Så får du mig ändå

När du var liten
grät du hela tiden
och mamma sa
det är värt att leva
det är värt att leva
se på din egen far
när alla hjältar är döda lever kungar kvar

När jag var liten grät jag hela tiden
och pappa sa
det är värt att leva
det är värt att leva
och han dog som en soldat ska
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar
när alla hjältar är döda lever kungar kvar

Laleh, ur Prinsessor

Jag har precis läst ut Nowegian Wood av Haruki Murakami. Jag känner samma sak som jag kände förra gången jag läste Kafka på stranden av honom, jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. På ett sätt är han en effektsökare, gubbsjuk och lämnar efter sig en känsla av tomhet som de som fokuserar alltför mycket på yta gör. Men det finns något annat. Möten. Små, intima beskrivningar av annanhet. Betraktelser som bara kan göras av ett kärleksfullt öga. Han beskriver en döende man, en liten, skrumpen man som bara har dagra kvar att leva och som vägrar äta, men som blir sugen på gurka när han hör huvudpersonen Toru smaska i sig gurka precis bredvid honom. Och så får gubben lite gurka och smaskar i sig på samma sätt som Toru. om en liten finstämd hyllning till livet.
Så vackert. Som ett pianostycke spelat med största ömhet och bara på de höga tonerna, så tyst att det knappt hörs men det går raka vägen in i hjärtat.

Raka vägen in.

Jag tycker att det är intressant att jag är ensam så mycket nu. Jag skriver inte bara om det för att noja eller undvika att noja eller att undvika något. Jag skriver om det för att det fascinerar mig. Jag har inte klarat av att vara ensam på mycket länge. Det slutade vara ok när puberteten började härja i min kropp. Män. Motsatta könet. Motsats mottages tacksamt.
Det var något som hände med min självkänsla i 13-års-åldern. Den krympte.

Fram till för tre år sedan så hade jag aldrig varit singel mer än sex månader i sträck. Oftast var det kortare än så. Utan män kände jag tomhet, meningslöshet, sorg. Jag var desperat efter manlig uppmärksamhet och bekräftelse och jag fick den oftast. Jag hade många halvlånga förhållanden, de varade ofta 1-2 år och däremellan strulade jag med diverse karlar.

Jag trodde att jag hade lätt för att bli kär, men för två år sedan träffade jag en av de klokaste (och galnaste) människorna jag någonsin mött och fick veta sanningen: Jag är kär i mina fantasier om kärleken. Han talade om det för mig och jag trodde honom inte. Du ser inte mig, sa han. Du ser inte vem jag är.
Visst, det fanns en hel del självhat i det påståendet. Han kunde inte förstå att någon kunde älska honom för den han var. Men på ett sätt hade han rätt. Det hade varit ett helvete att vara tillsammans med honom och jag vägrade att se det. Kalla det kärlek eller kalla det galenskap. Vem vet, det kunde ha funkat, men det kunde också gått illa. Riktigt illa. Han var ju trots all klokhet galen på riktigt. Han var tack och lov klok nog, och kärleksfull nog, att se till att vi aldrig inledde en relation.

Min senaste "riktiga" relation tog slut för snart ett år sedan. Efter det hade jag en icke-relation i ett halvår. Jag hade sedan några halvhjärtade flirtar och dejter efter det, men dom rann ut i sanden. Något har förändrats. Ensamhetskänslorna och tomheten kommer över mig ibland, men behovet att dämpa dem är svagare. Jag kan ha dem, dom dödar mig inte. Jag tror min självkänsla har växt.

Vilken resa.
Vilket känsloregister jag sitter inne med nu.

Relationer till män är fortfarande problematiska. Gamla vanor är svåra att bryta. Men det svåraste är att inte veta, att inte vara säker på vad som är autopilot och vad som är nya tankar. Så är det när man förändras, när man vill förändras och göra nytt. En j-vla djungel.
GPS:en!! Var är den??

Kram från Tinnitus, som tycker att pärlor på svin kan vara ganska fint