måndag 18 oktober 2010

Grace Kelly

Jag kan inte uttrycka mig. Jag kan inte förklara vad jag vill eller vad jag menar. Jag blir hela tiden missförstådd, det är som att jag talar ett språk som folk tror att dom förstår, men egentligen förstår dom bara hälften av det jag säger.

Imorgon ska jag tala om för andra vad jag tror att människor kan få ut av de tjänster jag erbjuder i mitt företag. Det kallas för kundnytta. Det står still i huvudet på mig. Jag kan inte komma på något namn till mitt företag och jag kan inte formulera vad det är jag erbjuder. Vad fattas? Vad ska till för att inspirationen, insikten ska komma?

Jag funderar och skriver och skriver och funderar, men kärnan i det jag gör gäckar mig. Kanske för att jag inte hittat kärnan i mig själv. Vilket hänger ihop med att jag drivs av oro och inte av glädje. Oro för att jag inte ska kunna försörja mig på det här. Att jag ska förlora jobb, hem och kärlek. Om jag inte kommer på ett bra företagsnamn, om jag inte kommer på bra formuleringar, om jag inte lär mig uttrycka mig, om jag inte, om jag inte, om jag inte..

Jag är nåt på spåren här. Min envisa oro. Usch. Oro. OOOOOOOOOro. O-ro. På italienska kallas guld för oro. Tänk om jag kunde bli en alkemist och förvandla min oro till guld. Jag är säker på att det går. Kanske ska oro vara det jag fokuserar på i kundnyttan, kan bli en riktig guldkalv. Hur du blir av med din oro. Jag måste slutföra behandlingen på mig själv först, så jag vet att det funkar. Eller? Kanske blir man aldrig klar, slutförd, färdigoroad?

Röriga tankar, dags att sova.

Kram från Tinnitus, som ska sova på saken och prata i nattmössan


onsdag 13 oktober 2010

Halleluja

Jag klarade det!!!

Tre genomförda föreläsningar, vilket innebär att jag trotsat min skam inför sammanlagt 250-300 pers. Jag är stolt över mig själv och taggad som bara den! Innan dagens föreläsningen idag sa jag till sambon min att det skulle dröja innan jag tog på mig den här typen av jobb igen. Nu vill jag upp i sadeln imorgon. Jag vädrar seger över skammen!

Men.. Jag är en hetsig typ, jag måste lära mig att ta det lugnt, lyssna på mina egna ord om att varva ner och ta hand om mig.. Jag vill bara så förtvivlat gärna slippa känna skam. Jag avskyr den där kalla känslan som sprider sig över huden, fasan som sköljer in som tjock, kall dimma. Varje gång är jag övertygad om att straffet ska komma. Hån, avvisning, förlöjligande över mina tillkortakommanden.

Peppar, salt, ta i trä, än så länge har jag inte känt av självhatet som följer på skammen. Kanske håller den sig borta ikväll..

Med erfarenheten av att det känns bra att trotsa min rädsla, ska jag gå och ägna kvällen åt att borra näsan in i min sambos nacke och förlora mig i nuet, i värmen och kärleken.

Kram från Tinnitus som tackar för lyckönskningar och för allt stöd från kloka, fina människor som finns omkring henne.

tisdag 12 oktober 2010

Shame on you

Skam, skam är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Denna fasansfulla skam som fyller mitt väsen med obehag och skräck. Skam, jag utmanar dig! Hallå, skammen? Snälla, snälla skammen? Kan vi inte ha en sista avgörande fight och den som vinner då får bestämma om du ska stanna eller gå? Jag kämpar mot dig hela tiden, men du ger dig aldrig. Varför så envis? Jag behöver inte dig! Jag vill inte ha dig! Jag vill sluta skämmas!

Nu ska jag läsa upp ett föredrag för min sambo. Jag ska hålla det imorgon, för ca 100 pers. Det blir tredje gången gillt imorgon och ändå är jag lika nervös som första gången. Helvete på jorden att befinna sig i denna skam!

Jag borde älska den, jag vet. Inte hata, inte stöta bort, inte avsky- bara ahimsa. Den vill mig väl, den är ett skydd. Min dödsradar. Egentligen borde jag vara oändligt tacksam. Men den är liksom vild min skam. Den ser fara överallt och skapar fara där fara inte finns. Skulle jag lyda den skulle jag aldrig gå utanför dörren och vilket slags liv skulle det vara? Levande död.

Kan man försonas med sin skam? Röka fredspipa med sina otillräcklighetskänslor? Tacka för ett nitiskt utfört arbete, ge dem en guldklocka och sedan säga åt dem att börja plantera rosor istället?

Jag vill det! Jag vill att dom ska känna sig gamla och slitna och redo att överlåta styrningen av detta skepp till glädjen och kärleken istället. Men dom beter sig som revirhetsande gamla surkartar som inte ens vill släppa glädjen och kärleken över relingen. Vår båt, vår båt, skriker dom och kastar rutten fisk på glädjen och kärleken.

"Take this sinking boat and point it home. We still got time."

Fallin slowly

Vi måste samarbeta här känslorna! Den här båten behöver vila i en hamn emellanåt, segla på varmare breddgrader. Hjälps åt, samarbeta, kom överens för guds skull. Jag har bara ett liv, en båt, ett hjärta och ni sliter ut mig på det här sättet! Kom igen!

Nu ska jag hålla föreläsningen för sambon, wish me luck..

Kram från Tinnitus, som är en liten kanin med lejonben