Fuck the pain away

Tinnitus söker svar. Jag söker. Jag är en sökare. Om jag hade varit en symbol så hade jag varit ett frågetecken.

Ibland är det fantastiskt att vara nyfiken, ibland är det ett helvete. Freud menade att kunskapsdriften är ett av de behov som styr oss. Det är intressant för mig för jag har inte sett mig som en Freudian på väldigt länge. Jag har varit upptagen av objektrelationsteori, anknytning och affektteori och på ett sätt kanske driftteorin är väldigt grundläggande, men den är också just det -grundläggande. Grundläggande som i fundamental, som i basen för allt tänkande, kännande, agerande, som grundpelarna, hörnstenarna, alltings begynnelse, fucking jävla Edens Lustgård.

Ja, just det, Tinnitus är frustrerad. För det finns frågor som hon inte kan få svar på just nu och för att hon inte tycker om att hon fått svaret på vissa frågor.
Man kan faktiskt bli frustrerad överatt få sina behov tillfredsställda också. Jag tycker om att vara frågande, att inte veta. Men jag måste också få fråga.

Det känns som om jag just har vaknat och ser världen med all önskvärd tydlighet. Och på flera sätt längtar jag tillbaka till okunskapen, ovissheten, känslan av att man föhåller sig till något okänt och hela tiden tvingas att improvisera. Så känns det inte just nu. Nu känns det som att jag sitter med alla svar och behöver bara använda min kunskap för att skapa det liv jag vill ha. Det låter väl bra tycker ni.. Men det är det inte, inte enbart. Det är också tråkigt. Jag antar att det kallas att växa upp och vi vet alla hur härligt det är att vara ung och naiv.

Samtidigt så framstår världen som ett mindre skrämmande ställe att vara på nu när man förstår den. Begriplighet räknas som en av beståndsdelarna i att vara frisk (eller i min värld-lycklig). Det finns ett socialpsykologiskt begrepp som heter KASAM (A. Antonovsky), känsla av sammanhang, och som räknas som förutsättningen för psykisk och fysisk friskhet (http://www.wikipedia.org/). Enligt Antonovsky behöver vi känna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att hålla oss friska.

Det som saknas för min del nu är väl att öva på att hantera min kunskap, utveckla mina färdigheter och kanske hitta en känsla av meningsfullhet. Det är just den känslan som jag saknar mest. Jag kan stå ut med att inte fatta något eller frustrationen i att inte vet avad jag ska göra, det kan jag ta hjälp av andra för att hantera. Men känslan av meningsfullhet, den är ett gissel. Utmaningar, sökande har gett mig mening, men om jag nu lärt mig det jag behöver veta för att hantera livet, vad finns det kvar att utforska då?

Mitt arbete ger en viss känsla av mening. Att hjälpa någon annan att må bättre, tycka om sig själv, framstår för mig, i den här fasansfulla och fantastiska världen, som den viktigaste uppgiften. Det finns för mycket självhat (Boktips! Läs Gunnar, av Bob Hansson) och för lite kärlek.

Min absoluta övertygelse är att så som vi ser på oss själva så ser vi också på andra. Detta innebär att allt det som vi hatar hos oss själva har vi svårt för hos andra. Och allt det som vi uppskattar hos oss själva det uppskattar vi även hos andra. De ideal vi har gäller både inåt och utåt.

Detta påstående är svårköpt hos många. Kanske vill dom inte se att de ställer höga krav på andra. Kanske vill dom inte se att dom tycker om saker i sig själva. Men det är så här det är. Det är ren logik och jag kan säkert hosta fram vetenskapliga bevis om någon känner ett behov av det. Men om vi utan förbehåll tittar inåt så kan nog de flesta av oss se detsamma som jag ser.

Konsekvensen av denna sanning är att ju mer vi älskar hos oss själva desto mer kommer vi att älska hos andra. Därför finns det inget mer angeläget än att öka självkärleken. Och då menar jag inte självuppfostran enligt någon manual eller det-gäller-bara-att-tänka-rätt-ideologi. Jag menar ren och skär kärlek, full av empati, respekt, acceptans, förlåtelse, förståelse och tacksamhet.

Men, och det här är ett stort men, tänk om att befrämja, uppleva kärlek och lycka inte är meningen med livet. Tänk om tanken är att mängden lidande ska vara konstant. Det är ju lite så det verkar, att det inte spelar någon roll hur mycket vi kämpar för godhet, fred, medmänslighet. Ondskan, hatet, illvilligheten är ändå där.

Neale Donald Walsh menar att vi bara är här för att uppleva. Vi är Guds små speglar så att han/hon kan uppleva sig själv i all sin mångfaldhet. Jag tycker att det skapar vackra bilder i mitt huvud. Vackra i någon slags storslagen, galen, apokalyptisk mening.

I morse tänkte jag att en relation är just så, som labyrinterna i Lustiga huset i nöjesparkerna. En blandning av glas och speglar som förvillar och lockar. Ibland ser vi bara oss själva, ibland ser vi någon annan och ibland kan vi gå rakt igenom. Ibland krockar vi, med oss själva eller med den andre.

Trevar, söker, letar, längtar, alltid en strävan. En inre drivkraft, ett sug, ett tryck, en rörelse framåt, utåt, inåt, uppåt? Raga och dwesha, ångest, nyfikenhet eller en kunskap om att det finns mer i livet än det här?

spotify:track:1vMd9dgov00FUYv6NM2063

"God is closer to man than his own neckvain." (hämtat ur Psychoanalysis and Religion in the 21st Century, 2006).
Hur kan man vara Freudian och agnostiker på samma gång? Hur kan man vara god och ond på samma gång? Hur kan man vara någonting på samma gång? Hur kan man vara någonting?

Kramar från Tinnitus, som tvättar golven med såpa och njuter av doften.