Halleluja

Jag klarade det!!!

Tre genomförda föreläsningar, vilket innebär att jag trotsat min skam inför sammanlagt 250-300 pers. Jag är stolt över mig själv och taggad som bara den! Innan dagens föreläsningen idag sa jag till sambon min att det skulle dröja innan jag tog på mig den här typen av jobb igen. Nu vill jag upp i sadeln imorgon. Jag vädrar seger över skammen!

Men.. Jag är en hetsig typ, jag måste lära mig att ta det lugnt, lyssna på mina egna ord om att varva ner och ta hand om mig.. Jag vill bara så förtvivlat gärna slippa känna skam. Jag avskyr den där kalla känslan som sprider sig över huden, fasan som sköljer in som tjock, kall dimma. Varje gång är jag övertygad om att straffet ska komma. Hån, avvisning, förlöjligande över mina tillkortakommanden.

Peppar, salt, ta i trä, än så länge har jag inte känt av självhatet som följer på skammen. Kanske håller den sig borta ikväll..

Med erfarenheten av att det känns bra att trotsa min rädsla, ska jag gå och ägna kvällen åt att borra näsan in i min sambos nacke och förlora mig i nuet, i värmen och kärleken.

Kram från Tinnitus som tackar för lyckönskningar och för allt stöd från kloka, fina människor som finns omkring henne.

Eye of the tiger

Jag vet att jag borde ta det lugnt, stanna upp, sluta sträva, sluta göra, men en inre rastlöshet puttar mig fram varje dag, varje steg, varje huvudvridning. Jag letar, längtar, söker strävar, ett fyrbåk som pejlar sin omgivning, en skallgångskedja som letar med ljus och lykta efter något försvunnet, kanske något förlorat.. Tiden? Barndomen? Kärleken?

Ord kan användas för att värdera, men de kan också användas för att sudda ut värderingar. När jag skriver är det som att tankarna går på upptäcksfärd och jag vet aldrig var det ska sluta.

Mitt skrivande har funnits med mig så länge, men jag slutade ett tag för att jag tänkte att jag ville tala mina tankar istället för att gömma dem i en bok. Jag slutade skriva, men det var inte det som påverkade mitt talande. Jag hade en längtan att få berätta för min omgivning, som inte påverkades av det jag skrev i mina böcker. Nu ser jag, efter ett år av bloggande, att mina ord behöver skrivas så väl som talas. Det jag känner när jag skriver, det jag upplever, når fram till, upptäcker, kan inte jämföras eller ställas mot något annat. Jag behöver skrivandet, lika väl som jag behöver talandet.

Just nu försöker jag vara positiv. Jag har aldrig försökt det förut, inte för min egen skull i alla fall. Nu försöker jag det för min egen skull. För att jag är nyfiken på vad som skulle hända om jag uppehöll mitt sinne med roliga saker istället för med problem. En vän till mig frågade vad jag hade gjort den senaste tiden, när jag berättade att jag hade börjat må dåligt igen. Jag berättade, och sen sa hon, men vad har du gjort för att ha roligt? Jag kunde inte komma på något, jag kunde inte ens komma på vad det skulle ha varit.

Det satte igång en tankeprocess hos mig. Vad tycker jag är roligt, vad gör jag för att ha roligt? Jag vet inte. Jag tycker just nu att väldigt få saker är roliga. Jag såg en dokumentär om ett mattegeni för ett tag sen. Han sa att han bara gör saker för att dom är roliga, vad är det annars för poäng med att göra saker? Det lät så enkelt och självklart.

Jag läser Krishnamurti nu. Han är en indisk filosof som tycker om att ifrågasätta saker och ting och en väldigt god retoriker. Boken är transkriberade föreläsningar som han hållt för lärare och elever på indiska skolor. Han menar att utbildning ska ha som främsta syfte att befria barn från rädsla så att de kan upptäcka sig själva och vad de älskar att göra.

Han menar att rädsla, ambition och konkurrens är våra värsta fiender som håller på att förstöra vår civilisation. Om alla människor gjorde det dom gjorde för att de älskade att göra det, inte för pengar, status, makt eller trygghet, så skulle vi inte längre ha konflikter eller orättvisor. Jag tror honom. Jag tror på att göra saker utav kärlek, därför att jag märker att jag mår dåligt av att göra saker av andra anledningar. Det får mig att känna mig vilsen, misslyckad och förvirrad. Jag kan bara göra det jag tror på, säga det jag känner och göra det jag vill.

Men det sitter så långt inne, så djupt inpräntat i mig, i oss alla, att anpassning och konformitet är det enda sättet att överleva. Krishnamurti menar att det enda sättet att kunna tänka fritt är att sluta vara rädd. Hur ska man kunna sluta vara rädd för döden?

"Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd?"

Kent, 1995

Nu är jag ju en gång sån här. Rädd. Rädd är den största känslan inom mig och har varit sedan jag var liten. Jag var rädd för mammas nyckfullhet. Hotet fanns alltid där om att bli avvisad om jag inte höll mig helt öppen för henne. Hon hade ingen respekt för mina gränser och mina behov. Jag var hennes och så var det bara. Hon hade fått mig och nu var jag hennes att använda som det passade henne. Som att Gud gett mig till henne för att hon behövde en snuttefilt. Enkel, hänsynslös logik. Sådan var hon min mamma. Envåldshärskare, maktgalen, paranoid.

Enda anledningen att hon skyddade mig från min styvpappas slag var för att han inte skulle göra åverkan på hennes egendom. Min styvpappa som inte hade några gränser alls och som tvingade mig att bygga murar istället för att markera gränser. Murar som skulle dölja min kropp från hans lystna blickar, murar som skulle dölja mina behov och min sårbarhet från hans hat och avundsjuka.

Murar mot den ene och ingenmansland för den andre. Jag var ett slagfält för mina föräldrars svek. Jag blev en splittrad nation. Nu är jag ett monument över deras förlorade strider.

Ha roligt. Hur går det här ihop med att ha roligt? Roligt var inte med på soundtracket i mitt liv om man så säger. För att bli hel måste jag återerövra mig själv. Jag måste ta reda på vad mina behov är, vad jag tycker är roligt. Jag vet det inte.

Jag vet vad andra tycker är roligt och jag tror ibland att det är fel på mig för att jag inte uppskattar samma saker, att jag är skadat gods. Men jag tänker så mindre och mindre. Jag har börjat ana att det inte alls behöver vara fel på mig. Det kan finnas en väg som är bara min. Problemet nu är att jag inte hittar den. Det är frustrerande. Fast egentligen är jag på den, som vanligt tycker jag inte att det går tillräckligt fort bara..

Nu ska jag ta tag i saker jag åtagit mig att göra som "alla andra" skulle tycka var roliga, men som jag inte alls uppskattar. Kanske är en etapp på resan att börja säga nej?

Kram från Tinnitus, som om hon följde sin vilja skulle gå och lägga sig nu.

Live tomorrow

Så fort hjärnan ska sättas på prov så börjar hjärtat rusa. Mitt kropps fängelse är det jag ska fördjupa mig i nu. Wish me luck. Jag delar med mig om jag hittar några klokheter.

Kram från Tinnitus, som blir ledsen över att hennes kropp är så rädd.

Ett inlägg till min rädsla

Han håller på att ta sig in. Allt håller på att ta sig in, livet, känslorna, sanningen allt bankar på med fullaste kraft och jag kan inte hålla ställningarna längre.

Förlåt mig rädslan, jag måste överge dig. Jag är livrädd för att göra det, men jag kan inte ha dig på min vaktpost längre. Jag måste riva mitt vakttorn och du kommer inte att ha någonstans att bo när det är borta. jag vet, vi har varit vänner så länge. Eller vänner, vi har varit beroende av varandra rättare sagt. Jag av dig för min överlevnad och du av mig för uppehälle. Men nu står du i vägen för min överlevnad. jag håller på att förtorka härinne, jag svälter ihjäl av tomhet och ensamhet.

Det kanske känns orättvist, att du tjänat mig så länge för att sedan bli avskedad utan förvarning. Kanske kan vi ordna något slags avgångsvederlag. Vill du ha en fallskärm? jag vet inte riktigt vad den ska bestå av bara. Du har ju livnärt dig på mitt kött och blod och om du flyttar ut så kommer det att bli svårt att få tillgång till det. Jag tänker inte be dig om din nya adress eftersom jag inte vill att du skaffar någon.

Jag vet, du har inte velat mig illa, du har bara menat väl. Jag hade mycket jag behövde skydd från och hade stor nytta av din vakenhet och observans. Men vi släppte in för få och för sällan och om sanningen ska fram så har jag börjt betvivla ditt omdöme. Du har släppt in människor som absolut inte borde fått komma in, samtidigt som du varit väldigt styvmoderlig mot de som verkligen hörde hemma innanför murarna.

Kanske är det dags för dig att ta lite semester? Jag vet att du jobbat dag och natt under många år. det mår ingen bra av. Kanske är du rentav utbränd? Kanske är sjukpension det bästa alternativet?

Snälla, låt inte det här bli en utdragen process. Det finns inget att vinna på en kamp. Mitt beslut står fast. Jag måste göra det här. Det är inte mot dig, det är för mig. Kan vi inte skiljas åt som vänner? Förlåta varandra för tillkortakommanden och snedstag? Kanske kan du komma på besök ibland? På natten, i mina drömmar, och skrämma mig som du brukade. Ropa högt: Fara! Fara! Stäng grindarna, ta skydd, spring och göm dig! Nu! Och så vaknar jag fylld av fasa, för att sedan inse att det bara vara en dröm och skaka på huvudet. Jag ler ett snett leende av igenkänning och tänker: For old times sake..

Ska vi säga så? Deal?

Kram från Tinnitus, som tänker att det nog kommer en fortsättning på det här inlägget..