Första gången..

...och jag är nervös. Det känns stort. Mitt inträde i bloggvärlden. Det borde ju börja med pompa och ståt. Med väl genomtänkta ord och idéer som får folk att häpna, glöden att tändas i hjärtan så att folk springer ut på gatorna och skriker "Revolution!!!".

Men så kommer det inte att bli. För som vanligt är jag alldeles för ivrig att komma igång. Om jag hade gjort en psykologtestning (se Tower of London) hade min iver att sätta igång tolkats som omogenhet.

So what? Jag tänker låta den här bloggen bli precis som jag är just nu, ivrig, rörig, ibland lysande, ibland naiv. Ett collage av idéer, skönhet, funderingar, ilska och romantik. Så ser det ut i min hjärna(eller är det hjärta?), ett virrvarr av känslor, tankar och så något som är större än mig själv.

Kanske kommer något i den här bloggen att väcka revolutionsglöden i dig ändå. För den här bloggen är ett led i min privata revolution. Den är ett fullständigt accepterande av mig själv, precis som jag är. Och ett rop ut i cybervärlden om gensvar- ett rop fullt av önskan om att någon ska se världen som jag ser den och förstå vad jag menar.
Patetiskt..? Låt oss säga som så att önskan om bekräftelse är både ett djupt mänskligt behov och en sida av mig själv som jag ständigt brottas med.
En vän till mig säger att om han var en figur i Muminsagorna, så skulle han vara Snusmumriken, obekymrad och full av självtillräcklighet. Det är han inte. Oftast är han som Filifjonkan, ängslig, skamsen och full av starka känslor. Men hans val säger något om hans önskan, en önskan som jag tror många av oss bär på. En önskan om att slippa känna oss beroende av andra. Sårbraheten skrämmer oss. Nu skrev jag fel. Sårbraheten istället för sårbarheten. Egentligen stämmer det bättre med sårbraheten. Det är bra att vi vågar vara sårbara, det är att göra det som skrämmer oss som är modigt. Och mod får oss att växa!

Jag gjorde mumintestet på Facebook. Jag ville se från ett objektivt perspektiv vem jag var av Muminkaraktärerna. Enligt mig själv så skulle jag rimligtvis bli Lilla My (självständig, egensinnig, ärlig), eller möjligtvis muminpappan (en fd äventyrare, drömmare, något självupptagen men med ett stort hjärta). Jag blev hemulen.

Jag ska se ifall jag kan hitta omdömet så jag kan länka till det. Eller gå in på Facebook och kolla den engelska versionen (elak) och se vad det står om hemulen. Annars rekommenderar jag alla Tove Janssons böcker. Ren visdom.

Vi hörs!
Tinnitus (som nu ska gå och köpa grönsaker)