Ord

Jag är en ordhora. Det var ett populärt uttryck för ett tag sen, att vara en någonting-hora. Inte tjack-hora då, utan ex läppstifts-hora eller sushi-hora. Hemskt uttryck egentligen. Inte alls passande för en ordhora som jag, men ibland är det väldigt behagligt att svänga sig med vulgära uttryck. Och jag är inte en ordhora egentligen. Jag tycker bara det är lite kul med ord. Jag är kanske mer en ord-teaser, eller en ord-voyeur.

Till exempel är det kul med mode-ord. Som någonting-chock; sexchock, nakenchock etc. Löpsedlarna var fulla av chock ett tag. Det var som om nyhetsredaktionerna var tvungna att använda ett av de starkaste ord de kunde komma på för att göra en i själva verket extremt ointressant händelse intressant. Nyhetstorkan gav upphov till viss vokabulär kreativitet. Men, det var kul ett tag, sen blev det tröttsamt. Jag blev mätt, eller kanske sur på att ständigt känna mig lurad som reagerade. Att höra ordet chock nu gör mig omedelbart irriterad. Jag tror inte på det längre, som att någon ropat varg för många gånger.

Likadant med hora. Att vara en banan-hora (haha det var det första som dök upp i huvudet. slump?) tappade sin provocerande charm ganska fort. Ordmissbruk. De starka orden blir för starka, man överdoserar snabbt på dem.

Annat är det med de svåra orden, de som är lite otillgängliga, strama, nästan lite syrliga i sin framtoning. De har en motsatt effekt, de blir trivsammare ju mer man umgås med dem. Man måste successivt vänja sig vid dem, hur de smakar, ligger i munnen, passar in med de andra orden i samlingen.

Det finns också ord som är som oslipade, för små träramar. De gör våld på det de försöker beskriva. De försöker klämma in upplevelsen/känslan i ett alldeles för litet och fyrkantigt utrymme. De är aggressiva, dominanta och kvävande och lämnar en med en känsla av att ha blivit överkörd.

Ett av mina favoritord just nu är "Eutymi"
: Med eutymiskt humör menas det "normala", stabila humöret utan klagan.(Källa: Web4Health)

Jag tror att det passar in i den sistnämnda kategorin av ord med tvivelaktiga intentioner, men jag finner det ändå oemotståndligt. Det är något med förklaringen, en enkelspårighet/naivitet/stelbenthet som är underbar; Det "normala", stabila humöret utan klagan. Jag blir hänförd, hänryckt, förundrad och förförd. Massor av frågor väcks inom mig: Vad menar dom? Att om man klagar är man instabil i humöret? Vad är ett normalt humör? Vad finns det mellan ledsen och glad, likgiltig och entusiastisk? Är man deprimerad? Är man tom på känslor?

EnligtTomkins (1991) finns det nio medfödda, primära affekter (affekter är känslor innan de tolkats, de biologiska aspekterna av en känsla enl. Nathanson), som varierar från låg till hög intensitet och som kan delas in i två positiva, en neutral och sex negativa affekter.
De positiva affekterna är välbehag/extas (glädje) och intresse/iver, den neutrala är
förvåning/häpnad och de negativa är ilska/raseri, rädsla/skräck, ledsnad/förtvivlan,
avsmak, avsky och skam/förödmjukelse (svensk översättning av begreppen enligt
Havnesköld & Risholm Mothander, 2002). (Källa http://www.psy.umu.se/grundutbildning/program/psykolog-programmet/Uppsatser/Examensarbete/HT2007/P631.pdf)

Så neutral affekt är förvåning/ häpnad. Hm. Är det den affekten man upplever när man har ett eutymiskt humör? Isåfall är jag eutymisk just nu för jag känner mig lite förvånad. Nej, det känns inte som att det är det dom menar. Det verkar som att de inte har tagit med känslor i bilden. Jag får hitta en annan vinkel. Det här med att vara utan klagan, betyder det att man är nöjd då? Skulle nöjdhet vara ett normalt tillstånd? Vad menas med normalt?

Normal har flera betydelser:

• en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
• en vinkelrät linje, se normalvektor
• en sorts matris, se normal matris
• ett materialiserat mått, mätinstrument eller mätsystem som är avsett att definiera eller reproducera en måttenhet.
• en amerikansk stad i Illinois, Normal, Illinois
• ett queerfeministiskt bokförlag, Normal förlag.

(Källa Wikipedia)

Eftersom vi då pratar om organismer (människor) så tolkar jag det som att det som är normalt är det som utgör normen (dvs innehas av majoriteten) i ett visst sammanhang. Se dig omkring, skulle du säga att majoriteten av de människor du stöter på är nöjda?

Äsch, jag kan bara konstatera att ibland kan ord göra saker krångligare än dom är. Och det är en del av förtjusningen med dem. De är våra tafatta och kärleksfulla (om än något desperata ibland) försök att förklara det mysterium som kallas livet. Som vi alla är en del av utan att ha en aning om varför. Fasansfullt, fruktansvärt, förskräckligt och för det mesta förfärligt fascinerande.

Kram på er
Tinnitus (som inte har en aning om vad det är hon försöker förmedla)