lördag 27 november 2010

Today

Tinnitus läser. Läser och upptäcker sina frågor och sina svar i en bok (1).

Öppnar sedan datorn, läser lite till och finner sin längtan beskriven under ett Youtubeklipp om Aghoris (2).

Känner livet pulsera i sig, tänker på saker som skrämmer och på upplevelser som väntar. Vill släppa allt som är tryggt, invant och välkänt för att leva det råa, oraffinerade, rasande livet (3).

Hela veckan har jag fått påminnelser om livet utanför mitt. Inte utifrån, utan inifrån. Tankar, bilder, eller var det känslor, kanske minnen, från andra liv har uppstått inuti. Upplevelse av liv som levs i smärta och lidande, innanför murar, utanför värmen, gemenskapen. Upplevelser som gav insikt om att hela tiden, varje stund, fälls en tår, skriks ett skrik och vi, vi köper ljusstakar och glitter och fyller våra liv med fernissa. För att dölja det faktum att allt vi har kommer att tas ifrån oss. Att vi lever mysteriet, sprungna ur intet, på väg mot samma inte. Döden, döden, döden.

Det finns mer, jag vet att det finns mer än det jag låter finnas. Jag vill ut ur mitt fängelse, jag känner lukten av frisk luft som en föraning om rymden, storheten. Jag tar mig dit, trevande, darrande steg fulla av pulserande kött. Jag vill springa, jag vill hoppa, men jag vågar inte. Jag smyger fram med små, lätta, vimsiga steg och hoppas att livet ska överraska mig med en fribiljett, en räkmackeskjuts ut i friheten. Försöker hålla mig ovetande om att livet skriker; Fri entré, fri entré!, i varje ögonblick, i varje möte.

Det är bara att gå in i det, ögonblicket. Gå, Tinnitus, och låt dig uppslukas, uppfyllas tills du inte längre känner gränserna mellan dig och din nästa, mellan dig och luften som omger dig. Så rädd du är för att dö, så rädd för att upphöra, så rädd för att lämna det trygga mörkret och bli ljuset.

Men längtan driver mig, drar mig, suger mig framåt som en mal med mun som letar näring. Något att svälja för att känna mig hel. Chokladen räcker inte längre, livet är det enda som kan tillfredsställa min hunger. Jag kommer att gå förlorad. Dom säger att det är enda sättet att finna sig själv. Jag förväntar mig inget, jag bara måste fortsätta.

Kramar från Tinnitus, som hälsar nya, och gamla, följare välkomna med på färden.

1. Fyrväktaren, Jeanette Winterson
2. They endeavor eternally to dismember their restricted selves fully, that God may have a free hand to re-member them completely. They die day by day while they are still alive, that by dying to their limitations they can be reborn into the eternal life of Reality.

3. Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Gabriellas sång

tisdag 16 november 2010

So much magnificence

...men jag är full av otillräcklighetskänslor. Proppfull. Jag är uppfylld av sorg, rädsla, vilsenhet och förvirring. Ingen dröm, inget mål, inget som driver mig. Jag vet inte varför jag fortfarande är vid liv. Kanske för att det skulle vara så svårt att lämna mina kära. Tyvärr verkar det inte som att det går att leva enbart för någon annans skull. De har sina liv, jag måste leva mitt. Men alla upplevelser för med sig att jag känner efter, okunnig, långsam. Det finns så mycket jag inte kan och inte förstår att jag helt glömmer att se efter vad jag kan.

Det är som ett inre ras just nu och jag inser att jag måste rasa. Jag måste förlora kontrollen, släppa taget, våga misslyckas och lära mig att drömma, älska. Om fem minuter ska jag iväg till ett möte och sitter här med tårarna rinnande ner för kinden, undrande över vart lyckan och livsglädjen tog vägen.

Elddop, är det det jag går igenom? Hur länge varar det? Ska jag hinna bli gammal innan riten är över? Kanske dö?

Förtvivlade kramar från Tinnitus som just nu behöver en kram mest av allt.

måndag 18 oktober 2010

Grace Kelly

Jag kan inte uttrycka mig. Jag kan inte förklara vad jag vill eller vad jag menar. Jag blir hela tiden missförstådd, det är som att jag talar ett språk som folk tror att dom förstår, men egentligen förstår dom bara hälften av det jag säger.

Imorgon ska jag tala om för andra vad jag tror att människor kan få ut av de tjänster jag erbjuder i mitt företag. Det kallas för kundnytta. Det står still i huvudet på mig. Jag kan inte komma på något namn till mitt företag och jag kan inte formulera vad det är jag erbjuder. Vad fattas? Vad ska till för att inspirationen, insikten ska komma?

Jag funderar och skriver och skriver och funderar, men kärnan i det jag gör gäckar mig. Kanske för att jag inte hittat kärnan i mig själv. Vilket hänger ihop med att jag drivs av oro och inte av glädje. Oro för att jag inte ska kunna försörja mig på det här. Att jag ska förlora jobb, hem och kärlek. Om jag inte kommer på ett bra företagsnamn, om jag inte kommer på bra formuleringar, om jag inte lär mig uttrycka mig, om jag inte, om jag inte, om jag inte..

Jag är nåt på spåren här. Min envisa oro. Usch. Oro. OOOOOOOOOro. O-ro. På italienska kallas guld för oro. Tänk om jag kunde bli en alkemist och förvandla min oro till guld. Jag är säker på att det går. Kanske ska oro vara det jag fokuserar på i kundnyttan, kan bli en riktig guldkalv. Hur du blir av med din oro. Jag måste slutföra behandlingen på mig själv först, så jag vet att det funkar. Eller? Kanske blir man aldrig klar, slutförd, färdigoroad?

Röriga tankar, dags att sova.

Kram från Tinnitus, som ska sova på saken och prata i nattmössan


onsdag 13 oktober 2010

Halleluja

Jag klarade det!!!

Tre genomförda föreläsningar, vilket innebär att jag trotsat min skam inför sammanlagt 250-300 pers. Jag är stolt över mig själv och taggad som bara den! Innan dagens föreläsningen idag sa jag till sambon min att det skulle dröja innan jag tog på mig den här typen av jobb igen. Nu vill jag upp i sadeln imorgon. Jag vädrar seger över skammen!

Men.. Jag är en hetsig typ, jag måste lära mig att ta det lugnt, lyssna på mina egna ord om att varva ner och ta hand om mig.. Jag vill bara så förtvivlat gärna slippa känna skam. Jag avskyr den där kalla känslan som sprider sig över huden, fasan som sköljer in som tjock, kall dimma. Varje gång är jag övertygad om att straffet ska komma. Hån, avvisning, förlöjligande över mina tillkortakommanden.

Peppar, salt, ta i trä, än så länge har jag inte känt av självhatet som följer på skammen. Kanske håller den sig borta ikväll..

Med erfarenheten av att det känns bra att trotsa min rädsla, ska jag gå och ägna kvällen åt att borra näsan in i min sambos nacke och förlora mig i nuet, i värmen och kärleken.

Kram från Tinnitus som tackar för lyckönskningar och för allt stöd från kloka, fina människor som finns omkring henne.

tisdag 12 oktober 2010

Shame on you

Skam, skam är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Denna fasansfulla skam som fyller mitt väsen med obehag och skräck. Skam, jag utmanar dig! Hallå, skammen? Snälla, snälla skammen? Kan vi inte ha en sista avgörande fight och den som vinner då får bestämma om du ska stanna eller gå? Jag kämpar mot dig hela tiden, men du ger dig aldrig. Varför så envis? Jag behöver inte dig! Jag vill inte ha dig! Jag vill sluta skämmas!

Nu ska jag läsa upp ett föredrag för min sambo. Jag ska hålla det imorgon, för ca 100 pers. Det blir tredje gången gillt imorgon och ändå är jag lika nervös som första gången. Helvete på jorden att befinna sig i denna skam!

Jag borde älska den, jag vet. Inte hata, inte stöta bort, inte avsky- bara ahimsa. Den vill mig väl, den är ett skydd. Min dödsradar. Egentligen borde jag vara oändligt tacksam. Men den är liksom vild min skam. Den ser fara överallt och skapar fara där fara inte finns. Skulle jag lyda den skulle jag aldrig gå utanför dörren och vilket slags liv skulle det vara? Levande död.

Kan man försonas med sin skam? Röka fredspipa med sina otillräcklighetskänslor? Tacka för ett nitiskt utfört arbete, ge dem en guldklocka och sedan säga åt dem att börja plantera rosor istället?

Jag vill det! Jag vill att dom ska känna sig gamla och slitna och redo att överlåta styrningen av detta skepp till glädjen och kärleken istället. Men dom beter sig som revirhetsande gamla surkartar som inte ens vill släppa glädjen och kärleken över relingen. Vår båt, vår båt, skriker dom och kastar rutten fisk på glädjen och kärleken.

"Take this sinking boat and point it home. We still got time."

Fallin slowly

Vi måste samarbeta här känslorna! Den här båten behöver vila i en hamn emellanåt, segla på varmare breddgrader. Hjälps åt, samarbeta, kom överens för guds skull. Jag har bara ett liv, en båt, ett hjärta och ni sliter ut mig på det här sättet! Kom igen!

Nu ska jag hålla föreläsningen för sambon, wish me luck..

Kram från Tinnitus, som är en liten kanin med lejonben

torsdag 30 september 2010

Du måste finnas

Tinnitus känner sig lycklig. Jag vågar knappt kriva det. Mitt liv har gått från att vara en kamp till att bli en utmaning. I kampen var motståndet hårt och jag var alltid i underläge mot alla våldsamma demoner som ville äta upp min värld, mitt inre, mitt liv. Nu. Sex år senare, har jag trotsat så många rädslor och sakta, sakta öppnat upp ögonen för att se att många av ögonen som tittar på mig har kärlek i sig. Jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara rädd. Livet omfamnar mig om jag låter det. Det kommer solsken efter mörker, det är som att livet i sig självt strävar efter balans. Eller så har jag haft turen att möta de människor som fått mig att våga lita på dom, på mig, på livet.

För er som lider, släpp in någon. Gör det. Hitta någon som behandlar ditt hjärta med silkesvantar. Jag hittade min psykolog för sex år sedan. Många timmar har jag spenderat gråtande hos honom, medan han lyssnat, tittat och väntat in mig tills jag var redo att möta hans blick. Många slantar har jag lagt på dessa timmar. Levt under existensminimum för att ha råd, ibland undrat om jag är riktigt klok, om jag prioriterar fel. Men nu, nu, nu, nu, nu, nu, nu! Nu vet jag att pengar inte är värt någonting om man inte lägger dem på det som bringar lycka och kärlek, i ens eget och andras liv.

Utan alla dessa timmar vet jag inte om jag hade vågat öppna mig för sann kärlek (min bulle!), om jag vågat trotsa rädslorna för att misslyckas och skämmas i arbete och relationer. Jag var ensam, omgiven av människor, först nu kan jag känna deras närhet. Jag kan älska dem först nu. Jag kan acceptera mig själv först nu. Jag vågar känna glädje först nu.

Jag tackar för detta. Jag tackar alla som hjälpt mig framåt, inåt och utåt. Tack för att jag får vara här och känna så här. Tack.

Jag är glad att jag började psykologprogrammet och blev tvingad, av kursplanen och mina drömmar om att bli psykolog, att gå i terapi. Om ni mår dåligt och inte vågar ta steget själva, se till att någon tvingar er att söka hjälp. Någon som förstår att ni behöver den och tvingar er att fortsätta ta emot den, även när det känns svårt. Men se till att det är någon ni intuitivt känner är bra för er, som behandlar er med respekt och omtanke. Inte alla psykologer är bra psykologer, lita på personkemin. Det är tilliten ni känner för er terapeut som kommer att bära er igenom skammens och skuldens eldhav.

Godnattkramar från Tinnitus, som fortsätter skicka kärlek och tack ut i universum.

torsdag 9 september 2010

Falling slowly

Hur hanterar man andras motstånd? Sitt eget motstånd? Andras välvilja och generositet? Sin egen givmildhet? Jag känner mig så tafatt ibland. Relationsskapandet är en finstämd konst, som visserligen ger utrymme för misstag, men som ändå kräver en viss känsla för det subtila. Det är inte ett svårspelat instrument per se, men det krävs en viss fingerfärdighet och känsla innan det börjar låta vackert.

Jag börjar inse hur mycket mitt arbete handlar om relationsskapande. Egentligen har jag vetat det från första stund, men väjt för det till förmån för den inpräntade neutraliteten. Härmed kastar jag ut den! Det går inte att vara neutral när du möter en annan människa, du måste vara dig själv! Vad är det att vara neutral? Att inte röja sina känslor? Då kommer det inte att bli något möte. Om du inte låter dig beröras av den andres upplevelse, vad förvandlas du då till? En maskin. Då kan klienten hellre få internetbaserad behandling som är både billigare och enklare rent praktiskt.

Jag vet inte varför jag envisats med att distansera mig. Jag tror att jag har missförstått psykologrollen, eller snarare missförstått vilken typ av psykolog jag vill vara. Det finns flera rekommenderade förhållningssätt och det är upp till var och en att hitta ett som passar dem. Jag trodde att jag hittat ett som passade mig, men inser nu att det är dags att byta. Jag har förändrats och med det mitt sätt att relatera och därmed arbeta.

Inom det dynamiska förhållningssättet finns det flera olika skolor och begreppsbilder med skilda preferenser. Från den interaktivt sparsmakade psykoanalysen, till den relationella psykoterapin. (Kanske var det för att de tidiga analytikerna var så sparsmakade med sitt känsloruttryck som de ofta hade relationer med sina adepter? De föll offer för sin egen uppladdade libido?)Mitt rättesnöre var tidigare begreppet neutralitet, ungefär att vara sparsmakad med vad man delger om sig själv så att klienten får möjlighet att fantisera. Fantasierna skapas utifrån tidigare relationsmönster och hur klienten förhåller sig till dig kommer därför att säga mycket om deras relationsmönster. Det jag har sett nu är att även om jag delar med mig av tankar och känslor, så kommer ändå dessa mönster fram. De hittar alltid utrymme. Det viktiga blir istället att hitta en balans mellan att vara personlig och privat.

Skillnaden mellan att vara personlig och privat ligger i att låta sig bli berörd, men inte låta de egna känslorna ta den största platsen. Den ligger också i att dela med sig av tankar och funderingar kring det som sker i terapin, men inte av ens egen historia. Kanske ligger skillnaden kort och gott i att dela med sig av sitt känsloregister, men inte av sin historia. Därmed stannar man också i nuet, vilket är en viktig aspekt av välbefinnande och något klienten kan ta till sig.

Jag tycker att det här är viktigt. Även om man ger utrymme för att vara en projektionsyta så ska man också visa att man är en medmänniska, att man är mänsklig. Gör man inte det blir klienten ensam igen, sviken ännu en gång. Vilken tro får de då på goda relationer, som trots allt är det vi lever för? Vi är inte ensamma, vi föds inte och dör inte ensamma. Vi är alltid en del av allt, vilket tack och lov äntligen visat sig vara sant även enligt den naturvetenskapliga forskningen. Tack för kvantfysiken!

Kram från Tinnitus, som håller på att växa in i livet.

fredag 3 september 2010

Tack

Hej, jag heter Tinnitus. Jag ser mig själv som en olycklig människa som p g a dåliga uppväxtförhållande, karma, kalla det vad ni vill, har blivit splittrad, vilsen och rädd. Jag har en stark och enväldig röst inom mig som vi kan kalla Monstret. Monstret har olika humörlägen. En dag då monstret är lite trött så kan det ägna sin tid åt att kritisera mig. En annan dag då monstret har lite mer energi så kan det ägna sig åt att hata mig, smutskasta mig, skrika åt mig. Det är dåliga dagar.

Som ni som läser mina inlägg säkert sett, så har det uppstått en förändring i mig det senaste året. Monstret har stött på motstånd. Den långsamma utvecklingen fick en kick av en lång semester förra sommaren. Sedan träffade jag Mannen och så i december började orden försvinna. Mitt vanliga språk försvann. Jag tappade förmågan att uttrycka mig och har sedan dess inte riktigt kunnat uttala mig om någonting. Det är som att jag tappat alla åsikter, insikter, avsikter. Jag går omkring i en kokong vävd av frågetecken. Nej, det är inte ens frågetecken. Det är bara en tunn dimma som omger min hjärna. Tunna, mjuka silkestrådar som förhindrar saker att komma in och förhindrar saker från att komma ut.

Jag har inte blivit kataton, inte så. Jag gör saker, jag talar och interagerar, men jag gör det utan övertygelse, utan syfte, utan mål. Ord kommer ur mig, men jag vet inte om jag menar dem. Jag gör saker, men jag vet inte varför. Kort sagt, jag håller på att förändras. Jag tror mot det bättre, det är iallafall så det känns. Från att ha varit en people pleaser har jag nu förvandlats till en random pleaser. Förhoppningen är att jag ska landa i att vara en all pleaser, vilket inkluderar att pleasa mig själv. Min dröm är att få känna att jag har samma värde som alla andra och att handla i enlighet med det. Men förändringen sker inte som i böckerna eller filmerna, över en natt. Det är en segdragen process som tycks ha gått lite fortare de senaste nio månaderna, men jag har ingen aning om hur långt det är kvar.

Min yogalärare sa det i morse. Det är just det som är så speciellt med vägen mot upplysning, att man inte har en aning om hur nära eller hur långt ifrån den man är. Som döden (mitt tillägg).

Jesper Juul, dansk familjeterapeut och författare, har skrivit boken Ditt kompetenta barn som handlar om barnuppfostran. Häri skriver han bl a om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.

Självkänsla kan förklaras som kunskapen vi har om oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Hög självkänsla beskrivs som kärleken vi känner inför oss själva bara för att vi finns till. God självkänsla är, enligt Juul, en existensiell kvalité, en grundkänsla, ett slags inre pelare.
Självförtroende är den känsla som vi har inför våra prestationer, det vi gör. Självförtroende är i hög grad beroende av självkänslan. Den som har bra självkänsla har sällan problem med självförtroendet, men den som har bra självförtroende behöver inte ha bra självkänsla och är dessutom mycket känslig för misslyckanden.

Han skriver vidare att den som har god självkänsla har utvecklat ett eget språk. Det betyder inte att man har skapat ett fikonspråk, utan att man har förmågan att sätta ord på sina känslor och kan därigenom kommunicera dem till andra. När jag läser det här börjar jag förstå vad det är som händer med mig. Jag håller på att utveckla mitt eget språk. Jag har använt andras ord tidigare, men jag tappade många av dem då, för nio månader sedan. De gamla, icke-mina, orden tvättas successivt bort av terapi, av yoga, av kärlek från min omgivning och nu, nu börjar mina egna komma.

Men rädslan är stor för att stiga in i livet. Jag läser Eckhart som uppmanar mig att uppleva nuet, nuet, hela tiden nuet. Jag som flytt det hela mitt liv. Som tioåring tröstade jag mig själv på morgnarna på väg till skolan med att tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem. Mitt tänkande är uppbyggt på rädsla i nuet, trygghet har länge varit förknippat med ensamhet. Jag vet, inget kan vara mer fel och jag ska ta mig ur det. Men det är lätt för mig att hänge mig åt självömkan, självkritik och oro när jag ser bilder framför mig av ett berg i storleksordning K2 som ska bestigas.

När, när, när? Nu, nu, nu. Närvaro. Nu, diska som jag aldrig diskat förut;)

Kram från Tinnitus, som ger upp, accepterar och sen famlar efter halmstrån..

tisdag 31 augusti 2010

Falla fritt

Tisdag eftermiddag och jag sitter hemma efter en morgon fylld av nya situationer och mina vanliga reaktioner. Tror ni att böcker kommer till en när man är redo för dem? Det tror jag. Jag tror på ödet. I mitt eget lilla skyddade liv tar jag mig rätten att tro på ödet, samtidigt som jag inte kan förstå hur världens orättvisor också skulle vara en produkt av samma öde. Det enda sättet att tro på det skulle vara reinkarnation och det har jag verkligen ingen kännedom om eller erfarenhet av. Inte så vitt jag kan komma ihåg i all fall. Ändå tror jag, för att det är det enda sättet att förstå det som det inte finns några svar på.

Boken som kom till mig igår är en bok som jag blivit rekommenderad att läsa flera gånger av människor jag mött. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle. På engelska The Power of Now. Jag kände till dess engelska titel, men inte den svenska, så när jag var på biblioteket igår och letade efter böcker om stress så hittade jag den och tänkte: Hm, den här kan jag ha nytta av till stressföreläsningen.

När jag så idag satte mig för att läsa så hände det där som händer mig vid vissa specifika tillfällen, jag började storgråta. Jag vet inte varför jag gråter, det är som att något annat än jag själv som gråter. Det är som att en del av mig som jag inte kommunicerar så väl med, reagerar starkt på något och får mig att börja gråta. Sist det hände var när jag såg en liten film på nätet om en av Bars-metodens huvudförespråkare Dain Heer. Han berättade om sitt arbete och visade runt på en skola som han arbetade med och då satte det igång. Jag grät i en halvtimme.

Jag vet väldigt lite om Access Consciousnessmetoden/organisationen, jag vet bara att en del kallar det för sekteristiskt och att andra tycker att det dom gör är helt fantastiskt. Det jag är nyfiken på är varför vissa specifika människor/budbärare, Heer och Tolle, berör mig så djupt. Det är något som släpper inuti när jag lyssnar på deras budskap. Men jag har ingen aning om, om jag gråter av rädsla, eller av glädje, eller av sorg. Krishnamurti uppmanar sina åhörare att testa ha sina känslor/upplevelser utan att namnsätta dem. Jag testar.

Ett tomrum infinner sig. Om jag inte försöker förklara allt som händer, då blir min annars så pladdriga hjärna plötsligt tyst. Den som alltid ska ha svar på allt tittar sig om kring förvirrat, med frågan; Vad ska jag göra nu då?, lysande i ögonen. Ja, min hjärna har ögon och kan titta sig om kring. Den är en egen liten människa därinne. En ganska högljudd liten människa. Men nu är den tyst, har satt sig i ett hörn och börjat muttra protester som den alltid gör när den inte får hålla på som den brukar.

Det är som ett klassrum i min hjärna, med stökiga elever som blir tillrättavisade, tystnar, för att några minuter senare skriva något och visa för varandra i blocket, sen börja viska. Viskandet går över i småprat, till prat till utrop, skratt eller påhopp. Jag, mitt medvetande, är en stackars lärare som inte lärt sig hålla lugnet i klassrummet och därför får tysta klassen upprepade gånger, men det slutar alltid i upprörda toner.

Jag såg en dokumentär häromveckan, Vikarien, den ligger nog fortfarande på SVT Play. Den unge läraren får inte ordning på sin klass och ber om hjälp från sin egen gamla lärare. Mycket sevärd dokumentär, där man bl.a får lära sig vad det är som är den gamle lärarens magiska ingredienser för att skapa en bra stämning i klassen. Kärlek, nyfikenhet och omtanke.
Börja lektionen med att samla klassen och skapa lugn. Bjud på dig själv. Lär känna människorna framför dig. Hjälp dem att öppna sig och bli delaktiga.

Jag ska göra på samma sätt med min hjärna. Samla den i början av dagen för att skapa lugn, lyssna på och lära känna de olika upplevelserna. Hjälpa den att kommunicera. Behandla min hjärna med kärlek, nyfikenhet och omtanke. Men, det här innebär också ett maktskifte. Detta jag, som förut var en hunsad slav under hjärnan, ska nu inta en ledarposition inuti mig. Ett skifte av paradigmstorlek. Ett jag som knappt gett ett knyst ifrån sig ska nu vara den röst som hörs. Kanske är det därför det har varit så svårt för mig det här året att hitta orden. För att det är en ny del som talar..

Kram från Tinnitus, som ska fortsätta strida mot drakar tills hon insett att dom inte finns.

torsdag 26 augusti 2010

Dogs

100 inlägg räknade jag till alldeles nyss! Detta det hundraförsta. Vilken grej. Hundra inlägg om skam och självkritik, om kamp för att känna existensberättigande och drömmen om självkärlek. Det ska firas!

Med en lista över sju intressanta saker om mig själv kanske?

Jag är grym på att dansa diskodans. Jag har tom blivit erbjuden att arbeta som dansare på klubb en gång, i min lite vildare ungdom. Tackade nej dock.

Mig får man se upp för i trafiken. Jag är en smått aggressiv cyklist som trotsar bilar, dock inte trafikregler.

Min dröm har alltid varit att starta ett band. Jag och en väninna började skriva låtar för en sisådär femton år sedan. Första låten vi skrev hette "Byahoran". Jag vet inte hur jag ska förklara det.. En annan gång.

En gång började jag skriva en bok, men huvudpersonen var så bitter och hemsk att jag inte vågade fortsätta skriva. Det var som om en del av mig fick eget liv och jag hade ingen aning om var det skulle sluta. Nån dag ska jag kanske fortsätta skriva på den.

Hm.. Det är svårt för mig som försöker värna om min anonymitet att avslöja personliga saker..

Jag blev utvald att delta en "skönhetstävling" en gång, på väldigt lokal nivå. Jag vann inte.

Jag är hopplös på att avsluta saker, får alltid prestationsångest, tröttnar eller ger upp innan det är klart.

Min lösning, om allt går åt helvete, är att gå i kloster. Jag har alltid vurmat lite för klosterlivet, jag tror att det finns mycket att hämta där.

Jaha gott folk, det var nog för avslöjanden idag.

Stor kram från Tinnitus som tipsar om dokumentär på SVT Play, om de kärleksfullla, icke genusorienterade männen från Tanna, en ö i Söderhavet, som
åker till England för att lära sig deras seder och för att hämta hem sin version av Jesus, prins Philip. Mänskliga möten över alla slags gränser, är fantastiska.

Kram från Tinnitus som ska sätta på sig förklädet och sköta sin kvinnliga köksplikt:)

onsdag 25 augusti 2010

Dancing on my own

Jag har skrivit två inlägg de senaste dagarna som jag inte publicerat. Om jag inte hinner skriva klart, eller inte gillar det jag skriver så lämnar jag dem i utkasthögen. Men de är ändå jag och jag vill att hela jag ska vara här, så jag tänker lägga upp dem. Varning för osammanhängande material..


Jag har varit på intervju idag. Och imorgon ska jag avsluta ett jobb som är bland det tuffaste jag gjort. Jag är inne på sömnlösa natt nummer två. Igår natt kunde jag inte somna och inatt vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Det är för mycket med jobbet nu. Jag sa själv idag, för första gången, att jag måste sänka min kravnivå på mig själv. Andra har sagt det förut.. Det blir också allt tydligare för mig att jag inte trivs med psykologarbetet, att det ofta känns övermäktigt och utarmande.

Det känns både naturligt och skrämmande att vara här. Jag har lagt så lång tid på den här utbildningen och nu när friheten är här att utforma mitt arbete som jag vill så har lusten försvunnit. Kanske är det tillfälligt, kanske behöver jag andra omständigheter för att känna trygghet och inspiration. Det enda jag vet är att sedan en tid tillbaka känns allt psykologarbete betungande och att det finns andra områden i mitt liv som får mig att lysa upp och känna glädje.

Jag vill vara där glädjen är. Jag är trött på att känna mig ett steg efter hela tiden, att jag inte hänger med, kan eller förstår. Samtidigt vet jag att mina otillräcklighetskänslor följer mig vart jag går. Men jag har en tendens att utge mig för att kunna mer, vea mer än jag kan och den förstärks i situationer där jag känner mig osäker. Och den kravnivå och ansvarsnivå som psykologyrket håller gör mig väldigt osäker. Jag har liksom glömt bort vad jag kan till förmån för alla undanglidande manövrar att ta till när jag inte kan.

Usch, det är jobbigt att skriva det här. Den brutala sanningen. Eller är det mina hjärnspöken som vill få mig att fly från ännu ett yrke? Fly för att dölja skammen över att inte kunna allt, över att ha brister, vara mänslig, misslyckas. Jag vet inte vad det är som talar inom mig, skammen eller det sunda. Att inte veta vad som styr ens handlande, om något, är skrämmande.

Jag har fantasier om hur mindre ansvar skulle ge större känsla av frihet. Jag eftersträvar inte ansvarslöshet, bara inte ansvar i den utsträckningen som jag har nu, dvs ansvar över människors liv. Min handledare säger till mig att jag tar för mycket ansvar, försöker få mig att se att allt inte står och faller med mig, men jag har svårt att ta in det. Ansvar är just det som man utger sig för att ta som psykolog, det är det som ligger till grund för vår professionella auktoritet.

Jag tänkte plötsligt på hur det är att vara förälder. Då har man ju just det, ansvar över en annan människas liv. Så skrämmande det måste vara. Hur orkar man, hur orkar ni föräldrar? Det är kanske lättare när man inte har något val. Samtidigt så har man ju ett val, uppenbarligen, eftersom vissa föräldrar inte tar ansvar för sina barn.

Ibland i filmernas värld så lämnar en förälder hemmet med ursäkten (övertygelsen?) att de gör det i barnets bästa. Undras om jag skulle bli en sån förälder. En sån där, som man alltid tycker är avskyvärd, som inte står ut med sina brister och hellre flyr än att se konsekvenserna av dem. Det tror jag inte egentligen, men det finns som sagt flykttendenser i mig. Uppenbarligen tycker jag att det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar och ser hårt på dem som misslyckas. Kanske är det pga den hårdheten som jag själv skyr ansvaret.

Om jag misslyckades med något så skulle jag vara min hårdaste domare. En väninna sa till mig idag: Varför är du så hård mot dig själv? Jag kunde svara på det, det är för att jag är så rädd för att misslyckas. Jag vet att om jag misslyckas så kommer självkritiken inte att ha några gränser. Och självkritik gör ont. Den är som en främmande makt som tar över mitt inre och skapar en våldsregim, fylld av tortyr, förföljelse, försvinnanden, hot och avrättningar. Jag vill inte bo och leva där.

Just nu råder diktatur inuti, med en gammal diktator som suttit länge vid makten. Diktatorn är grym, men han har pga ålder och maktblindhet tappat den fullständiga kontroll han tidigare åtnjutit. Stunder av lycka flyter ibland förbi obemärkta och därmed ostraffade. Jag vill inte se honom bli utbytt mot någon ny, ung, blodtörstig tyrann. Jag inväntar diktatorns åldersverkningar (se död) eller folkets uppror, men det är en känslig tid eftersom det aldrig någonsin rått demokrati inuti.

Nu kommer äntligen tröttheten. Klockan är fem och jag ska återgå till min sköna, mjuka säng.

Kram på er alla i nattmörkret!

tisdag 24 augusti 2010

Skinny Love (ofärdigt nr 1)

Jag vaknade upp från mitt yogapass idag och tänkte att jag så desperat söker lyckan. Att jag kanske skulle acceptera det som fanns istället, depressionen.



Jag kämpar emot hela tiden, kämpar emot, kämpar emot. Står på min pool og pain och doppar foten och tar tillbaka den. Jag kan inte stå emot längre, jag måste sjunka ner i den och jag vet inte ens vad det betyder. Jag vet bara att jag är en liten männsika bland alla andra som haft alldeles för lite kärlek och stöd i mitt liv. Jag lämnades ensam med allt. Jag skulle bära min mammas smärta, min pappas svek och min egen förvirring och jag klarade det bara genom att alltid leta ljuspunkter, att alltid vara duktig.



Jag har sagt det tusen gånger, jag vet det, men ändå släpper inte smärtan av det. Jag känner mig så ensam när jag tänker på det och det gör så ont. Så kommer jag aldrig att göra mot mina barn. Dom ska inte behöva trycka undan sina känslor för att jag inte orkar med dem. Och ändå är jag livrädd för att det är just så det kommer att bli. Att jag fortfarande inte lärt mig att ta hand om mig själv tills dess så att min rädsla och sorg får komma till uttryck inte genom att jag stänger av allt inom mig och allt utanför mig.



Jag är fortfarande så rädd för att ta steget, att prata med mina vänner när jag mår dåligt. Jag är också rädd för att överge ensamheten och sorgen, som om jag skulle förlora en del av mig själv, kankse min mamma om jag inte sörjde. Är det henne jag håller fast om?



Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vet inte vad det här är, den här sorgen, desperationen, skammen, otillräckligheteskänslorna, skräcken, smärtan. Det är så eländigt allt.

lördag 21 augusti 2010

Beautiful (ofärdigt inlägg nr 2)






Jag har fått ett pris. Tack kloka och kärleksfulla Mrs S A Sunday Kind of Love som gav mig denna angenäma utmärkelse. Det känns lite grand som att jag fått inbjudningskort till Klubben för inbördes beundran. Jag brukade förakta den typen av internkotteri (läs avundsjuka), men nu känner jag mig upptagen i ett brokigt och vackert sällskap som jag gärna vill vara en del av.

Det finns dock regler för deltagandet. Så klart, annars hade det inte varit trovärdigt. Reglerna är som följer:

Som Award winner ska jag/du klistra in bilden i din/min blogg för att visa att du/jag fått den.

Tacka och länka tillbaka till den du fick bloggen av. http://sundayloveforme.blogspot.com/

Ge awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder.

Skriv sju intressanta saker om dig/mig själv.



Jag måste berätta något.. Jag är, som ni som läser mina inlägg kanske förstått, något av en enstöring. Detta återspeglas även i antalet bloggar som jag följer.. Dom är tre. Men jag uppskattar två av dessa väldigt mycket och tänker därför fördela mina sju gånger på dem. De får alltså 3,5 awards var!



Gratulerar:

Mrs S : http://sundayloveforme.blogspot.com/

och

Oroshjärta : http://hornsgatanminauorta.blogspot.com/

Ni sätter guldkant på min tillvaro och får mig att känna samhörighet och kärlek, det är stort!

Listan på sju intressanta saker om mig är under arbete. Jag återkommer på den punkten..
Tack än en gång för denna fina utmärkelse!

fredag 30 juli 2010

Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.
Här är ett smakprov:
Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.
Kram från Tinnitus

lördag 24 juli 2010

Aldrig ensam

Jag läste en ungdomsbok för ett par är sedan, Vykort från ingemansland av Aidan Chambers, där författaren skriver att uppmärksamhet är kärlek. Han skriver om hur en känd konstnär (var det da Vinci?) målade av sin far upprepade gånger. Det var ett sätt för dem att komma nära varandra, för unge da Vinvi att visa sin kärlek för den äldre. Uppmärksamhet=kärlek, visst är det sant. Och vackert. Så att odla sin uppmärksamhet, sin närvaro i nuet- som ni mitt ressällskap tipsar mig om- vare sig det är genom andning, kloka ord eller genom att stötta varandra på olika sätt, är nog det klokaste vi alla kan göra. Det är en kärlekshandling, till en själv, till livet, till kärleken.

Jag började ta piller igen. För några dagar sedan. Jag vill inte, men jag kände mig tvungen. Jag känner mig fortfarande tvungen. För min egen skull, för min pojkväns skull, för min framtids skull. Men det klingar falskt inom mig. jag vet att det är ett stöd, men det är ett stöd som också är en belastning. Som alla stöd.. Egentligen vill jag ta striden med mitt självhat och inte ge mig förrän en av oss har gått under. Strida. Leva ett liv inte vinna ett krig, en boktitel som gjort intryck på mig. Anna Kåver skriver om acceptans, och även om jag inte känner mig träffad i det allra mjukaste av det hon skriver i boken, det liksom glider lite ovanpå, så har titeln gjort ett viktigt intryck.

Pillrena innebär att jag hamnar i trötthetskoma ca tre timmar om dagen och att jag är avsevärt mycket långsammare än jag annars är, i tanke och handling. Jag vet inte hur mycket stöd de är för mig. Jag hämtar så mycket kraft ur de nyvunna insikterna. I insikten om att jag bara kan leva livet så som jag vill leva det. I insikten om att det går att lita på universum, att önskningar slår in. I insikten att jag är som jag är. Och att jag är som jag är pga. det jag har gått igenom. Och att det är ok. Jag duger. Jag kommer att hitta rätt.

Men jag tar emot piller-stödet, även om det är tveksamt. Jag behöver allt stöd jag kan få i min kamp för att vinna mig själv. Där var det igen. Ordet kamp. Kamp som i strid, som i krig, som i vinna eller förlora. Jag behöver inte krig, jag behöver skapa fred. Men det är delar av mig som är motsträviga, som inte vill släppa taget. Vissa av dem är där för att skydda mig, det vet jag, men det är andra delar därinne som jag inte ännu lyckats sluta fred med. Det är dom delarna som påminner mig om min mammas framfart med mig.

Min mamma, som jag älskade högt och dyrt, var en väldigt otålig mamma. Hon tyckte att barn var besvärliga, påfrestande och långsamma. Detta innebar att jag fick vänja mig vid att låta henne ta över om jag gjorde fel, vara så lite i vägen som möjligt och skynda mig allt vad jag kunde i allt jag gjorde, om det så var talade, tänkte eller handlade. Nu när jag är vuxen har jag ingen nytta av att bete mig sådär, men det är så hårt inpräglat i mig att jag gör det per automatik. Och automatiken, eller autopiloten, har blivit ordinarie pilot som om hela livet var ett nödfall och jag var svårt skadad. Närvaro, medvetenhet, deltagande, nu, nu, nu. Älska, lev, nu!

Nu kallar kroppen, mitt hjärta vill ha blod. Jag lämnar med värme i hjärtat över alla er som ser och förstår och delar. Jag tror också jag har alla nycklar, det är nu dom ska användas.

Kärlek!

lördag 17 juli 2010

Eye of the tiger

Jag vet att jag borde ta det lugnt, stanna upp, sluta sträva, sluta göra, men en inre rastlöshet puttar mig fram varje dag, varje steg, varje huvudvridning. Jag letar, längtar, söker strävar, ett fyrbåk som pejlar sin omgivning, en skallgångskedja som letar med ljus och lykta efter något försvunnet, kanske något förlorat.. Tiden? Barndomen? Kärleken?

Ord kan användas för att värdera, men de kan också användas för att sudda ut värderingar. När jag skriver är det som att tankarna går på upptäcksfärd och jag vet aldrig var det ska sluta.

Mitt skrivande har funnits med mig så länge, men jag slutade ett tag för att jag tänkte att jag ville tala mina tankar istället för att gömma dem i en bok. Jag slutade skriva, men det var inte det som påverkade mitt talande. Jag hade en längtan att få berätta för min omgivning, som inte påverkades av det jag skrev i mina böcker. Nu ser jag, efter ett år av bloggande, att mina ord behöver skrivas så väl som talas. Det jag känner när jag skriver, det jag upplever, når fram till, upptäcker, kan inte jämföras eller ställas mot något annat. Jag behöver skrivandet, lika väl som jag behöver talandet.

Just nu försöker jag vara positiv. Jag har aldrig försökt det förut, inte för min egen skull i alla fall. Nu försöker jag det för min egen skull. För att jag är nyfiken på vad som skulle hända om jag uppehöll mitt sinne med roliga saker istället för med problem. En vän till mig frågade vad jag hade gjort den senaste tiden, när jag berättade att jag hade börjat må dåligt igen. Jag berättade, och sen sa hon, men vad har du gjort för att ha roligt? Jag kunde inte komma på något, jag kunde inte ens komma på vad det skulle ha varit.

Det satte igång en tankeprocess hos mig. Vad tycker jag är roligt, vad gör jag för att ha roligt? Jag vet inte. Jag tycker just nu att väldigt få saker är roliga. Jag såg en dokumentär om ett mattegeni för ett tag sen. Han sa att han bara gör saker för att dom är roliga, vad är det annars för poäng med att göra saker? Det lät så enkelt och självklart.

Jag läser Krishnamurti nu. Han är en indisk filosof som tycker om att ifrågasätta saker och ting och en väldigt god retoriker. Boken är transkriberade föreläsningar som han hållt för lärare och elever på indiska skolor. Han menar att utbildning ska ha som främsta syfte att befria barn från rädsla så att de kan upptäcka sig själva och vad de älskar att göra.

Han menar att rädsla, ambition och konkurrens är våra värsta fiender som håller på att förstöra vår civilisation. Om alla människor gjorde det dom gjorde för att de älskade att göra det, inte för pengar, status, makt eller trygghet, så skulle vi inte längre ha konflikter eller orättvisor. Jag tror honom. Jag tror på att göra saker utav kärlek, därför att jag märker att jag mår dåligt av att göra saker av andra anledningar. Det får mig att känna mig vilsen, misslyckad och förvirrad. Jag kan bara göra det jag tror på, säga det jag känner och göra det jag vill.

Men det sitter så långt inne, så djupt inpräntat i mig, i oss alla, att anpassning och konformitet är det enda sättet att överleva. Krishnamurti menar att det enda sättet att kunna tänka fritt är att sluta vara rädd. Hur ska man kunna sluta vara rädd för döden?

"Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd?"

Kent, 1995

Nu är jag ju en gång sån här. Rädd. Rädd är den största känslan inom mig och har varit sedan jag var liten. Jag var rädd för mammas nyckfullhet. Hotet fanns alltid där om att bli avvisad om jag inte höll mig helt öppen för henne. Hon hade ingen respekt för mina gränser och mina behov. Jag var hennes och så var det bara. Hon hade fått mig och nu var jag hennes att använda som det passade henne. Som att Gud gett mig till henne för att hon behövde en snuttefilt. Enkel, hänsynslös logik. Sådan var hon min mamma. Envåldshärskare, maktgalen, paranoid.

Enda anledningen att hon skyddade mig från min styvpappas slag var för att han inte skulle göra åverkan på hennes egendom. Min styvpappa som inte hade några gränser alls och som tvingade mig att bygga murar istället för att markera gränser. Murar som skulle dölja min kropp från hans lystna blickar, murar som skulle dölja mina behov och min sårbarhet från hans hat och avundsjuka.

Murar mot den ene och ingenmansland för den andre. Jag var ett slagfält för mina föräldrars svek. Jag blev en splittrad nation. Nu är jag ett monument över deras förlorade strider.

Ha roligt. Hur går det här ihop med att ha roligt? Roligt var inte med på soundtracket i mitt liv om man så säger. För att bli hel måste jag återerövra mig själv. Jag måste ta reda på vad mina behov är, vad jag tycker är roligt. Jag vet det inte.
Jag vet vad andra tycker är roligt och jag tror ibland att det är fel på mig för att jag inte uppskattar samma saker, att jag är skadat gods. Men jag tänker så mindre och mindre. Jag har börjat ana att det inte alls behöver vara fel på mig. Det kan finnas en väg som är bara min. Problemet nu är att jag inte hittar den. Det är frustrerande. Fast egentligen är jag på den, som vanligt tycker jag inte att det går tillräckligt fort bara..

Nu ska jag ta tag i saker jag åtagit mig att göra som "alla andra" skulle tycka var roliga, men som jag inte alls uppskattar. Kanske är en etapp på resan att börja säga nej?

Kram från Tinnitus, som om hon följde sin vilja skulle gå och lägga sig nu.



fredag 16 juli 2010

Lät du henne komma närmre

Mörkret är kvar, men uppblandat med ett skumrask, ett suddigt, grått dis som skulle kunna vara början till en gryning. En pampig, postapokalyptisk gryning, där solljusets aprikosa ankomst smutsas ner av krutrök och upprivet damm. Partiklar som småningom skingras för att lämna plats åt.. Vadå? Ett zombiekaos, levande lik kantar gator i ett patraskets parad. Eller stiger en ståtligt struttande hjälte ut ur den grusiga dimman? Jag vet inte vad det ska bli av detta mörker, detta mitt liv som aldrig tycks levas annat än i mitt huvud. Olika förutsättningar, livsvägen kantad av svek, går det att skapa livsglädje, kärlek på denna klena grund, eller kommer jag att fortsätta leva mitt liv som ett människoliknande spöke? Den nickande betraktaren, som löses upp i tomma intet så fort någon får syn på henne.

Livet måste ha en mening skrev Viktor Frankl. Jag hittar ingen och vet att mitt sökande är en flykt från mörkret.

Men jag vill leva mitt liv! Jag vill sluta försöka leva det. Jag vill sluta försöka. Jag är trött på att försöka. Jag är så in i märgen less på att vara så osäker på om mina känslor och behov är rimliga, giltiga, acceptabla att jag för länge sedan tappat orken att bevara dem i mitt medvetande. Det enda jag kan är att reglera andras känslor, att hålla dem glada, nöjda eller på avstånd. Det kan jag så till vida att de inte kräver ett ställningstagande eller ett risktagande från min sida.

När jag möter en människa som är mindre rädd än jag och som inte har tålamodet eller tillräckligt intresse att se det finstilta, då kan det hända att de tröttnar på mig. Jag ser det som ett nederlag. De ville ha ett möte och jag är expert på icke-möten. Jag har haft patienter som sett detta. En del av dem hjälpte mig att känna mig trygg. Det hjälpte oss båda. Vi möttes. Det är väl inte det vanliga att psykologer visar sina brister, men du kan vara säker på att de syns vare sig man vill eller ej. Om man kan stå för dem blir det ett riktigt möte, där kan stor förändring ske. Min psykolog är inte så bra på det. Han har andra kvalitéer, men att erkänna brister är inte en av dem. Han är bra på att vara tålmodig, lyhörd. Han tål min ilska och mina tårar. Men han tål inte att missta sig. Det gör mig besviken.

Jag håller på att träda in i livet. Jag tror att jag kan. Det finns en massa människor som hellre vill fortsätta med ickemöten. Denna massa kan lämna mig om jag börjar existera. Jag är så rädd för att förlora säger min psykolog till mig. Ja fy för fan. Det är som att min svek-kvot är fylld till bredden. En gång till och jag rämnar. Lämnar. Sinnrikt system har vävts i kroppen. Giftigt nät för alla som svärmar.

Jag längtar efter annat, efter liv. Efter verkliga känslor, efter verkliga åsikter, efter verkliga upplevelser. En dag ska jag bli verklig. En dag ska jag leva mitt liv. Winnicott skriver om vad det är att vara alive. Han vet vad jag pratar om. Det handlar inte om att leva, det gör man vare sig man vill eller ej. Det handlar om att känna sig levande. Känna livet i sig, som Madicken säger. Att återerövra ett förlorat själv kräver hårt arbete. Jag arbetar. Ett jobb som troligtvis lönar sig i längden, men som just nu framstår som obetalt slavarbete.

Jag ska älska livet, om det så är det sista jag gör.

Kram från Tinnitus, som önskat sig blå i huvudet.


tisdag 15 juni 2010

Du kan om du vill

Denna vecka mörker. Mörkt mörker. Mörker så mörkt att svart framstår som beige i jämförelse. Jag har ramlat ner i ett osäkerhetshål och i mitt Underland finns det inga lustiga figurer som kan varken lysa upp tillvaron, eller skrämma slag på mig. Det är bara tyst och tomt.

Jag har föraningar om mer mörker, jag känner ett osynligt hot. Och när det dyker upp någon, som kanske skulle kunna hjälpa mig tillbaka, då är jag inte så klok som Alice och jagar efter. Nej, jag låtsas som att allt är bra och låter dom gå fast jag är helt vilse och inte vet vart jag ska gå. Jag ler och vinkar hejdå med gråten i halsen, mer än nånsin i behov en kram.

Alice.. Tinnitus.. Jag.. Detta knippe människa som har så svårt att upprätthålla en takt, en rytm, balans. Som kastar sig, sen tvekar mitt i hoppet, som glatt ropar ja, sen ringer och tackar nej. Jag, som velar och tvekar och tvivlar och funderar och grubblar, men som aldrig kommer fram till något. Grubblet är en oändligt lång väg som många ratar. Jag framhärdar. Depressiv kallar dom mig. Dom kan kalla mig vad dom vill. Som om jag kunde välja något annat än det jag lever just nu, som om jag visste vägen till lyckan..

Sen jag var liten har jag varit osynlig, drömmande, omsvärmad av fantasi och ensamhet. En liten flicka med längtan att våga leka med de andra, men för rädd för att bli avvisad för att ens våga fråga om hon fick vara med. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig känt samhörighet.

När andra pratar om samhörighet så låter det så gosigt, men själv har jag inte en aning om hur det känns. Jag försöker, jag försöker vara som dom andra, men det klingar falskt. Jag övar, det skulle man kunna säga med välvilja, men mina tafatta försök slutar alla med en känsla av otillfredsställelse. Mamma sa att jag var ett önskat barn. Jag tror att hon ljög för mig.

Jag försöker, jag gör mitt bästa för att följa rekommendationerna, men när jag aldrig känner mig nöjd efteråt, när alla saker jag gör lämnar en bitter eftersmak av skam och ensamhet, då är det svårt att se att det jag gör är rätt. Jag känner mig aldrig önskad, kan inte minnas när JAG kände mig önskad. Som sällskap till min mor, då dög jag om jag följde reglerna. Som vän, som flickvän, som anställd, som kollega, i alla relationer så bär jag på den känslan. Jag duger bara om jag följer reglerna.

Vilka regler? Andras behov. Det är mina regler. Mina behov? Att slippa följa reglerna. Men jag är så rädd för att förlora, att jag inte kan sluta följa.

...Jag är så rädd för att förlora att jag inte vågar stå upp för mina behov...

Och när jag inte gör det så går jag vilse. Varenda gång. Nu vilse igen. Nu, hitta vägen igen.

Kram från Tinnitus, som ska se om det fungerar att stå på huvudet lite. Kanske ger det nytt perspektiv..

måndag 7 juni 2010

Samma märken

Jag läser nu en artikel om traumaforskning och jag tänker att författarna på något sätt verkar tänka att det kunde ha funnits en annan verklighet än den skedda. Att man genom interventioner kan göra ogjort. Att man har en bild av en människa som en perfekt organism som livet sedan modifierar, antingen genom förädling eller genom stympning och som man sedan kan hela eller läka.

Jag associerar till filmen Dorian Gray, där original-Dorian förblir ung och oförstörd, medan Porträtt-Dorian får bära märkena efter allt Dorian gör. Två skilda verkligheter, där det ena är en otäck bild och det andra är en levande människa. Jag undrar, finns det några risker med att titta på livshändelser och dess konsekvenser som något negativt?

Inom yogan menar man att människan mår bäst av att möta livet med jämnmod. Deras syn på människan är att vi har två starka krafter inom oss; raga och dwesha, som vill dra oss i olika riktningar. Jag har nog skrivit om dem tidigare, att raga är en kraft som vill få oss att närma oss något och att dwesha är den kraft som vill få oss att undvika något. Dessa två krafter uppehåller vårt sinne och gör att vi ser på världen genom en illusion av gott och ont- maya.

Vi vill ha mer av det goda och mindre av det onda, men som vi alla vet så kan vi inte styra allt som händer i våra liv och livet medför både sött och salt. Därför blir det svårt för oss att leva harmoniskt om vi hela tiden ska orientera och röra oss utifrån denna inre dragkamp.

Om man då ser på trauma som något negativt, kommer man inte då att ytterligare traumatisera sig själv eller någon annan? Som om man skulle se på ett träd som skadat för att vädret var dåligt ett år och hädanefter prata om trädet som traumatiserat av det onda vädret.
Jag förstår att traumaforskning är något bra och jag tror att det leder till att massor av människor får hjälp att må bättre. Det jag ifrågasätter är inte de goda, välmenande gärningarna. Det jag ifrågasätter är synen på livshändelser som något skadligt.

Jag ställer mig också emot samhällets sätt att dela upp olika typer av lidande och ge mindre resurser till hjälp av vissa typer av lidande än andra. Genom donationer, resursfördelning och bidrag av olika slag skapas en bild av accepterade former av lidande och mindre accepterade.

Tidigare var psykiskt lidande betraktat som något fult och skamligt. Nu börjar det bli allt mer accepterat att må psykiskt dåligt. I mina ögon är det ett tecken på att vi har ett system som bygger på okunskap. Vem kan egentligen säga vad som är rätt och fel, mer värt eller mindre värt? Vad finns det fler för missuppfattningar i vårt system? Att alla på a-kassa är lata och inte vill arbeta t.ex. Den synen börjar också förändras nu när lågkonjunkturen drabbat oss och allt fler tvingas gå arbetslösa. Obeständiga värden är felaktiga värden.

Istället skulle man kunna ha en annan måttstock t.ex, en människa bör kunna leva sitt liv så här:

En människa bör kunna tjäna sitt uppehälle på ett sätt som bringar personlig tillfredsställelse. Hon bör kunna ha fungerande relationer och vara frisk större delen av året.

Om hon eller han inte kan det skulle man kunna använda det som utgångspunkt för förändring.
Istället för att försöka separera olika typer av lidande från varandra och ställa dem mot varandra, så tar man sig en rejäl titt på den här människan och reder ut var det brister och vad som behövs göras.

Hela den mänskliga existensen är uppbyggd kring dualiteter. Vi är gruppvarelser som behöver en in-grupp och en ut-grupp, som behöver ja och nej och rätt och fel och som oupphörligen resoner och filar och slipar på regler för samlevnad och överlevnad.

Jag blir arg på denna ständiga överförenkling av livet och av människan. Vi är alla offer, vi är alla förövare. Hela tiden pågår orättvisor, krig, övergrepp, tortyr, våld, men de flesta av oss gör inget åt det. Om vi verkligen ville kalla oss icke-förövare så borde vi vara ute och hjälpa, protestera och motarbeta det onda hela tiden. Knappt sova tills det onda är utrotat. Men det gör vi inte. För vi är upptagna med att kategorisera oss som offer eller förövare, som duktiga eller dåliga, som lyckade eller olyckliga. Vi är upptagna av att undvika det som vi ser som dåligt (för tillfället), och söka oss mot det vi ser som bra (för tillfället).

Om vi skulle släppa taget om alla våra kategorier, om alla jämföranden och värderingar, vad skulle vi ha då? Om vi skulle släppa taget om separation och uppdelning, vad skulle hända då? Vi skulle upptäcka den här världens och vår egen sanna natur. Att det inte finns någon uppdelning, att vi alla är ett.

Men Tinnitus, om vi slutade värdera saker i bra eller dåligt, vad skulle vi då orientera oss efter? Vad skulle vara vår kompass då? Tinnitus svarar: Kompass, vad ska du med kompass till? Var ska du någonstans? Du vet ju inte ens var du är, hur ska du då kunna veta vart du ska?

Men det var ett lätt retoriskt trick som svar på en svår fråga. Om vi inte ska se trauma som något dåligt, betyder det att vi inte ska ta hand om dem som blivit utsatta för det och uppenbart mår dåligt av det? Jo, det är inte det jag vänder mig emot. Jag vänder mig emot att leta orsaker till lidandet. Att ens kalla lidande för lidande. Jag propagerar för att se händelser som händelser utan förtecken. Bara då kan man se att allt i världen faktiskt hänger ihop, att det inte finns natt utan dag, gott utan ont, negativt utan positivt.

Kram från Tinnitus. Buddha-aspirant som ska läsa vidare och stryka över ordet trauma varje gång det dyker upp i texten och ersätta det med ordet livet.

Live tomorrow

Så fort hjärnan ska sättas på prov så börjar hjärtat rusa. Mitt kropps fängelse är det jag ska fördjupa mig i nu. Wish me luck. Jag delar med mig om jag hittar några klokheter.

Kram från Tinnitus, som blir ledsen över att hennes kropp är så rädd.

söndag 30 maj 2010

The way I walk

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/1-the-cramps-upptrader-pa-mentalsjukhus.757

Idag är det mors dag och länge sedan mamma dog. Vad säger du mamsen, ska jag fira dig idag? Så klart att jag ska. Om du levat, skulle vi setts då, skulle vi firat tillsammans då? Kanske inte. Jag har svårt för att ta saker på allvar och göra dem viktiga. I synnerhet saker som försiggår utanför mitt eget huvud. En högtidsdag, som för någon annan markerar att deras existens är viktig, den går mig många gånger förbi.

Ni märker att jag inte ser med blida ögon på mig själv, men det handlar inte om att kritisera. Det handlar om att misstänka att livet kan vara på ett annat sätt, på ett fantastiskt sätt, men att jag inte vet hur man gör för att leva det livet. Min älskade säger till mig, om och om igen: Du är så otålig, du behöver inte ha så bråttom. Men jag har det ofta, bråttom. Bråttom att förändra, att söka, att försöka uppfinna ett annat liv än det jag har.

Hörde häromdagen om en teori som menar att hälften av alla människor är humans och andra hälften humanoids. Humans är trygga och humanoids är sökare. Vetenskapliga belägg? Finns inga. Men det är intressant att fler än jag försöker förklara rörelsen, trycket inuti. Är det bra, är det dåligt, kan det vara på något annat sätt?

Förklaringar gör oss lugna, trycket avtar, men är det sanning bara för att man känner igen sig eller för att någon låter övertygad? Tror inte det. Eller så förvägrar jag mig själv vila. Acceptera, det är alltid bra att tänka på när tvivlena börjar hopa sig. Andas och acceptera känslan du har just nu.

Förutom att ha bråttom har jag också en benägenhet att döpa alla känslor i existensiella dopfuntar. Jag är en fascinerande varelse jag. Var kommer allt det här som jag innehåller från?

Kram från Tinnitus, som nu ska fira mor sin med thaigryta och True Blood.

fredag 28 maj 2010

Jag är en vampyr

Nytt inlägg.
Verkligheten som toner i ett ostämt piano och jag söker som vanligt renheten, symmetrin, sanningen. Jag kommer alltid fram till två frågor: Vad är meningen med livet och vad händer när vi dör?

Allt annat bleknar i jämförelse med verklighetens yttersta spets. Jag vill in till kärnan, men luras av mina sinnen i sökandet efter sanning. Det går inte att hitta sanningen i en så bristfällig skapelse som den mänskliga kroppen. Gud spelade oss organismer ett spratt när han fördelade de olika sinnenas yttersta förmåga på olika arter. Vi människor samlar in dessa speciella förmågor genom att studera djuren och oss själva, men faktum kvarstår, vi kan inte ta oss längre än våra sinnen bär oss.

Jag är fast i mitt köttfängelse. Inom yogan pratar man om själen som skild från kroppen och förbunden med världssjälen, om resan inåt som den enda vägen till sanning, men vem vet vad det är man stöter på när man reser inåt. Kan det inte lika gärna vara hjärnans fantastiska förmåga att skapa som får oss att tro att vi penetrerat universum?

Jag har ingen annan väg att gå. Jag läser och läser om olika människors version av sanningen om hur livet, människorna fungerar, om mening och funktion och möjlighet och mål, men jag tror dem inte. Jag ser bara grupppsykologiska scenarion som ställs upp för att infria drömmarna om ett rättvist och godhjärtat universum där alla får vad dom förtjänar. Om oss människor som utvalda, som speciella och visst, vi kan skapa fantastiska saker. Inte minst vår fantasi är ett verktyg som gör under till verklighet. Men sen då? Vi dör ju. Vi går hädan och kvar finns vårt liv som ett minne.

Alltings förgänglighet, det är den enda sanning jag återkommer till. Och att då tala om mening blir så svårt. Mening ska väl vara något beständigt, något som bär. Godhet som en slags flyktig vätska, kärlek som en doft som sprids i vinden. Att finna mening trots all ändlighet, det är det jag söker. Drömmen om ett evigt liv, om en odödlig själ, om något mer än denna tillfälliga vistelse.

Är det mitt ego som talar? En stolthet som inte vet några gränser. Att acceptera mig själv som en myra bland miljarder andra myror är för svårt för min stolthet att svälja? Bilder av döda som tittar på mig med blickar suddiga av glömska om den ändlighet som vilar som ett mörkt moln över deras existens.

Om det är så, om det verkligen är så, att själen bara är en av hjärnans fantastiska skapelser, om det är så att vi är flyktiga som våra tankar, sinnesintryck och känslor, vad ska jag då göra åt det? När ska jag acceptera den möjligheten? Och hur ska jag ställa mig till livet då? Då kan jag inte tro på yogans budska, då kan jag bara se verkligheten genom psykologins på en gång cyniska och hoppingivande glasögon.

Jag vill inte släppa drömmen om att bli en superhjälte, jag vill inte släppa drömmen om att vara den som ser sanningen, som ser livet efter döden, som ser meningen och sammanhanget. Jag vill ha kvar hoppet och tron, men logiken, kunskapen, rationaliteten bankar oupphörligen på min dörr.

Här och nu Tinnitus, du lever här och nu. Du har verktyg för att göra ditt liv till en vacker plats. Se ditt liv som en skapelse som kanske inte kommer att få den berömmelse den förtjänar men som du skapar bara för att du vill skapa. För din egen skull. Livet är trots allt givet dig. Och även om du inte vet varför, så vet du att du kan skapa. Du kan drömma och du kan verkliggöra.

Räcker det Tinnitus, räcker det?

Kram på er som läser och, som jag, försöker förstå. Jag ber om ursäkt för att jag inte har tålamodet att göra mig mer begriplig. Läs med halvslutna ögon och fantisera ihop er egen version av vad jag skrivit. /Tinnitus

söndag 16 maj 2010

Stoppa mig

Det var en resa häromdagen, där jag sadlade orden och försökte att på deras rygg hitta en stig i universum som skulle leda mig rätt. De släppte av mig i en liten glänta där jag landade i ett lugn, men lugnet varade inte så länge. Jag somnade och som så många morgnar, vaknade jag upp, lugn och avslappnad, kroppen hann göra en mjuk inandning. Sen, skräckens hantlangare kastade sig över mig och andetaget satte sig i halsen.

Så har det varit i flera dagar nu, och i morse fick jag äntligen gråta ut lite av vreden, sorgen, skräcken och skammen. Men den vakar ännu över mig, skräcken, och ser lystet på medan jag slappnar av allt mer.

Sen, när lugnet lagt sig. Hugg!

Kram från Tinnitus, som innerligt hoppas att hon någon gång kommer att sluta fred med rädslan

fredag 14 maj 2010

Moonlight sonata

Jag jagar.
Jag-ar.
Efter sanning.
Efter något annat än längtan efter doften av din hud.
Något annat än mjukheten, värmen från ditt bröst, dina andetag, den varma luften som strömmar ut ur din mun, din bröstkorg som hävs och sänks, det mjuka håret på ditt bröst, hullet på din mage. Dina läppar.
Något annat än berusningen av doften innan regnet faller.
Något annat än ljusgröna lövs prassel, vakenheten, ivrigheten i små vårblommor, djupet i blåsippan, vilda vita vitsippor, den gula spretigheten i en tussilago.

Jag vill ha sanningen, sanningen som ska få min hjärna att explodera i en insiktsorgasm och få mig att glömma kampen, smutsen och lidandet. Som ska få mig att se klart, resa mig över det mörka, elaka, giriga. Över dimman, molnen som förmörkar världen, lyfta högt över det täcke som gömmer solen och skåda evig dag.

Vad håller jag på med? Vad är det för sanning jag vill veta som jag inte redan vet. Att allt är sant och allt är illusion på en och samma gång. Att jag skapar min värld, är inte det sanning nog för mig? Att min längtan, mina önskningar, färdades genom universum, skickade ut sändebud som nådde min älskades öra?

Vem är jag som kräver mer sanning än så? Döden, den kommer. Allt jag behöver är tålamod för att få veta vad som döljer sig på andra sidan. Fram tills dess kan jag leva. Leva och se allt det jag vill se, smaka allt det jag vill smaka, höra allt det jag vill höra, lukta allt det jag vill lukta och känna allt det jag vill känna. Mina sinnen, min enda sanning och genom dem mitt liv.

Sanningen, vad är den? Att jag bara måste vara närvarande, uppmärksam, vaken och öppen, för att få uppleva livet i all sin uppfinningsrikedom. Är det nog, är det allt? En sak till. Att få väcka alla slumrande konstnärssjälar till liv. Att få medmänniskorna att se sin sanning, sin sanna natur, sin kraft som skapare av sina egna liv.

Om jag kan bidra till att få människor att känna livet i sig, berusningen av att vara vid liv, njutningen av kroppens flödande energi, då har jag sanning så det räcker för mig.

Amen.

Kram från Tinnitus, som just snubblade över lyckan.

PS. Titta på Gregory Chances tolkning av Lady Gagas Paparazzi. 100%ig livsglädje. DS

På lokal

Helvete!

En urkraft, ett ur-sinne, som skriker i mig, jag vill slå, slå, slå, skrika tills gråten rinner, tills rösten dör ut, tills drömmen om explosionen, förändringen, förvandlingen, friheten försvinner. Mitt skal, min kris, mitt krig, vad det än är. Nu är det min frustration. Mitt skrik, min vrede och känsla som vill ut, vill fram, vill nåt, vill nåt, vill nåt.

Alla dessa känslor, dessa krafter som bestar, ett vildingarnas land i mitt tempel, ut därifrån, jag vill inte ha lymlar där, bara lugn, men vad vill jag egentligen? Vill jag bli berörd? Då kan jag ju inte jaga ut vildarna, då måste de vara kvar. Men det känns som jag blir förblindad av deras lek, deras dans, deras galenskaper. Att jag tappar bort mig själv. Vad är det jag vill känna? Vad är det jag vill? Vad är det jag vill?

Alice Miller säger att känslor och behov är vår inre kompass. Vilken galen kompass! Eller?
Läs Det självutplånande barnet, ni som gömmer er för solen som jag. Ett brinnande försvarstal för det mjuka inom oss alla. Bomull för sargade själar.

Nu ut och skrika, inombords i alla fall.

kram från Tinnitus, som lyssnar på Roffe Ruff och diggar hårt.

Tell me

Det är som att jag står vid en mur, men muren är bara en känsla av mur. Den är ett segt trögflytande klister i mitt inre, som vill dra mig bakåt, hålla mig stilla och skydda min sargade kropp mot okända faror. Jag både vill ha den och lämna den. Jag vet att det finns något annat, jag vet att min kropp tål mer och vill mer. Men ändå, jag stannar i det sega.

Alla vägar är belamrade med detta dimmiga, suddiga vatten. Jag kan gå en liten bit in på varje väg, men sen möter jag hindret, hinnan, och något kallar mig tillbaka. Till mittpunkten, till alla vägars början, till alla besluts moder och jag stannar kvar i detta livmodersliknande tillstånd. Detta varma, fuktiga sköte som håller mig fast med en stillsam, sugande rytm.

Jag vill inte födas, jag vill inte bli till. Jag vill inte välja en väg och gå den, ensam. Jag vill inte säga, det här är jag, det här är mitt val. Om jag gjorde det skulle jag synas, bli tydlig för krypskyttarna i skogen. Solen skulle skina på min kropp, men min skugga skulle bli lång.

Det är döden man är i, innan födseln. Jag vill inte leva, så måste det vara. Jag sluter min hinna om mig, som ett livsskyddande värn, en sköld mot otänkbara faror. Få förstår denna rädsla, denna skräck för att leva. De har glömt bort den, hur de tvekade innan de gav sig ut i det kalla, ljusa och hur de skrek av skräck när de väl trätt ut i livet.

Laleh, klokaste Laleh, har skrivit om detta.

"De la mig vid bröstet först då, först då blev det varmt. Och mamma hon visste mitt namn, och mamma hon viskade mitt namn." (Mamma, 2005)

Men för oss som inte fick uppleva det värmande bröstet, hur blev det för oss? Kylan och ljuset blev oss övermäktiga och vi stängde våra ögon för världen. Med vårt enda medel, vår enda möjlighet till makt, stängde vi ute ljuset, höll kvar mörkret, hinnan, bakom våra ögonlock och skakade av köld.

Jag skakar, skakar varje gång du ler mot mig, varje gång någon tittar på mig, varje gång en röst höjs, en duns hörs eller en rörelse skymtar förbi i ögonvrån.
Jag tål inte livet, energin, kraften.
Jag skyggar, skakar, darrar, gömmer, blundar, glömmer.

Och ändå. Det här livet, det är allt jag har, allt jag vet. Jag har fått det, tagit det, önskat det, vem vet? Nu har jag det, nu är det mitt. Jag är i livet, jag är vid liv, full av liv och jag vill inte lämna det. Inte heller vill jag vara rädd. Men jag är rädd, och rädslan är grym, skoningslös, urskillningslös. Den skakar om mig, river och sliter i mitt nervsystem, i körtlar, muskler, organ och får mitt hjärta att slå, mina lungor att krympa, min mage att spänna sig. Mitt inre är konstant uppror och i detta uppror lever jag mitt liv.

Jag lever på ett slagfält där varje sinnesförnimmelse är livsviktig för min överlevnad. Om jag missar ett hot är jag död. Är det konstigt att jag är trött, är det konstigt att jag behöver tid, vila, lugn?

Det finns andra ord att sätta på det jag upplever, jag vet, jag kan så många av dem. Men orden är fyrkantiga och vill bedöma mitt inre efter en måttstock som jag aldrig valt eller accepterat. Jag är ingen diagnos, jag är inget tillstånd, jag är en organism, en varelse, som utvecklas i varje sekund, som möter ett yttre och ett inre och som formar och formas av mina upplevelser.

Jag lever, det är det enda man kan säga om mig. Och dig. Vi lever. Vi lever och försöker fortsätta med det. Ibland vet vi inte hur vi ska göra för att säkra vår överlevnad och då blir vi förvirrade. Men om vi lyckas ta oss vidare så har vi lärt oss något. Där är jag nu. Jag försöker överleva. Jag känner mig illa rustad, när mitt inre spelar upp stridsscener om och om igen, samtidigt som det yttre ligger i bakhåll.

Jag önskar att det gick att sudda ut hinnan gradvis, men sen tänker jag att kanske är det precis det jag gör. Men att nu är den så nära bristningsgränsen att en rörelse till skulle spräcka den. Är jag redo för det kalla, ljusa, blir man nånsin redo för det? Finns det nog värme att ta emot mig när jag kommer ut?

Luddigt, suddigt, slirigt, rörigt, störigt. Orden för mig både vilse och hem. Nu ska jag samla ihop alla mina spökkrigare och gå ut. Se upp människor! Se upp Tinnitus!

Kram, från en vilsen, trött, pytteliten Tinnitus, som aldrig ville bliva stur.


söndag 25 april 2010

Closer

Tinnitus är arg.
Igen.

Jag är frustrerad och jag vill förändra allt! Hela världen är fel! Fel, fel, fel, fel! Ingen har rätt, ingen förstår. Vi klär in världen i ord, men orden är bara symboler och inte verklighet. Vi är människor med ett mänskligt perspektiv, om djuren, träden, marken hade ord, så skulle de ha andra perspektiv.

Ord är ofullständiga mötesplatser och jag avskyr ofullständiga möten. Jag har en stark dröm, en världsrymdsgigantisk önskan om fullständighet. Om sanning, mening, verklighet, äkthet, samförstånd.

Vi förstår varandra inte. Vi lär oss prata och orden får oss att glömma det ordlösa. Det ordlösa som är uppdelat i två. Kärlek eller rädsla. Vi får komplexitet, nyanser och världar av subtilitet. Men vi får aldrig känna äktheten i Leka/Inte leka.

Eller så ljuger jag bara. Eller så har jag missförstått allt. Egentligen alla andra kanske springer runt och leker. Alla utom jag. Eller så är alla ensamma och ingen känner sig förstådd och ovillkorligt älskad.

Jag har så höga krav på livet. Jag har höga krav på allt. Och perfektionen rinner mig ur händerna hela tiden. Jag kan inte ens jaga den, för jag vet att jag bara kan komma nära, men aldrig ända fram.

Jag behöver andra. När dom inte förstår mig, när dom avvisar mig, när dom väljer bort mig, då slits jag mitt itu. Min hud skalas av på en sekund och jag blir en nyfödd fågel som ramlat ur boet. Nära döden, helt oförmögen att rädda mig själv.

Jag blir provocerad när andra säger sig veta hur världen fungerar. De vet ingenting. Deras version av verkligheten är inte min och jag kan bli så trött på att förhålla mig till deras ignorans. Ingen kan säga till någon annan hur världen fungerar. Ingen vet. Allt vi vet är vad vi själva har upplevt och våra upplevelser påverkas av våra alldeles egna erfarenheter och förutsättningar. Det kan aldrig bli samma upplevelse, det kan aldrig bli samma sanning.

Jag vill stå upp för mig själv, utan att skrämmas av deras hat, avundsjuka och hämndbegär.

Kanske är jag avundsjuk, för att de kan anpassa sig till system, att de inte avskräcks av brister, att de kan finna tröst i något som bara är till hälften sant. Jag vill att alla sak förstå mig, att de ska acceptera mig, att de ska respektera mig, lyssna på mig, uppskatta mig. När de inte gör det blir jag arg, ledsen på gränsen till otröstlig och hopplösheten växer i takt med insikten om maktlösheten. Jag känner mig dum, samtidigt som jag inser att det blir rekationer när man provocerar. Jag vill provocera fritt, utan repressalier, bli bemött inte med rädsla och ilska, utan med nyfikenhet, respekt och förståelse.

Jag vill ha en perfekt omvärld. Jag ser den inte. Jag känner mig misslyckad. Har jag misslyckats med att skapa en harmonisk tillvaro? Har jag misslyckats i att bemöta min omgivning på ett sätt som får dem att bli bättre, klokare människor? Tryck möter mottryck och jag ville provocera. Jag ville motverka sektkänslan, motverka det falska samförståndet. Jag ville inte att alla skulle gå hem med en gosig känsla i magen av att allt är som det ska. Världen skriker av smärta, gå inte hem och sätt er i tv-soffan och tänk att allt är som det ska!

Samtidigt så vet jag, att med den inställningen har man mycket större möjlighet att påverka sin omgivning positivt. Jag har bara för bråttom, jag vill ha revolution utan våld. Jag vill ha förändring utan friktion, men hela världen är friktion och jag tål det inte. Samtidigt, om den inte fanns skulle jag rinna genom livet som en litet bananskal i en å?

Hungern sitter i rösten, inte i magen. Därför är vi tysta om saker.
Laleh, Snö 2009

Jag vill vara med och leka, men bara om jag får vara med på mina egna premisser. Lite grand kan jag kompromissa, men jag tänker aldrig förneka mig själv för att få vara med i leken. Är gränsen hårfin?

Kram från Tinnitus, som fortfarande har svårt att tåla ignorans.

tisdag 6 april 2010

These words

Läser hinduistisk filosofi, samkhya filosofi, och fattar inte mycket. Förstår att det alltid finns en motsats till allting, att någonting inte kan komma ut ingenting och att jag är fast i samma tankar som jag varit sen jag tappade tron på kärleken vid fem års ålder.

Jag läser och läser, men ingenting fastnar. Ord rinner genom mig som vatten och jag undrar när något någon gång ska börja fastna. Varför är jag så löst kopplad till livet att allt bara halkar av? Jag vill ha en annan hjärna, en mindre emotionell hjärna. En fri hjärna som kan vara i världen utan oro och ångest, utan ständiga nära-döden-upplevelser. Det går inte att tycka att små ord som bildar små meningar är viktiga när livet hela tiden tycks vara på upphällningen. En katastrofhjärna. Och jag halkar runt och försöker fästa mig vid något, trots att stigen är gjord av is och vinden har nått orkanstyrka. Jag har inget att hålla i! Vad är viktigt?

Överlevnad och kärlek, fika, mat, film, sånt tycker jag om. Att skriva, fundera, det gillar jag också. Men det är stora saker.
Alla dom små sakerna då? Som orden i en jobbansökan, som orden i en marknadsföringskampanj, som orden som strömmar ut ur tv:n, ut ur böckerna. Hur är dom viktiga? Dom är medlen för att nå målen, dvs överlevnad, kärlek, fika och skriva. Men jag behärskar dem inte. Dom vill mig inte väl och jag lyckas inte fånga dem. Jag borde ta dem på allvar, men dom är för många och jag tappar bort dem.

Jag behöver riktning och jag väntar på att den ska visa sig, men det syns inget, finns inget. Överallt jag ser är bara misslyckanden och oro. Har jag valt det här?
Urusla föräldrar, inte en stabil person i sikte som kunde vårda en liten skärrad varelse. Bara saker att oförstå runtom mig. Jag oförstår fortfarande. Saker känns fortfarande över min förståelsehorisont. Jag har aldrig hittat min nivå. Antingen har jag känt mig smartast av alla, eller den dummaste du någonsin skådat. Narcissist, javisst.

Alla ansatser jag gör präglas av vrede, skyddet mot misslyckande. Och med den fientligheten spottas orden ut innan de ens har hunnit ta av sig skorna och se sig omkring. Det är inte lönt, det är inte lönt! skriker den hysteriska vreden och kastar ut dem igen. Smäller igen dörren bakom dem och kasar sig sen på golvet högljutt snyftande. Det är inte lönt!

Men jag vill ha dem. Jag vill ha orden, jag vill ha riktingen, jag är trött på oron och rädslan och vreden och hopplösheten. Trött! Jag är trött på att jämföra mig med andra som inte dras med samma lass som jag. Hur skulle det vara att inte vara orolig, att inte bli skrämd av varenda människa? Vem synar mina livsvillkor, vad ska jag lära dem som aldrig trampat i detta träsklandskap? Hur ska jag kunna förklara för dem med mina ord formade av mina erfarenheter? Bara den som ändlöst trampat förstår och få av dem sitter i beslutsposition.

Men jag kan inte arbeta med vreden. Endast yogan kan användas för arbete, för den är ordlös och väcker ingen vrede. Men nu, när den ska stöpas i en aptitlig ordform, då hotar även den och Hysteriska Vreden sätter igång med sitt ylande så arbetsron går förlorad.
-Det är inte lönt! det är inte lööööööööööööönt, skriker vreden!
Jag har en teaterpjäs här, en inre trialog. Men vreden skriker:
-Det är inte löööööööönt!
Och jag orkar inte med den! Den är som ett otröstligt barn som sakta äter upp all ens energi och till sist är man bara ett skal kvar.

Jag, ett skal. Det är inte lätt att försöka ta sig ur narcissismen. När allt som funnits är ord och yta, utan substans, utan innehåll, då är det svårt när man börjar inse att ens praktfulla boning är ett luftslott. Hade jag haft större nytta av att bo kvar? I drömmarna och aldrig kommit ner?

Jag kan inte bestämma mig. Finns det något i mig, eller är det tomt. Jag har något, säger andra. Jag är tom, säger jag själv. Något, inget, något, inget. Dom är lurade. och jag med. Det finns något, men det är inte det inget jag trott och det är inte det något som dom trott. Det är en varlese, en ordlös varelse, ett barn som håller på att födas och jag förstår skräcken och frustrationen i att inte ha orden.

Dom smäktande, tröstande orden. Dom glädjande, sprudlande orden, som flödar ur denandres mun, som ett livgivande vatten som jag andas in och kvävs av. Avundsjuka. Avundas orden, kommer de att bli mina en dag, eller ska jag stå kvar och stamma?

Lögnen är en del av mig, jag har byggt på den hela mitt liv. Det som finns inuti, det känner ingen till och det känner inget annat än sig själv. Det ordlösa som saknar orden och vill fånga dem, men avunden är så stark att den vill skapa ett eget språk. Kan själv.

Kram från tinnitus som måste lägga sig på soffan och oförstå allt.

.

tisdag 16 mars 2010

Warm heart of Africa

Jag håller på och utforskar mitt navelchakra. Navelchakrat styr personligheten och din relation till dig själv. Obalans ger dig osäkerhet, bristande tillit till din egen förmåga, svårigheter att sortera och systematisera saker, svårigheter att kommunicera till andra vem du är. Överaktivt navelchakra ger dig prestationsångest och övertro på din förmåga eftersom du inte är grundad i de två andra chakrana som är bas, jord och substans.

Allt det här stämmer in på mig. Dessutom har jag ofta problem med magen. Vilken slump då att chakrat är beläget i ryggrden där bröstbenet går ihop med ryggraden. Energi från chakrat strömmar ut från detta centra och påverkar matsmältningen, diafragman, bukspottskörteln, gallan mm. Min mamma dog av cancer i gallgångarna. Det spred sig till hela hennes mage innan man hann upptäcka det. Hon led av samma psykiska problem som jag, osäkerhet som överkompenserades med hjälp av prestationer. Jag tror att det hänger ihop.

Jag tänker inte gå samma öde till mötes. Jag ska gå till botten med det här och rensa ut all skit inuti. Jag är på god väg, men det är svårt. All respekt åt kroppen, den förändrar sig inte i första taget. Men jag tänker inte ge mig.

Kram från Tinnitus, som har ett möte med döden

Vår bästa tid är nu

Det var längesen jag skrev. Tror jag. Varje dag är som ett helt universum, varje timme känns stor och uppfyllande. Det får mig att känna mig isolerad, det får mig att vilja isolera mig. Som att jag inte har eller inte vill ha någon koppling till varken det förflutna eller framtiden. Allt är bara, bara nu.

Jag är som alltid full av starka känslor. Som drar i mig. Vill få mig att gå åt olika håll. Idag har de velat slå sönder allt. Det har varit mycket hat idag. Hat, och så ibland sorg. Jag försöker låta dem vara där. Jag tänker att ingenting ju har förändrats. Att allt är likadant som igår och därför är det bara mitt inre som förändrats. Jag börjar misstänka att p-pillerna påverkar mig. Jag började för en vecka sedan och barnmorskan sa att det skulle bli mycket hormoner i kroppen nu, innan den ställt om sig till p-pillerna. I värsta fall skulle jag ha pms i två månader. Jag trodde ju såklart inte henne. Vaddå, skulle min kropp, som är så stark och frisk låta sig gå överstyr sådär? Nä, nä, det kan jag inte föreställa mig.

Jag hade fel. Mina bröst har varit spända i en vecka nu, precis som när jag har pms. Jag har kraftiga humörsvängningar, är trött och känslig. Precis som när jag har pms. Mitt hjärta frågade mig hur jag mådde för en stund sedan. Vad skulle jag svara? Jag kände mig ju bara sur. Utan anledning. Precis som när jag har pms. Det är bara att inse, barnmorskan visste vad hon pratade om.

Två månader! Ska jag ha pms i två månader! Herre min skapare, vem ska stå ut med mig? Hur ska jag stå ut med mig? Jag får bara låta bli att bry mig om det, fortsätta som vanligt, men inte förvänta några stordåd av mig själv. Men om man kunde vaddera hela världen under tiden skulle det vara bra.

Min yogalärare sa igår att meditation (och andra goda vanor) är som att ha ett stort myggbett som man inte får klia, men som aldrig slutar klia. Har man väl börjat klia så är det kört, då fortsätter man tills armen är blodig. Och ju längre man väntar med att klia, desto härligare blir det när man väl kliar. Vilket innebär att när man väl faller så faller man hårt. Usch. Det lät jobbigt. Han sa också att det blir lättare och lättare att återhämta sig från ett återfall. Det kändes bra, det känner jag ju igen.

Längtan efter att vara i yogan hela tiden är stark nu. Jag vill inte göra något annat än utforska mitt inre, dyka djupt ner i det svarta hålet och se vad som gömmer sig där. Jag står på kanten hela tiden och hålls fast av gummiband, jag lutar mig fram men dras upp igen. Fall Tinnitus, fall! Friheten väntar!

kram till er alla från en sliten Tinnitus

lördag 27 februari 2010

All shook up

http://www.youtube.com/watch?v=AqsX7xQWRoU

Jag vill inte inordna mig. Det är det som min inre strid handlar om. Jag tycker inte om att inordna mig. System är begränsande. de är skapade av människor och således bristfälliga. Inget system kan passa mig perfekt. Det måste ha en enorm flexibilitet för att kunna appellera till mig.

Ayurvedan är ett system som jag kan relatera till. Där finns både komplexitet och enkelhet. Naturvetenskapen, Humanioran, där finns det för mycket strider. Jag tycker inte om strider. I så fall endast för att riva ner broar mellan människor. Det kan jag tänka mig att strida för.
jag ska riva alla mina broar inom mig. Sen ska jag riva alla era.

Ayurvedan tar upp inre konflikter på att sätt som är väldigt typiskt för andan i traditionen. Där menar man att vi vill alla ha mer av det som vi naturligt dras till och att för mycket av det goda får oss ur balans. Alltsåborde jag strukturera mig och inte sitta här och kaosa.. Är ett sätt att tolka det på. Men kanske är det skillnad på form och innehåll. Kanske kan jag kaosa på ett strukturerat sätt? Oh, det här är flummigt men bra, hoppas jag kan bringa klarhet i vad jag menar..

kram från Tinnitus, som inte riktigt kan släppa taget om det som gnager inuti.

Wuthering Heights

Jag läser.

Hela mitt liv har jag läst.
Läst, läst, läst och lyssnat.
Jag är beläst.

Men vad är det jag har läst?
Och hur mycket har stannat kvar?
Har jag förstått det jag har läst?
Har jag hållt med om det jag har läst?
Har jag kunnat relatera till det jag har läst?

Jag läser och det är som att dyka, djupt in i någon annans sinne. Någon annans fantasi, någon annans liv och lärdomar. Men vad säger det jag läser egentligen om mig?

I fem och ett halvt år har jag läst psykologi. Har jag någon gång stannat upp och funderat över vad jag har läst? Nej. För mig var psykologprogrammet som att höra ens föräldrar bråka.
"Så här ska man göra, så här funkar det."
"Nej, nej, nej, så här är det. Det här är den bästa vägen."
"Du har ju inte förstått någonting, det här är det enda sättet!"
"Amen alltså, har du tänkt på det här och det här och det här då? Hur ska du lösa det?"
Och så vidare.

Jag är trött på att lyssna på deras gnabb. Jag är trött på att lyssna på vad någon annan tror är rätt och bra. Jag vill formulera min egen världsbild.

Läkarna kallar det ADHD, bristande förmåga till uppmärksamhet. Endast starka stimuli kan fånga och bevara uppmärksamheten. ADHD är en diagnos, det betecknas som en biologisk dysfunktion i hjärnan. Varför dysfunktion? Att kalla bristande förmåga till uppmärksamhet ett funktionshinder är att fokusera på en sida av saken.

Jag har svårt att bevara uppmärksamhet över tid. Jag tappar snabbt fokus om jag inte tycker att det jag läser är spännande. Är det en dysfunktion? Kanske är det bara min hjärna som högljutt talar om för mig vad jag gillar. Varför ska jag slösa mitt liv på att göra saker som är tråkiga?

Under hela utbildningen har jag återkommit till en tanke. Alla teorier är skapade av människor. Läs en teori. Läs sedan en biografi om den person som skrivit teorin och du kommer att förstå varför just den personen har formulerat just den teorin.

Det här är min teori:

Jag tror att det finns mer i den här världen än vad våra sinnen kan uppfatta. Jag tror att det är ett antagande som både vetenskapsivrare och troende kan gå med på.

Som jag ser det så upptäcker vi människor kontinuerligt nya saker om vår värld, vilket får mig att dra slutsatsen att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka. Utifrån detta kan jag också anta att vi inte har en aning om hur mycket eller lite det finns kvar att upptäcka, vilket jag anser säger en hel del om det vi redan vet. Eller tror att vi vet. Egentligen har vi ingen riktig aning om, om det vi vet är delvis sant, hela sanningen eller falskt.

Jag ser också att vetenskap bygger på att flera människor håller med om att en sak är sant, utifrån deras sätt att undersöka saken. Jag vet också att historiskt sett så har majoriteten inte alltid rätt.

Baserat på dessa ståndpunkter menar jag att jag är i min fulla rätt att uttala mig om och tro på min teori och det som känns sant för mig.

Jag är trött på att läsa om vad andra har kommit fram till. Jag vill komma fram till något själv. Jag är trött på att vidarebefordra någon annans åsikter. Jag vill förmedla det jag tycker. Nu är jag inne på osäker mark. Inget av dessa sista påståenden skulle varken en vetenskapsman/kvinna gå med på.

Jag inser att det är svårt. Det finns en massa information om världen som ansamlats genom årtusenden. Mänskliga betraktelser av vårt universum. Jag har inte tillgång till alla dessa. Jag har stött på en del av dem och jag har känt igen mina egna upplevelser i några av dem, men de flesta har gått mig förbi eller glömts bort av mig. Min hjärna behåller väldigt lite av den information jag tar in. Eller så har jag svårt att hitta den därinne i virrvarret. Kanske har jag en undermålig systematisering av kunskap i min hjärna. Men måste det vara något negativt. Kan inte det vara ett sätt för min hjärna att hålla sig fri från annat än det rena upplevandet?

Det är ett välkänt fakta att systematisering av kunskap är viktig för inlärningen, att det är viktigt att göra sammafattningar för att minnas det man lärt sig.

Samtidigt läser jag att man inom mindfulness, buddhism, psykoanalytisk mysticism, pratar om beginner´s mind, att man ska förhålla sig till patienten som om det var första gången man träffades. Kanske är min hjärna den ultimata mindfulnesshjärnan? Jag bär inte med mig en massa info in i en situation, varje situation är ny, ett utforskande och jag har ett inneboende motstånd mot att styra en situation utifrån ett på förhand uttänkt koncept. Jag vill ta emot och möta och utforska.

Detta inlägg blir ett rörigt inlägg. Jag vet inte vad jag vill säga, jag vet inte vad jag vill åstadkomma. Jag söker något ordlöst och jag gör det med ord. Det finns en sanning inom mig som väntar på att få komma ut, men jag kan inte formulera den.

Det är min övertyglese att det finns mer i livet än det vi ser. Och jag vill förhålla mig till alla situationer med den ödmjukheten. Men det är svårt i vårt samhälle där vi förväntas ha svar på alla frågor, inte komma med nya.

Jag tror på frågor, inte svar. Där är den. Sanningen.

kram från Tinnitus, som tänker att det finns mer konkreta problem och kanske mer konkreta lösningar, men det är såhär jag pratar, det här är mitt språk. Word!

torsdag 18 februari 2010

Let´s dance

Så många funderingar som mynnar ut i vad..?

Kommer jag någonstans med alla min tankar? När livet passerat och jag står inför min egen död, kommer jag då att tycka att det var ett bra val att hela mitt liv ifrågasätta meningen med det? Kommer jag även då att undra vad meningen är? Eller vill jag bara ha mer? Mer av det som var gott, mer av det som fick mig att känna mig levande?

Jag läste ett kapitel ur boken "Mamma och meningen med livet" igår. Boken är skriven av Irvin Yalom, psykoanalytiker, och innehåller beskrivningar av terapier han bedrivit, vars teman har varit just livets mening. Kapitlet hade ett namn; " Sju lektioner i sörjandets svåra konst", Irvin skildrar en terapi med en kvinna vars man går bort i hjärncancer 45 år gammal.

I sammanhanget bör nämnas att Irvin berättar naket om hur han bedriver sina terapier. Han tycks vara väldigt öppen mot sina klienter och dela med sig väldigt mycket av sig själv. Jag har inte läst många psykoanalytiska terapibeskrivningar, men dom jag läst har skilt sig från den här i just hur mycket analytikern delat med sig av sitt eget inre. Det var sinnesvidgande läsning för mig. Hur mycket en psykolog ska berätta om sig själv för sina klienter finns det många åsikter om. Neutralitetsbegreppet är omtvistat och fyllt med föreställningar och fantasier om vad det innebär och vad det syftar till. Irvins förhållningssätt sträcker sig långt utanför gängse ramar, åtminstone så vitt jag vet. Boken är läsvärd, inte minst som en ärlig beskrivning av vad det innebär att arbeta som psykoterapeut.

Kvinnan vägrar släppa taget om sin man. Hon för långa samtal med honom varje dag, fortfarande, tre år efter hans död. Hon vill inte gå vidare utan honom och lever endast vidare för sin dotters skull. Kvinnan är svårt plågad av skuld, hon känner att det på något sätt är hennes fel att människor omkring henne dör. Hennes bror gick bort när hon var tjugo är gammal och flera av hennes närstående har avlidit. Skulden avtäcks senare och visar sig vara ett försök att återfå kontroll över livet. Om det är hon som är skuld till all död, så är hon också den som kan få stopp på den.

Men, det som fångade mig allra mest var, att det stora genombrottet kom när hennes egen dödsångest till slut kom fram i ljuset. Anledningen till att hon förvägrade sig själv att gå vidare var inte bara skulden över att lämna sin man bakom sig, det var också rädslan för att känna sig levande igen, med den starka vetskapen om livets förgänglighet.

Jag brukade skryta med att jag inte var rädd för döden. Mamma hade kraftig, ibland överväldigande dödsångest. Hon var rädd för att flyga, rädd för höjder och rädd för mörkret. Jag, däremot, har alltid tagit stolthet i att vara modig, att utmana elementen och mig själv, fysiskt. Känslomässigt däremot har jag hållt tillbaka. Nu är det som att jag vaknat ur en lång dröm där känslorna alltid funnits hos andra, men aldrig hos mig.

När mamma dog drabbades jag av insikten om att människor kan och kommer att försvinna. Hur påverkade det mig? Jag blev medveten om vad som var viktigt, att älska och att berätta för dem man älskar att de är viktiga och älskade. Men, den varade inte så länge denna insikt. Livet gick vidare och jag stängde igen över allt det som öppnats upp. Insikten om att jag själv var dödlig gick mig helt förbi.

Irvin skriver att han sett i sin forskning att det är en viktigt del i läkningsprocessen att möta sin egen dödlighet. Jag förstår inte hur man gör. Han berättar om en dröm han haft sen han var liten, om ett monster som jagar honom och anfaller honom. Som vuxen insåg han att det var dödsångesten som härjade i hans drömmar.

Jag måste möta den. Det är det jag har kvar. Jag måste se döden i vitögat och ändå våga leva. Att gömma mig för döden kommer att hålla mig från livet. Mina självmordstankar, mitt självhat, mina depressioner, jag tror dom var ett sätt att skydda sig från rädslan för min egen död. Jag ville ha kontrollen, jag ville bestämma över mitt liv. Döden skulle inte komma som en chock, som ett hugg i ryggen, eller smyga sig på mig som mördaren i en skräckfilm. Jag vägrade helt enkelt att vara rädd. Men jag vägrade också att leva.

Det går inte att leva utan att vara rädd. Utan rädsla, inget mod och vi vet ju att rädslan kan få oss att verkligen känna att vi lever. Min yogalärare berättade om ett möte han haft med döden. Han hade backat och han berättade det med sådan ånger i rösten. Jag vill inte ångra mig, jag vill inte låta tillfället gå förbi. För att jag ska förstå meningen med livet så måste jag förstå livets villkor. Villkor nummer ett: Det kommer att ta slut.

"Döden, döden, döden." Det brukade Astrid Lindgren och hennes systrar börja alla sina telefonsamtal med. När de hade avklarat sin dödsångest så kunde de prata om det som var viktigt i deras liv. Så nu, min dödlighet, jag ska möta den och jag tror faktiskt att jag vet var den är.. Leta där ditt hjärta snörps ihop, där har du den.

Mängder av kramar från en snuvig och kanske lite modigare Tinnitus.