Söndagströst- eller min uppgörelse med vetenskapen

Vadå tröst? Ja, tröst. Du vet, det där som gör att det onda gör mindre ont.
Ibland är det som att det pågår en dialog i min hjärna som jag inte riktigt får vara med på. Det onda mot det goda (ni vet som Milous ängel och dävul).
Jag sitter där mittemellan. Betraktaren som min yoga-lärare kallar det. The silent witness. Det rena medvetandet.

Enligt yoga-filosofin så styrs människan av två krafter: Raga och Dwesha.
Raga innebär att man dras till det som är bra. Dwesha är den kraft som driver en att undvika det som är dåligt. Vad vi räknar som gott och ont är väldigt individuellt. Men det mest intressanta är att man menar att den starkaste kraften är dwesha, dvs. den som vill undvika det vi uppfattar som dåligt.

I höstas var jag väldigt upptagen av må bra och må dåligt. Allt jag gjorde eller inte gjorde delades upp i sånt som fick mig att må bra eller sånt som fck mig att må dåligt. Som ni kanske förstår så mådde jag inte så bra och ville desperat komma på exakt vad som fick mig att må dåligt så jag kunde undvika det. Jag ville också veta exakt vad som fick mig att må bra så att jag kunde göra mer av det.

Jag hade ett rent helvete. Hur mycket av det vi gör är 100% konstruktivt eller 100% destruktivt? Och hur lätt är det att i förväg säga vad som är bra/dåligt för en? Speciellt inte när ens inre är i uppror som mitt inre var då. Plus att bara det att jag var så upptagen av dessa frågor tydde på att det var svårt för mig att se klart just då vilket förmodligen handlade om att jag höll på att förändras. Mina desperata försök att kategorisera omvärlden handlade om den osäkerhet man känner när ens liv förändras och de sanningar man hållt fast vid som livbojar på ett stormigt hav plötsligt vittrar sönder och man dansar som vitt skum på svarta vågor.

(Medan jag skriver detta lyssnar jag på Jens Lekman, "Oh You´re So Silent Jens".)

Mitt i allt det här sa min dåvarande pojkvän:
-Finns det inget annat än "må bra" eller "må dåligt"?
Låt mig säga som såhär: Jag fattade inte vad han menade. Och det är ett understatement. Ha ha, min hjärna stod helt still i femton sekunder, jag bara tittade tomt på honom.
-Vad menar du? fick jag ur mig.
Han satte igång med att försöka förklara, men innan han hunnit in på ord två så hade min hjärna slått av och dragit igång igen i gamla banor.
Just då kunde min hjärna inte ta in komplexitet, den sökte desperat efter enkelhet.

Och jag tycker att det är en vacker strävan, jag kan sympatisera med den, med mig själv. Jag var osäker, jag ville ha trygghet. Jag behövde kategorier för att få perspektiv. Och strävan i sig är bra. Strävan driver oss framåt, sporrar utveckling. Vi vill veta, vi vill förstå. Freud kallade den drivkraften för Kunskapsdriften. Det är den kraften som får oss att närma oss saker, fenomen, människor, oss själva.

Men när kunskapsdriften används i raga eller dweshas syften kan den leda oss till dåliga ställen. I vår iver efter enkelhet så tar vi ibland genvägar, vi överförenklar. Vi orkar inte med komplexiteten, ambivalensen, osäkerheten, så vi bestämmer oss för vad som är bra och vad som är dåligt. Och därmed sätter vi fälleben för oss själva. För därmed har vi också satt punkt för vår fortsatta utveckling och om vi ska tro Freud, en av våra grundläggande behov/drifter.

En klok person sa att svaret dödar nyfikenheten. Vilket innebär att det bästa svaret är det som öppnar upp för nya frågor. Därför är jag skeptisk till människor som tror sig veta sanningen. Jag är skeptisk till dem som tror att fakta är något slutgiltigt. Jag är ambivalent till vetenskap. Den missbrukas av många i dweshas syften, att fly från den förhatade osäkerheten. Men den är också ett utryck för vår inneboende nyfikenhet.

Jag kallar mig fenomenolog, för att jag tror att den typen av vetenskap förhåller sig mer öppen för det okända. Den erkänner subjektiviteten och kan därmed förhålla sig medveten om raga och dweshas krafter. Positivismen, som försöker ge sken av objektivitet (samtidigt som man erkänner placeboeffekten..), uppfattar jag som upplagd för att attrahera människor som vill ha sanningar och enkla lösningar på komplexa problem.

Neale Diamond Walsh skrev i "Samtal med Gud" att det bara fanns två känslor/tillstånd. Kärlek och rädsla. Han menade att rädsla får oss att dra oss undan andra/annat och att kärlek får oss att närma oss andra/annat. Jag tror att det finns ett tredje tillstånd. Öppenheten. Som inte är en rörelse, varken framåt eller bakåt.
En psykolog jag intervjuade en gång sa:
-När folk mår bra vill dom bara framåt, framåt, framåt. När dom mår dåligt vill dom bara bakåt, bakåt, bakåt.
Hon menade i tiden, i tankarna, i handlingarna. Hon försökte lära dem ett tredje tillstånd, nuet. Nuet som består av accepterande, av upplevande och av reflektion. Där man kan pendla mellan framtid och förflutet och fantisera. Winnicott kallade det för lekområdet, det område i terapin som ger utrymme för annat än de etablerade sanningarna. Frihet, tänker jag.

Inom yogan är ett av stegen mot upplysning equanimity; att möta allt som händer en med samma attityd, av öppenhet och nyfikenhet

http://en.wikipedia.org/wiki/Seven_factors_of_enlightenment
http://en.wikipedia.org/wiki/Tranquility

Så när ängeln och djävulen/raga och dwesha strider med varandra om makten så är jag egentligen i den bästa positionen. Jag kan bara luta mig tillbaka och låta dem dividera medan jag slappnar av och låter saker vara som dom är. (se solig junieftermiddag, träd, hängmatta och ett glas saft). Snacka om tröst. Låt upplysningen komma!