måndag 14 mars 2011

Shame, shame, shame

Over-soft speech, lack of eye contact, slowness, fluster, and self-blame all are elemental shame indicators. En beskrivning av mig som yogalärare... När ska jag få komma ut ur min bur?

tisdag 15 februari 2011

Grenade

Hans röst, den bryter, hans längtan, förtvivlan ger rösten ett desperat rasp som påminner mig om bromsar som skriker när faran upptäcks nära, nära. Kollisionen är redan där, oundviklig, men man kämpar mot den. Trycker bromsen i botten med all kraft, men försent..

Jag är där nu, i upplösningstillståndet. Paniken river i mitt bröst samtidigt som allting bara pågår utanför. Känslomonstret.. Känns som att jag är fast i mina fysiska förnimmelser och inte kan se bortom dem. Trycket i bröstet.. Som ett sug, som om jag skulle kunna sugas in i mig själv och försvinna, upplösas.

Gode gud, när ska jag sluta vara så sjuk i huvudet?

Eller snarare, när ska jag sluta vara så rädd för allt? Det jag inte har känns hopplöst långt borta och det jag har känns som kvicksilver i mina händer. Mod, ge mig mod!! Och tillit! Livet är tufft, jag vet, men det skulle vara så skönt att känna tillit till att det ordnar sig. Jag gör det ibland och då kan jag andas. Det är skönt att andas. Ska göra det på yogan ikväll med mina elever. Det sägs att lärare lär ut det de själv behöver lära sig. Det stämmer i mitt fall..

Tack mina kära läsare för allt pepp och stöd och för goa, goa kramar. Ni betyder mycket för mig:)

Kram från Tinnitus som ska försöka skölja bort spänningarna med varmt vatten..

tisdag 25 januari 2011

You are not alone

Jag har en personlighetsstörning.
Jag är störd.
Störd är ett så bra ord för att beskriva det som hänt mig.

Jag var ett litet nyfött barn som ville få kärlek och utvecklas som alla andra, men jag blev störd i denna strävan. Nu vandrar jag runt här och ängslas, våndas, väntar på attack från alla jag möter. Ett tillstånd av ständig defensivitet, av känslomässig overload och en skräck för att bli lämnad, ratad. kritiserad, bortvald, övergiven.

Borderline kallas det och det tycks som att störningen blir starkare för vart år som går. Som att alla besvikelser föder odjuret och snart tar det över. sanningen är väl egentligen att det är vissa saker som väcker monstret. Vissa saker är förväntade separationer. Min barndoms hamn, om än något svårtillgänglig sådan, håller på att försvinna från livet.

På ett plan är det ok, jag föstår det, hon är gammal. På ett annat plan breder ångesten ut sig och eldar upp allt som spirat inuti. den vill rasera allt jag byggt upp och stänga in mig i sitt mörker. Inga fler risker, varningslampan blinkar dag och natt. Saker som jag vant mig vid så smått, som att undervisa, svara i telefon när det ringer, dela med mig till min omgivning, allt det som gett mig så mycket glädje, ses nu som överflöd, risker av mitt inre ekonomiska system. All energi ska gå åt till att skydda, gömmas, hålla tillbaka.

Vad ska det bli av mig när hon dör, vem har jag då?

Livet är en enda lång räcka av risker och sen dör man.

Jag vet att det finns mer, jag vet, men min kropp skriker något annat. Det uråldriga larmsystemet, från mitt livs början, har väckts till liv och det är inte ett raffinerat blinkade som signalerar fara. Det är stötar genom kroppen, tryck över bröstet, tårar som rinner och värst av allt vänner som stöts bort. Jag saknar dem men vågar inte sträcka ut handen.

Att höra en vänlig röst skrämmer mig, röster överhuvudtaget skrämmer mig. Jag kastar mig in i böcker, relationer som är levande men ändå döda. Ibland tröstar de, ibland ökar de ensamheten. jag stirrar på facebook, ser dem som lever och gläds och håller varandras händer men jag kan inte nå dem, kan inte sträcka ut handen till dem.

Snart undervisning och jag ska göra mitt bästa för att inte dra på masken.

Kram från Tinnitus, som skulle vilja bada i kramar just nu.

tisdag 11 januari 2011

I´m not a robot

Jag gör inte ensam så bra längre. Det blir inget bra när jag sitter själv och äter frukost. Jag hamnar i en stämning som inte känns hälsosam. Jag har massor av saker att ta mig för idag, men jag hamnar ändå framför datorn och sitter och jämför mig själv med andra. Med resultatet att jag känner mig värdelös. Alla andra verkar alltid leva så fantastiska liv. Facebook är en plåga, alla lyckliga leenden och framgångsrika, händelsefyllda liv. Själv sitter jag här och surar.

Men jag vet varför jag gör så här just nu, just idag. Jag har tre jobbsamtal att ringa och det skrämmer mig, som vanligt. Så istället grottar jag in mig.. Ok, ingen mer dator, nu ska jag diska! Se ifall det hjälper att få upp tempot lite.

Kram från Tinnitus som snart ska börja ringa..

fredag 7 januari 2011

Islands in the stream

Jag har inte skrivit på länge. Jag tvekar inför att uttrycka mig. Alla tankar känns oavslutade, som att de bara rinner ut i intet. I mitt huvud flyter meningar utan slut omkring. Som när man börjar säga något, men sedan ändrar sig halvvägs och låter orden övergå till ett mummel för att sedan tystna. Fadade idéer, åsikter, synpunkter och omdömen, jag är en hopplös samtalspartner i detta tillstånd.

Det är med mina tankar som med allt annat i mitt liv. Ofärdigt, oavslutat, ogenomtänkt och oklart. Jag lever insvept i tvivlets och undrans mystiska dimma och jagar ibland efter skuggfigurer jag tror är räddare i nöden, men som upplöses när jag närmar mig.

Jag vet vad felet är på min hjärna; min hippothalamus har tagit skada av min livslånga depression och jag lider av dissociation pga anknytningstrauman som också kan tolkas som neuropsykologisk dysfunktion i form av ADD, men jag har börjat sluta se det som fel. Det har skett en stillsam revolution i mitt inre, den som jag arbetat för så länge.
Den inre diktaturen har ersatts av en demokrati och jag väljer numera en aning mer medvetet vilka tankar jag lyssnar på. Numera går det att tänka sig att min hjärna är som den är och duger ändå. (Dessvärre, som vi alla vet, är gamla vanor svåra att ändra och det händer ännu att jag låter exdiktatorn göra sin röst hörd.)

Jag tänker ibland att mitt diffusa inre beror på detta paradigmskifte, men har svårt att avgöra om denna lycksaliga tanke bara är produkten av en önskan. Hur det än är så har jag hittat mitt mål för 2011. Eller snarare, det hittade mig. I en konversation med en vän dök orden upp som satte huvudet på spiken på min längtan.

Det är inget nyårslöfte, eftersom löften är så svåra att hålla. Det är snarare en vision, en fruktansvärd, disharmonisk, nästan vedervärdig vision som är tänkt att skaka min tidigare makthavare i grunden. Hur skakar man då någon i grunden? Och vad händer när någon blir skakad i grunden? Jag tänker mig att en skakad grund innebär att huset som grunden byggts på rasar och det som ska rivas är min falska självbild. Hur det går till? Det börjar i alla fall så här, med ett meddelande till min trogne men ack så kallsinnige tyrann:

Käre tyrann!

Jag har härmed det stora nöjet att delge er denna världsnyhet:

2011 kommer att bli ett år av ett slag ni aldrig tidigare skådat!

- Ut med höga ambitioner, prestige och bekräftelsejakt!
- Bort med känslor av tillkortakommande, otillräcklighet och livsleda!

Härmed deklareras stolt: 2011 är medelmåttans år!

Ja, kära diktator, ni läste rätt! Jag, Tinnitus, låter härmed ridån falla. Beskåda min nya skapelse, är den inte motbjudande så säg? I denna tid av framgångshysteri har jag kommit till insikt om att eftersom jag inte håller mitt eget mått så är det hög tid att hitta ett mer passande mått, nämligen:

Medelmåttet!

Länge har vi gått runt, du och jag, och trott att världen som vi känner den skulle gå under om vi inte strävade efter perfektion. Vi har matats med denna idealiserade strävan sedan bröstmjölken tog slut. Men nu, nu är det slut med den. Efter år ut och år in med stressen jagandes i vår kropp är det dags för oss att ta ett nytt steg ut i det okända. Även om vi lärt oss saker av det som varit, så finns det inget mer att hämta. Piskan har svängt över vår rygg för sista gången, nu väntar silkesvantarna.

Så håll i hatten, kära diktator, nu tar vi steget ut i en rosendoftande tillvaro, fylld av mjuka ord och eftertänksamhet. Färga mustaschen rosa, släng dina stövlar och spring barfota med mig på mjukt gräs till smäktande toner. Nya tider råder, låt oss möta dem som barn, storögda och nyfikna!

Eder otrogne tjänare
Tinnitus

Det har alltid varit en fråga inuti, är piskan bra för mig, eller för den mig längre från mig själv, men jag tycks vänta förgäves på svar. Så jag tänker prova. Sänka kraven, sänka ambitionen och se vart det tar mig. I förhoppning om att det leder mig till nyfikenhet, lust och glädje. Handen på hjärta, jag är livrädd! Som vanligt tvivlar jag på mig själv, på mina beslut, men nu har jag bestämt detta så nu ska jag. Basta!

Steg ett: Nya yrken ska utforskas. Det känns fel att fortsätta som psykolog just nu, för mig är det ett yrke som kräver passion och vetgirighet. Jag innehar ingen av dessa kvalitéer. Jag känner mig inte passionerad över någonting. Livet brände ut mig, elden har slocknat och jag tappade glöden för länge, länge sedan. Ny eld ska antändas och den ska hållas vid liv. Så inget mer hyperventilerande. Det är dags att dra ner på takten, söka baktakten och låta livet föra mig dit jag inte kunnat ta mig själv.

Kära vänner, välkomna med på färden och håll tummarna för att det håller!

Kram från en skräckslagen Tinnitus som tror att världen kommer att vända sig från henne för att hon slutar hata sig själv.


lördag 27 november 2010

Today

Tinnitus läser. Läser och upptäcker sina frågor och sina svar i en bok (1).

Öppnar sedan datorn, läser lite till och finner sin längtan beskriven under ett Youtubeklipp om Aghoris (2).

Känner livet pulsera i sig, tänker på saker som skrämmer och på upplevelser som väntar. Vill släppa allt som är tryggt, invant och välkänt för att leva det råa, oraffinerade, rasande livet (3).

Hela veckan har jag fått påminnelser om livet utanför mitt. Inte utifrån, utan inifrån. Tankar, bilder, eller var det känslor, kanske minnen, från andra liv har uppstått inuti. Upplevelse av liv som levs i smärta och lidande, innanför murar, utanför värmen, gemenskapen. Upplevelser som gav insikt om att hela tiden, varje stund, fälls en tår, skriks ett skrik och vi, vi köper ljusstakar och glitter och fyller våra liv med fernissa. För att dölja det faktum att allt vi har kommer att tas ifrån oss. Att vi lever mysteriet, sprungna ur intet, på väg mot samma inte. Döden, döden, döden.

Det finns mer, jag vet att det finns mer än det jag låter finnas. Jag vill ut ur mitt fängelse, jag känner lukten av frisk luft som en föraning om rymden, storheten. Jag tar mig dit, trevande, darrande steg fulla av pulserande kött. Jag vill springa, jag vill hoppa, men jag vågar inte. Jag smyger fram med små, lätta, vimsiga steg och hoppas att livet ska överraska mig med en fribiljett, en räkmackeskjuts ut i friheten. Försöker hålla mig ovetande om att livet skriker; Fri entré, fri entré!, i varje ögonblick, i varje möte.

Det är bara att gå in i det, ögonblicket. Gå, Tinnitus, och låt dig uppslukas, uppfyllas tills du inte längre känner gränserna mellan dig och din nästa, mellan dig och luften som omger dig. Så rädd du är för att dö, så rädd för att upphöra, så rädd för att lämna det trygga mörkret och bli ljuset.

Men längtan driver mig, drar mig, suger mig framåt som en mal med mun som letar näring. Något att svälja för att känna mig hel. Chokladen räcker inte längre, livet är det enda som kan tillfredsställa min hunger. Jag kommer att gå förlorad. Dom säger att det är enda sättet att finna sig själv. Jag förväntar mig inget, jag bara måste fortsätta.

Kramar från Tinnitus, som hälsar nya, och gamla, följare välkomna med på färden.

1. Fyrväktaren, Jeanette Winterson
2. They endeavor eternally to dismember their restricted selves fully, that God may have a free hand to re-member them completely. They die day by day while they are still alive, that by dying to their limitations they can be reborn into the eternal life of Reality.

3. Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Gabriellas sång

tisdag 16 november 2010

So much magnificence

...men jag är full av otillräcklighetskänslor. Proppfull. Jag är uppfylld av sorg, rädsla, vilsenhet och förvirring. Ingen dröm, inget mål, inget som driver mig. Jag vet inte varför jag fortfarande är vid liv. Kanske för att det skulle vara så svårt att lämna mina kära. Tyvärr verkar det inte som att det går att leva enbart för någon annans skull. De har sina liv, jag måste leva mitt. Men alla upplevelser för med sig att jag känner efter, okunnig, långsam. Det finns så mycket jag inte kan och inte förstår att jag helt glömmer att se efter vad jag kan.

Det är som ett inre ras just nu och jag inser att jag måste rasa. Jag måste förlora kontrollen, släppa taget, våga misslyckas och lära mig att drömma, älska. Om fem minuter ska jag iväg till ett möte och sitter här med tårarna rinnande ner för kinden, undrande över vart lyckan och livsglädjen tog vägen.

Elddop, är det det jag går igenom? Hur länge varar det? Ska jag hinna bli gammal innan riten är över? Kanske dö?

Förtvivlade kramar från Tinnitus som just nu behöver en kram mest av allt.