Bob! Jag vet hur man gör!

.. kanske...
Jag läste Bob Hanssons blogg, Kärlek- hur gör man? Han undrar hur man håller ihop ett förhållande, om jag har förstått det rätt. Han önskar att han hade en fru, ett hus och barn, men förstår inte varför han inte lyckas skaffa det. Det har jag också funderat på för egen del. Mycket. Länge. Jag sa det till min psykolog häromdagen:
-Jag vet inte vad det är som binder människor till varandra!
Det var det sista jag sa innan timmen var slut, så jag fick inget svar. (Slump?)

Efter alldeles för många uppbrutna förhållanden, och nej jag tänker inte avslöja hur många- det förtroendet får vänta tills vi kommit varandra lite närmare, så blir frågan oundviklig. I synnerhet om man, som jag, har en dröm om att hitta "den Rätte" att leva med i lust och nöd.

Så nu har jag analyserat, observerat och läst, samlat fakta på olika sätt och kanske kommit fram till något som liknar ett svar. Jag ber att få förvarna dock. Ni som hoppas på ett slutgiltigt svar som ska lösa alla era problem var god läs föregående blogg "Söndagströst". Jag tror inte på definitiva svar. Jag tror på bättre frågor.

Här är lite av mitt insamlade material:

• En kollega till mig satt och berättade om sin relation till sin make. Av det hon berättade förstod jag att det aldrig går att ta sin partner för givet. Trots att man är gifta så kan man aldrig lita på den andre till hundra procent. Allt kan hända. Död, otrohet, förändring.

Detta skakade mig.
För mig har ringbytandet symboliserat den ultimata tryggheten. I nöd och lust till döden skiljer oss åt.

• En väninna till mig berättade om en av hennes vänner som blivit lämnad av sin partner sedan åtta år tillbaka. Han hade sagt till henne en dag att han ville ha en paus. Två veckor senare hade hon sett honom på stan med en annan kvinna. De var förälskade. Nu är de förlovade. Det gick på en månad. Efter åtta år.

Jag var chockad.
För mig har tiden tillsammans varit en ekvation som gick ut på ju mer tid tillsammans desto större trygghet.

• I min terapi har jag också sett hur stark min önskan om bekräftelse är. Bekräftelse på att jag är bra nog, snygg nog, smart nog, attraktiv nog. Denna starka längtan efter bekräftelse har gjort mig blind för vem jag får den av. Den har fått mig att ta skit från människor som inte alls brydde sig om mig.

Jag har levt på smulor. Det var trygghet för mig. Smulor kunde jag överleva på, de var enkla att få tag på eftersom ingen annan brydde sig om dem. Att försöka få en hel kaka var otänkbart. Det fanns för många orosmoment i ett sådant scenario.
Tänk om man valde fel kaka, tänk om det fanns en bättre kaka någon annanstans. Då fick man stå där och skämmas för att man gjort ett dåligt val.
Tänk om man tog ett bett av kakan, tyckte att den var underbar, och sen inte fick mer. Oh the horror. Då fick man stå där med skammen över att vilja ha men inte få.

Det jag har eltat (ännu en lysande fel/rättskrivning! jag skulle skriva letat) efter finns inte. Jag har kallat det man barn och hus, men det har bara varit symboler för gensvar, trygghet och kärlek. Och de kan komma i alla slags former. Frågan är bara vilka former jag kan acceptera.

Om det är trygghet jag vill ha, i form av fulllständig och ovillkorlig kärlek som aldrig tar slut, så måste jag inse att det tåget har gått. Den sortens kärlek kan man bara få av sina föräldrar(eller andra vårdnadsgivare). Alla andra relationer är ett givande och ett tagande där man alltid står sig själv närmast.

Och det här med att tro att det finns bättre kakor än den man valt.. Ni har väl hört ordspråket? Gräset är alltid grönare på andra sidan.
Vad är det för sätt att se på människor på egentligen? Vad har man för uppfattning om vad som ger en lycka då? Perfekt partner=perfekt liv? Vadå perfekt? Sen när blev perfektion intressant?

Det jag försöker säga är att det man tror att man vill ha kan vara lite mer komplicerat än det verkar. Så Bob. Mitt råd till dig är att ställa nya frågor. Vad är kärlek för dig? Vad är det du egentligen vill ha? Är det möjligt att få? Och varför vill du ha just det?

Av mitt lilla forskningsprojekt har jag kommit fram till det här:
1. Jag har letat efter bekräftelse och trygghet.
2. Jag har trott att detta fanns i en relation. Kärlek var något som skulle tillfredsställa min egna behov, behov som var omöjliga för någon annan att tillfredsställa= omöjlig ekvation.
3. Jag har totalt förbisett en viktig beståndsdel. Den andre. Var fanns nyfikenheten på den andre?

Slutsats(som grundar sig på fler erfarenheter än de ovan nämnda):
Tryggheten finns inte i ett förhållande. Den finns inuti mig själv. I att inse att allt är förändring. Ingenting varar för evigt. Vi har bara nuet. Och det är fantastiskt. Rädslan får ge vika för nyfikenheten och världen blir en annan.

Med denna slutsats i bagaget tänker jag inte längre bete mig som duvorna på Stortorget. Jag tänker inte leva på andras smulor. Jag tänker gå och beställa mig en trerätters på lämplig restaurang. För att jag kan. Och om någon har lust dela bord med mig så säger jag: Varsågod, slå dig ner!

kärleksfulla hälsningar
Tinnitus

PS. Om något i detta inlägg verkar oklart så är det för att författaren bara precis har börjat formulera sina tankegångar på detta ämne i ord. Med detta PS vill jag därmed lämna öppet för frågor och mothugg. DS

PS2. Skrivet med Ane Bruns ljuva stämma i bakgrunden. DS2