Tell me

Det är som att jag står vid en mur, men muren är bara en känsla av mur. Den är ett segt trögflytande klister i mitt inre, som vill dra mig bakåt, hålla mig stilla och skydda min sargade kropp mot okända faror. Jag både vill ha den och lämna den. Jag vet att det finns något annat, jag vet att min kropp tål mer och vill mer. Men ändå, jag stannar i det sega.

Alla vägar är belamrade med detta dimmiga, suddiga vatten. Jag kan gå en liten bit in på varje väg, men sen möter jag hindret, hinnan, och något kallar mig tillbaka. Till mittpunkten, till alla vägars början, till alla besluts moder och jag stannar kvar i detta livmodersliknande tillstånd. Detta varma, fuktiga sköte som håller mig fast med en stillsam, sugande rytm.

Jag vill inte födas, jag vill inte bli till. Jag vill inte välja en väg och gå den, ensam. Jag vill inte säga, det här är jag, det här är mitt val. Om jag gjorde det skulle jag synas, bli tydlig för krypskyttarna i skogen. Solen skulle skina på min kropp, men min skugga skulle bli lång.

Det är döden man är i, innan födseln. Jag vill inte leva, så måste det vara. Jag sluter min hinna om mig, som ett livsskyddande värn, en sköld mot otänkbara faror. Få förstår denna rädsla, denna skräck för att leva. De har glömt bort den, hur de tvekade innan de gav sig ut i det kalla, ljusa och hur de skrek av skräck när de väl trätt ut i livet.

Laleh, klokaste Laleh, har skrivit om detta.

"De la mig vid bröstet först då, först då blev det varmt. Och mamma hon visste mitt namn, och mamma hon viskade mitt namn." (Mamma, 2005)

Men för oss som inte fick uppleva det värmande bröstet, hur blev det för oss? Kylan och ljuset blev oss övermäktiga och vi stängde våra ögon för världen. Med vårt enda medel, vår enda möjlighet till makt, stängde vi ute ljuset, höll kvar mörkret, hinnan, bakom våra ögonlock och skakade av köld.

Jag skakar, skakar varje gång du ler mot mig, varje gång någon tittar på mig, varje gång en röst höjs, en duns hörs eller en rörelse skymtar förbi i ögonvrån.

Jag tål inte livet, energin, kraften.

Jag skyggar, skakar, darrar, gömmer, blundar, glömmer.

Och ändå. Det här livet, det är allt jag har, allt jag vet. Jag har fått det, tagit det, önskat det, vem vet? Nu har jag det, nu är det mitt. Jag är i livet, jag är vid liv, full av liv och jag vill inte lämna det. Inte heller vill jag vara rädd. Men jag är rädd, och rädslan är grym, skoningslös, urskillningslös. Den skakar om mig, river och sliter i mitt nervsystem, i körtlar, muskler, organ och får mitt hjärta att slå, mina lungor att krympa, min mage att spänna sig. Mitt inre är konstant uppror och i detta uppror lever jag mitt liv.

Jag lever på ett slagfält där varje sinnesförnimmelse är livsviktig för min överlevnad. Om jag missar ett hot är jag död. Är det konstigt att jag är trött, är det konstigt att jag behöver tid, vila, lugn?

Det finns andra ord att sätta på det jag upplever, jag vet, jag kan så många av dem. Men orden är fyrkantiga och vill bedöma mitt inre efter en måttstock som jag aldrig valt eller accepterat. Jag är ingen diagnos, jag är inget tillstånd, jag är en organism, en varelse, som utvecklas i varje sekund, som möter ett yttre och ett inre och som formar och formas av mina upplevelser.

Jag lever, det är det enda man kan säga om mig. Och dig. Vi lever. Vi lever och försöker fortsätta med det. Ibland vet vi inte hur vi ska göra för att säkra vår överlevnad och då blir vi förvirrade. Men om vi lyckas ta oss vidare så har vi lärt oss något. Där är jag nu. Jag försöker överleva. Jag känner mig illa rustad, när mitt inre spelar upp stridsscener om och om igen, samtidigt som det yttre ligger i bakhåll.

Jag önskar att det gick att sudda ut hinnan gradvis, men sen tänker jag att kanske är det precis det jag gör. Men att nu är den så nära bristningsgränsen att en rörelse till skulle spräcka den. Är jag redo för det kalla, ljusa, blir man nånsin redo för det? Finns det nog värme att ta emot mig när jag kommer ut?

Luddigt, suddigt, slirigt, rörigt, störigt. Orden för mig både vilse och hem. Nu ska jag samla ihop alla mina spökkrigare och gå ut. Se upp människor! Se upp Tinnitus!

Kram, från en vilsen, trött, pytteliten Tinnitus, som aldrig ville bliva stur.