Michael Jackson

Han var min första stora idol. När han slet av sig tröjan i Dirty Diana så slog mitt lilla ungdomshjärta hårt, hårt. Jag köpte skivor, lyssnade, dansade och avgudade. Jag gillade allt han gjorde, även det senare. Men de senaste åren har jag distanserat mig från honom. Vi var väl alla förfärade av anklagelserna om pedofili, och de intervjuer man såg med honom gav verkligen bilden av en galen man. Men vi var ju också någonstans medvetna om tragiken som låg bakom. Även om det var svårt att förstå hur det kunde bli så galet som det faktiskt blev.

Det som alltid gjort mig illa berörd när jag tänkte på honom, var att han verkade så oerhört ensam. Jag tänkte ofta att han verkligen skulle behöva en vän och att jag skulle kunna vara den vännen. Han kunde få ringa till mig när han kände sig lite hängig och beklaga sig över stressen och pressen, eller gråta en skvätt över all skit han varit med om. Och ibland kunde vi hitta på roliga saker, han kunde hämta upp mig i sin jet och så kunde vi åka till Liseberg så att han fick prova på ett svenskt nöjesfält. Men jag tänkte alltid att han inte skulle ha trott mig, att han skulle trott att jag var ännu en gold-digger som bara ville åt hans pengar eller berömmelse.

Det verkar vara svårt att få vänner efter att man blivit berömd. Det är många kändisar som verkar ensamma. Jag tänker t.ex. på Anna Nicole Smith. Doku-såpan om hennes liv var nog bland det mest tragiska jag sett. Misär, elände, yta, ensamhet. Usch. Jag ångrar nu att jag inte skrev det där brevet till Michael. Kanske hade han blivit glad. Även om vi inte hade blivit vänner så kanske mitt brev hade tänt en liten gnista av hopp i hans bröst. Att det faktiskt fanns människor som såg och förstod. Eller så hade det bara hamnat i en stor hög med beundrarpost och glömts bort och eldat upp. Och det hade också varit tragiskt. Men kanske ändå lite mer hoppfullt.

Det är som de säger, de kloka, det är bäst att uttala sig, visa vad man tycker, känner, tänker, står för. Fram med det bara! Det är när vi förblir tysta som vi tillåter hemska saker att hända.

Tinnitus (som ska öva på civilkurage)