gånger att man slutar lyssna. Man försöker inte förstå innebörden och de känns inte längre personliga. Men.. De har ju blivit klyschor för att de innehåller en allmängiltig, oundviklig sanning om den mänskliga naturen (eller kulturen). Man måste våga för att vinna. Så om jag vågar vad händer då? Om jag vågar släppa in lyckan, vad händer då om jag inte lyckas behålla den? Om jag kastar ut den, får panik och slänger bort den. Vad händer med mig om jag har den i min hand, i mitt bröst och tappar bort den? Dör jag då?
Vad jag har förstått så enligt buddhismen finns det bara en enda sanning om livet och det är att allt är förändring. Om det verkligen är så, då kommer jag att både vinna och förlora om vartannat, vare sig jag vill det eller ej.
Ibland, när jag har en riktigt mörk dag, då tänker jag att jag är trött på det här livet. På allt som händer som bara är samma saker, om och om igen med vissa variationer. Att jag redan upplevt de känslor som finnas att uppleva. Jag har sett mörkt och ljust, känt varmt och kallt, smakat sött och salt, hört skarpt och mjukt, luktat förföriskt och förfärligt.
Vad mer finns det att göra?
Jag vet att det är depressionen som talar, att sorgen och alla förluster slagit ett fast grepp om mitt hjärta. Men ibland, bara ibland, är det skönt att tänka på flykt.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva på smulor längre. Han erbjöd aldrig något annat. Han vet inte vad något annat är. Det vet knappt jag heller. Jag vet bara att smulor är smulor (eller droppar om jag ska hålla mig till metaforen) och det blir man inte mätt på. Alltså måste det finnas något annat för jag hör människor tala om annat. Jag ser filmer om annat. Jag läser böcker om annat. Om kärlek. Oceaner av kärlek. Som uppfyller dem och får dem att känna sig mindre ensamma.
Jag försöker stå ut med ensamheten. Jag vet att den är ett levnadsvillkor och lika oundviklig som andetaget. Kanske måste jag in i den, vältra mig i den, täcka hela min kropp med den, äta den tills jag spyr. Låta den uppfylla mig helt. Kanske finns det sedan tomhet nog att låta kärleken flytta in.
Jag känner mig oftast trängd. Om det fanns en diagnos som hette affektiv klaustrofobi så skulle jag få den. Jag tycker inte om när människor kommer mig för nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Jag tycker inte om när människor tar upp för mycket av min tid. Jag måste ha min tid, mina tankar, min vilja, annars får jag ångest. Ångest får jag ändå, men om jag får vara ensam så lägger ångesten sig.
Många vill bli fria, de har sett vad fångenskapen kan leda till. Men de flesta av oss har aldrig behövt stå inför döden och välja friheten eller lögnen. De anar, men blundar. Vi som tvingats ner på knä av livet, vi vet att det enda som betyder något är kärleken och fastän vi är livrädda söker vi oss mot den. Mot sanningen och livet, med en klump i halsen och blicken riktad mot horisonten i våra älskades ögon.
Ner på knä. Döden. Livet. Kärleken. En dag imorgon och jag vill ta emot den som vore det den första. Om jag har ett hål i hjärtat och såret inte går att läka, så borde det vara enklare att släppa in saker. Inte svårare. There´s more room in a broken heart, sjunger Carly Simon. Jag får väl tro henne. Och börja älska utan förbehåll, utan agenda. Glömma läkning och smulor och stenar och liv och död och kontroll och förlust. Bara ta det, ha det och låta det finnas. Håll i mig..
Godnattkramar från Tinnitus (som tycker att Lady Gaga är det mest intressanta som hänt musikbranschen på väldigt länge)
Hål i huvudet. Så säger man där jag kommer från om någon gjort något riktigt korkat, dvs inte använt sitt intellekt. Som att allt det kloka läckt ut genom det där hålet, som om de träffats av ett skott som trasat sönder viktiga nervbanor. Själv känns det som att jag har hål i bröstet. Betyder det att jag inte har använt min kärlek? Att jag skadats av ett skott som fått min kärlek att läcka ut. Att jag har trasighet som måste läka, artärer och vener som måste sys ihop och hålla för blodet som ska skölja genom kamrarna. Det skulle det faktiskt kunna betyda. Jag var aldrig kär i honom. Det var något annat.
Jag tyckte först att han var söt. Sen visade han sig ha andra kvalitéer, men de var fortfarande på det fysiska planet. Aldrig någonsin visade han omtanke, aldrig någonsin fick han mig att skratta. Min uppgift: Att få honom att göra det.
Men varför? Varför pressa vatten ur en sten? Varför pressa över huvudtaget? Jag misstänker att det finns bäckar, åar, floder, hav att sänka ner sin kropp i.
Det var för att läka. För mitt sår kom av en annan som inte ville ge mig kärlek. Och det finns ett barn inom mig som inte vill ge upp hoppet om att historien går att ändra. Att det finns livgivande vatten i stenen, att jag bara måste lära mig knepet för att kunna få ut det..
Insikt.. Att en sten är en sten och inte innehåller så mycket vatten. Att släppa taget om hoppet. Om önskan om att kunna kontrollera kärleken. Jag kan inte skapa den där den inte finns. Jag kan inte ta ansvar för all kärlek i en relation. Jag kan inte styra om den kommer eller går. Och jag måste våga förlora den. Jag har ju hört det så många gånger: Man måste våga för att vinna.
Men det är ju så med alla klyschor, man hör dem så många gånger att man slutar lyssna. Man försöker inte förstå innebörden och de känns inte längre personliga. Men.. De har ju blivit klyschor för att de innehåller en allmängiltig, oundviklig sanning om den mänskliga naturen (eller kulturen). Man måste våga för att vinna. Så om jag vågar vad händer då? Om jag vågar släppa in lyckan, vad händer då om jag inte lyckas behålla den? Om jag kastar ut den, får panik och slänger bort den. Vad händer med mig om jag har den i min hand, i mitt bröst och tappar bort den? Dör jag då?
Vad jag har förstått så enligt buddhismen finns det bara en enda sanning om livet och det är att allt är förändring. Om det verkligen är så, då kommer jag att både vinna och förlora om vartannat, vare sig jag vill det eller ej.
Ibland, när jag har en riktigt mörk dag, då tänker jag att jag är trött på det här livet. På allt som händer som bara är samma saker, om och om igen med vissa variationer. Att jag redan upplevt de känslor som finnas att uppleva. Jag har sett mörkt och ljust, känt varmt och kallt, smakat sött och salt, hört skarpt och mjukt, luktat förföriskt och förfärligt.
Vad mer finns det att göra?
Jag vet att det är depressionen som talar, att sorgen och alla förluster slagit ett fast grepp om mitt hjärta. Men ibland, bara ibland, är det skönt att tänka på flykt.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva på smulor längre. Han erbjöd aldrig något annat. Han vet inte vad något annat är. Det vet knappt jag heller. Jag vet bara att smulor är smulor (eller droppar om jag ska hålla mig till metaforen) och det blir man inte mätt på. Alltså måste det finnas något annat för jag hör människor tala om annat. Jag ser filmer om annat. Jag läser böcker om annat. Om kärlek. Oceaner av kärlek. Som uppfyller dem och får dem att känna sig mindre ensamma.
Jag försöker stå ut med ensamheten. Jag vet att den är ett levnadsvillkor och lika oundviklig som andetaget. Kanske måste jag in i den, vältra mig i den, täcka hela min kropp med den, äta den tills jag spyr. Låta den uppfylla mig helt. Kanske finns det sedan tomhet nog att låta kärleken flytta in.
Jag känner mig oftast trängd. Om det fanns en diagnos som hette affektiv klaustrofobi så skulle jag få den. Jag tycker inte om när människor kommer mig för nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Jag tycker inte om när människor tar upp för mycket av min tid. Jag måste ha min tid, mina tankar, min vilja, annars får jag ångest. Ångest får jag ändå, men om jag får vara ensam så lägger ångesten sig.
Många vill bli fria, de har sett vad fångenskapen kan leda till. Men de flesta av oss har aldrig behövt stå inför döden och välja friheten eller lögnen. De anar, men blundar. Vi som tvingats ner på knä av livet, vi vet att det enda som betyder något är kärleken och fastän vi är livrädda söker vi oss mot den. Mot sanningen och livet, med en klump i halsen och blicken riktad mot horisonten i våra älskades ögon.
Ner på knä. Döden. Livet. Kärleken. En dag imorgon och jag vill ta emot den som vore det den första. Om jag har ett hål i hjärtat och såret inte går att läka, så borde det vara enklare att släppa in saker. Inte svårare. There´s more room in a broken heart, sjunger Carly Simon. Jag får väl tro henne. Och börja älska utan förbehåll, utan agenda. Glömma läkning och smulor och stenar och liv och död och kontroll och förlust. Bara ta det, ha det och låta det finnas. Håll i mig..
Godnattkramar från Tinnitus (som tycker att Lady Gaga är det mest intressanta som hänt musikbranschen på väldigt länge)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
