Konst=verklighetenx100

Jag läser om Symbolismen just nu, en konstnärlig strömning ursprungligen från Frankrike som uppkom i slutet av 1800-talet. Jag slås av likheten i den kamp som dessa konstnärer förde för att bevara drömvärlden, magin, det andliga planet och den kamp jag för idag för att hitta en väg som ger mig möjlighet att behålla min drömmarsida. Katolicismen förlorade inflytande till vetenskapen och positivismen, sekulariseringen möjliggjordes när feodalsamhället förlorade mot urbaniseringen och inom konsten fick symbolismen stryka på foten för realismen.

Drömmarna har fått stå tillbaka om och om igen under historiens lopp, som när Bibeln redigerades så att drömmarnas betydelse förminskades. Idag är det något av ett skällsord att vara en drömmare. Freud sa att drömmarna var kungsvägen till det omedvetna. Jag kan inte säga att jag står bakom alla hans tolkningar, men jag tror att drömmar, fantasi, religion, poesi, konst, musik, andlighet berör något viktigt inom oss, det där ogripbara, subtila som går utanför orden.

Kanske kommer alla dessa upplevelser att kunna kartläggas efterhand. Emil Jensen sjunger om det i "Hur lyckliga kan vi bli". Han menar att för mycket kunskap tar bort det magiska som gör livet värt att leva. Han tycks uttala en förbannelse över vetenskapen som tar bort möjligheten att drömma och fantisera, det som är livets byggstenar. Det är det oupptäckta som ger livet mening, det som ger plats för vår egen skaparkraft.

Jag vill skapa själv. Jag vill inte ha färdigpaketerade sanningar. Och jag vill inte luras och tro att vetenskapen är svaret på allt. Människan är mer än så. Vetenskapen är bara ett av våra verktyg för att göra det som vi verkligen är här för. Att leka, att utforska, upptäcka, ställa nya frågor, hitta nya problem, att använda oss av vår fulla potential- att skapa. Men jag tycker att vi oftast är för upptagna av att säga vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi vill ha små lådor att lägga alla våra upplevelser i, för utan ordning blir vi galna, tror vi. Men det är det tvångsmässiga sorterandet som gör oss galna, för ordningen lyser med sin frånvaro.

Av den här anledningen hatar jag debatter. Det enda jag hör är: -Min låda är den bästa. -Nej min! -Nej min! Osv i all oändlighet. Människor som försöker pådyvla andra sin världsbild har jag ingenting för. När ska de förstå? Det finns ingen sanning!

DET FINNS INGEN SANNING

Det finns åsikter, trosföreställningar, känslor, värderingar, kultur osv, osv. Allt det är människoskapat och allt som är skapat av människor är av naturen subjektivt. Mitt favoritordspråk är: Som man ropar i skogen får man svar. Något som tycks ha gått alla positivister förbi.

Om det finns en sanning så är den långt ifrån vad vi känner till nu. Eller så är den mitt framför ögonen på oss och därför kan vi inte se den. Hur det än är med den saken så tror jag, att sanningen kommer att vara något som vi alla kommer att kunna enas om att det är sant. Tills dess kommer jag att förhålla mig högst skeptisk till alla som säger att de vet sanningen. Tills dess kommer jag vara en drömmare och stolt. Och jag tänker hitta en väg, jag går faktiskt på den redan, även om jag tappar bort den ibland. Symboler led mig rätt!

Tinnitus (kärlekskrigare)