Sjukdom

Jag är sjuk idag, hemma från jobbet, orkar knappt sitta upprätt, svettas floder eller fryser så jag skakar. Jag brukade aldrig bli sjuk. De senaste 15 åren har jag varit sjuk en handfull gånger. Det senaste halvåret har jag varit sjuk två gånger. Första gången fattade jag inte att jag var sjuk. Jag gick till jobbet ändå, men när min röst försvann och mina kollegor började säga till mig att det var dags att gå hem så gjorde jag som dom sa.
Sen gick jag tillbaka till jobbet dan därpå. Vadå jag hade ju bara lite ont i kroppen och så var jag lite hes och så.. Ja, ni förstår kanske. Jag fattade inte vad som stod på. Inte alls. Min kropp hade inte betett sig på det här sättet på väldigt länge och jag visste inte var gränsen gick för att anses sjuk nog att gå hem. Så efter en dag på jobbet var jag helt färdig igen och fick stanna hemma tre dagar efter det.

Den här gången hade jag lite bättre koll. Men jag har varit galet trött hela veckan och ändå inte vilat. Det är inte likt mig, jag är oftast väldigt mån om att vila när jag är trött. Jag tänkte bara att jag inte hämtat mig efter midsommar och att det var dags för semester osv. Så jag vilade inte utan körde på, med resultatet att jag blev sjuk.

Det känns lite lyxigt att bli sjuk. Att ha ett giltigt skäl att vara hemma från jobbet. För mig som inte blivit sjuk på femton år så känns det väldigt exotiskt och spännande. Jag behövde ju verkligen vila och feberfrossan och kroppsvärken gav mig lov till det(se konstiga trosföreställningar nedan). Men sen kom jag på att i andras ögon ( se min chefs) så kanske inte det här med sjukdom är så exotiskt och spännande. Jag har varit sjuk två gånger på ett halvår, hur ser det ut? Det ser ut som att jag ofta är sjuk, så ser det ut. När jag kom på det slutade jag njuta av att vara hemma och började oroa mig istället. Jag är bra på det, att oroa mig. Jag funderar på om jag ska berätta för min chef att jag sällan eller aldrig är sjuk, att det senaste halvåret varit exceptionellt. Men det känns lite märkligt att urskulda sig för att man inte haft full koll på sin kropp, det händer ju alla. Så det blir inget med det.

Men det finns en annan dimension av det här som är intressant. Jag håller på att utforska svenne-livet. Jag har levt vad som skulle kunna refereras till som ett alternativt liv. Jag har provat på en hel del olika arbeten, bott på en massa olika ställen, umgåtts i olika slags kretsar. Jag har aldrig tänkt i karriärstermer eller haft någon livsplan. Det har inte funnits många måsten i mitt liv. Villa, volvo, vovve har fått stå tillbaka för nyfikenhet, spontanitet och upptäckarglädje. Pengar har kommit och gått. Kläder och prylar har inhandlats med största tillfredsställelse på loppisar och i secondhandaffärer.

Men sen hände något. Jag fick ett arbete. Ett riktigt arbete. Ett seriöst, ansvarsfullt arbete där jag faktiskt tjänade ok med pengar på att göra det jag tycker om att göra. Mitt liv förändrades. Helt plötsligt spenderade jag dagarna med vuxna som levde extremt normala liv. Tidigare hade min bekantskapskrets utgjorts av studenter, konstnärer, musiker. Människor som inte ännu stigit in i "vuxenlivet" eller som aldrig kommer att leva vad som betraktas som ett normalt vuxenliv. Vad är det då som skiljer dem åt, denna min nya bekantskapskrets och mina gamla vänner? Kanske inte så mycket. De blir glada, ledsna, upprymda, modfällda av ungefär samma saker. Men det är ändå en del saker som skiljer dem åt.

En av mina observationer handlar om just sjukdom:

Som svenne blir man sjuk istället för att vila, det har jag sett. Vissa går så långt att de blir utbrända eller får livshotande sjukdomar. De drivs av något som kallas för plikttrogenhet, men som också innefattar vissa outtalade trosföreställningar. Som t.ex. att det viktigaste är att sköta sitt jobb, annars har man ingen moral. Arbetet är viktigare än ens hälsa. Man ska akta sig för att bli bortklemad, man kan inte stanna hemma för att man "har en fis på tvären", hur skulle det då se ut? Und zu weiter...

Det ligger en hel massa skuld och skam och avund bakom det här beteendet. Man vill vara som alla andra annars skäms man. Om man sätter sig själv först får man skuldkänslor. Och man avundas de som inte följer normerna, vilket kan leda till önskan om hämnd, vilket kan leda till att man börjar förtala den som går sin egen väg. Till exempel.

Det finns för- och nackdelar med att tillhöra en subkultur. En föreställning är att normerna inte är lika strikta i en subkultur, men jag är inte säker på att det är så. Jag tror helt enkelt att det gäller att hitta en kultur som bäst stämmer överens med ens egna värderingar. Jag har inte riktigt hittat någon sådan ännu. Jag är en komplex människa som oftast föredrar att gå min egen väg mot att anpassa mig. Självständighet värderas i detta samhälle och därför kan det låta som att jag skryter, men jag tror inte att självständighet automatiskt leder till lycka. Jag skulle vilja tillhöra en grupp. Jag tycker att det verkar trevligt. Men än så länge har jag inte hittat en grupp som passar mig, så jag får fortsätta att pröva mig fram.

Just nu utforskar jag svenne-gruppen, en grupp jag tidigare misstrodde och ja, tom föraktade, men som nu blivit ett intressant utforskningsområde. Kanske hör jag hemma här?

Hälsningar
Tinnitus
(som fortfarande lider av feberfrossa och tänker vila nästa gång kroppen ber mig vila)