Verklighet och kärna

Min yogalärare sa till mig en gång att om du plötsligt märker att du råkar ut för en massa missöden och motgångar, så betyder det att du är inne på den andliga vägen.
Jag har tänkt på det. Utifrån många olika perspektiv.

Då, när han sa det så handlade det ju om att jag just då hade drabbats av flera motgångar och det var skönt att höra att det fanns en mening med det som hände. Jag ville dessutom hemskt gärna vara inne på "den andliga vägen", det gav mig en riktning vilket jag verkligen hade behov av att ha just då. Det fick mig också att känna mig lite utvald, som att det var något speciellt med mig och att det var därför som jag drabbades. Det gjorde det lättare att stå ut med allt elände.

Nu ser jag lite annorlunda på det. Nu ser jag att alla drabbas av svårigheter, olyckor, motgångar, förluster hela tiden. Jag är inte utvald. Vi är alla vandrare på "den andliga vägen". Men min syn på vad som är den andliga vägen har också förändrats. Tidigare var den som ett test, en prövning för att nå fram till "Gud" eller vad man nu ska kalla det. Jag såg det som att jag vandrade på en stig beträdd av många sökare, studerande, elever före mig och på vägen skulle jag möta lärare som kunde lära mig det jag behövde för att komma vidare, uppåt, framåt.

Nu ser jag inte det som att jag ska upp längre. Jag ser inte det som att jag ska nå någon annan.
Nu ser jag det som att jag ska inåt. Och den jag ska nå är mig själv. I all min gudomlighet och förfärlighet. Och för varje ny sak jag ser i mig själv så ska jag lära mig att omfamna det för att till slut ha nått det tillstånd som jag tror är samma ställe som kallas Nirvana, Himlen eller Moksha- den totala självkärleken.

Med den totala självkärleken menar jag ett fullständigt accepterande av mig själv, förlåtelse, förståelse, uppskattning och respekt. Ett tillstånd utan skam, skuld, självhat, självförhärligande.