Stressa inte, oroa dig inte

Det kan göra så ont i ett människohjärta.
Vi får inte glömma det. I vår iver att läka, bota, hjälpa så får vi inte radera smärtan.
Den är en del av det som får oss att känna oss levande.

Jag tycker att det ska få lov att göra ont. Jag vill inte vara utan det onda. Jag vill känna det här.

Jag vill känna mörkret, det svarta, tunga, avgrundsdjupa, tysta. Det är min kyrka, mitt tempel. Det är där alla sorger bor, alla glömda, drömda kärlekar, alla svek och bortförklaringar, alla ensamma timmar, alla evighetsnätter och övergivenhet i överfulla rum.

Jag har min sorg. Jag vill inte vara utan den. Jag vill sörja, begråta världen, all ondska. Att glädjas åt det goda, att se det positiva, att tänka rätt, fokusera på mål, jag vill inte nu. Jag vill gråta. Gråta tills mina tårar tar slut. Gråta för att jag blev lämnad, för att ingen ville ha mig, för att kärleken jag fick gjorde ont och tvingade mig att svälja stolthet, identitet och äta sorg till morgon, middag, kväll.

Jag har levt i sorg i hela mitt liv, dränkt i den, vadat i den tills mina fötter blev svarta, skinnet sög upp det dysvarta, blanka. Hatets olja på vitt skinn.

Min mamma var sorg i ett taggigt skal. Hon var konservburkens vassa kanter, pappret som slitsar ditt skinn obemärkt, spinken under nageln, den rostiga spiken i foten och jag älskade älskade älskade henne.

Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Jag förstår inte varför jag gråter. Jag förstår inte varför inte sorgen tar slut. Hon är ingenting för mig nu och ändå kan jag inte sluta prata om henne, om hur det var, om hur det kändes, om hur hon var och vad hon sa och vad hon gjorde.

Jag saknar henne. Jag saknar hennes mjukhet, hennes ivrighet, hennes lekfullhet, hennes stolthet och hennes sårbarhet.

Imorgon är det fem år sen vi fick beskedet att hon skulle dö. Om tre veckor är det fem år sedan hon dog.

Hon tog något med sig i graven, den tysta, stumma, tomma graven. Något som jag saknar, något i mig. Den del av mig som var hennes, den tog hon med sig. Den lilla flickan som föddes och formades i hennes händer, hon är borta. Hon tog mitt förflutna med sig. Jag kommer inte ihåg det. Jag har bara kvar känslorna att vara lätt och liten och ljus och ängslig. En liten flickfågel på lätta vingar, ett litet fågelhjärta bultande i en liten bröstkorg. Stora ögon som flackade runt, runt, tittade, undrade, försökte för sitt liv förstå vad som pågick. Den lilla.

Den lilla som var jag, som förvandlades när hon började skolan, som tog över, tog makten och började styra sitt liv med järnhand. Som hittade ett utrymme hon kunde hantera och som hon gjorde till helt och hållet sitt. Alla skulle rymmas i hennes hand och äta ur den. Och det gjorde dom. Dom rymdes och gladdes och trängdes, insåg inte att hon var tvungen, att hon inte hade annat val. Den lilla. Med de stränga ögonen som satte de andra i respekt, som ingen motsade, som alla flyttade på sig för. Hon, blev jag och gömde, glömde det sårbara inuti, förseglade sitt öde, med papper och penna och ett litet hänglås av guld.

Och nu en tyst, tom grav. Andra som vet, jag låter inte dem komma nära. De kan inte hålla mig, jag är övertygad om det. Dom kan inte hålla. Dom kommer att släppa. Ingen orkar med sorgen som jag fått. Jag får bära den själv. Själv. Hur ska jag kunna låta någon annan hålla mig? Jag förstår det inte. Vem skulle vilja? Det finns ingen som vill, ingen som vågar, det har det aldrig funnits. Min smärta skrämmer dem. Dom skrämmer mig.

Finns det någon? Snälla Gud, låt det finnas någon. Låt det finnas någon för mig, som orkar var nära mig trots allt mörker.

Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag har så svårt att tro att någon skulle kunna tycka om mig som jag är. Det är inte rättvist att jag är så övertygad om min egen oduglighet.
Jag vill också känna mig älskvärd och älskad. All denna skam, ut ur min kropp! Varför skulle jag vara svårare att tycka om än någon annan? Det finns ju de som älskar livsfarliga psykopater, varför skulle då ingen kunna älska mig?

Kram från Tinnitus, som slits mellan viljan att visa och rädslan att förlora.

Uprising

Genom tunna tyger

Reverence, det är ett av mina favoritord. Det väcker en väldigt speciell känsla inuti. Jag kan närmast jämföra den med hur man rör sig i en kyrka, tyst och försiktigt, medveten om att resonansen är enastående. Underförstått ska man ju känna vördnad inför Gud och dennes storhet och det är väl en del av upplevelsen. Att förhålla sig till något stort, okänt och enligt utsago allsmäktigt ger en alldeles speciell upplevelse, en blandning av tvivel, förundran, underdånighet, rädsla, och spänning.

Men det är speciellt det här att det är så stort eko i en kyrka. Jag undrar, hänger det ihop? Känslan av att det man gör ger eko i omgivningen och känslan av ödmjukhet. Kanske ger ekot oss en rättvisande bild av verkligheten, att det vi gör påverkar varandra, mycket.
Vi kan låta bli att tänka på det till vardags, kanske kan vi t o m få för oss att det vi gör är betydelselöst. Känslor av anonymitet, alienation, ensamhet, utanförskap. I en stor sal får vår inverkan på varandra rätta proportioner, det ekar genom rymden.

På svenska är det också fint, vördnad, men det engelska ordet innehåller en extra dimension. Revere, som är snarlikt franskan reverie betyder dagdrömmeri, fantasi.

Att närma sig det okända.. Gör du det med övermod, skräck, självtillit eller undviker du det? Vad fantiserar du om att det finns i det oupptäckta, outforskade, i mörkret, i djupet, i ljuset?
Jag tror att det finns något vackert där, något storslaget och fasansfullt och magnifikt.

Egentligen är vi i det okända hela tiden, vi bara tror att vi vet vad som försiggår runtomkring oss. Vi projicerar våra fantasier och tar dem för verklighet. I varje ögonblick kan vad som helst hända. Oftast orkar vi inte se det, men så är det. Varje sekund innehåller en ofantlig mängd möjligheter, du vet det. Nu, just nu pågår ditt liv. Just nu tar du ett steg, och ett till och inget är givet. Allt är bara möjlighet.

kram från Tinnitus, som säger THANK GOD IT´S FRIDAY

Så får du mig ändå

När du var liten
grät du hela tiden
och mamma sa
det är värt att leva
det är värt att leva
se på din egen far
när alla hjältar är döda lever kungar kvar

När jag var liten grät jag hela tiden
och pappa sa
det är värt att leva
det är värt att leva
och han dog som en soldat ska
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar

Laleh, ur Prinsessor

Jag har precis läst ut Nowegian Wood av Haruki Murakami. Jag känner samma sak som jag kände förra gången jag läste Kafka på stranden av honom, jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. På ett sätt är han en effektsökare, gubbsjuk och lämnar efter sig en känsla av tomhet som de som fokuserar alltför mycket på yta gör. Men det finns något annat. Möten. Små, intima beskrivningar av annanhet. Betraktelser som bara kan göras av ett kärleksfullt öga. Han beskriver en döende man, en liten, skrumpen man som bara har dagra kvar att leva och som vägrar äta, men som blir sugen på gurka när han hör huvudpersonen Toru smaska i sig gurka precis bredvid honom. Och så får gubben lite gurka och smaskar i sig på samma sätt som Toru. om en liten finstämd hyllning till livet.
Så vackert. Som ett pianostycke spelat med största ömhet och bara på de höga tonerna, så tyst att det knappt hörs men det går raka vägen in i hjärtat.

Raka vägen in.

Jag tycker att det är intressant att jag är ensam så mycket nu. Jag skriver inte bara om det för att noja eller undvika att noja eller att undvika något. Jag skriver om det för att det fascinerar mig. Jag har inte klarat av att vara ensam på mycket länge. Det slutade vara ok när puberteten började härja i min kropp. Män. Motsatta könet. Motsats mottages tacksamt.
Det var något som hände med min självkänsla i 13-års-åldern. Den krympte.

Fram till för tre år sedan så hade jag aldrig varit singel mer än sex månader i sträck. Oftast var det kortare än så. Utan män kände jag tomhet, meningslöshet, sorg. Jag var desperat efter manlig uppmärksamhet och bekräftelse och jag fick den oftast. Jag hade många halvlånga förhållanden, de varade ofta 1-2 år och däremellan strulade jag med diverse karlar.

Jag trodde att jag hade lätt för att bli kär, men för två år sedan träffade jag en av de klokaste (och galnaste) människorna jag någonsin mött och fick veta sanningen: Jag är kär i mina fantasier om kärleken. Han talade om det för mig och jag trodde honom inte. Du ser inte mig, sa han. Du ser inte vem jag är.
Visst, det fanns en hel del självhat i det påståendet. Han kunde inte förstå att någon kunde älska honom för den han var. Men på ett sätt hade han rätt. Det hade varit ett helvete att vara tillsammans med honom och jag vägrade att se det. Kalla det kärlek eller kalla det galenskap. Vem vet, det kunde ha funkat, men det kunde också gått illa. Riktigt illa. Han var ju trots all klokhet galen på riktigt. Han var tack och lov klok nog, och kärleksfull nog, att se till att vi aldrig inledde en relation.

Min senaste "riktiga" relation tog slut för snart ett år sedan. Efter det hade jag en icke-relation i ett halvår. Jag hade sedan några halvhjärtade flirtar och dejter efter det, men dom rann ut i sanden. Något har förändrats. Ensamhetskänslorna och tomheten kommer över mig ibland, men behovet att dämpa dem är svagare. Jag kan ha dem, dom dödar mig inte. Jag tror min självkänsla har växt.

Vilken resa.
Vilket känsloregister jag sitter inne med nu.

Relationer till män är fortfarande problematiska. Gamla vanor är svåra att bryta. Men det svåraste är att inte veta, att inte vara säker på vad som är autopilot och vad som är nya tankar. Så är det när man förändras, när man vill förändras och göra nytt. En j-vla djungel.
GPS:en!! Var är den??

Kram från Tinnitus, som tycker att pärlor på svin kan vara ganska fint

Dancing in the dark

- eller psykologen försöker slå knut på sig själv..

Jag har aldrig tillbringat så mycket tid med mig själv som jag gör nu. Jag skäms för att berätta för någon hur mycket tid jag faktiskt spenderar på egen hand just nu. Det är inte likt mig. det som är likt mig är att försöka tolka det. Varför, vad beror det på, är det bra eller dåligt? Det kan inte bara vara så.

En fullt möjlig förklaring är att det är ett ansträngande arbete jag har och att när jag kommer hem på kvällarna är jag för trött för att göra något.

Hm, nu fick jag en tanke att de här tolkningsförsöken kan vara en flykt från att gilla läget eller i alla fall ta ställning till det. Om det nu är på ett sätt i ens liv och man känner sig obekväm med det så får man ju ändra på det eller acceptera det för att det är det bästa just nu, eller hur?

Eller så är det bara så att jag har svårt för att acceptera något som jag gör och måste därför alltid rättfärdiga det med tusen olika genomtänkta argument.

Eller så är jag osäker på att det jag gör kommer att leda mig dit jag vill och måste därför ideligen ställa upp konsekvensanalyser.

Jag längtar till fredag. Då får jag lön. Det är bra.

kram från Tinnitus, som önskar er en god natts sömn full av drömmar om styrka, frihet, ömhet och kärlek..

Hanging on the telephone

Jag borde inte skriva det här, men när han inte skriver till mig så rasar jag. Jag vill inte vara som alla de där flickorna som väntar vid telefonen, men jag är det. Jag är precis så. Jag sitter och väntar, som om hela min biologiska make-up var utformad för det. Jag väntar vid datorn och lägger hela livet i ett meddelande, ett livstecken, en bekräftelse på att Han fortfarande tycker att jag är intressant nog att lägga sin tid på.

När jag berättar det för en vän så tittar han bistert på mig. Han tycker inte om när jag gör så här. Han har sett mig lägga väldigt mycket av min tid på att vänta på svar från mitt ex. Jag undrar ibland vad det var som hände med mig. För tre år sedan gick jag från att ha varit den som alltid varit den som gjort slut till att bli en sån som inte kan släppa taget. Det är ett långt kliv, från en extrem till en annan.

Jag var tillsammans med en kille i två år. Under denna tid dog min mamma (jag tänker att det kan ha något med saken att göra). När han gjorde slut kunde jag inte fatta det. Det tog mig två år att fatta det. Visst, han gjorde det inte lättare för mig. han velade och tvekade och ville igen men ändå inte och så höll det på. Tills för två år sedan då han träffade en tjej. I och för sig höll det på lite efter det också. men ändå. Det tog mig lika lång tid, längre, att komma över honom som jag var ihop med honom.

I ett Sex and the City-avsnitt säger Charlotte till Carrie att man ska sörja en avslutad kärleksrelation hälften av tiden som den varat. Om man dejtat en man i en månad så bör man sörja honom i två veckor. Carrie säger då att det är lätt för Charlotte att säga som är ihop med män max i en månad (detta var innan Charlotte började gifta sig).

Jag vet inte hur länge man bör sörja. Jag vet bara att jag sörjde min senaste relation längre än den varade och jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vad det berodde på. Jag vet att det skrämde mina vänner. Jag vet att det inte gick att prata förnuft med mgi under den här tiden. jag kunde inte göra annat än att vänta och lida, längta och hoppas. det var som om jag tog igen allt lidande, längtande, hopp och önskande som jag tidigare vägrat känna.

Hela våren i år la jag på en kille som helt uppenbart inte ville ha ett förhållande. Det ville jag, men jag kunde liksom inte fatta att jag inte skulle få ha det med honom. Han, som mitt ex före honom, sände ut en massa dubbla signaler. Jag vill, men.. Inte nu, men.. Du är fin, men.. Jag förstår inte varför jag inte fattade. Mina vänner förstod det ännu mindre.

Vad håller jag på med? Jag har n teori som går ut på att om man varit extrem på ett sätt och sen vill förändra sig, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma till någon slags mittpunkt. Så om man varit extremt snäll, i bemärkelsen mesig, konflikträdd och oförmögen att sätta gränser, så måste man ta i och vara elak, egoistisk och aggressiv för att hitta en mittpunkt. Det låter dramatiskt, men det behöver det inte vara. Oftast så behövs det inte så mycket för att en mes ska känna sig kaxig.

Om jag skulle applicera min teori på mig själv i det här scenariot så skulle det innebära att jag gått från att ha varit extremt självtillräcklig till att tillfälligt bli extremt beroende, till att nå någon slags mittpunkt. Problemet är bara det att jag inte är säker på att jag är klar med det här sökandet efter jämvikt. Och nu är jag i någon slags relation med någon slags man och som ni förstår av den beskrivningen så är jag osäker. Osäker på mig själv, på honom, på relationen, på vad som ska hända, vad som kan hända.

Allt är nytt för mig, allt som inte är totalt oberoende eller totalt beroende. Jag vet inte vad som finns emellan. Visst, det är spännande, men jag är också livrädd för att slungas ut i någon av extremerna, för att antingen avsluta abrupt eller börja klänga. Båda extremerna är extremt otrevliga att tillbringa tid i. Men... Jag har varit självperfektionist hela mitt liv, och relationskontrollfreak. Det släpper väl inte helt i första taget.

Jag vet, det är bara att fortsätta. Jag har förstått att allt ordnar sig till det bästa, jag bara glömmer bort det ibland. ..och så fylldes min bröstkorg med luft och med utandningen släppte tvivlet. Jag älskar livet och livet älskar mig, även om vi sårar varandra ibland. Jag får väl sitta och vänta på ett meddelande då. Eller låta bli. Det spelar ingen roll vilket. Det här är livet och det har bättre fantasi än både dig och mig och alla andra.

kram från Tinnitus, som just idag inte tycker att det finns några murar, bara broar på högkant

Fuck the pain away

Tinnitus söker svar. Jag söker. Jag är en sökare. Om jag hade varit en symbol så hade jag varit ett frågetecken.

Ibland är det fantastiskt att vara nyfiken, ibland är det ett helvete. Freud menade att kunskapsdriften är ett av de behov som styr oss. Det är intressant för mig för jag har inte sett mig som en Freudian på väldigt länge. Jag har varit upptagen av objektrelationsteori, anknytning och affektteori och på ett sätt kanske driftteorin är väldigt grundläggande, men den är också just det -grundläggande. Grundläggande som i fundamental, som i basen för allt tänkande, kännande, agerande, som grundpelarna, hörnstenarna, alltings begynnelse, fucking jävla Edens Lustgård.

Ja, just det, Tinnitus är frustrerad. För det finns frågor som hon inte kan få svar på just nu och för att hon inte tycker om att hon fått svaret på vissa frågor.
Man kan faktiskt bli frustrerad överatt få sina behov tillfredsställda också. Jag tycker om att vara frågande, att inte veta. Men jag måste också få fråga.

Det känns som om jag just har vaknat och ser världen med all önskvärd tydlighet. Och på flera sätt längtar jag tillbaka till okunskapen, ovissheten, känslan av att man föhåller sig till något okänt och hela tiden tvingas att improvisera. Så känns det inte just nu. Nu känns det som att jag sitter med alla svar och behöver bara använda min kunskap för att skapa det liv jag vill ha. Det låter väl bra tycker ni.. Men det är det inte, inte enbart. Det är också tråkigt. Jag antar att det kallas att växa upp och vi vet alla hur härligt det är att vara ung och naiv.

Samtidigt så framstår världen som ett mindre skrämmande ställe att vara på nu när man förstår den. Begriplighet räknas som en av beståndsdelarna i att vara frisk (eller i min värld-lycklig). Det finns ett socialpsykologiskt begrepp som heter KASAM (A. Antonovsky), känsla av sammanhang, och som räknas som förutsättningen för psykisk och fysisk friskhet (http://www.wikipedia.org/). Enligt Antonovsky behöver vi känna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att hålla oss friska.

Det som saknas för min del nu är väl att öva på att hantera min kunskap, utveckla mina färdigheter och kanske hitta en känsla av meningsfullhet. Det är just den känslan som jag saknar mest. Jag kan stå ut med att inte fatta något eller frustrationen i att inte vet avad jag ska göra, det kan jag ta hjälp av andra för att hantera. Men känslan av meningsfullhet, den är ett gissel. Utmaningar, sökande har gett mig mening, men om jag nu lärt mig det jag behöver veta för att hantera livet, vad finns det kvar att utforska då?

Mitt arbete ger en viss känsla av mening. Att hjälpa någon annan att må bättre, tycka om sig själv, framstår för mig, i den här fasansfulla och fantastiska världen, som den viktigaste uppgiften. Det finns för mycket självhat (Boktips! Läs Gunnar, av Bob Hansson) och för lite kärlek.

Min absoluta övertygelse är att så som vi ser på oss själva så ser vi också på andra. Detta innebär att allt det som vi hatar hos oss själva har vi svårt för hos andra. Och allt det som vi uppskattar hos oss själva det uppskattar vi även hos andra. De ideal vi har gäller både inåt och utåt.

Detta påstående är svårköpt hos många. Kanske vill dom inte se att de ställer höga krav på andra. Kanske vill dom inte se att dom tycker om saker i sig själva. Men det är så här det är. Det är ren logik och jag kan säkert hosta fram vetenskapliga bevis om någon känner ett behov av det. Men om vi utan förbehåll tittar inåt så kan nog de flesta av oss se detsamma som jag ser.

Konsekvensen av denna sanning är att ju mer vi älskar hos oss själva desto mer kommer vi att älska hos andra. Därför finns det inget mer angeläget än att öka självkärleken. Och då menar jag inte självuppfostran enligt någon manual eller det-gäller-bara-att-tänka-rätt-ideologi. Jag menar ren och skär kärlek, full av empati, respekt, acceptans, förlåtelse, förståelse och tacksamhet.

Men, och det här är ett stort men, tänk om att befrämja, uppleva kärlek och lycka inte är meningen med livet. Tänk om tanken är att mängden lidande ska vara konstant. Det är ju lite så det verkar, att det inte spelar någon roll hur mycket vi kämpar för godhet, fred, medmänslighet. Ondskan, hatet, illvilligheten är ändå där.

Neale Donald Walsh menar att vi bara är här för att uppleva. Vi är Guds små speglar så att han/hon kan uppleva sig själv i all sin mångfaldhet. Jag tycker att det skapar vackra bilder i mitt huvud. Vackra i någon slags storslagen, galen, apokalyptisk mening.

I morse tänkte jag att en relation är just så, som labyrinterna i Lustiga huset i nöjesparkerna. En blandning av glas och speglar som förvillar och lockar. Ibland ser vi bara oss själva, ibland ser vi någon annan och ibland kan vi gå rakt igenom. Ibland krockar vi, med oss själva eller med den andre.

Trevar, söker, letar, längtar, alltid en strävan. En inre drivkraft, ett sug, ett tryck, en rörelse framåt, utåt, inåt, uppåt? Raga och dwesha, ångest, nyfikenhet eller en kunskap om att det finns mer i livet än det här?

spotify:track:1vMd9dgov00FUYv6NM2063

"God is closer to man than his own neckvain." (hämtat ur Psychoanalysis and Religion in the 21st Century, 2006).
Hur kan man vara Freudian och agnostiker på samma gång? Hur kan man vara god och ond på samma gång? Hur kan man vara någonting på samma gång? Hur kan man vara någonting?

Kramar från Tinnitus, som tvättar golven med såpa och njuter av doften.

Closer

Det är svårt att vara känslig. I synnerhet om man med känslig menar lättsårad. Egentligen menar man väl att man har nära till alla känslor, men att ha nära till glädje är inte lika påfrestande som att ha nära till gråt.

Den känsla jag har närmast till (än så länge!) är att känna mig avvisad. Det hade varit intressant om man kunde mäta avståndet på nervbanorna. Hur nära ligger känslan av att bli avvisad i förhållande till känslan av att vara älskad? Eller om man räknar det i hastighet istället för avstånd. Det kan ju ha med vägförhållandena att göra också. Om man åker på avvisad-vägen fler gånger än älskad-vägen så är det lätt att föreställa sig en väl upptrampad gångväg i förhållande till en knappt upptäckt liten stig på ställen övertäckt av löv och grenar. Knappast rättvist.

Kram från Tinnitus som just nu drar på sig vandrarkängorna och önskar att hon hade en känslo-GPS

To let myself go

Skit också.
Det har gått prestige i det, i bloggandet.
Jag satt och läste mina gamla inlägg och tyckte att de var mycket bättre än de senare. Nu tänker jag på det varenda gång jag trycker ner en tangent.
Det kan också ha lite med det faktum att göra att han, webbdejten har luskat ut min bloggadress.

Det var inte meningen. Jag skulle inte ha sagt något. Jag skulle inte ha sagt något, men det gjorde jag. Han frågade och jag svarade, som jag alltid gör, ärligt. Jag gav honom inte adressen, men jag berättade att jag bloggade. Han är ganska klipsk den här killen, så han luskade ut adressen. Två av mina vänner, som för övrigt är de enda i min bekantskapskrets som vet om bloggen, kunde knappt hitta sidan och de visste ändå vad den hette. Men som sagt, han har huvudet på skaft, webbdejten.

Han har lovat att inte läsa. Ha ha, jag hör ju hör dumt det låter. Vem skulle kunna motstå det? Inte många. Jag hoppas att jag skulle. Men han verkar vara en reko kille, så kanske går det att lita på hans ord. Men faktum kvarstår, det har gått prestige i det.

Jag är mästare på att ha prestationsångest, världsmästare, men inte för vad jag gör. Jag gör i princip bara sådant jag tycker är intressant vilket innebär att det finns goda förutsättningar för en bra prestation och jag blir oftast åtminstone halvnöjd med resultatet.

Nej, jag har prestationsångest för vem jag ÄR. Och den här bloggen är en märklig blandning av vad jag gör och vem jag är.

Jag fick panik när han meddelade att han hittat bloggen. Jag skrev meddetsamma tillbaka och bad honom att inte läsa. Paniken fortsatte. Jag kände mig ertappad, blottad, hudlös.
Fina vänner gav mig olika råd:
Vän nr 1: Bra att du följde ditt hjärta och sa nej. Om han är bra kommer han att acceptera det och vänta tills du är redo.
Vän nr 2. Låt honom läsa! Skulle du kunna hålla dig från att läsa? Om han inte gillar det så är det inte rätt kille ändå.

Bah. En del av mig vill att han ska läsa, att han ska komma nära, lära känna. Den delen är lite naiv och vill bara tro det bästa om alla. Klart att han kommer att gilla den, du är ju fantastisk, gör han inte det är han dum i huvudet osv.

En annan del vill inte det. Absolut inte. På ett jag-kommer-att-döda-honom-om-han-gör-det-sätt. Den där delen av mig tror ju inte att det går att tycka om mig som jag är. Den har lärt sig av erfarenheten med en massa idioter, men kan inte längre se skillnaden på idiot och vettig.

Ingen av dem har rätt. Rätt hamnar någonstans mitt emellan och jag är inte så bra på mitt emellan. Jag är bra på antingen eller. Och jag tycker inte om att göra saker som jag är dålig på.

Han håller på med teater, webbdejten. Improvisationsteater.
Ha ha, kontrollfreaket (tinnitus) dejtar improvisationsexpert:) Det är fantastiskt.
Bara livet kan komma på nåt så bra.

Mitt emellan skulle nog vara att desillusionera honom sakta. Att sakta men säkert visa att jag är en människa. En vanlig, bristfällig, fantastisk och alldeles mänsklig människa.

Just nu tror han att jag är en prinsessa.
Det är jag.
Också.
Jag är också en häxa.
Just nu tror han att jag är ett universum.
Det är jag.
Också.
Jag är också en övergiven parkeringsplats.

Just nu tror han att jag kan uppfylla alla hans drömmar.
Det kan jag.
Också.
Jag kan också uppfylla alla hans mardrömmar.

Jag är det vackraste vackra och det fulaste fula och jag är stark, svag, sårbar, stenhård, smart, korkad, ful, snygg, enkel och svår. Jag är allt och inget, varken mer eller mindre.
Bara jag.
Livrädda, superhjältemodiga jag.
Som vill låta honom se allt.
Också.
Som också vill spruta tårgas i ögonen på honom.

Han får inte se den. Inte än. Om han är smart ljuger han och läser ändå. Om han är klok väntar han. Vad han än gör så kommer en del av mig bli glad och en annan bli besviken.

Kram från tinnitus, som inte tänker låta prestigen styra och som skulle vilja skriva X antal fula ord för att riktigt betona det. Men det är dessvärre inte så enkelt så att det beseglas med ett kuk- jävla-fitta- fan. Men det kanske hjälper lite:)

Across the borderline

Varje dag nya upplevelser, nya känslor, nya horisonter. Om fredagarna kommer jag hem och somnar framför tv:n klockan sju. Vid nio masar jag mig till sängen och sover sen till nio nästa morgon. Fjorton timmars sömn. Det är skönt, jag vaknar utvilad och tillfreds. Men det är ju inte normalt. Jag förstår att allt inte kan vara normalt och att i det stora hela så är det inte så onormalt, men tar jag ut mig för mycket i veckorna? Jag kan ju inte ha det så under en längre tid, jag vill ju orka träffa vänner också.

Ensamheten har jagat mig idag. Jag har känt mig ensam och ledsen och inte kunnat, eller velat ta bort det. När den rädslan kommer så vill jag titta på den, inte ta bort den. Så jag går runt och har den, tittar på den, utmanar den och umgås med den hela dan. Den försvinner ibland, släpper taget, men sen kommer den tillbaka. Nu ska jag snart gå på fest och jag har ångest.
Det är som att jag är superledsen, men det vill inte komma ut och vill inte säga varför. Jag är bara full av sorg och rädd att om jag träffar någon annan så kommer jag bara att gråta. men det är inte så farligt, de kommer att krama mig, men sen ska jag hem till ensamheten igen och det skrämmer mig som fan. Som att det är lika bra att hålla sig i ensamheten, att återkomma till den känns värre än att vara i den hela tiden.

Ibland kan jag inte acceptera det faktum att vi föds och dör ensamma men att vi både är ensamma och tillsammans. Jag ser hur allt är förändring och ibland är det enkelt och acceptabelt. Andra gånger gör det att ensamheten tar stryptag och glömmer att släppa.

Jag öppnar mitt hjärta mer och mer, för varje dag som går. Det är jag glad för, mycket tacksam att kärleken håller på att segra. Men skräcken för hugget finns där som ett ackompanjemang. Det är som att jag bryter arm med djävulen och förlorar jag är jag dömd till ett liv i ensamhet, vinner jag får jag leva i kärlek. Men det är ingen rättvis match. Djävulen har större hejaklack, levande och döda, släktled efter släktled, människor som älskat men flytt. Allt dom var är jag. Men jag är inte bara dom och jag ska vinna.

En vän beskrev det som att hon kände sig lurad på sitt liv och var arg för att hon upptäckt att hon levde en lögn. Hennes beskrivning var så precis. Hon hade vid ett tillfälle i sitt liv köpt någon annans version av sanningen om sig själv och världen och sedan levt efter denna sanning. Men nu hade hon upptäckt att sanningen inte var hennes. Och visste inte vad hon skulle göra.

Och det är så det är. Vi får en bild av oss själva av våra föräldrar, av vår familj och ibland är den realistisk och ibland är den helt uppåt väggarna. Min var helt uppåt väggarna. Och jag dras med den bilden ännu, men den är inte längre min självbild. Bilden har visat sitt sanna ansikte och sitt ursprung. Och den är inte min och den är inte jag.

Jag är den jag varit, den jag är just nu och den jag vill vara/kommer att bli i framtiden.

Och inget av dessa tre jag är exakta eller eviga. Minnen förändras, jag förändras hela tiden och om framtiden vet vi inget. Förändring. Det enda som är verkligt är här och nu. Willie Nelson i mina öron, lugnet som lagt sig tillrätta i min kropp och hjärtat som värker och längtar. Jag. Just nu.

Ta hand om er i lördagsnatten,
kramar från Tinnitus

Tinnitus i hjärtat

Äntligen!

Nu finns det t-shirts för alla mina fans;)
www.zazzle.com/hearttinnitus

kram från Tinnitus som gått och fått lite hybris:)

Teknikens under

En väninna berättade igår att hon ska till Sydafrika nästa vecka. Sydafrika. Jag har aldrig velat resa dit, men när hon sa det så kunde jag känna den där känslan jag har när jag reser. På väg till flygplatsen, på planet, högt över alla molnen, på väg mot något nytt, okänt, världen känns full av möjligheter, som att vad som helst kan hända. Tänk om man kunde ha den känslan när man går till Konsum och handlar.. Jag tror att det går.

En kollega har precis varit i Kenya och sett en massa vilda djur. Tänk att få se en giraff i sitt naturliga habitat. Fantastiskt. Jag vill också resa. Jag funderar på Indien, Sydamerika eller Nya Zeeland.

Jag tittade på den här dokumentären igår:
http://svtplay.se/t/113657/expedition_guyana

Män och kvinna som reser till avlägsna, otillgängliga platser och letar efter något som ingen annan sett förut. Vi försöker all fly tristessen på något sätt. Gärna på ett sätt som inte innebär någon fara. Fara i bemärkelsen väcker vår ångest. För jag tror att det är hemskt mycket lättare att genomlida fysiska umbäranden än känslomässiga. Som dom i dokumentären som klättrade uppför branta klippväggar eller paddlade uppför vilda, skummande floder. Hellre det än att ringa på hos grannen och bjuda in sig själv på en kopp kaffe, eller sätta igång ett samtal med en främling. Eller säga: jag älskar dig, till den man vill ska höra det..

Nu är jag lite cynisk, det vet jag. De här stackars vetenskapsmännen och kvinnorna som jag nu anklagar för att vara känslomässiga mesar verkade ganska mysiga och snälla. Jag tror att det som retade mig var att man i dokumentären lade så mycket vikt vid just de fysiska umbärandena. Jag retade mig på berättarrösten som använder samma tonfall som när han säljer tandkräm, beskriver plotten i den senaste storfilmen eller rapporterar från den senaste krigsskådeplatsen.. Allt är så spännande och speciellt och otroligt som de här forskarna gör och det faktum att människor tagit sig uppför den floden för att överleva, inte bara för att de tycker att det är spännande framgår inte i sammanhanget.

Äsch, jag vet inte varför det retar mig. Kanske är jag avundsjuk, kanske vill jag ha en dokumentär om mig själv som skildrar min hårda kamp mot orättvisor och som varje dag börjar med en cykeltur till jobbet, i motvind, medvind, ur och skur. Man skulle ju också kunna se filmen som något bra, att forskarna kämpar för att uppmärksamma det fantastiska djurlivet som gömmer sig i dessa skogar och visa på värdet för oss. Jag tror att det är förpackningen som stör mig. Vi måste alltid ha allt (syftar nu till vi i västvärlden) i en viss förpackning för att vi ska ta det till oss. Det sk vara snabba klipp, fängslande berättarröst, perfekta bilder på det mest otroliga, fantastiska som någonsin skådats osv..

Vi håller på att bli dumma i huvudet. Allt ska vara så lättsmält och lättillgängligt. Vi strävar hela tiden efter att slippa använda vårt intellekt och våra kroppar och vi vill bara använda vissa delar av vårt känsloliv. Tusentals självhjälpsböcker för att vi ska kunna vara "the best we can be". Snuttifierade tv-program som inte ställer några krav på ställningstagande eller eftertanke.
Eldrivna hjälpmedel för alla typer av hushållsarbeten. Man kan se det på skönhetsidealen som råder också. Vi vill inte ha några bekymmersrynkor, eller skrattrynkor heller för den delen. Vi vill inte ha något alls, vi vill inte åldras, våra ansikten ska vara släta som om vi nyss hade fötts och våra kroppar ska för alltid se ut som en knoppande tonåringskropp.. Det gör inget om detta skapas med hjälp av plast, silikon eller något annat kroppsfrämmande material som insektsgift.

Vi håller på att förvandla oss själva till robotar, till maskiner, något oorganiskt. Och det är inte konstigt för vi ser ju hur människor hela tiden bortrationaliseras, görs överflödiga av maskiner. Vi måste uppgradera oss för att få vara kvar. Det låter som upptakten på en science fiction film, men tänk på det. Först rationaliserade vi bort djuren, sedan grovarbetarna, servicemänniskorna står näst i tur, se snabbkassa, postgiro, internetbank. Snart är det akademikernas tur, kirurgmaskiner, internetbaserad psykologbehandling, det finns säkert fler exempel. Läsplattor tar bort böckerna och därmed boktryckarna och bokhandlarna, osv..

Jag är medveten om att jag låter pessimistisk och som en bakåtsträvare. Varje tid har ju haft sina problem och vi kommer säker att överleva dessa också. Det är ju upp till var och en att ge sitt bidrag för en bättre framtid. Jag vill bara tala om att jag ser dess problem, dom oroar mig och jag vill att fler ska fundera över vad vi försöker uppnå. Lite perspektiv är vad jag erbjuder. Det är en uppmaning till eftertanke och reflektion så att vi kan minnas vilka vi är, vad som är viktigt för oss och hur vi ska värna om detta.

Jag kan rekommendera filmen Idiocracy, en ganska tramsig komedi med en viktig sensmoral och en skrämmande framtidsvision. Eller Wall-E, också bra, men eftersom det är tecknat känns det mindre på riktigt.

kram från tinnitus, som nu ska gå och vila lite, bara för att det är mysigt att vila.

Paparazzi

Det är som om jag alltid vore kär. Som att jag och Livet har ett kärleksförhållande och Livet alltid lyckas såra mig. Och när Livet sårar mig så vill jag sluta älska det.

Jag går ofta runt och känner mig sårad. Som om någon jag älskar avvisat mig. Ensam, ledsen, men mer än så. Det är fysiskt. Ordet sårad (hur har man kommit på alla dessa fantastiska ord?) sätter fingret på det som känns. Eller så påverkar ordet känslan. Men känslan är fysisk.
Smärta. Samtidigt öppenhet. Precis som ett sår.

Förut tog smärtan överhanden, blockerade alla andra förnimmelser, väckte skräcken och jag ryggade tillbaka, försökte skydda och stänga. Den är fortfarande stark, ibland är det som att den suger in mig i min egen hjärna och på en millisekund är jag tillbaka i barndomen och sveken. Som om den gömde sig i en liten avkrok någonstans djupt därinne, kanske i närheten av medulla oblongata.

Det är ett skrämmande ställe. Det som finns där har inte längre en form eller en färg eller en doft. Det är bara något oformligt, tyst och skrämmande. Jag tycker mig känna klor, naglar, handflator, höra ekot av skrik, vassa ord som skär som tysta knivar och förnimma en ryggtavla som försvinner bort, men jag ser bara rött mörker när jag blundar.

Nu för tiden är det inte bara detta mörker som regerar inuti. Kampen för luft och ljus, mot orättvisan i att vara oälskad har börjat ge utdelning. Trots att den mest utgjorts av skott i mörkret (vad vet en blind om ljuset?). Nu kan det flöda strömmar av lycka genom mig som skymningsmoln i rosa, kantade av guld och fyrverkerier som får mitt hjärta att pulsera lite hårdare. Jag tror det kallas lycka och jag förstår nu varför kärleken målas i rosa och rött, varför regnbågar och himmel symboliserar lycka och hopp. Det var på samma sätt som första gången jag älskade på riktigt och plötsligt förstod innebörden i alla kärlekssånger.

Smärtan är inte herre på täppan längre och öppenheten måste inte skyddas och gömmas. Såret blir infekterat om jag försöker stänga det. Det måste vara öppet. Jag måste ha det med mig hela livet och jag måste bära det utan plåster. Just nu tar jag smärtstillande för att stå ut men den tiden är snart förbi den också. Snart bär jag det som en prydnad, som ett smycke, som ett tecken på min mänsklighet och sårbarhet.

Tröskeln jag har kvar att ta mig över är en mäktig fiende. Den är som måndagsmorgonen, skräckfilmen, klaustrofobin eller viruset. En autoimmun sjukdom, mitt inre som försöker ta död på mig. Och när jag går i närkamp med den så är det precis som om djävulen far i mig. Jag fylls av vrede, hat och raseri och jag vill förstöra allt som är bra. Jag vill döda, förinta, skymfa, förnedra, såra, håna, ödelägga. Med vapen, eld, svek eller tystnad. Ta på mig en rustning och aldrig mer längta, hoppas och önska, bara hata, avvisa och förakta. Mina ögon smalnar, musklerna spänns och fingrarna kröks som om dom förvandlades till klor.

Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker slåss tills någon av oss vinner. Jag är redan blå och gul, jag har ömsom slagits, ömsom flytt under hela mitt liv, men jag vill vinna. Jag ska vinna. Jag kommer att vinna. Det vet jag. För jag har varit nära att förlora. Stått på kanten, haft kniven i handen, sett tåget komma, manad av djävulen att ge mig. Men jag förlorade inte. Jag vet inte vad som räddade mig. Kanske var det vetskapen om vad det skulle göra mot de som älskar mig. Kanske var det att jag vet att självmord smittar. Jag ville inte få någon annan att förlora hoppet. Vad det än var så vet jag att det kommer att fortsätta skydda mig. Jag kan inte förlora.

Jag hatar djävulen, samtidigt är den en del av mig. Jag har fått den, ärvt den och om jag tar död på den så lämnar jag mina förfäder bakom mig. Jag sviker dem. Kommer dom att förlåta mig? Kanske lämnar dom mig. Är det värt det offret?
Jag har hittat en lekkamrat. Det skrämmer livet ur mig. För det ställer mig inför valet. Döda djävulen eller låta den leva. Vi kan inte leva i samförstånd, djävulen och jag. Vi kommer inte överens. Jag vill älska, djävulen vill hata. Den måste dö. Och jag måste våga. Men om jag dödar den, blir jag som den då?

Det här går inte. Det finns ingen logik i det. Kan jag älska djävulen? Vad händer då? Det skulle vara som att ha en skorpion i sängen och hoppas att den inte biter. Jag kan inte så mycket om exorcism (vågar inte titta på skräckfilmer) men så vitt jag vet så brukar det gå ganska våldsamt till att driva djävulen ur kroppen. I True Blood så driver en (bluff)häxa ut en demon ur Haettie Mae, och väl ute så far den in i något stackars litet djur som häxan snabbt dränker.

Jag tycker det verkar vidrigt, men jag har ändå känslan av att det måste gå våldsamt till. Det ska vara skitigt, grymt, smärtsamt på gränsen till vansinne, innehålla rikligt med kroppsvätskor såsom blod, svett och tårar och ackompanjeras av primalskrik. Ungefär som att föda barn, men utan snälla barnmorskor, varma sjukhussängar, epiduralbedövningar och lustgas. Istället omges man av oberäkneliga häxor på en mörk och avlägsen plats skyddad enbart av irrationellt hopp om befrielse och kanske ett litet krucifix.

Jag antar att min psykolog är den oberäkneliga häxan i den här historien. Jag undrar om han skulle ha gillat det, jag tror nästan det. Det bor nog en liten sadist i honom och i mig med för den delen. Det är nog med psykologer som med kirurger, man måste ha vissa aggressiva tendenser för att vilja öppna en människa.
Jag känner mig grym ibland när jag jobbar. Jag vet hur ont det gör att dra fram de mest smärtsamma minnena. Men jag tror att om man inte öppnar det infekterade såret så förgiftas till slut blodet och hela människan blir sjuk.

Längtan, hopp, kärlek, glädje, tillit fyll mig. Djävul, vik hädan.

Kram från tinnitus, som ska ut i natten men inte som vampyr