Teknikens under

En väninna berättade igår att hon ska till Sydafrika nästa vecka. Sydafrika. Jag har aldrig velat resa dit, men när hon sa det så kunde jag känna den där känslan jag har när jag reser. På väg till flygplatsen, på planet, högt över alla molnen, på väg mot något nytt, okänt, världen känns full av möjligheter, som att vad som helst kan hända. Tänk om man kunde ha den känslan när man går till Konsum och handlar.. Jag tror att det går.

En kollega har precis varit i Kenya och sett en massa vilda djur. Tänk att få se en giraff i sitt naturliga habitat. Fantastiskt. Jag vill också resa. Jag funderar på Indien, Sydamerika eller Nya Zeeland.

Jag tittade på den här dokumentären igår:
http://svtplay.se/t/113657/expedition_guyana

Män och kvinna som reser till avlägsna, otillgängliga platser och letar efter något som ingen annan sett förut. Vi försöker all fly tristessen på något sätt. Gärna på ett sätt som inte innebär någon fara. Fara i bemärkelsen väcker vår ångest. För jag tror att det är hemskt mycket lättare att genomlida fysiska umbäranden än känslomässiga. Som dom i dokumentären som klättrade uppför branta klippväggar eller paddlade uppför vilda, skummande floder. Hellre det än att ringa på hos grannen och bjuda in sig själv på en kopp kaffe, eller sätta igång ett samtal med en främling. Eller säga: jag älskar dig, till den man vill ska höra det..

Nu är jag lite cynisk, det vet jag. De här stackars vetenskapsmännen och kvinnorna som jag nu anklagar för att vara känslomässiga mesar verkade ganska mysiga och snälla. Jag tror att det som retade mig var att man i dokumentären lade så mycket vikt vid just de fysiska umbärandena. Jag retade mig på berättarrösten som använder samma tonfall som när han säljer tandkräm, beskriver plotten i den senaste storfilmen eller rapporterar från den senaste krigsskådeplatsen.. Allt är så spännande och speciellt och otroligt som de här forskarna gör och det faktum att människor tagit sig uppför den floden för att överleva, inte bara för att de tycker att det är spännande framgår inte i sammanhanget.

Äsch, jag vet inte varför det retar mig. Kanske är jag avundsjuk, kanske vill jag ha en dokumentär om mig själv som skildrar min hårda kamp mot orättvisor och som varje dag börjar med en cykeltur till jobbet, i motvind, medvind, ur och skur. Man skulle ju också kunna se filmen som något bra, att forskarna kämpar för att uppmärksamma det fantastiska djurlivet som gömmer sig i dessa skogar och visa på värdet för oss. Jag tror att det är förpackningen som stör mig. Vi måste alltid ha allt (syftar nu till vi i västvärlden) i en viss förpackning för att vi ska ta det till oss. Det sk vara snabba klipp, fängslande berättarröst, perfekta bilder på det mest otroliga, fantastiska som någonsin skådats osv..

Vi håller på att bli dumma i huvudet. Allt ska vara så lättsmält och lättillgängligt. Vi strävar hela tiden efter att slippa använda vårt intellekt och våra kroppar och vi vill bara använda vissa delar av vårt känsloliv. Tusentals självhjälpsböcker för att vi ska kunna vara "the best we can be". Snuttifierade tv-program som inte ställer några krav på ställningstagande eller eftertanke.
Eldrivna hjälpmedel för alla typer av hushållsarbeten. Man kan se det på skönhetsidealen som råder också. Vi vill inte ha några bekymmersrynkor, eller skrattrynkor heller för den delen. Vi vill inte ha något alls, vi vill inte åldras, våra ansikten ska vara släta som om vi nyss hade fötts och våra kroppar ska för alltid se ut som en knoppande tonåringskropp.. Det gör inget om detta skapas med hjälp av plast, silikon eller något annat kroppsfrämmande material som insektsgift.

Vi håller på att förvandla oss själva till robotar, till maskiner, något oorganiskt. Och det är inte konstigt för vi ser ju hur människor hela tiden bortrationaliseras, görs överflödiga av maskiner. Vi måste uppgradera oss för att få vara kvar. Det låter som upptakten på en science fiction film, men tänk på det. Först rationaliserade vi bort djuren, sedan grovarbetarna, servicemänniskorna står näst i tur, se snabbkassa, postgiro, internetbank. Snart är det akademikernas tur, kirurgmaskiner, internetbaserad psykologbehandling, det finns säkert fler exempel. Läsplattor tar bort böckerna och därmed boktryckarna och bokhandlarna, osv..

Jag är medveten om att jag låter pessimistisk och som en bakåtsträvare. Varje tid har ju haft sina problem och vi kommer säker att överleva dessa också. Det är ju upp till var och en att ge sitt bidrag för en bättre framtid. Jag vill bara tala om att jag ser dess problem, dom oroar mig och jag vill att fler ska fundera över vad vi försöker uppnå. Lite perspektiv är vad jag erbjuder. Det är en uppmaning till eftertanke och reflektion så att vi kan minnas vilka vi är, vad som är viktigt för oss och hur vi ska värna om detta.

Jag kan rekommendera filmen Idiocracy, en ganska tramsig komedi med en viktig sensmoral och en skrämmande framtidsvision. Eller Wall-E, också bra, men eftersom det är tecknat känns det mindre på riktigt.

kram från tinnitus, som nu ska gå och vila lite, bara för att det är mysigt att vila.