Paparazzi

Det är som om jag alltid vore kär. Som att jag och Livet har ett kärleksförhållande och Livet alltid lyckas såra mig. Och när Livet sårar mig så vill jag sluta älska det.

Jag går ofta runt och känner mig sårad. Som om någon jag älskar avvisat mig. Ensam, ledsen, men mer än så. Det är fysiskt. Ordet sårad (hur har man kommit på alla dessa fantastiska ord?) sätter fingret på det som känns. Eller så påverkar ordet känslan. Men känslan är fysisk.
Smärta. Samtidigt öppenhet. Precis som ett sår.

Förut tog smärtan överhanden, blockerade alla andra förnimmelser, väckte skräcken och jag ryggade tillbaka, försökte skydda och stänga. Den är fortfarande stark, ibland är det som att den suger in mig i min egen hjärna och på en millisekund är jag tillbaka i barndomen och sveken. Som om den gömde sig i en liten avkrok någonstans djupt därinne, kanske i närheten av medulla oblongata.

Det är ett skrämmande ställe. Det som finns där har inte längre en form eller en färg eller en doft. Det är bara något oformligt, tyst och skrämmande. Jag tycker mig känna klor, naglar, handflator, höra ekot av skrik, vassa ord som skär som tysta knivar och förnimma en ryggtavla som försvinner bort, men jag ser bara rött mörker när jag blundar.

Nu för tiden är det inte bara detta mörker som regerar inuti. Kampen för luft och ljus, mot orättvisan i att vara oälskad har börjat ge utdelning. Trots att den mest utgjorts av skott i mörkret (vad vet en blind om ljuset?). Nu kan det flöda strömmar av lycka genom mig som skymningsmoln i rosa, kantade av guld och fyrverkerier som får mitt hjärta att pulsera lite hårdare. Jag tror det kallas lycka och jag förstår nu varför kärleken målas i rosa och rött, varför regnbågar och himmel symboliserar lycka och hopp. Det var på samma sätt som första gången jag älskade på riktigt och plötsligt förstod innebörden i alla kärlekssånger.

Smärtan är inte herre på täppan längre och öppenheten måste inte skyddas och gömmas. Såret blir infekterat om jag försöker stänga det. Det måste vara öppet. Jag måste ha det med mig hela livet och jag måste bära det utan plåster. Just nu tar jag smärtstillande för att stå ut men den tiden är snart förbi den också. Snart bär jag det som en prydnad, som ett smycke, som ett tecken på min mänsklighet och sårbarhet.

Tröskeln jag har kvar att ta mig över är en mäktig fiende. Den är som måndagsmorgonen, skräckfilmen, klaustrofobin eller viruset. En autoimmun sjukdom, mitt inre som försöker ta död på mig. Och när jag går i närkamp med den så är det precis som om djävulen far i mig. Jag fylls av vrede, hat och raseri och jag vill förstöra allt som är bra. Jag vill döda, förinta, skymfa, förnedra, såra, håna, ödelägga. Med vapen, eld, svek eller tystnad. Ta på mig en rustning och aldrig mer längta, hoppas och önska, bara hata, avvisa och förakta. Mina ögon smalnar, musklerna spänns och fingrarna kröks som om dom förvandlades till klor.

Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker slåss tills någon av oss vinner. Jag är redan blå och gul, jag har ömsom slagits, ömsom flytt under hela mitt liv, men jag vill vinna. Jag ska vinna. Jag kommer att vinna. Det vet jag. För jag har varit nära att förlora. Stått på kanten, haft kniven i handen, sett tåget komma, manad av djävulen att ge mig. Men jag förlorade inte. Jag vet inte vad som räddade mig. Kanske var det vetskapen om vad det skulle göra mot de som älskar mig. Kanske var det att jag vet att självmord smittar. Jag ville inte få någon annan att förlora hoppet. Vad det än var så vet jag att det kommer att fortsätta skydda mig. Jag kan inte förlora.

Jag hatar djävulen, samtidigt är den en del av mig. Jag har fått den, ärvt den och om jag tar död på den så lämnar jag mina förfäder bakom mig. Jag sviker dem. Kommer dom att förlåta mig? Kanske lämnar dom mig. Är det värt det offret?
Jag har hittat en lekkamrat. Det skrämmer livet ur mig. För det ställer mig inför valet. Döda djävulen eller låta den leva. Vi kan inte leva i samförstånd, djävulen och jag. Vi kommer inte överens. Jag vill älska, djävulen vill hata. Den måste dö. Och jag måste våga. Men om jag dödar den, blir jag som den då?

Det här går inte. Det finns ingen logik i det. Kan jag älska djävulen? Vad händer då? Det skulle vara som att ha en skorpion i sängen och hoppas att den inte biter. Jag kan inte så mycket om exorcism (vågar inte titta på skräckfilmer) men så vitt jag vet så brukar det gå ganska våldsamt till att driva djävulen ur kroppen. I True Blood så driver en (bluff)häxa ut en demon ur Haettie Mae, och väl ute så far den in i något stackars litet djur som häxan snabbt dränker.

Jag tycker det verkar vidrigt, men jag har ändå känslan av att det måste gå våldsamt till. Det ska vara skitigt, grymt, smärtsamt på gränsen till vansinne, innehålla rikligt med kroppsvätskor såsom blod, svett och tårar och ackompanjeras av primalskrik. Ungefär som att föda barn, men utan snälla barnmorskor, varma sjukhussängar, epiduralbedövningar och lustgas. Istället omges man av oberäkneliga häxor på en mörk och avlägsen plats skyddad enbart av irrationellt hopp om befrielse och kanske ett litet krucifix.

Jag antar att min psykolog är den oberäkneliga häxan i den här historien. Jag undrar om han skulle ha gillat det, jag tror nästan det. Det bor nog en liten sadist i honom och i mig med för den delen. Det är nog med psykologer som med kirurger, man måste ha vissa aggressiva tendenser för att vilja öppna en människa.
Jag känner mig grym ibland när jag jobbar. Jag vet hur ont det gör att dra fram de mest smärtsamma minnena. Men jag tror att om man inte öppnar det infekterade såret så förgiftas till slut blodet och hela människan blir sjuk.

Längtan, hopp, kärlek, glädje, tillit fyll mig. Djävul, vik hädan.

Kram från tinnitus, som ska ut i natten men inte som vampyr