Jag är en vampyr

Nytt inlägg.
Verkligheten som toner i ett ostämt piano och jag söker som vanligt renheten, symmetrin, sanningen. Jag kommer alltid fram till två frågor: Vad är meningen med livet och vad händer när vi dör?

Allt annat bleknar i jämförelse med verklighetens yttersta spets. Jag vill in till kärnan, men luras av mina sinnen i sökandet efter sanning. Det går inte att hitta sanningen i en så bristfällig skapelse som den mänskliga kroppen. Gud spelade oss organismer ett spratt när han fördelade de olika sinnenas yttersta förmåga på olika arter. Vi människor samlar in dessa speciella förmågor genom att studera djuren och oss själva, men faktum kvarstår, vi kan inte ta oss längre än våra sinnen bär oss.

Jag är fast i mitt köttfängelse. Inom yogan pratar man om själen som skild från kroppen och förbunden med världssjälen, om resan inåt som den enda vägen till sanning, men vem vet vad det är man stöter på när man reser inåt. Kan det inte lika gärna vara hjärnans fantastiska förmåga att skapa som får oss att tro att vi penetrerat universum?

Jag har ingen annan väg att gå. Jag läser och läser om olika människors version av sanningen om hur livet, människorna fungerar, om mening och funktion och möjlighet och mål, men jag tror dem inte. Jag ser bara grupppsykologiska scenarion som ställs upp för att infria drömmarna om ett rättvist och godhjärtat universum där alla får vad dom förtjänar. Om oss människor som utvalda, som speciella och visst, vi kan skapa fantastiska saker. Inte minst vår fantasi är ett verktyg som gör under till verklighet. Men sen då? Vi dör ju. Vi går hädan och kvar finns vårt liv som ett minne.

Alltings förgänglighet, det är den enda sanning jag återkommer till. Och att då tala om mening blir så svårt. Mening ska väl vara något beständigt, något som bär. Godhet som en slags flyktig vätska, kärlek som en doft som sprids i vinden. Att finna mening trots all ändlighet, det är det jag söker. Drömmen om ett evigt liv, om en odödlig själ, om något mer än denna tillfälliga vistelse.

Är det mitt ego som talar? En stolthet som inte vet några gränser. Att acceptera mig själv som en myra bland miljarder andra myror är för svårt för min stolthet att svälja? Bilder av döda som tittar på mig med blickar suddiga av glömska om den ändlighet som vilar som ett mörkt moln över deras existens.

Om det är så, om det verkligen är så, att själen bara är en av hjärnans fantastiska skapelser, om det är så att vi är flyktiga som våra tankar, sinnesintryck och känslor, vad ska jag då göra åt det? När ska jag acceptera den möjligheten? Och hur ska jag ställa mig till livet då? Då kan jag inte tro på yogans budska, då kan jag bara se verkligheten genom psykologins på en gång cyniska och hoppingivande glasögon.

Jag vill inte släppa drömmen om att bli en superhjälte, jag vill inte släppa drömmen om att vara den som ser sanningen, som ser livet efter döden, som ser meningen och sammanhanget. Jag vill ha kvar hoppet och tron, men logiken, kunskapen, rationaliteten bankar oupphörligen på min dörr.

Här och nu Tinnitus, du lever här och nu. Du har verktyg för att göra ditt liv till en vacker plats. Se ditt liv som en skapelse som kanske inte kommer att få den berömmelse den förtjänar men som du skapar bara för att du vill skapa. För din egen skull. Livet är trots allt givet dig. Och även om du inte vet varför, så vet du att du kan skapa. Du kan drömma och du kan verkliggöra.

Räcker det Tinnitus, räcker det?

Kram på er som läser och, som jag, försöker förstå. Jag ber om ursäkt för att jag inte har tålamodet att göra mig mer begriplig. Läs med halvslutna ögon och fantisera ihop er egen version av vad jag skrivit. /Tinnitus