En urkraft, ett ur-sinne, som skriker i mig, jag vill slå, slå, slå, skrika tills gråten rinner, tills rösten dör ut, tills drömmen om explosionen, förändringen, förvandlingen, friheten försvinner. Mitt skal, min kris, mitt krig, vad det än är. Nu är det min frustration. Mitt skrik, min vrede och känsla som vill ut, vill fram, vill nåt, vill nåt, vill nåt.
Alla dessa känslor, dessa krafter som bestar, ett vildingarnas land i mitt tempel, ut därifrån, jag vill inte ha lymlar där, bara lugn, men vad vill jag egentligen? Vill jag bli berörd? Då kan jag ju inte jaga ut vildarna, då måste de vara kvar. Men det känns som jag blir förblindad av deras lek, deras dans, deras galenskaper. Att jag tappar bort mig själv. Vad är det jag vill känna? Vad är det jag vill? Vad är det jag vill?
Alice Miller säger att känslor och behov är vår inre kompass. Vilken galen kompass! Eller?
Läs Det självutplånande barnet, ni som gömmer er för solen som jag. Ett brinnande försvarstal för det mjuka inom oss alla. Bomull för sargade själar.
Nu ut och skrika, inombords i alla fall.
kram från Tinnitus, som lyssnar på Roffe Ruff och diggar hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar