Längtan

(skrivet med Van Morrisson Moondance i bakgrunden)

Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.

Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.

Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.

Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.

Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.

Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.

Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.

Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.

Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)