...men jag är full av otillräcklighetskänslor. Proppfull. Jag är uppfylld av sorg, rädsla, vilsenhet och förvirring. Ingen dröm, inget mål, inget som driver mig. Jag vet inte varför jag fortfarande är vid liv. Kanske för att det skulle vara så svårt att lämna mina kära. Tyvärr verkar det inte som att det går att leva enbart för någon annans skull. De har sina liv, jag måste leva mitt. Men alla upplevelser för med sig att jag känner efter, okunnig, långsam. Det finns så mycket jag inte kan och inte förstår att jag helt glömmer att se efter vad jag kan.
Det är som ett inre ras just nu och jag inser att jag måste rasa. Jag måste förlora kontrollen, släppa taget, våga misslyckas och lära mig att drömma, älska. Om fem minuter ska jag iväg till ett möte och sitter här med tårarna rinnande ner för kinden, undrande över vart lyckan och livsglädjen tog vägen.
Elddop, är det det jag går igenom? Hur länge varar det? Ska jag hinna bli gammal innan riten är över? Kanske dö?
Förtvivlade kramar från Tinnitus som just nu behöver en kram mest av allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tinnitus, jag hör dig, och jaa ... en del människor, somliga, vi, för det är inte bara du, vi sitter alltid i vägen för oss, förr eller senare monterar vi ner våra mästerverk och tittar på fadäserna, grottar ner in ut ... du: en stor kram och i bland kanske man bara ska ge fan, förr kunde man juh fast då gjorde jag inte det heller, losa kontroll, men nu för tiden blir man utförsäkrad och utstött, direkt ... är psykakuten enda fristen, undrar hur intaget där korrelerar med detta nymoderata samhällets hårdare tag?
SvaraRaderaJa: en kram, med all respekt!
Skickar över varm KRAM, nej jag skickar ett dussin kramar och lite igenkännande tankar.
SvaraRadera