Min yogalärare sa till mig en gång att om du plötsligt märker att du råkar ut för en massa missöden och motgångar, så betyder det att du är inne på den andliga vägen.
Jag har tänkt på det. Utifrån många olika perspektiv.
Då, när han sa det så handlade det ju om att jag just då hade drabbats av flera motgångar och det var skönt att höra att det fanns en mening med det som hände. Jag ville dessutom hemskt gärna vara inne på "den andliga vägen", det gav mig en riktning vilket jag verkligen hade behov av att ha just då. Det fick mig också att känna mig lite utvald, som att det var något speciellt med mig och att det var därför som jag drabbades. Det gjorde det lättare att stå ut med allt elände.
Nu ser jag lite annorlunda på det. Nu ser jag att alla drabbas av svårigheter, olyckor, motgångar, förluster hela tiden. Jag är inte utvald. Vi är alla vandrare på "den andliga vägen". Men min syn på vad som är den andliga vägen har också förändrats. Tidigare var den som ett test, en prövning för att nå fram till "Gud" eller vad man nu ska kalla det. Jag såg det som att jag vandrade på en stig beträdd av många sökare, studerande, elever före mig och på vägen skulle jag möta lärare som kunde lära mig det jag behövde för att komma vidare, uppåt, framåt.
Nu ser jag inte det som att jag ska upp längre. Jag ser inte det som att jag ska nå någon annan.
Nu ser jag det som att jag ska inåt. Och den jag ska nå är mig själv. I all min gudomlighet och förfärlighet. Och för varje ny sak jag ser i mig själv så ska jag lära mig att omfamna det för att till slut ha nått det tillstånd som jag tror är samma ställe som kallas Nirvana, Himlen eller Moksha- den totala självkärleken.
Med den totala självkärleken menar jag ett fullständigt accepterande av mig själv, förlåtelse, förståelse, uppskattning och respekt. Ett tillstånd utan skam, skuld, självhat, självförhärligande.
måndag 29 juni 2009
söndag 28 juni 2009
Konst=verklighetenx100
Jag läser om Symbolismen just nu, en konstnärlig strömning ursprungligen från Frankrike som uppkom i slutet av 1800-talet. Jag slås av likheten i den kamp som dessa konstnärer förde för att bevara drömvärlden, magin, det andliga planet och den kamp jag för idag för att hitta en väg som ger mig möjlighet att behålla min drömmarsida. Katolicismen förlorade inflytande till vetenskapen och positivismen, sekulariseringen möjliggjordes när feodalsamhället förlorade mot urbaniseringen och inom konsten fick symbolismen stryka på foten för realismen.
Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.
Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.
Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.
Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!
DET FINNS INGEN SANNING
Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.
Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!
Tinnitus (kärlekskrigare)
Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.
Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.
Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.
Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!
DET FINNS INGEN SANNING
Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.
Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!
Tinnitus (kärlekskrigare)
lördag 27 juni 2009
Längtan
(skrivet med Van Morrisson Moondance i bakgrunden)
Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.
Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.
Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.
Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.
Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.
Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.
Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.
Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.
Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)
Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.
Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.
Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.
Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.
Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.
Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.
Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.
Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.
Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)
fredag 26 juni 2009
Michael Jackson
Han var min första stora idol. När han slet av sig tröjan i Dirty Diana så slog mitt lilla ungdomshjärta hårt, hårt. Jag köpte skivor, lyssnade, dansade och avgudade. Jag gillade allt han gjorde, även det senare. Men de senaste åren har jag distanserat mig från honom. Vi var väl alla förfärade av anklagelserna om pedofili, och de intervjuer man såg med honom gav verkligen bilden av en galen man. Men vi var ju också någonstans medvetna om tragiken som låg bakom. Även om det var svårt att förstå hur det kunde bli så galet som det faktiskt blev.
Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.
Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.
Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.
Tinnitus (som ska öva på civilkurage)
Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.
Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.
Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.
Tinnitus (som ska öva på civilkurage)
Sjukdom
Jag är sjuk idag, hemma från jobbet, orkar knappt sitta upprätt, svettas floder eller fryser så jag skakar. Jag brukade aldrig bli sjuk. De senaste 15 åren har jag varit sjuk en handfull gånger. Det senaste halvåret har jag varit sjuk två gånger. Första gången fattade jag inte att jag var sjuk. Jag gick till jobbet ändå, men när min röst försvann och mina kollegor började säga till mig att det var dags att gå hem så gjorde jag som dom sa.
Sen gick jag tillbaka till jobbet dan därpå. Vadå jag hade ju bara lite ont i kroppen och så var jag lite hes och så.. Ja, ni förstår kanske. Jag fattade inte vad som stod på. Inte alls. Min kropp hade inte betett sig på det här sättet på väldigt länge och jag visste inte var gränsen gick för att anses sjuk nog att gå hem. Så efter en dag på jobbet var jag helt färdig igen och fick stanna hemma tre dagar efter det.
Den här gången hade jag lite bättre koll. Men jag har varit galet trött hela veckan och ändå inte vilat. Det är inte likt mig, jag är oftast väldigt mån om att vila när jag är trött. Jag tänkte bara att jag inte hämtat mig efter midsommar och att det var dags för semester osv. Så jag vilade inte utan körde på, med resultatet att jag blev sjuk.
Det känns lite lyxigt att bli sjuk. Att ha ett giltigt skäl att vara hemma från jobbet. För mig som inte blivit sjuk på femton år så känns det väldigt exotiskt och spännande. Jag behövde ju verkligen vila och feberfrossan och kroppsvärken gav mig lov till det(se konstiga trosföreställningar nedan). Men sen kom jag på att i andras ögon ( se min chefs) så kanske inte det här med sjukdom är så exotiskt och spännande. Jag har varit sjuk två gånger på ett halvår, hur ser det ut? Det ser ut som att jag ofta är sjuk, så ser det ut. När jag kom på det slutade jag njuta av att vara hemma och började oroa mig istället. Jag är bra på det, att oroa mig. Jag funderar på om jag ska berätta för min chef att jag sällan eller aldrig är sjuk, att det senaste halvåret varit exceptionellt. Men det känns lite märkligt att urskulda sig för att man inte haft full koll på sin kropp, det händer ju alla. Så det blir inget med det.
Men det finns en annan dimension av det här som är intressant. Jag håller på att utforska svenne-livet. Jag har levt vad som skulle kunna refereras till som ett alternativt liv. Jag har provat på en hel del olika arbeten, bott på en massa olika ställen, umgåtts i olika slags kretsar. Jag har aldrig tänkt i karriärstermer eller haft någon livsplan. Det har inte funnits många måsten i mitt liv. Villa, volvo, vovve har fått stå tillbaka för nyfikenhet, spontanitet och upptäckarglädje. Pengar har kommit och gått. Kläder och prylar har inhandlats med största tillfredsställelse på loppisar och i secondhandaffärer.
Men sen hände något. Jag fick ett arbete. Ett riktigt arbete. Ett seriöst, ansvarsfullt arbete där jag faktiskt tjänade ok med pengar på att göra det jag tycker om att göra. Mitt liv förändrades. Helt plötsligt spenderade jag dagarna med vuxna som levde extremt normala liv. Tidigare hade min bekantskapskrets utgjorts av studenter, konstnärer, musiker. Människor som inte ännu stigit in i "vuxenlivet" eller som aldrig kommer att leva vad som betraktas som ett normalt vuxenliv. Vad är det då som skiljer dem åt, denna min nya bekantskapskrets och mina gamla vänner? Kanske inte så mycket. De blir glada, ledsna, upprymda, modfällda av ungefär samma saker. Men det är ändå en del saker som skiljer dem åt.
En av mina observationer handlar om just sjukdom:
Som svenne blir man sjuk istället för att vila, det har jag sett. Vissa går så långt att de blir utbrända eller får livshotande sjukdomar. De drivs av något som kallas för plikttrogenhet, men som också innefattar vissa outtalade trosföreställningar. Som t.ex. att det viktigaste är att sköta sitt jobb, annars har man ingen moral. Arbetet är viktigare än ens hälsa. Man ska akta sig för att bli bortklemad, man kan inte stanna hemma för att man "har en fis på tvären", hur skulle det då se ut? Und zu weiter...
Det ligger en hel massa skuld och skam och avund bakom det här beteendet. Man vill vara som alla andra annars skäms man. Om man sätter sig själv först får man skuldkänslor. Och man avundas de som inte följer normerna, vilket kan leda till önskan om hämnd, vilket kan leda till att man börjar förtala den som går sin egen väg. Till exempel.
Det finns för- och nackdelar med att tillhöra en subkultur. En föreställning är att normerna inte är lika strikta i en subkultur, men jag är inte säker på att det är så. Jag tror helt enkelt att det gäller att hitta en kultur som bäst stämmer överens med ens egna värderingar. Jag har inte riktigt hittat någon sådan ännu. Jag är en komplex människa som oftast föredrar att gå min egen väg mot att anpassa mig. Självständighet värderas i detta samhälle och därför kan det låta som att jag skryter, men jag tror inte att självständighet automatiskt leder till lycka. Jag skulle vilja tillhöra en grupp. Jag tycker att det verkar trevligt. Men än så länge har jag inte hittat en grupp som passar mig, så jag får fortsätta att pröva mig fram.
Just nu utforskar jag svenne-gruppen, en grupp jag tidigare misstrodde och ja, tom föraktade, men som nu blivit ett intressant utforskningsområde. Kanske hör jag hemma här?
Hälsningar
Tinnitus
(som fortfarande lider av feberfrossa och tänker vila nästa gång kroppen ber mig vila)
Sen gick jag tillbaka till jobbet dan därpå. Vadå jag hade ju bara lite ont i kroppen och så var jag lite hes och så.. Ja, ni förstår kanske. Jag fattade inte vad som stod på. Inte alls. Min kropp hade inte betett sig på det här sättet på väldigt länge och jag visste inte var gränsen gick för att anses sjuk nog att gå hem. Så efter en dag på jobbet var jag helt färdig igen och fick stanna hemma tre dagar efter det.
Den här gången hade jag lite bättre koll. Men jag har varit galet trött hela veckan och ändå inte vilat. Det är inte likt mig, jag är oftast väldigt mån om att vila när jag är trött. Jag tänkte bara att jag inte hämtat mig efter midsommar och att det var dags för semester osv. Så jag vilade inte utan körde på, med resultatet att jag blev sjuk.
Det känns lite lyxigt att bli sjuk. Att ha ett giltigt skäl att vara hemma från jobbet. För mig som inte blivit sjuk på femton år så känns det väldigt exotiskt och spännande. Jag behövde ju verkligen vila och feberfrossan och kroppsvärken gav mig lov till det(se konstiga trosföreställningar nedan). Men sen kom jag på att i andras ögon ( se min chefs) så kanske inte det här med sjukdom är så exotiskt och spännande. Jag har varit sjuk två gånger på ett halvår, hur ser det ut? Det ser ut som att jag ofta är sjuk, så ser det ut. När jag kom på det slutade jag njuta av att vara hemma och började oroa mig istället. Jag är bra på det, att oroa mig. Jag funderar på om jag ska berätta för min chef att jag sällan eller aldrig är sjuk, att det senaste halvåret varit exceptionellt. Men det känns lite märkligt att urskulda sig för att man inte haft full koll på sin kropp, det händer ju alla. Så det blir inget med det.
Men det finns en annan dimension av det här som är intressant. Jag håller på att utforska svenne-livet. Jag har levt vad som skulle kunna refereras till som ett alternativt liv. Jag har provat på en hel del olika arbeten, bott på en massa olika ställen, umgåtts i olika slags kretsar. Jag har aldrig tänkt i karriärstermer eller haft någon livsplan. Det har inte funnits många måsten i mitt liv. Villa, volvo, vovve har fått stå tillbaka för nyfikenhet, spontanitet och upptäckarglädje. Pengar har kommit och gått. Kläder och prylar har inhandlats med största tillfredsställelse på loppisar och i secondhandaffärer.
Men sen hände något. Jag fick ett arbete. Ett riktigt arbete. Ett seriöst, ansvarsfullt arbete där jag faktiskt tjänade ok med pengar på att göra det jag tycker om att göra. Mitt liv förändrades. Helt plötsligt spenderade jag dagarna med vuxna som levde extremt normala liv. Tidigare hade min bekantskapskrets utgjorts av studenter, konstnärer, musiker. Människor som inte ännu stigit in i "vuxenlivet" eller som aldrig kommer att leva vad som betraktas som ett normalt vuxenliv. Vad är det då som skiljer dem åt, denna min nya bekantskapskrets och mina gamla vänner? Kanske inte så mycket. De blir glada, ledsna, upprymda, modfällda av ungefär samma saker. Men det är ändå en del saker som skiljer dem åt.
En av mina observationer handlar om just sjukdom:
Som svenne blir man sjuk istället för att vila, det har jag sett. Vissa går så långt att de blir utbrända eller får livshotande sjukdomar. De drivs av något som kallas för plikttrogenhet, men som också innefattar vissa outtalade trosföreställningar. Som t.ex. att det viktigaste är att sköta sitt jobb, annars har man ingen moral. Arbetet är viktigare än ens hälsa. Man ska akta sig för att bli bortklemad, man kan inte stanna hemma för att man "har en fis på tvären", hur skulle det då se ut? Und zu weiter...
Det ligger en hel massa skuld och skam och avund bakom det här beteendet. Man vill vara som alla andra annars skäms man. Om man sätter sig själv först får man skuldkänslor. Och man avundas de som inte följer normerna, vilket kan leda till önskan om hämnd, vilket kan leda till att man börjar förtala den som går sin egen väg. Till exempel.
Det finns för- och nackdelar med att tillhöra en subkultur. En föreställning är att normerna inte är lika strikta i en subkultur, men jag är inte säker på att det är så. Jag tror helt enkelt att det gäller att hitta en kultur som bäst stämmer överens med ens egna värderingar. Jag har inte riktigt hittat någon sådan ännu. Jag är en komplex människa som oftast föredrar att gå min egen väg mot att anpassa mig. Självständighet värderas i detta samhälle och därför kan det låta som att jag skryter, men jag tror inte att självständighet automatiskt leder till lycka. Jag skulle vilja tillhöra en grupp. Jag tycker att det verkar trevligt. Men än så länge har jag inte hittat en grupp som passar mig, så jag får fortsätta att pröva mig fram.
Just nu utforskar jag svenne-gruppen, en grupp jag tidigare misstrodde och ja, tom föraktade, men som nu blivit ett intressant utforskningsområde. Kanske hör jag hemma här?
Hälsningar
Tinnitus
(som fortfarande lider av feberfrossa och tänker vila nästa gång kroppen ber mig vila)
tisdag 23 juni 2009
Dalì
Jag funderar på vad det är jag gillar med Dalìs ansiktsuttryck. Jag skrev tidigare att han ser ut att pendla på gränsen mellan galenskap och genialitet, men det är något annat som fångar mig. Jag kan inte bestämma mig för om han ser asförbannad eller livrädd ut. Om han försöker skrämma någon eller om han själv bevittnat fasor som fått hans mustasch att resa sig. Är det just detta som är galenskapen? Att sväva mellan ilska och skräck? Eller är det bristen på insikt om att man inte ser världen som alla andra? Eller båda. Jag måste slå upp galenskap. Men först måste jag jobba. Slita mitt anletes svett som det så vackert heter.
Tinnitus (som önskar er alla en underbar dag full av genialitet och galenskap)
Tinnitus (som önskar er alla en underbar dag full av genialitet och galenskap)
Harm
Nej, inte harm som i no harm done, utan harm som i :
Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.
Lasse Lucidor
Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)
Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.
Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.
De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.
Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)
Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.
Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.
Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.
Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.
Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.
All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!
Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)
Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.
Lasse Lucidor
Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)
Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.
Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.
De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.
Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)
Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.
Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.
Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.
Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.
Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.
All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!
Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)
onsdag 17 juni 2009
Martini
OBS! Innan ni läser det här så vill jag att ni ska veta att jag ser alkohol som roten till en massa ont och uppmanar ingen att följa mitt exempel. Det är inte ens ett exempel. Det är bara något som inträffar i mitt liv på ett slumpmässigt sätt ca fyra gånger per år. Innan hände det oftare, det var inte så bra. Nu är det under kontrollerade former. Jag känner mig som varningstexten till en amerikansk film. Varför låter det alltid så corny, fast det är helt sant och på fullt allvar?
Finns det något förbud mot att blogga när man druckit alkohol? Det borde det finnas. En liten alkometer vid tangentbordet som kunde ge grönt eller rött ljus och kanske slå på ett larm av något slag om man befann sig i den farliga zonen.
Min dator har ingen alkometer. Den är blå, heter S-presso och låter ungefär som min dammsugare, men har inga varningsfunktioner överhuvudtaget. Vem ska då at ansvaret för mitt berusade bloggande? Jag?
Iallafall så har jag någonting som stoppar mig innan jag ger mig ut på farligt farvatten som heter ex-pojkvänner och sex. Jag ska på restaurang. Som födelsedagspresent ska jag bli trakterad av mina älskade vänner. Jag älskar att gå på restaurang.
En av de här älskade vännerna visade mig ett youtubeklipp häromdagen:
http://www.youtube.com/watch?v=txqiwrbYGrs
Det har fascinerat mig mycket. Hur kommer det sig att en liten pojke som är påverkad beter sig på exakt samma sätt som en vuxen människa som är påverkad? Mycket intressant, gester och allt stämmer. Tål att tänkas på.
Ha det bäst!
Tinnitus (som känner sig utarbetad och ser fram emot att försvinna in i dimman)
Finns det något förbud mot att blogga när man druckit alkohol? Det borde det finnas. En liten alkometer vid tangentbordet som kunde ge grönt eller rött ljus och kanske slå på ett larm av något slag om man befann sig i den farliga zonen.
Min dator har ingen alkometer. Den är blå, heter S-presso och låter ungefär som min dammsugare, men har inga varningsfunktioner överhuvudtaget. Vem ska då at ansvaret för mitt berusade bloggande? Jag?
Iallafall så har jag någonting som stoppar mig innan jag ger mig ut på farligt farvatten som heter ex-pojkvänner och sex. Jag ska på restaurang. Som födelsedagspresent ska jag bli trakterad av mina älskade vänner. Jag älskar att gå på restaurang.
En av de här älskade vännerna visade mig ett youtubeklipp häromdagen:
http://www.youtube.com/watch?v=txqiwrbYGrs
Det har fascinerat mig mycket. Hur kommer det sig att en liten pojke som är påverkad beter sig på exakt samma sätt som en vuxen människa som är påverkad? Mycket intressant, gester och allt stämmer. Tål att tänkas på.
Ha det bäst!
Tinnitus (som känner sig utarbetad och ser fram emot att försvinna in i dimman)
tisdag 16 juni 2009
Ord
Jag är en ordhora. Det var ett populärt uttryck för ett tag sen, att vara en någonting-hora. Inte tjack-hora då, utan ex läppstifts-hora eller sushi-hora. Hemskt uttryck egentligen. Inte alls passande för en ordhora som jag, men ibland är det väldigt behagligt att svänga sig med vulgära uttryck. Och jag är inte en ordhora egentligen. Jag tycker bara det är lite kul med ord. Jag är kanske mer en ord-teaser, eller en ord-voyeur.
Till exempel är det kul med mode-ord. Som någonting-chock; sexchock, nakenchock etc. Löpsedlarna var fulla av chock ett tag. Det var som om nyhetsredaktionerna var tvungna att använda ett av de starkaste ord de kunde komma på för att göra en i själva verket extremt ointressant händelse intressant. Nyhetstorkan gav upphov till viss vokabulär kreativitet. Men, det var kul ett tag, sen blev det tröttsamt. Jag blev mätt, eller kanske sur på att ständigt känna mig lurad som reagerade. Att höra ordet chock nu gör mig omedelbart irriterad. Jag tror inte på det längre, som att någon ropat varg för många gånger.
Likadant med hora. Att vara en banan-hora (haha det var det första som dök upp i huvudet. slump?) tappade sin provocerande charm ganska fort. Ordmissbruk. De starka orden blir för starka, man överdoserar snabbt på dem.
Annat är det med de svåra orden, de som är lite otillgängliga, strama, nästan lite syrliga i sin framtoning. De har en motsatt effekt, de blir trivsammare ju mer man umgås med dem. Man måste successivt vänja sig vid dem, hur de smakar, ligger i munnen, passar in med de andra orden i samlingen.
Det finns också ord som är som oslipade, för små träramar. De gör våld på det de försöker beskriva. De försöker klämma in upplevelsen/känslan i ett alldeles för litet och fyrkantigt utrymme. De är aggressiva, dominanta och kvävande och lämnar en med en känsla av att ha blivit överkörd.
Ett av mina favoritord just nu är "Eutymi"
: Med eutymiskt humör menas det "normala", stabila humöret utan klagan.(Källa: Web4Health)
Jag tror att det passar in i den sistnämnda kategorin av ord med tvivelaktiga intentioner, men jag finner det ändå oemotståndligt. Det är något med förklaringen, en enkelspårighet/naivitet/stelbenthet som är underbar; Det "normala", stabila humöret utan klagan. Jag blir hänförd, hänryckt, förundrad och förförd. Massor av frågor väcks inom mig: Vad menar dom? Att om man klagar är man instabil i humöret? Vad är ett normalt humör? Vad finns det mellan ledsen och glad, likgiltig och entusiastisk? Är man deprimerad? Är man tom på känslor?
EnligtTomkins (1991) finns det nio medfödda, primära affekter (affekter är känslor innan de tolkats, de biologiska aspekterna av en känsla enl. Nathanson), som varierar från låg till hög intensitet och som kan delas in i två positiva, en neutral och sex negativa affekter.
De positiva affekterna är välbehag/extas (glädje) och intresse/iver, den neutrala är
förvåning/häpnad och de negativa är ilska/raseri, rädsla/skräck, ledsnad/förtvivlan,
avsmak, avsky och skam/förödmjukelse (svensk översättning av begreppen enligt
Havnesköld & Risholm Mothander, 2002). (Källa http://www.psy.umu.se/grundutbildning/program/psykolog-programmet/Uppsatser/Examensarbete/HT2007/P631.pdf)
Så neutral affekt är förvåning/ häpnad. Hm. Är det den affekten man upplever när man har ett eutymiskt humör? Isåfall är jag eutymisk just nu för jag känner mig lite förvånad. Nej, det känns inte som att det är det dom menar. Det verkar som att de inte har tagit med känslor i bilden. Jag får hitta en annan vinkel. Det här med att vara utan klagan, betyder det att man är nöjd då? Skulle nöjdhet vara ett normalt tillstånd? Vad menas med normalt?
Eftersom vi då pratar om organismer (människor) så tolkar jag det som att det som är normalt är det som utgör normen (dvs innehas av majoriteten) i ett visst sammanhang. Se dig omkring, skulle du säga att majoriteten av de människor du stöter på är nöjda?
Äsch, jag kan bara konstatera att ibland kan ord göra saker krångligare än dom är. Och det är en del av förtjusningen med dem. De är våra tafatta och kärleksfulla (om än något desperata ibland) försök att förklara det mysterium som kallas livet. Som vi alla är en del av utan att ha en aning om varför. Fasansfullt, fruktansvärt, förskräckligt och för det mesta förfärligt fascinerande.
Kram på er
Tinnitus (som inte har en aning om vad det är hon försöker förmedla)
Till exempel är det kul med mode-ord. Som någonting-chock; sexchock, nakenchock etc. Löpsedlarna var fulla av chock ett tag. Det var som om nyhetsredaktionerna var tvungna att använda ett av de starkaste ord de kunde komma på för att göra en i själva verket extremt ointressant händelse intressant. Nyhetstorkan gav upphov till viss vokabulär kreativitet. Men, det var kul ett tag, sen blev det tröttsamt. Jag blev mätt, eller kanske sur på att ständigt känna mig lurad som reagerade. Att höra ordet chock nu gör mig omedelbart irriterad. Jag tror inte på det längre, som att någon ropat varg för många gånger.
Likadant med hora. Att vara en banan-hora (haha det var det första som dök upp i huvudet. slump?) tappade sin provocerande charm ganska fort. Ordmissbruk. De starka orden blir för starka, man överdoserar snabbt på dem.
Annat är det med de svåra orden, de som är lite otillgängliga, strama, nästan lite syrliga i sin framtoning. De har en motsatt effekt, de blir trivsammare ju mer man umgås med dem. Man måste successivt vänja sig vid dem, hur de smakar, ligger i munnen, passar in med de andra orden i samlingen.
Det finns också ord som är som oslipade, för små träramar. De gör våld på det de försöker beskriva. De försöker klämma in upplevelsen/känslan i ett alldeles för litet och fyrkantigt utrymme. De är aggressiva, dominanta och kvävande och lämnar en med en känsla av att ha blivit överkörd.
Ett av mina favoritord just nu är "Eutymi"
: Med eutymiskt humör menas det "normala", stabila humöret utan klagan.(Källa: Web4Health)
Jag tror att det passar in i den sistnämnda kategorin av ord med tvivelaktiga intentioner, men jag finner det ändå oemotståndligt. Det är något med förklaringen, en enkelspårighet/naivitet/stelbenthet som är underbar; Det "normala", stabila humöret utan klagan. Jag blir hänförd, hänryckt, förundrad och förförd. Massor av frågor väcks inom mig: Vad menar dom? Att om man klagar är man instabil i humöret? Vad är ett normalt humör? Vad finns det mellan ledsen och glad, likgiltig och entusiastisk? Är man deprimerad? Är man tom på känslor?
EnligtTomkins (1991) finns det nio medfödda, primära affekter (affekter är känslor innan de tolkats, de biologiska aspekterna av en känsla enl. Nathanson), som varierar från låg till hög intensitet och som kan delas in i två positiva, en neutral och sex negativa affekter.
De positiva affekterna är välbehag/extas (glädje) och intresse/iver, den neutrala är
förvåning/häpnad och de negativa är ilska/raseri, rädsla/skräck, ledsnad/förtvivlan,
avsmak, avsky och skam/förödmjukelse (svensk översättning av begreppen enligt
Havnesköld & Risholm Mothander, 2002). (Källa http://www.psy.umu.se/grundutbildning/program/psykolog-programmet/Uppsatser/Examensarbete/HT2007/P631.pdf)
Så neutral affekt är förvåning/ häpnad. Hm. Är det den affekten man upplever när man har ett eutymiskt humör? Isåfall är jag eutymisk just nu för jag känner mig lite förvånad. Nej, det känns inte som att det är det dom menar. Det verkar som att de inte har tagit med känslor i bilden. Jag får hitta en annan vinkel. Det här med att vara utan klagan, betyder det att man är nöjd då? Skulle nöjdhet vara ett normalt tillstånd? Vad menas med normalt?
Normal har flera betydelser:
- en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
- en vinkelrät linje, se normalvektor
- en sorts matris, se normal matris
- ett materialiserat mått, mätinstrument eller mätsystem som är avsett att definiera eller reproducera en måttenhet.
- en amerikansk stad i Illinois, Normal, Illinois
- ett queerfeministiskt bokförlag, Normal förlag.
Eftersom vi då pratar om organismer (människor) så tolkar jag det som att det som är normalt är det som utgör normen (dvs innehas av majoriteten) i ett visst sammanhang. Se dig omkring, skulle du säga att majoriteten av de människor du stöter på är nöjda?
Äsch, jag kan bara konstatera att ibland kan ord göra saker krångligare än dom är. Och det är en del av förtjusningen med dem. De är våra tafatta och kärleksfulla (om än något desperata ibland) försök att förklara det mysterium som kallas livet. Som vi alla är en del av utan att ha en aning om varför. Fasansfullt, fruktansvärt, förskräckligt och för det mesta förfärligt fascinerande.
Kram på er
Tinnitus (som inte har en aning om vad det är hon försöker förmedla)
måndag 15 juni 2009
Bob! Jag vet hur man gör!
.. kanske...
Jag läste Bob Hanssons blogg, Kärlek- hur gör man? Han undrar hur man håller ihop ett förhållande, om jag har förstått det rätt. Han önskar att han hade en fru, ett hus och barn, men förstår inte varför han inte lyckas skaffa det. Det har jag också funderat på för egen del. Mycket. Länge. Jag sa det till min psykolog häromdagen:
-Jag vet inte vad det är som binder människor till varandra!
Det var det sista jag sa innan timmen var slut, så jag fick inget svar. (Slump?)
Efter alldeles för många uppbrutna förhållanden, och nej jag tänker inte avslöja hur många- det förtroendet får vänta tills vi kommit varandra lite närmare, så blir frågan oundviklig. I synnerhet om man, som jag, har en dröm om att hitta "den Rätte" att leva med i lust och nöd.
Så nu har jag analyserat, observerat och läst, samlat fakta på olika sätt och kanske kommit fram till något som liknar ett svar. Jag ber att få förvarna dock. Ni som hoppas på ett slutgiltigt svar som ska lösa alla era problem var god läs föregående blogg "Söndagströst". Jag tror inte på definitiva svar. Jag tror på bättre frågor.
Här är lite av mitt insamlade material:
För mig har ringbytandet symboliserat den ultimata tryggheten. I nöd och lust till döden skiljer oss åt.
För mig har tiden tillsammans varit en ekvation som gick ut på ju mer tid tillsammans desto större trygghet.
Jag har levt på smulor. Det var trygghet för mig. Smulor kunde jag överleva på, de var enkla att få tag på eftersom ingen annan brydde sig om dem. Att försöka få en hel kaka var otänkbart. Det fanns för många orosmoment i ett sådant scenario.
Tänk om man valde fel kaka, tänk om det fanns en bättre kaka någon annanstans. Då fick man stå där och skämmas för att man gjort ett dåligt val.
Tänk om man tog ett bett av kakan, tyckte att den var underbar, och sen inte fick mer. Oh the horror. Då fick man stå där med skammen över att vilja ha men inte få.
Det jag har eltat (ännu en lysande fel/rättskrivning! jag skulle skriva letat) efter finns inte. Jag har kallat det man barn och hus, men det har bara varit symboler för gensvar, trygghet och kärlek. Och de kan komma i alla slags former. Frågan är bara vilka former jag kan acceptera.
Om det är trygghet jag vill ha, i form av fulllständig och ovillkorlig kärlek som aldrig tar slut, så måste jag inse att det tåget har gått. Den sortens kärlek kan man bara få av sina föräldrar(eller andra vårdnadsgivare). Alla andra relationer är ett givande och ett tagande där man alltid står sig själv närmast.
Och det här med att tro att det finns bättre kakor än den man valt.. Ni har väl hört ordspråket? Gräset är alltid grönare på andra sidan.
Vad är det för sätt att se på människor på egentligen? Vad har man för uppfattning om vad som ger en lycka då? Perfekt partner=perfekt liv? Vadå perfekt? Sen när blev perfektion intressant?
Det jag försöker säga är att det man tror att man vill ha kan vara lite mer komplicerat än det verkar. Så Bob. Mitt råd till dig är att ställa nya frågor. Vad är kärlek för dig? Vad är det du egentligen vill ha? Är det möjligt att få? Och varför vill du ha just det?
Av mitt lilla forskningsprojekt har jag kommit fram till det här:
1. Jag har letat efter bekräftelse och trygghet.
2. Jag har trott att detta fanns i en relation. Kärlek var något som skulle tillfredsställa min egna behov, behov som var omöjliga för någon annan att tillfredsställa= omöjlig ekvation.
3. Jag har totalt förbisett en viktig beståndsdel. Den andre. Var fanns nyfikenheten på den andre?
Slutsats(som grundar sig på fler erfarenheter än de ovan nämnda):
Tryggheten finns inte i ett förhållande. Den finns inuti mig själv. I att inse att allt är förändring. Ingenting varar för evigt. Vi har bara nuet. Och det är fantastiskt. Rädslan får ge vika för nyfikenheten och världen blir en annan.
Med denna slutsats i bagaget tänker jag inte längre bete mig som duvorna på Stortorget. Jag tänker inte leva på andras smulor. Jag tänker gå och beställa mig en trerätters på lämplig restaurang. För att jag kan. Och om någon har lust dela bord med mig så säger jag: Varsågod, slå dig ner!
kärleksfulla hälsningar
Tinnitus
PS. Om något i detta inlägg verkar oklart så är det för att författaren bara precis har börjat formulera sina tankegångar på detta ämne i ord. Med detta PS vill jag därmed lämna öppet för frågor och mothugg. DS
PS2. Skrivet med Ane Bruns ljuva stämma i bakgrunden. DS2
Jag läste Bob Hanssons blogg, Kärlek- hur gör man? Han undrar hur man håller ihop ett förhållande, om jag har förstått det rätt. Han önskar att han hade en fru, ett hus och barn, men förstår inte varför han inte lyckas skaffa det. Det har jag också funderat på för egen del. Mycket. Länge. Jag sa det till min psykolog häromdagen:
-Jag vet inte vad det är som binder människor till varandra!
Det var det sista jag sa innan timmen var slut, så jag fick inget svar. (Slump?)
Efter alldeles för många uppbrutna förhållanden, och nej jag tänker inte avslöja hur många- det förtroendet får vänta tills vi kommit varandra lite närmare, så blir frågan oundviklig. I synnerhet om man, som jag, har en dröm om att hitta "den Rätte" att leva med i lust och nöd.
Så nu har jag analyserat, observerat och läst, samlat fakta på olika sätt och kanske kommit fram till något som liknar ett svar. Jag ber att få förvarna dock. Ni som hoppas på ett slutgiltigt svar som ska lösa alla era problem var god läs föregående blogg "Söndagströst". Jag tror inte på definitiva svar. Jag tror på bättre frågor.
Här är lite av mitt insamlade material:
- En kollega till mig satt och berättade om sin relation till sin make. Av det hon berättade förstod jag att det aldrig går att ta sin partner för givet. Trots att man är gifta så kan man aldrig lita på den andre till hundra procent. Allt kan hända. Död, otrohet, förändring.
För mig har ringbytandet symboliserat den ultimata tryggheten. I nöd och lust till döden skiljer oss åt.
- En väninna till mig berättade om en av hennes vänner som blivit lämnad av sin partner sedan åtta år tillbaka. Han hade sagt till henne en dag att han ville ha en paus. Två veckor senare hade hon sett honom på stan med en annan kvinna. De var förälskade. Nu är de förlovade. Det gick på en månad. Efter åtta år.
För mig har tiden tillsammans varit en ekvation som gick ut på ju mer tid tillsammans desto större trygghet.
- I min terapi har jag också sett hur stark min önskan om bekräftelse är. Bekräftelse på att jag är bra nog, snygg nog, smart nog, attraktiv nog. Denna starka längtan efter bekräftelse har gjort mig blind för vem jag får den av. Den har fått mig att ta skit från människor som inte alls brydde sig om mig.
Jag har levt på smulor. Det var trygghet för mig. Smulor kunde jag överleva på, de var enkla att få tag på eftersom ingen annan brydde sig om dem. Att försöka få en hel kaka var otänkbart. Det fanns för många orosmoment i ett sådant scenario.
Tänk om man valde fel kaka, tänk om det fanns en bättre kaka någon annanstans. Då fick man stå där och skämmas för att man gjort ett dåligt val.
Tänk om man tog ett bett av kakan, tyckte att den var underbar, och sen inte fick mer. Oh the horror. Då fick man stå där med skammen över att vilja ha men inte få.
Det jag har eltat (ännu en lysande fel/rättskrivning! jag skulle skriva letat) efter finns inte. Jag har kallat det man barn och hus, men det har bara varit symboler för gensvar, trygghet och kärlek. Och de kan komma i alla slags former. Frågan är bara vilka former jag kan acceptera.
Om det är trygghet jag vill ha, i form av fulllständig och ovillkorlig kärlek som aldrig tar slut, så måste jag inse att det tåget har gått. Den sortens kärlek kan man bara få av sina föräldrar(eller andra vårdnadsgivare). Alla andra relationer är ett givande och ett tagande där man alltid står sig själv närmast.
Och det här med att tro att det finns bättre kakor än den man valt.. Ni har väl hört ordspråket? Gräset är alltid grönare på andra sidan.
Vad är det för sätt att se på människor på egentligen? Vad har man för uppfattning om vad som ger en lycka då? Perfekt partner=perfekt liv? Vadå perfekt? Sen när blev perfektion intressant?
Det jag försöker säga är att det man tror att man vill ha kan vara lite mer komplicerat än det verkar. Så Bob. Mitt råd till dig är att ställa nya frågor. Vad är kärlek för dig? Vad är det du egentligen vill ha? Är det möjligt att få? Och varför vill du ha just det?
Av mitt lilla forskningsprojekt har jag kommit fram till det här:
1. Jag har letat efter bekräftelse och trygghet.
2. Jag har trott att detta fanns i en relation. Kärlek var något som skulle tillfredsställa min egna behov, behov som var omöjliga för någon annan att tillfredsställa= omöjlig ekvation.
3. Jag har totalt förbisett en viktig beståndsdel. Den andre. Var fanns nyfikenheten på den andre?
Slutsats(som grundar sig på fler erfarenheter än de ovan nämnda):
Tryggheten finns inte i ett förhållande. Den finns inuti mig själv. I att inse att allt är förändring. Ingenting varar för evigt. Vi har bara nuet. Och det är fantastiskt. Rädslan får ge vika för nyfikenheten och världen blir en annan.
Med denna slutsats i bagaget tänker jag inte längre bete mig som duvorna på Stortorget. Jag tänker inte leva på andras smulor. Jag tänker gå och beställa mig en trerätters på lämplig restaurang. För att jag kan. Och om någon har lust dela bord med mig så säger jag: Varsågod, slå dig ner!
kärleksfulla hälsningar
Tinnitus
PS. Om något i detta inlägg verkar oklart så är det för att författaren bara precis har börjat formulera sina tankegångar på detta ämne i ord. Med detta PS vill jag därmed lämna öppet för frågor och mothugg. DS
PS2. Skrivet med Ane Bruns ljuva stämma i bakgrunden. DS2
söndag 14 juni 2009
Söndagströst- eller min uppgörelse med vetenskapen
Vadå tröst? Ja, tröst. Du vet, det där som gör att det onda gör mindre ont.
Ibland är det som att det pågår en dialog i min hjärna som jag inte riktigt får vara med på. Det onda mot det goda (ni vet som Milous ängel och dävul).
Jag sitter där mittemellan. Betraktaren som min yoga-lärare kallar det. The silent witness. Det rena medvetandet.
Enligt yoga-filosofin så styrs människan av två krafter: Raga och Dwesha.
Raga innebär att man dras till det som är bra. Dwesha är den kraft som driver en att undvika det som är dåligt. Vad vi räknar som gott och ont är väldigt individuellt. Men det mest intressanta är att man menar att den starkaste kraften är dwesha, dvs. den som vill undvika det vi uppfattar som dåligt.
I höstas var jag väldigt upptagen av må bra och må dåligt. Allt jag gjorde eller inte gjorde delades upp i sånt som fick mig att må bra eller sånt som fck mig att må dåligt. Som ni kanske förstår så mådde jag inte så bra och ville desperat komma på exakt vad som fick mig att må dåligt så jag kunde undvika det. Jag ville också veta exakt vad som fick mig att må bra så att jag kunde göra mer av det.
Jag hade ett rent helvete. Hur mycket av det vi gör är 100% konstruktivt eller 100% destruktivt? Och hur lätt är det att i förväg säga vad som är bra/dåligt för en? Speciellt inte när ens inre är i uppror som mitt inre var då. Plus att bara det att jag var så upptagen av dessa frågor tydde på att det var svårt för mig att se klart just då vilket förmodligen handlade om att jag höll på att förändras. Mina desperata försök att kategorisera omvärlden handlade om den osäkerhet man känner när ens liv förändras och de sanningar man hållt fast vid som livbojar på ett stormigt hav plötsligt vittrar sönder och man dansar som vitt skum på svarta vågor.
(Medan jag skriver detta lyssnar jag på Jens Lekman, "Oh You´re So Silent Jens".)
Mitt i allt det här sa min dåvarande pojkvän:
-Finns det inget annat än "må bra" eller "må dåligt"?
Låt mig säga som såhär: Jag fattade inte vad han menade. Och det är ett understatement. Ha ha, min hjärna stod helt still i femton sekunder, jag bara tittade tomt på honom.
-Vad menar du? fick jag ur mig.
Han satte igång med att försöka förklara, men innan han hunnit in på ord två så hade min hjärna slått av och dragit igång igen i gamla banor.
Just då kunde min hjärna inte ta in komplexitet, den sökte desperat efter enkelhet.
Och jag tycker att det är en vacker strävan, jag kan sympatisera med den, med mig själv. Jag var osäker, jag ville ha trygghet. Jag behövde kategorier för att få perspektiv. Och strävan i sig är bra. Strävan driver oss framåt, sporrar utveckling. Vi vill veta, vi vill förstå. Freud kallade den drivkraften för Kunskapsdriften. Det är den kraften som får oss att närma oss saker, fenomen, människor, oss själva.
Men när kunskapsdriften används i raga eller dweshas syften kan den leda oss till dåliga ställen. I vår iver efter enkelhet så tar vi ibland genvägar, vi överförenklar. Vi orkar inte med komplexiteten, ambivalensen, osäkerheten, så vi bestämmer oss för vad som är bra och vad som är dåligt. Och därmed sätter vi fälleben för oss själva. För därmed har vi också satt punkt för vår fortsatta utveckling och om vi ska tro Freud, en av våra grundläggande behov/drifter.
En klok person sa att svaret dödar nyfikenheten. Vilket innebär att det bästa svaret är det som öppnar upp för nya frågor. Därför är jag skeptisk till människor som tror sig veta sanningen. Jag är skeptisk till dem som tror att fakta är något slutgiltigt. Jag är ambivalent till vetenskap. Den missbrukas av många i dweshas syften, att fly från den förhatade osäkerheten. Men den är också ett utryck för vår inneboende nyfikenhet.
Jag kallar mig fenomenolog, för att jag tror att den typen av vetenskap förhåller sig mer öppen för det okända. Den erkänner subjektiviteten och kan därmed förhålla sig medveten om raga och dweshas krafter. Positivismen, som försöker ge sken av objektivitet (samtidigt som man erkänner placeboeffekten..), uppfattar jag som upplagd för att attrahera människor som vill ha sanningar och enkla lösningar på komplexa problem.
Neale Diamond Walsh skrev i "Samtal med Gud" att det bara fanns två känslor/tillstånd. Kärlek och rädsla. Han menade att rädsla får oss att dra oss undan andra/annat och att kärlek får oss att närma oss andra/annat. Jag tror att det finns ett tredje tillstånd. Öppenheten. Som inte är en rörelse, varken framåt eller bakåt.
En psykolog jag intervjuade en gång sa:
-När folk mår bra vill dom bara framåt, framåt, framåt. När dom mår dåligt vill dom bara bakåt, bakåt, bakåt.
Hon menade i tiden, i tankarna, i handlingarna. Hon försökte lära dem ett tredje tillstånd, nuet. Nuet som består av accepterande, av upplevande och av reflektion. Där man kan pendla mellan framtid och förflutet och fantisera. Winnicott kallade det för lekområdet, det område i terapin som ger utrymme för annat än de etablerade sanningarna. Frihet, tänker jag.
Inom yogan är ett av stegen mot upplysning equanimity; att möta allt som händer en med samma attityd, av öppenhet och nyfikenhet
http://en.wikipedia.org/wiki/Seven_factors_of_enlightenment
http://en.wikipedia.org/wiki/Tranquility
Så när ängeln och djävulen/raga och dwesha strider med varandra om makten så är jag egentligen i den bästa positionen. Jag kan bara luta mig tillbaka och låta dem dividera medan jag slappnar av och låter saker vara som dom är. (se solig junieftermiddag, träd, hängmatta och ett glas saft). Snacka om tröst. Låt upplysningen komma!
Ibland är det som att det pågår en dialog i min hjärna som jag inte riktigt får vara med på. Det onda mot det goda (ni vet som Milous ängel och dävul).
Jag sitter där mittemellan. Betraktaren som min yoga-lärare kallar det. The silent witness. Det rena medvetandet.
Enligt yoga-filosofin så styrs människan av två krafter: Raga och Dwesha.
Raga innebär att man dras till det som är bra. Dwesha är den kraft som driver en att undvika det som är dåligt. Vad vi räknar som gott och ont är väldigt individuellt. Men det mest intressanta är att man menar att den starkaste kraften är dwesha, dvs. den som vill undvika det vi uppfattar som dåligt.
I höstas var jag väldigt upptagen av må bra och må dåligt. Allt jag gjorde eller inte gjorde delades upp i sånt som fick mig att må bra eller sånt som fck mig att må dåligt. Som ni kanske förstår så mådde jag inte så bra och ville desperat komma på exakt vad som fick mig att må dåligt så jag kunde undvika det. Jag ville också veta exakt vad som fick mig att må bra så att jag kunde göra mer av det.
Jag hade ett rent helvete. Hur mycket av det vi gör är 100% konstruktivt eller 100% destruktivt? Och hur lätt är det att i förväg säga vad som är bra/dåligt för en? Speciellt inte när ens inre är i uppror som mitt inre var då. Plus att bara det att jag var så upptagen av dessa frågor tydde på att det var svårt för mig att se klart just då vilket förmodligen handlade om att jag höll på att förändras. Mina desperata försök att kategorisera omvärlden handlade om den osäkerhet man känner när ens liv förändras och de sanningar man hållt fast vid som livbojar på ett stormigt hav plötsligt vittrar sönder och man dansar som vitt skum på svarta vågor.
(Medan jag skriver detta lyssnar jag på Jens Lekman, "Oh You´re So Silent Jens".)
Mitt i allt det här sa min dåvarande pojkvän:
-Finns det inget annat än "må bra" eller "må dåligt"?
Låt mig säga som såhär: Jag fattade inte vad han menade. Och det är ett understatement. Ha ha, min hjärna stod helt still i femton sekunder, jag bara tittade tomt på honom.
-Vad menar du? fick jag ur mig.
Han satte igång med att försöka förklara, men innan han hunnit in på ord två så hade min hjärna slått av och dragit igång igen i gamla banor.
Just då kunde min hjärna inte ta in komplexitet, den sökte desperat efter enkelhet.
Och jag tycker att det är en vacker strävan, jag kan sympatisera med den, med mig själv. Jag var osäker, jag ville ha trygghet. Jag behövde kategorier för att få perspektiv. Och strävan i sig är bra. Strävan driver oss framåt, sporrar utveckling. Vi vill veta, vi vill förstå. Freud kallade den drivkraften för Kunskapsdriften. Det är den kraften som får oss att närma oss saker, fenomen, människor, oss själva.
Men när kunskapsdriften används i raga eller dweshas syften kan den leda oss till dåliga ställen. I vår iver efter enkelhet så tar vi ibland genvägar, vi överförenklar. Vi orkar inte med komplexiteten, ambivalensen, osäkerheten, så vi bestämmer oss för vad som är bra och vad som är dåligt. Och därmed sätter vi fälleben för oss själva. För därmed har vi också satt punkt för vår fortsatta utveckling och om vi ska tro Freud, en av våra grundläggande behov/drifter.
En klok person sa att svaret dödar nyfikenheten. Vilket innebär att det bästa svaret är det som öppnar upp för nya frågor. Därför är jag skeptisk till människor som tror sig veta sanningen. Jag är skeptisk till dem som tror att fakta är något slutgiltigt. Jag är ambivalent till vetenskap. Den missbrukas av många i dweshas syften, att fly från den förhatade osäkerheten. Men den är också ett utryck för vår inneboende nyfikenhet.
Jag kallar mig fenomenolog, för att jag tror att den typen av vetenskap förhåller sig mer öppen för det okända. Den erkänner subjektiviteten och kan därmed förhålla sig medveten om raga och dweshas krafter. Positivismen, som försöker ge sken av objektivitet (samtidigt som man erkänner placeboeffekten..), uppfattar jag som upplagd för att attrahera människor som vill ha sanningar och enkla lösningar på komplexa problem.
Neale Diamond Walsh skrev i "Samtal med Gud" att det bara fanns två känslor/tillstånd. Kärlek och rädsla. Han menade att rädsla får oss att dra oss undan andra/annat och att kärlek får oss att närma oss andra/annat. Jag tror att det finns ett tredje tillstånd. Öppenheten. Som inte är en rörelse, varken framåt eller bakåt.
En psykolog jag intervjuade en gång sa:
-När folk mår bra vill dom bara framåt, framåt, framåt. När dom mår dåligt vill dom bara bakåt, bakåt, bakåt.
Hon menade i tiden, i tankarna, i handlingarna. Hon försökte lära dem ett tredje tillstånd, nuet. Nuet som består av accepterande, av upplevande och av reflektion. Där man kan pendla mellan framtid och förflutet och fantisera. Winnicott kallade det för lekområdet, det område i terapin som ger utrymme för annat än de etablerade sanningarna. Frihet, tänker jag.
Inom yogan är ett av stegen mot upplysning equanimity; att möta allt som händer en med samma attityd, av öppenhet och nyfikenhet
http://en.wikipedia.org/wiki/Seven_factors_of_enlightenment
http://en.wikipedia.org/wiki/Tranquility
Så när ängeln och djävulen/raga och dwesha strider med varandra om makten så är jag egentligen i den bästa positionen. Jag kan bara luta mig tillbaka och låta dem dividera medan jag slappnar av och låter saker vara som dom är. (se solig junieftermiddag, träd, hängmatta och ett glas saft). Snacka om tröst. Låt upplysningen komma!
lördag 13 juni 2009
Första gången..
...och jag är nervös. Det känns stort. Mitt inträde i bloggvärlden. Det borde ju börja med pompa och ståt. Med väl genomtänkta ord och idéer som får folk att häpna, glöden att tändas i hjärtan så att folk springer ut på gatorna och skriker "Revolution!!!".
Men så kommer det inte att bli. För som vanligt är jag alldeles för ivrig att komma igång. Om jag hade gjort en psykologtestning (se Tower of London) hade min iver att sätta igång tolkats som omogenhet.
So what? Jag tänker låta den här bloggen bli precis som jag är just nu, ivrig, rörig, ibland lysande, ibland naiv. Ett collage av idéer, skönhet, funderingar, ilska och romantik. Så ser det ut i min hjärna(eller är det hjärta?), ett virrvarr av känslor, tankar och så något som är större än mig själv.
Kanske kommer något i den här bloggen att väcka revolutionsglöden i dig ändå. För den här bloggen är ett led i min privata revolution. Den är ett fullständigt accepterande av mig själv, precis som jag är. Och ett rop ut i cybervärlden om gensvar- ett rop fullt av önskan om att någon ska se världen som jag ser den och förstå vad jag menar.
Patetiskt..? Låt oss säga som så att önskan om bekräftelse är både ett djupt mänskligt behov och en sida av mig själv som jag ständigt brottas med.
En vän till mig säger att om han var en figur i Muminsagorna, så skulle han vara Snusmumriken, obekymrad och full av självtillräcklighet. Det är han inte. Oftast är han som Filifjonkan, ängslig, skamsen och full av starka känslor. Men hans val säger något om hans önskan, en önskan som jag tror många av oss bär på. En önskan om att slippa känna oss beroende av andra. Sårbraheten skrämmer oss. Nu skrev jag fel. Sårbraheten istället för sårbarheten. Egentligen stämmer det bättre med sårbraheten. Det är bra att vi vågar vara sårbara, det är att göra det som skrämmer oss som är modigt. Och mod får oss att växa!
Jag gjorde mumintestet på Facebook. Jag ville se från ett objektivt perspektiv vem jag var av Muminkaraktärerna. Enligt mig själv så skulle jag rimligtvis bli Lilla My (självständig, egensinnig, ärlig), eller möjligtvis muminpappan (en fd äventyrare, drömmare, något självupptagen men med ett stort hjärta). Jag blev hemulen.
Jag ska se ifall jag kan hitta omdömet så jag kan länka till det. Eller gå in på Facebook och kolla den engelska versionen (elak) och se vad det står om hemulen. Annars rekommenderar jag alla Tove Janssons böcker. Ren visdom.
Vi hörs!
Tinnitus (som nu ska gå och köpa grönsaker)
Men så kommer det inte att bli. För som vanligt är jag alldeles för ivrig att komma igång. Om jag hade gjort en psykologtestning (se Tower of London) hade min iver att sätta igång tolkats som omogenhet.
So what? Jag tänker låta den här bloggen bli precis som jag är just nu, ivrig, rörig, ibland lysande, ibland naiv. Ett collage av idéer, skönhet, funderingar, ilska och romantik. Så ser det ut i min hjärna(eller är det hjärta?), ett virrvarr av känslor, tankar och så något som är större än mig själv.
Kanske kommer något i den här bloggen att väcka revolutionsglöden i dig ändå. För den här bloggen är ett led i min privata revolution. Den är ett fullständigt accepterande av mig själv, precis som jag är. Och ett rop ut i cybervärlden om gensvar- ett rop fullt av önskan om att någon ska se världen som jag ser den och förstå vad jag menar.
Patetiskt..? Låt oss säga som så att önskan om bekräftelse är både ett djupt mänskligt behov och en sida av mig själv som jag ständigt brottas med.
En vän till mig säger att om han var en figur i Muminsagorna, så skulle han vara Snusmumriken, obekymrad och full av självtillräcklighet. Det är han inte. Oftast är han som Filifjonkan, ängslig, skamsen och full av starka känslor. Men hans val säger något om hans önskan, en önskan som jag tror många av oss bär på. En önskan om att slippa känna oss beroende av andra. Sårbraheten skrämmer oss. Nu skrev jag fel. Sårbraheten istället för sårbarheten. Egentligen stämmer det bättre med sårbraheten. Det är bra att vi vågar vara sårbara, det är att göra det som skrämmer oss som är modigt. Och mod får oss att växa!
Jag gjorde mumintestet på Facebook. Jag ville se från ett objektivt perspektiv vem jag var av Muminkaraktärerna. Enligt mig själv så skulle jag rimligtvis bli Lilla My (självständig, egensinnig, ärlig), eller möjligtvis muminpappan (en fd äventyrare, drömmare, något självupptagen men med ett stort hjärta). Jag blev hemulen.
Jag ska se ifall jag kan hitta omdömet så jag kan länka till det. Eller gå in på Facebook och kolla den engelska versionen (elak) och se vad det står om hemulen. Annars rekommenderar jag alla Tove Janssons böcker. Ren visdom.
Vi hörs!
Tinnitus (som nu ska gå och köpa grönsaker)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
