Lät du henne komma närmre

Mörkret är kvar, men uppblandat med ett skumrask, ett suddigt, grått dis som skulle kunna vara början till en gryning. En pampig, postapokalyptisk gryning, där solljusets aprikosa ankomst smutsas ner av krutrök och upprivet damm. Partiklar som småningom skingras för att lämna plats åt.. Vadå? Ett zombiekaos, levande lik kantar gator i ett patraskets parad. Eller stiger en ståtligt struttande hjälte ut ur den grusiga dimman? Jag vet inte vad det ska bli av detta mörker, detta mitt liv som aldrig tycks levas annat än i mitt huvud. Olika förutsättningar, livsvägen kantad av svek, går det att skapa livsglädje, kärlek på denna klena grund, eller kommer jag att fortsätta leva mitt liv som ett människoliknande spöke? Den nickande betraktaren, som löses upp i tomma intet så fort någon får syn på henne.

Livet måste ha en mening skrev Viktor Frankl. Jag hittar ingen och vet att mitt sökande är en flykt från mörkret.

Men jag vill leva mitt liv! Jag vill sluta försöka leva det. Jag vill sluta försöka. Jag är trött på att försöka. Jag är så in i märgen less på att vara så osäker på om mina känslor och behov är rimliga, giltiga, acceptabla att jag för länge sedan tappat orken att bevara dem i mitt medvetande. Det enda jag kan är att reglera andras känslor, att hålla dem glada, nöjda eller på avstånd. Det kan jag så till vida att de inte kräver ett ställningstagande eller ett risktagande från min sida.

När jag möter en människa som är mindre rädd än jag och som inte har tålamodet eller tillräckligt intresse att se det finstilta, då kan det hända att de tröttnar på mig. Jag ser det som ett nederlag. De ville ha ett möte och jag är expert på icke-möten. Jag har haft patienter som sett detta. En del av dem hjälpte mig att känna mig trygg. Det hjälpte oss båda. Vi möttes. Det är väl inte det vanliga att psykologer visar sina brister, men du kan vara säker på att de syns vare sig man vill eller ej. Om man kan stå för dem blir det ett riktigt möte, där kan stor förändring ske. Min psykolog är inte så bra på det. Han har andra kvalitéer, men att erkänna brister är inte en av dem. Han är bra på att vara tålmodig, lyhörd. Han tål min ilska och mina tårar. Men han tål inte att missta sig. Det gör mig besviken.

Jag håller på att träda in i livet. Jag tror att jag kan. Det finns en massa människor som hellre vill fortsätta med ickemöten. Denna massa kan lämna mig om jag börjar existera. Jag är så rädd för att förlora säger min psykolog till mig. Ja fy för fan. Det är som att min svek-kvot är fylld till bredden. En gång till och jag rämnar. Lämnar. Sinnrikt system har vävts i kroppen. Giftigt nät för alla som svärmar.

Jag längtar efter annat, efter liv. Efter verkliga känslor, efter verkliga åsikter, efter verkliga upplevelser. En dag ska jag bli verklig. En dag ska jag leva mitt liv. Winnicott skriver om vad det är att vara alive. Han vet vad jag pratar om. Det handlar inte om att leva, det gör man vare sig man vill eller ej. Det handlar om att känna sig levande. Känna livet i sig, som Madicken säger. Att återerövra ett förlorat själv kräver hårt arbete. Jag arbetar. Ett jobb som troligtvis lönar sig i längden, men som just nu framstår som obetalt slavarbete.

Jag ska älska livet, om det så är det sista jag gör.

Kram från Tinnitus, som önskat sig blå i huvudet.

Secret heart

Förra veckan var en fantastisk vecka. Jag hamnade i det där fantastiska tillståndet som jag tror kallas för "flow" (hur man nu ska veta att det är det?). Allt flöt. Det var som att den där kontrollerande saken jag har i hjärnan försvann och jag bara följde min intuition.

Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.

För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.

Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.

Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.

När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?

Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.

Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.

Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.

Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.

Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.

Men jag skulle vilja utveckla det lite till:

Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.

Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.

Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..

Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..