Du kan om du vill

Denna vecka mörker. Mörkt mörker. Mörker så mörkt att svart framstår som beige i jämförelse. Jag har ramlat ner i ett osäkerhetshål och i mitt Underland finns det inga lustiga figurer som kan varken lysa upp tillvaron, eller skrämma slag på mig. Det är bara tyst och tomt.

Jag har föraningar om mer mörker, jag känner ett osynligt hot. Och när det dyker upp någon, som kanske skulle kunna hjälpa mig tillbaka, då är jag inte så klok som Alice och jagar efter. Nej, jag låtsas som att allt är bra och låter dom gå fast jag är helt vilse och inte vet vart jag ska gå. Jag ler och vinkar hejdå med gråten i halsen, mer än nånsin i behov en kram.

Alice.. Tinnitus.. Jag.. Detta knippe människa som har så svårt att upprätthålla en takt, en rytm, balans. Som kastar sig, sen tvekar mitt i hoppet, som glatt ropar ja, sen ringer och tackar nej. Jag, som velar och tvekar och tvivlar och funderar och grubblar, men som aldrig kommer fram till något. Grubblet är en oändligt lång väg som många ratar. Jag framhärdar. Depressiv kallar dom mig. Dom kan kalla mig vad dom vill. Som om jag kunde välja något annat än det jag lever just nu, som om jag visste vägen till lyckan..

Sen jag var liten har jag varit osynlig, drömmande, omsvärmad av fantasi och ensamhet. En liten flicka med längtan att våga leka med de andra, men för rädd för att bli avvisad för att ens våga fråga om hon fick vara med. Jag har alltid varit ensam, jag har aldrig känt samhörighet.

När andra pratar om samhörighet så låter det så gosigt, men själv har jag inte en aning om hur det känns. Jag försöker, jag försöker vara som dom andra, men det klingar falskt. Jag övar, det skulle man kunna säga med välvilja, men mina tafatta försök slutar alla med en känsla av otillfredsställelse. Mamma sa att jag var ett önskat barn. Jag tror att hon ljög för mig.

Jag försöker, jag gör mitt bästa för att följa rekommendationerna, men när jag aldrig känner mig nöjd efteråt, när alla saker jag gör lämnar en bitter eftersmak av skam och ensamhet, då är det svårt att se att det jag gör är rätt. Jag känner mig aldrig önskad, kan inte minnas när JAG kände mig önskad. Som sällskap till min mor, då dög jag om jag följde reglerna. Som vän, som flickvän, som anställd, som kollega, i alla relationer så bär jag på den känslan. Jag duger bara om jag följer reglerna.

Vilka regler? Andras behov. Det är mina regler. Mina behov? Att slippa följa reglerna. Men jag är så rädd för att förlora, att jag inte kan sluta följa.

...Jag är så rädd för att förlora att jag inte vågar stå upp för mina behov...

Och när jag inte gör det så går jag vilse. Varenda gång. Nu vilse igen. Nu, hitta vägen igen.

Kram från Tinnitus, som ska se om det fungerar att stå på huvudet lite. Kanske ger det nytt perspektiv..