Across the borderline

Varje dag nya upplevelser, nya känslor, nya horisonter. Om fredagarna kommer jag hem och somnar framför tv:n klockan sju. Vid nio masar jag mig till sängen och sover sen till nio nästa morgon. Fjorton timmars sömn. Det är skönt, jag vaknar utvilad och tillfreds. Men det är ju inte normalt. Jag förstår att allt inte kan vara normalt och att i det stora hela så är det inte så onormalt, men tar jag ut mig för mycket i veckorna? Jag kan ju inte ha det så under en längre tid, jag vill ju orka träffa vänner också.

Ensamheten har jagat mig idag. Jag har känt mig ensam och ledsen och inte kunnat, eller velat ta bort det. När den rädslan kommer så vill jag titta på den, inte ta bort den. Så jag går runt och har den, tittar på den, utmanar den och umgås med den hela dan. Den försvinner ibland, släpper taget, men sen kommer den tillbaka. Nu ska jag snart gå på fest och jag har ångest.
Det är som att jag är superledsen, men det vill inte komma ut och vill inte säga varför. Jag är bara full av sorg och rädd att om jag träffar någon annan så kommer jag bara att gråta. men det är inte så farligt, de kommer att krama mig, men sen ska jag hem till ensamheten igen och det skrämmer mig som fan. Som att det är lika bra att hålla sig i ensamheten, att återkomma till den känns värre än att vara i den hela tiden.

Ibland kan jag inte acceptera det faktum att vi föds och dör ensamma men att vi både är ensamma och tillsammans. Jag ser hur allt är förändring och ibland är det enkelt och acceptabelt. Andra gånger gör det att ensamheten tar stryptag och glömmer att släppa.

Jag öppnar mitt hjärta mer och mer, för varje dag som går. Det är jag glad för, mycket tacksam att kärleken håller på att segra. Men skräcken för hugget finns där som ett ackompanjemang. Det är som att jag bryter arm med djävulen och förlorar jag är jag dömd till ett liv i ensamhet, vinner jag får jag leva i kärlek. Men det är ingen rättvis match. Djävulen har större hejaklack, levande och döda, släktled efter släktled, människor som älskat men flytt. Allt dom var är jag. Men jag är inte bara dom och jag ska vinna.

En vän beskrev det som att hon kände sig lurad på sitt liv och var arg för att hon upptäckt att hon levde en lögn. Hennes beskrivning var så precis. Hon hade vid ett tillfälle i sitt liv köpt någon annans version av sanningen om sig själv och världen och sedan levt efter denna sanning. Men nu hade hon upptäckt att sanningen inte var hennes. Och visste inte vad hon skulle göra.

Och det är så det är. Vi får en bild av oss själva av våra föräldrar, av vår familj och ibland är den realistisk och ibland är den helt uppåt väggarna. Min var helt uppåt väggarna. Och jag dras med den bilden ännu, men den är inte längre min självbild. Bilden har visat sitt sanna ansikte och sitt ursprung. Och den är inte min och den är inte jag.

Jag är den jag varit, den jag är just nu och den jag vill vara/kommer att bli i framtiden.

Och inget av dessa tre jag är exakta eller eviga. Minnen förändras, jag förändras hela tiden och om framtiden vet vi inget. Förändring. Det enda som är verkligt är här och nu. Willie Nelson i mina öron, lugnet som lagt sig tillrätta i min kropp och hjärtat som värker och längtar. Jag. Just nu.

Ta hand om er i lördagsnatten,
kramar från Tinnitus