Ord kan användas för att värdera, men de kan också användas för att sudda ut värderingar. När jag skriver är det som att tankarna går på upptäcksfärd och jag vet aldrig var det ska sluta.
Mitt skrivande har funnits med mig så länge, men jag slutade ett tag för att jag tänkte att jag ville tala mina tankar istället för att gömma dem i en bok. Jag slutade skriva, men det var inte det som påverkade mitt talande. Jag hade en längtan att få berätta för min omgivning, som inte påverkades av det jag skrev i mina böcker. Nu ser jag, efter ett år av bloggande, att mina ord behöver skrivas så väl som talas. Det jag känner när jag skriver, det jag upplever, når fram till, upptäcker, kan inte jämföras eller ställas mot något annat. Jag behöver skrivandet, lika väl som jag behöver talandet.
Just nu försöker jag vara positiv. Jag har aldrig försökt det förut, inte för min egen skull i alla fall. Nu försöker jag det för min egen skull. För att jag är nyfiken på vad som skulle hända om jag uppehöll mitt sinne med roliga saker istället för med problem. En vän till mig frågade vad jag hade gjort den senaste tiden, när jag berättade att jag hade börjat må dåligt igen. Jag berättade, och sen sa hon, men vad har du gjort för att ha roligt? Jag kunde inte komma på något, jag kunde inte ens komma på vad det skulle ha varit.
Det satte igång en tankeprocess hos mig. Vad tycker jag är roligt, vad gör jag för att ha roligt? Jag vet inte. Jag tycker just nu att väldigt få saker är roliga. Jag såg en dokumentär om ett mattegeni för ett tag sen. Han sa att han bara gör saker för att dom är roliga, vad är det annars för poäng med att göra saker? Det lät så enkelt och självklart.
Jag läser Krishnamurti nu. Han är en indisk filosof som tycker om att ifrågasätta saker och ting och en väldigt god retoriker. Boken är transkriberade föreläsningar som han hållt för lärare och elever på indiska skolor. Han menar att utbildning ska ha som främsta syfte att befria barn från rädsla så att de kan upptäcka sig själva och vad de älskar att göra.
Han menar att rädsla, ambition och konkurrens är våra värsta fiender som håller på att förstöra vår civilisation. Om alla människor gjorde det dom gjorde för att de älskade att göra det, inte för pengar, status, makt eller trygghet, så skulle vi inte längre ha konflikter eller orättvisor. Jag tror honom. Jag tror på att göra saker utav kärlek, därför att jag märker att jag mår dåligt av att göra saker av andra anledningar. Det får mig att känna mig vilsen, misslyckad och förvirrad. Jag kan bara göra det jag tror på, säga det jag känner och göra det jag vill.
Men det sitter så långt inne, så djupt inpräntat i mig, i oss alla, att anpassning och konformitet är det enda sättet att överleva. Krishnamurti menar att det enda sättet att kunna tänka fritt är att sluta vara rädd. Hur ska man kunna sluta vara rädd för döden?
"Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd?"
Kent, 1995
Nu är jag ju en gång sån här. Rädd. Rädd är den största känslan inom mig och har varit sedan jag var liten. Jag var rädd för mammas nyckfullhet. Hotet fanns alltid där om att bli avvisad om jag inte höll mig helt öppen för henne. Hon hade ingen respekt för mina gränser och mina behov. Jag var hennes och så var det bara. Hon hade fått mig och nu var jag hennes att använda som det passade henne. Som att Gud gett mig till henne för att hon behövde en snuttefilt. Enkel, hänsynslös logik. Sådan var hon min mamma. Envåldshärskare, maktgalen, paranoid.
Enda anledningen att hon skyddade mig från min styvpappas slag var för att han inte skulle göra åverkan på hennes egendom. Min styvpappa som inte hade några gränser alls och som tvingade mig att bygga murar istället för att markera gränser. Murar som skulle dölja min kropp från hans lystna blickar, murar som skulle dölja mina behov och min sårbarhet från hans hat och avundsjuka.
Murar mot den ene och ingenmansland för den andre. Jag var ett slagfält för mina föräldrars svek. Jag blev en splittrad nation. Nu är jag ett monument över deras förlorade strider.
Ha roligt. Hur går det här ihop med att ha roligt? Roligt var inte med på soundtracket i mitt liv om man så säger. För att bli hel måste jag återerövra mig själv. Jag måste ta reda på vad mina behov är, vad jag tycker är roligt. Jag vet det inte.
Jag vet vad andra tycker är roligt och jag tror ibland att det är fel på mig för att jag inte uppskattar samma saker, att jag är skadat gods. Men jag tänker så mindre och mindre. Jag har börjat ana att det inte alls behöver vara fel på mig. Det kan finnas en väg som är bara min. Problemet nu är att jag inte hittar den. Det är frustrerande. Fast egentligen är jag på den, som vanligt tycker jag inte att det går tillräckligt fort bara..
Nu ska jag ta tag i saker jag åtagit mig att göra som "alla andra" skulle tycka var roliga, men som jag inte alls uppskattar. Kanske är en etapp på resan att börja säga nej?
Kram från Tinnitus, som om hon följde sin vilja skulle gå och lägga sig nu.
Återigen HÖG igenkänning. Älskar dina ord.
SvaraRadera