lördag 27 november 2010

Today

Tinnitus läser. Läser och upptäcker sina frågor och sina svar i en bok (1).

Öppnar sedan datorn, läser lite till och finner sin längtan beskriven under ett Youtubeklipp om Aghoris (2).

Känner livet pulsera i sig, tänker på saker som skrämmer och på upplevelser som väntar. Vill släppa allt som är tryggt, invant och välkänt för att leva det råa, oraffinerade, rasande livet (3).

Hela veckan har jag fått påminnelser om livet utanför mitt. Inte utifrån, utan inifrån. Tankar, bilder, eller var det känslor, kanske minnen, från andra liv har uppstått inuti. Upplevelse av liv som levs i smärta och lidande, innanför murar, utanför värmen, gemenskapen. Upplevelser som gav insikt om att hela tiden, varje stund, fälls en tår, skriks ett skrik och vi, vi köper ljusstakar och glitter och fyller våra liv med fernissa. För att dölja det faktum att allt vi har kommer att tas ifrån oss. Att vi lever mysteriet, sprungna ur intet, på väg mot samma inte. Döden, döden, döden.

Det finns mer, jag vet att det finns mer än det jag låter finnas. Jag vill ut ur mitt fängelse, jag känner lukten av frisk luft som en föraning om rymden, storheten. Jag tar mig dit, trevande, darrande steg fulla av pulserande kött. Jag vill springa, jag vill hoppa, men jag vågar inte. Jag smyger fram med små, lätta, vimsiga steg och hoppas att livet ska överraska mig med en fribiljett, en räkmackeskjuts ut i friheten. Försöker hålla mig ovetande om att livet skriker; Fri entré, fri entré!, i varje ögonblick, i varje möte.

Det är bara att gå in i det, ögonblicket. Gå, Tinnitus, och låt dig uppslukas, uppfyllas tills du inte längre känner gränserna mellan dig och din nästa, mellan dig och luften som omger dig. Så rädd du är för att dö, så rädd för att upphöra, så rädd för att lämna det trygga mörkret och bli ljuset.

Men längtan driver mig, drar mig, suger mig framåt som en mal med mun som letar näring. Något att svälja för att känna mig hel. Chokladen räcker inte längre, livet är det enda som kan tillfredsställa min hunger. Jag kommer att gå förlorad. Dom säger att det är enda sättet att finna sig själv. Jag förväntar mig inget, jag bara måste fortsätta.

Kramar från Tinnitus, som hälsar nya, och gamla, följare välkomna med på färden.

1. Fyrväktaren, Jeanette Winterson
2. They endeavor eternally to dismember their restricted selves fully, that God may have a free hand to re-member them completely. They die day by day while they are still alive, that by dying to their limitations they can be reborn into the eternal life of Reality.

3. Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Gabriellas sång

tisdag 16 november 2010

So much magnificence

...men jag är full av otillräcklighetskänslor. Proppfull. Jag är uppfylld av sorg, rädsla, vilsenhet och förvirring. Ingen dröm, inget mål, inget som driver mig. Jag vet inte varför jag fortfarande är vid liv. Kanske för att det skulle vara så svårt att lämna mina kära. Tyvärr verkar det inte som att det går att leva enbart för någon annans skull. De har sina liv, jag måste leva mitt. Men alla upplevelser för med sig att jag känner efter, okunnig, långsam. Det finns så mycket jag inte kan och inte förstår att jag helt glömmer att se efter vad jag kan.

Det är som ett inre ras just nu och jag inser att jag måste rasa. Jag måste förlora kontrollen, släppa taget, våga misslyckas och lära mig att drömma, älska. Om fem minuter ska jag iväg till ett möte och sitter här med tårarna rinnande ner för kinden, undrande över vart lyckan och livsglädjen tog vägen.

Elddop, är det det jag går igenom? Hur länge varar det? Ska jag hinna bli gammal innan riten är över? Kanske dö?

Förtvivlade kramar från Tinnitus som just nu behöver en kram mest av allt.