Det var en resa häromdagen, där jag sadlade orden och försökte att på deras rygg hitta en stig i universum som skulle leda mig rätt. De släppte av mig i en liten glänta där jag landade i ett lugn, men lugnet varade inte så länge. Jag somnade och som så många morgnar, vaknade jag upp, lugn och avslappnad, kroppen hann göra en mjuk inandning. Sen, skräckens hantlangare kastade sig över mig och andetaget satte sig i halsen.
Så har det varit i flera dagar nu, och i morse fick jag äntligen gråta ut lite av vreden, sorgen, skräcken och skammen. Men den vakar ännu över mig, skräcken, och ser lystet på medan jag slappnar av allt mer.
Sen, när lugnet lagt sig. Hugg!
Kram från Tinnitus, som innerligt hoppas att hon någon gång kommer att sluta fred med rädslan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar