Dancing in the dark

- eller psykologen försöker slå knut på sig själv..

Jag har aldrig tillbringat så mycket tid med mig själv som jag gör nu. Jag skäms för att berätta för någon hur mycket tid jag faktiskt spenderar på egen hand just nu. Det är inte likt mig. det som är likt mig är att försöka tolka det. Varför, vad beror det på, är det bra eller dåligt? Det kan inte bara vara så.

En fullt möjlig förklaring är att det är ett ansträngande arbete jag har och att när jag kommer hem på kvällarna är jag för trött för att göra något.

Hm, nu fick jag en tanke att de här tolkningsförsöken kan vara en flykt från att gilla läget eller i alla fall ta ställning till det. Om det nu är på ett sätt i ens liv och man känner sig obekväm med det så får man ju ändra på det eller acceptera det för att det är det bästa just nu, eller hur?

Eller så är det bara så att jag har svårt för att acceptera något som jag gör och måste därför alltid rättfärdiga det med tusen olika genomtänkta argument.

Eller så är jag osäker på att det jag gör kommer att leda mig dit jag vill och måste därför ideligen ställa upp konsekvensanalyser.

Jag längtar till fredag. Då får jag lön. Det är bra.

kram från Tinnitus, som önskar er en god natts sömn full av drömmar om styrka, frihet, ömhet och kärlek..