Du kan om du vill

Denna vecka mörker. Mörkt mörker. Mörker så mörkt att svart framstår som beige i jämförelse. Jag har ramlat ner i ett osäkerhetshål och i mitt Underland finns det inga lustiga figurer som kan varken lysa upp tillvaron, eller skrämma slag på mig. Det är bara tyst och tomt.

Jag har föraningar om mer mörker, jag känner ett osynligt hot. Och när det dyker upp någon, som kanske skulle kunna hjälpa mig tillbaka, då är jag inte så klok som Alice och jagar efter. Nej, jag låtsas som att allt är bra och låter dom gå fast jag är helt vilse och inte vet vart jag ska gå. Jag ler och vinkar hejdå med gråten i halsen, mer än nånsin i behov en kram.

Alice.. Tinnitus.. Jag.. Detta knippe människa som har så svårt att upprätthålla en takt, en rytm, balans. Som kastar sig, sen tvekar mitt i hoppet, som glatt ropar ja, sen ringer och tackar nej. Jag, som velar och tvekar och tvivlar och funderar och grubblar, men som aldrig kommer fram till något. Grubblet är en oändligt lång väg som många ratar. Jag framhärdar. Depressiv kallar dom mig. Dom kan kalla mig vad dom vill. Som om jag kunde välja något annat än det jag lever just nu, som om jag visste vägen till lyckan..

Sen jag var liten har jag varit osynlig, drömmande, omsvärmad av fantasi och ensamhet. En liten flicka med längtan att våga leka med de andra, men för rädd för att bli avvisad för att ens våga fråga om hon fick vara med. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig känt samhörighet.

När andra pratar om samhörighet så låter det så gosigt, men själv har jag inte en aning om hur det känns. Jag försöker, jag försöker vara som dom andra, men det klingar falskt. Jag övar, det skulle man kunna säga med välvilja, men mina tafatta försök slutar alla med en känsla av otillfredsställelse. Mamma sa att jag var ett önskat barn. Jag tror att hon ljög för mig.

Jag försöker, jag gör mitt bästa för att följa rekommendationerna, men när jag aldrig känner mig nöjd efteråt, när alla saker jag gör lämnar en bitter eftersmak av skam och ensamhet, då är det svårt att se att det jag gör är rätt. Jag känner mig aldrig önskad, kan inte minnas när JAG kände mig önskad. Som sällskap till min mor, då dög jag om jag följde reglerna. Som vän, som flickvän, som anställd, som kollega, i alla relationer så bär jag på den känslan. Jag duger bara om jag följer reglerna.

Vilka regler? Andras behov. Det är mina regler. Mina behov? Att slippa följa reglerna. Men jag är så rädd för att förlora, att jag inte kan sluta följa.

...Jag är så rädd för att förlora att jag inte vågar stå upp för mina behov...

Och när jag inte gör det så går jag vilse. Varenda gång. Nu vilse igen. Nu, hitta vägen igen.

Kram från Tinnitus, som ska se om det fungerar att stå på huvudet lite. Kanske ger det nytt perspektiv..

Fuck the pain away

Tinnitus söker svar. Jag söker. Jag är en sökare. Om jag hade varit en symbol så hade jag varit ett frågetecken.

Ibland är det fantastiskt att vara nyfiken, ibland är det ett helvete. Freud menade att kunskapsdriften är ett av de behov som styr oss. Det är intressant för mig för jag har inte sett mig som en Freudian på väldigt länge. Jag har varit upptagen av objektrelationsteori, anknytning och affektteori och på ett sätt kanske driftteorin är väldigt grundläggande, men den är också just det -grundläggande. Grundläggande som i fundamental, som i basen för allt tänkande, kännande, agerande, som grundpelarna, hörnstenarna, alltings begynnelse, fucking jävla Edens Lustgård.

Ja, just det, Tinnitus är frustrerad. För det finns frågor som hon inte kan få svar på just nu och för att hon inte tycker om att hon fått svaret på vissa frågor.
Man kan faktiskt bli frustrerad överatt få sina behov tillfredsställda också. Jag tycker om att vara frågande, att inte veta. Men jag måste också få fråga.

Det känns som om jag just har vaknat och ser världen med all önskvärd tydlighet. Och på flera sätt längtar jag tillbaka till okunskapen, ovissheten, känslan av att man föhåller sig till något okänt och hela tiden tvingas att improvisera. Så känns det inte just nu. Nu känns det som att jag sitter med alla svar och behöver bara använda min kunskap för att skapa det liv jag vill ha. Det låter väl bra tycker ni.. Men det är det inte, inte enbart. Det är också tråkigt. Jag antar att det kallas att växa upp och vi vet alla hur härligt det är att vara ung och naiv.

Samtidigt så framstår världen som ett mindre skrämmande ställe att vara på nu när man förstår den. Begriplighet räknas som en av beståndsdelarna i att vara frisk (eller i min värld-lycklig). Det finns ett socialpsykologiskt begrepp som heter KASAM (A. Antonovsky), känsla av sammanhang, och som räknas som förutsättningen för psykisk och fysisk friskhet (http://www.wikipedia.org/). Enligt Antonovsky behöver vi känna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för att hålla oss friska.

Det som saknas för min del nu är väl att öva på att hantera min kunskap, utveckla mina färdigheter och kanske hitta en känsla av meningsfullhet. Det är just den känslan som jag saknar mest. Jag kan stå ut med att inte fatta något eller frustrationen i att inte vet avad jag ska göra, det kan jag ta hjälp av andra för att hantera. Men känslan av meningsfullhet, den är ett gissel. Utmaningar, sökande har gett mig mening, men om jag nu lärt mig det jag behöver veta för att hantera livet, vad finns det kvar att utforska då?

Mitt arbete ger en viss känsla av mening. Att hjälpa någon annan att må bättre, tycka om sig själv, framstår för mig, i den här fasansfulla och fantastiska världen, som den viktigaste uppgiften. Det finns för mycket självhat (Boktips! Läs Gunnar, av Bob Hansson) och för lite kärlek.

Min absoluta övertygelse är att så som vi ser på oss själva så ser vi också på andra. Detta innebär att allt det som vi hatar hos oss själva har vi svårt för hos andra. Och allt det som vi uppskattar hos oss själva det uppskattar vi även hos andra. De ideal vi har gäller både inåt och utåt.

Detta påstående är svårköpt hos många. Kanske vill dom inte se att de ställer höga krav på andra. Kanske vill dom inte se att dom tycker om saker i sig själva. Men det är så här det är. Det är ren logik och jag kan säkert hosta fram vetenskapliga bevis om någon känner ett behov av det. Men om vi utan förbehåll tittar inåt så kan nog de flesta av oss se detsamma som jag ser.

Konsekvensen av denna sanning är att ju mer vi älskar hos oss själva desto mer kommer vi att älska hos andra. Därför finns det inget mer angeläget än att öka självkärleken. Och då menar jag inte självuppfostran enligt någon manual eller det-gäller-bara-att-tänka-rätt-ideologi. Jag menar ren och skär kärlek, full av empati, respekt, acceptans, förlåtelse, förståelse och tacksamhet.

Men, och det här är ett stort men, tänk om att befrämja, uppleva kärlek och lycka inte är meningen med livet. Tänk om tanken är att mängden lidande ska vara konstant. Det är ju lite så det verkar, att det inte spelar någon roll hur mycket vi kämpar för godhet, fred, medmänslighet. Ondskan, hatet, illvilligheten är ändå där.

Neale Donald Walsh menar att vi bara är här för att uppleva. Vi är Guds små speglar så att han/hon kan uppleva sig själv i all sin mångfaldhet. Jag tycker att det skapar vackra bilder i mitt huvud. Vackra i någon slags storslagen, galen, apokalyptisk mening.

I morse tänkte jag att en relation är just så, som labyrinterna i Lustiga huset i nöjesparkerna. En blandning av glas och speglar som förvillar och lockar. Ibland ser vi bara oss själva, ibland ser vi någon annan och ibland kan vi gå rakt igenom. Ibland krockar vi, med oss själva eller med den andre.

Trevar, söker, letar, längtar, alltid en strävan. En inre drivkraft, ett sug, ett tryck, en rörelse framåt, utåt, inåt, uppåt? Raga och dwesha, ångest, nyfikenhet eller en kunskap om att det finns mer i livet än det här?

spotify:track:1vMd9dgov00FUYv6NM2063

"God is closer to man than his own neckvain." (hämtat ur Psychoanalysis and Religion in the 21st Century, 2006).
Hur kan man vara Freudian och agnostiker på samma gång? Hur kan man vara god och ond på samma gång? Hur kan man vara någonting på samma gång? Hur kan man vara någonting?

Kramar från Tinnitus, som tvättar golven med såpa och njuter av doften.

Obsession

Jag är besatt. Jag gillar det inte. Men jag kan inte låta bli. Jag ger efter. En indisk avatar (halvgud) har sagt att det enda sättet att bli av med ett behov är att tillfredsställa det. Jag hoppas att det är så.

Kram från Tinnitus (som lyssnar på Falling out of love med Marie Gauthier och önskar att hon kunde sitta hemma och skriva hela dan..)