Genom tunna tyger

Reverence, det är ett av mina favoritord. Det väcker en väldigt speciell känsla inuti. Jag kan närmast jämföra den med hur man rör sig i en kyrka, tyst och försiktigt, medveten om att resonansen är enastående. Underförstått ska man ju känna vördnad inför Gud och dennes storhet och det är väl en del av upplevelsen. Att förhålla sig till något stort, okänt och enligt utsago allsmäktigt ger en alldeles speciell upplevelse, en blandning av tvivel, förundran, underdånighet, rädsla, och spänning.

Men det är speciellt det här att det är så stort eko i en kyrka. Jag undrar, hänger det ihop? Känslan av att det man gör ger eko i omgivningen och känslan av ödmjukhet. Kanske ger ekot oss en rättvisande bild av verkligheten, att det vi gör påverkar varandra, mycket.
Vi kan låta bli att tänka på det till vardags, kanske kan vi t o m få för oss att det vi gör är betydelselöst. Känslor av anonymitet, alienation, ensamhet, utanförskap. I en stor sal får vår inverkan på varandra rätta proportioner, det ekar genom rymden.

På svenska är det också fint, vördnad, men det engelska ordet innehåller en extra dimension. Revere, som är snarlikt franskan reverie betyder dagdrömmeri, fantasi.

Att närma sig det okända.. Gör du det med övermod, skräck, självtillit eller undviker du det? Vad fantiserar du om att det finns i det oupptäckta, outforskade, i mörkret, i djupet, i ljuset?
Jag tror att det finns något vackert där, något storslaget och fasansfullt och magnifikt.

Egentligen är vi i det okända hela tiden, vi bara tror att vi vet vad som försiggår runtomkring oss. Vi projicerar våra fantasier och tar dem för verklighet. I varje ögonblick kan vad som helst hända. Oftast orkar vi inte se det, men så är det. Varje sekund innehåller en ofantlig mängd möjligheter, du vet det. Nu, just nu pågår ditt liv. Just nu tar du ett steg, och ett till och inget är givet. Allt är bara möjlighet.

kram från Tinnitus, som säger THANK GOD IT´S FRIDAY