Idag har jag umgåtts med döden.
Det var obehagligt. Det gjorde ont någonstans inuti mig, som att något var nära att brista.
Jag har gått runt och lurat mig själv att jag inte är rädd för döden, men jag tror inte på mina lögner längre. Jag har insett att jag faktiskt varit övertygad om att jag är odödlig. Jag har värjt mig med hjälp av diverse religiösa övertygelser och trossatser. Men idag fick jag nosa på den, döden, och den luktade illa. Den luktade ångest och fördärv och ensamhet och desperation. Det var bland det mest fruktansvärda jag varit med om, det påminde om när jag såg bubblan komma ur min mammas mun, och ändå var det inte min egen död jag var nära.
Ibland känns det som att jag står ensam och försöker kämpa mot en rasande flod av skuld och skam. Som att jag står själv mot denna lavin av smärta som härjar bland människorna. Såklart känns det som att jag kommer att drunkna, krossas under massorna.
Döden, döden, döden, döden. Så nära och så långt borta. Som en främling man lever med varje dag men aldrig kommer nära och man vet aldrig om främlingen vill en väl eller illa. Den bara är där, står lutad nonchalant mot ett hörn, i en skugga, otydliga konturer, som en skiss på väg att bli något men ändå väldigt verklig. En teori som varje minut blir verklighet. Kostym, hatt, cigarett och ett snett tvetydigt leende på smala läppar...
Jag kunde inte ens gråta, i allt det här eländet. gråten fastnade i halsen. Istället blev jag rasande, ville döda, mörda, sarga, förstöra. det var nästan det värsta, detta hat. Detta bottenlösa urskri som inte vill födas men tvingas ut i det skarpa ljuset och växer sig starkt och skrämmande.
Döden.
torsdag 20 augusti 2009
måndag 17 augusti 2009
Jag är förlorad igen
Tryck över bröstet. Sugande känsla i magen och jag tänker på honom hela, hela tiden. Honom. Som inte ser, inte förstår, som letar efter troféer, objekt, piedestalprinsessor, så han kan titta upp och de ner och aldrig ska dom mötas.. Jag står i kulisserna och väntar, fåfängt. En liten mus i sammanhanget, en liten råtta, en liten höna, ett djur utan betydelse, inget man fäster sig vid, helst vill man bli av med. Ohyra.
Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade släppa pojkarna fortare än de hann blinka, jag brukade inta deras liv som en osalig ande, eller var det Alladin, som uppfyllde önskningar? De hann inte se, luften var fylld av deras förhoppningar, de kunde inte se igenom dem. Och jag flög, flög, stannade aldrig, flöt som ett vatten genom deras liv, svalkade, kylde, lämnade att torka ut. Drog med mig näring och lämnade dem med drömmar.
Men nu. Nu är det jag som är blind, som stannar kvar med förtorkade drömmar som träd som blixten slagit ner i, kraftfulla men utan liv, kan inte växa. Döda. Hur blev det såhär? Hur får jag kraften tillbaka? Jag gav bort den, ett annat vatten tog den. Måste söka källan. Hitta mitt eget vatten, sluta ge bort. Sluta hoppas, sluta drömma, bara gå, gå, gå tills vägen tar slut, vildmark tar över och jag är ensam med djuren, tystnaden och målet bakom alla träden. Jag ska inte sluta gå förrän jag hittar. Hittar livet, hittar min källa och dyker djupt, djupt neri den, lämnar den sen och vet för alltid var den är.
Världens bästa Karin Boye vet vad jag pratar om:
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar
när de bryter bort ditt skal.
verklighet och kärna
blir ditt enda val.
ur "Gömda land"
Så tack, gudarna för att ni bryter bort mitt skal. Jag är öppen, så öppen och känner varenda känsla som om det vore den första. Jag är vaken, levande och jag njuter av allt, tom smärtan. Min yogalärare säger, att om man stöter på problem och motstånd i sitt lev så är man på rätt vaäg, det är så man vet att man är på den andliga vägen. Vi är alla på den isåfall och det stämmer ju såklart, men det känns skönt att tänka så, att det finns en anledning till olyckan.
Idag tackar jag speciellt min mamma, som lämnade mig och alla andra som älskade henne för snart fem år sedan. Hon var en stark kvinna som dolde den mjukaste, rosa, hudlösa själ som aldrig skådat dagens ljus. Så mycket sorg i en människa och jag älskade, älskade, älskade henne. Hon övergav mig gång på gång, vågade inte vara nära den lilla med storögon blå som himlen och fjärran som världsrymden. Påminde för mycket om det mjuka inuti som oupphörligen skavdes sönder av livet, stötte i överallt och skrapades i fallen.
Snart är alla skal uppbrutna, snart är jag bara kärna. Jag hoppas att det finns en plats för mig sån här, för jag kan inte stanna på min gamla plats. Jag stöts bort av blixtar och vindar. Nya tider. Det är nya tider, mamma. Och jag önskar du var här och upplevde dem med mig. Att vi kunde färdas tillsammans mot sanningen, friheten och kärleken. Nu får jag gå ensam. Inte ensam, jag har vänner som vandrar med mig. Men du fattas, mamma. Du fattas mig.
Tack gudar, för uppbrutna skal, tack för kärlek som blir möjlig när hjärtat öppnas. Jag ber er, vaka över min mamma, låt henne gå resten av vägen i frid, bespara henne fler sorger, hon har lidit nog. Tack.
Tinnitus
(som hoppas att fler får göra den här resan hon är på och som vill påminna er om att kärleken finns över, överallt)
Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade släppa pojkarna fortare än de hann blinka, jag brukade inta deras liv som en osalig ande, eller var det Alladin, som uppfyllde önskningar? De hann inte se, luften var fylld av deras förhoppningar, de kunde inte se igenom dem. Och jag flög, flög, stannade aldrig, flöt som ett vatten genom deras liv, svalkade, kylde, lämnade att torka ut. Drog med mig näring och lämnade dem med drömmar.
Men nu. Nu är det jag som är blind, som stannar kvar med förtorkade drömmar som träd som blixten slagit ner i, kraftfulla men utan liv, kan inte växa. Döda. Hur blev det såhär? Hur får jag kraften tillbaka? Jag gav bort den, ett annat vatten tog den. Måste söka källan. Hitta mitt eget vatten, sluta ge bort. Sluta hoppas, sluta drömma, bara gå, gå, gå tills vägen tar slut, vildmark tar över och jag är ensam med djuren, tystnaden och målet bakom alla träden. Jag ska inte sluta gå förrän jag hittar. Hittar livet, hittar min källa och dyker djupt, djupt neri den, lämnar den sen och vet för alltid var den är.
Världens bästa Karin Boye vet vad jag pratar om:
Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar
när de bryter bort ditt skal.
verklighet och kärna
blir ditt enda val.
ur "Gömda land"
Så tack, gudarna för att ni bryter bort mitt skal. Jag är öppen, så öppen och känner varenda känsla som om det vore den första. Jag är vaken, levande och jag njuter av allt, tom smärtan. Min yogalärare säger, att om man stöter på problem och motstånd i sitt lev så är man på rätt vaäg, det är så man vet att man är på den andliga vägen. Vi är alla på den isåfall och det stämmer ju såklart, men det känns skönt att tänka så, att det finns en anledning till olyckan.
Idag tackar jag speciellt min mamma, som lämnade mig och alla andra som älskade henne för snart fem år sedan. Hon var en stark kvinna som dolde den mjukaste, rosa, hudlösa själ som aldrig skådat dagens ljus. Så mycket sorg i en människa och jag älskade, älskade, älskade henne. Hon övergav mig gång på gång, vågade inte vara nära den lilla med storögon blå som himlen och fjärran som världsrymden. Påminde för mycket om det mjuka inuti som oupphörligen skavdes sönder av livet, stötte i överallt och skrapades i fallen.
Snart är alla skal uppbrutna, snart är jag bara kärna. Jag hoppas att det finns en plats för mig sån här, för jag kan inte stanna på min gamla plats. Jag stöts bort av blixtar och vindar. Nya tider. Det är nya tider, mamma. Och jag önskar du var här och upplevde dem med mig. Att vi kunde färdas tillsammans mot sanningen, friheten och kärleken. Nu får jag gå ensam. Inte ensam, jag har vänner som vandrar med mig. Men du fattas, mamma. Du fattas mig.
Tack gudar, för uppbrutna skal, tack för kärlek som blir möjlig när hjärtat öppnas. Jag ber er, vaka över min mamma, låt henne gå resten av vägen i frid, bespara henne fler sorger, hon har lidit nog. Tack.
Tinnitus
(som hoppas att fler får göra den här resan hon är på och som vill påminna er om att kärleken finns över, överallt)
söndag 9 augusti 2009
Vändpunkt
Och så svängde pendeln över till lycklig igen och jag befinner mig på en plats jag aldrig bevistat förut. Jag är singel, jag tycker om mig själv och jag är inte desperat. I lördags mötte jag en man som jag blev väldigt attraherad av och det var tydligt att känslan var ömsesidig. Men det var inte som det brukar vara för mig. Jag brukar tappa bort mig själv helt, bli nervös och ängslig och fullt upptagen med att få personen i fråga att tycka om mig. Så blev det inte den här gången. När gnistan tändes så njöt jag av det, men jag hade också sinnesro nog att ta mig en ordentlig titt på honom, istället för att som tidigare gå upp i att granska mig själv.
Vad jag såg var detta: En vacker man ( i mitt tycke) med mjuka läppar, skämtsam attityd och ett sug i blicken. Men jag såg också osäkerheten, det dåliga självförtroendet som fick honom att sväva runt i rummet som en fladdrig fjäril och som höll honom från att komma ner på jorden, nära människorna och kärleken. Jag insåg meddetsamma att han tillhörde precis den kategori av killar jag brukar falla för. De är vackra, osäkra och jag vill hjälpa dem att bli sitt bästa jag men det slutar med att de drar. Ingen vill vara med någon som vill ändra på en och de här killarna vill inte vara nära någon i vilket fall som helst.
Det jag också såg, som jag inte registrerat tidigare, är att dessa killar uppskattar att bli hunsade. Jag förstod något som en massa kvinnor redan vet. En del av oss har det i ryggmärgen, andra lär sig det i lågstadiet, livets hårdaste kärleksskola. Mig har tyvärr denna kunskap gått förbi. Fram tills nu. Överallt jag går ser jag killar gå runt med en sur tjej vid sin sida. De vill ha prinsessor som de måste underkasta sig. På det viset kan de få daglig bekräftelse på det egna självhatet. Dag ut och dag in kan de jobba på att bli bättre människor.
Jag vill inte var en prinsessa. Jag vill inte bekräfta någon annans dåliga självkänsla. Men i lördags så glimtade elakheten till i mig. Jag tänkte för en kort stund att det skulle vara kul att hunsa honom, bara för att se honom komma springande till min tjänst, se honom kämpa för att få den kärlek han ändå inte tycker att han förtjänar.
Det finns en amerikansk forskare, Philip Zimbardo, som forskat i mer än ett decennium på vad som gör människor onda (se www.thelucifereffect.com). Jag lovar att en av sakerna som gör människor onda är tillfället, möjligheten att göra det. Så var det för mig i alla fall. Tillfället fanns där och någonting glimmade till inom mig, som Saurons ring på botten av floden. Vi bär alla på den, ondskan; driften att förstöra, förgöra och härska.
Jag vill inte heller vara elak. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett annat sorts förhållande, som inte bygger på maktspel, intriger och lögner utan på kärlek, tillit och ömsesidighet. (Vi får se hur det blir med det, jag börjar undra om de finns..) Dessvärre är jag rädd för att om tillfället skulle presentera sig igen så kanske jag skulle ta det i beaktande.. Det verkar som om jag gått från att vara osäker och deprimerad till att vara självsäker och aggressiv. Det känns lite märkligt, ovant, som att ha fel sko på fel fot, man kan gå men det är inte helt bekvämt och det känns just bakvänt. I och för sig så är en av mina övertygelser att om man varit i obalans länge, t.ex. hamnat för långt ut på skalan snäll och befunnit sig i zonen självutplånande lite för länge, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma tillrätta någonstans i mittzonen igen. Alltså måste man ut i andra änden av skalan, ut till zonen elak och stanna där ett tag för att hamna rätt igen.
Jag hoppas att det räcker med att tänka elaka tankar, men som det känns nu så är det tveksamt. Just nu känns det som att någon borde få lida.;) Men mest av allt känns det skönt att inte falla i känsloträsket igen så fort jag blir attraherad av en man= Undras vad han tyckte om mig? Undras om han kommer att försöka få tag på mig, han fick ju aldrig mitt nummer? Undras om han pratar om mig, frågar efter mig, osv, osv...
Usch och fy, där har jag varit alltför många gånger. Jag är äntligen min egen och jag tänker inte släppa in någon annan än en man som tycker om sig själv och är redo för kärlek, så det så!
Kram Tinnitus
(som också känner på sig att fortsättning följer på det här inlägget..)
Vad jag såg var detta: En vacker man ( i mitt tycke) med mjuka läppar, skämtsam attityd och ett sug i blicken. Men jag såg också osäkerheten, det dåliga självförtroendet som fick honom att sväva runt i rummet som en fladdrig fjäril och som höll honom från att komma ner på jorden, nära människorna och kärleken. Jag insåg meddetsamma att han tillhörde precis den kategori av killar jag brukar falla för. De är vackra, osäkra och jag vill hjälpa dem att bli sitt bästa jag men det slutar med att de drar. Ingen vill vara med någon som vill ändra på en och de här killarna vill inte vara nära någon i vilket fall som helst.
Det jag också såg, som jag inte registrerat tidigare, är att dessa killar uppskattar att bli hunsade. Jag förstod något som en massa kvinnor redan vet. En del av oss har det i ryggmärgen, andra lär sig det i lågstadiet, livets hårdaste kärleksskola. Mig har tyvärr denna kunskap gått förbi. Fram tills nu. Överallt jag går ser jag killar gå runt med en sur tjej vid sin sida. De vill ha prinsessor som de måste underkasta sig. På det viset kan de få daglig bekräftelse på det egna självhatet. Dag ut och dag in kan de jobba på att bli bättre människor.
Jag vill inte var en prinsessa. Jag vill inte bekräfta någon annans dåliga självkänsla. Men i lördags så glimtade elakheten till i mig. Jag tänkte för en kort stund att det skulle vara kul att hunsa honom, bara för att se honom komma springande till min tjänst, se honom kämpa för att få den kärlek han ändå inte tycker att han förtjänar.
Det finns en amerikansk forskare, Philip Zimbardo, som forskat i mer än ett decennium på vad som gör människor onda (se www.thelucifereffect.com). Jag lovar att en av sakerna som gör människor onda är tillfället, möjligheten att göra det. Så var det för mig i alla fall. Tillfället fanns där och någonting glimmade till inom mig, som Saurons ring på botten av floden. Vi bär alla på den, ondskan; driften att förstöra, förgöra och härska.
Jag vill inte heller vara elak. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett annat sorts förhållande, som inte bygger på maktspel, intriger och lögner utan på kärlek, tillit och ömsesidighet. (Vi får se hur det blir med det, jag börjar undra om de finns..) Dessvärre är jag rädd för att om tillfället skulle presentera sig igen så kanske jag skulle ta det i beaktande.. Det verkar som om jag gått från att vara osäker och deprimerad till att vara självsäker och aggressiv. Det känns lite märkligt, ovant, som att ha fel sko på fel fot, man kan gå men det är inte helt bekvämt och det känns just bakvänt. I och för sig så är en av mina övertygelser att om man varit i obalans länge, t.ex. hamnat för långt ut på skalan snäll och befunnit sig i zonen självutplånande lite för länge, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma tillrätta någonstans i mittzonen igen. Alltså måste man ut i andra änden av skalan, ut till zonen elak och stanna där ett tag för att hamna rätt igen.
Jag hoppas att det räcker med att tänka elaka tankar, men som det känns nu så är det tveksamt. Just nu känns det som att någon borde få lida.;) Men mest av allt känns det skönt att inte falla i känsloträsket igen så fort jag blir attraherad av en man= Undras vad han tyckte om mig? Undras om han kommer att försöka få tag på mig, han fick ju aldrig mitt nummer? Undras om han pratar om mig, frågar efter mig, osv, osv...
Usch och fy, där har jag varit alltför många gånger. Jag är äntligen min egen och jag tänker inte släppa in någon annan än en man som tycker om sig själv och är redo för kärlek, så det så!
Kram Tinnitus
(som också känner på sig att fortsättning följer på det här inlägget..)
måndag 3 augusti 2009
Kärlek...
Vad är det som händer? Plötsligt är alla mina vänner tokkära och jag har plötsligt blivit enda singeln. Folk tycks bli förälskade på löpande band och jag bara står och tittar på. Det är inte lätt. När är det min tur? Det är så länge sedan nu? Så länge sedan det kändes rätt, sa klick, stämde.
Detta plus att jag ska börja jobba efter en månads semester gör att jag mår som en mosad bananfluga. Det är inget roligt. Ingen inspiration, det är bara tomt inuti. Jag observerar livet, jag är inte i det. Jag står på en plats ovanför eller utanför men inte i det som händer. Det finns väldigt mycket plats inuti mig just nu. Förut när jag sagt att jag kände mig tom så var jag snarare proppfull av känslor, nu är jag verkligen tom. Alla känslor kommer och går som små torra vindpustar. Trist. Det känns trist. Och skönt. Men mest trist. Och jag då????- skulle jag vilja skrika till Gud. När ska jag träffa Mannen i mitt liv???
Detta plus att jag ska börja jobba efter en månads semester gör att jag mår som en mosad bananfluga. Det är inget roligt. Ingen inspiration, det är bara tomt inuti. Jag observerar livet, jag är inte i det. Jag står på en plats ovanför eller utanför men inte i det som händer. Det finns väldigt mycket plats inuti mig just nu. Förut när jag sagt att jag kände mig tom så var jag snarare proppfull av känslor, nu är jag verkligen tom. Alla känslor kommer och går som små torra vindpustar. Trist. Det känns trist. Och skönt. Men mest trist. Och jag då????- skulle jag vilja skrika till Gud. När ska jag träffa Mannen i mitt liv???
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
