Vändpunkt

Och så svängde pendeln över till lycklig igen och jag befinner mig på en plats jag aldrig bevistat förut. Jag är singel, jag tycker om mig själv och jag är inte desperat. I lördags mötte jag en man som jag blev väldigt attraherad av och det var tydligt att känslan var ömsesidig. Men det var inte som det brukar vara för mig. Jag brukar tappa bort mig själv helt, bli nervös och ängslig och fullt upptagen med att få personen i fråga att tycka om mig. Så blev det inte den här gången. När gnistan tändes så njöt jag av det, men jag hade också sinnesro nog att ta mig en ordentlig titt på honom, istället för att som tidigare gå upp i att granska mig själv.

Vad jag såg var detta: En vacker man ( i mitt tycke) med mjuka läppar, skämtsam attityd och ett sug i blicken. Men jag såg också osäkerheten, det dåliga självförtroendet som fick honom att sväva runt i rummet som en fladdrig fjäril och som höll honom från att komma ner på jorden, nära människorna och kärleken. Jag insåg meddetsamma att han tillhörde precis den kategori av killar jag brukar falla för. De är vackra, osäkra och jag vill hjälpa dem att bli sitt bästa jag men det slutar med att de drar. Ingen vill vara med någon som vill ändra på en och de här killarna vill inte vara nära någon i vilket fall som helst.

Det jag också såg, som jag inte registrerat tidigare, är att dessa killar uppskattar att bli hunsade. Jag förstod något som en massa kvinnor redan vet. En del av oss har det i ryggmärgen, andra lär sig det i lågstadiet, livets hårdaste kärleksskola. Mig har tyvärr denna kunskap gått förbi. Fram tills nu. Överallt jag går ser jag killar gå runt med en sur tjej vid sin sida. De vill ha prinsessor som de måste underkasta sig. På det viset kan de få daglig bekräftelse på det egna självhatet. Dag ut och dag in kan de jobba på att bli bättre människor.

Jag vill inte var en prinsessa. Jag vill inte bekräfta någon annans dåliga självkänsla. Men i lördags så glimtade elakheten till i mig. Jag tänkte för en kort stund att det skulle vara kul att hunsa honom, bara för att se honom komma springande till min tjänst, se honom kämpa för att få den kärlek han ändå inte tycker att han förtjänar.
Det finns en amerikansk forskare, Philip Zimbardo, som forskat i mer än ett decennium på vad som gör människor onda (se www.thelucifereffect.com). Jag lovar att en av sakerna som gör människor onda är tillfället, möjligheten att göra det. Så var det för mig i alla fall. Tillfället fanns där och någonting glimmade till inom mig, som Saurons ring på botten av floden. Vi bär alla på den, ondskan; driften att förstöra, förgöra och härska.

Jag vill inte heller vara elak. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett annat sorts förhållande, som inte bygger på maktspel, intriger och lögner utan på kärlek, tillit och ömsesidighet. (Vi får se hur det blir med det, jag börjar undra om de finns..) Dessvärre är jag rädd för att om tillfället skulle presentera sig igen så kanske jag skulle ta det i beaktande.. Det verkar som om jag gått från att vara osäker och deprimerad till att vara självsäker och aggressiv. Det känns lite märkligt, ovant, som att ha fel sko på fel fot, man kan gå men det är inte helt bekvämt och det känns just bakvänt. I och för sig så är en av mina övertygelser att om man varit i obalans länge, t.ex. hamnat för långt ut på skalan snäll och befunnit sig i zonen självutplånande lite för länge, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma tillrätta någonstans i mittzonen igen. Alltså måste man ut i andra änden av skalan, ut till zonen elak och stanna där ett tag för att hamna rätt igen.

Jag hoppas att det räcker med att tänka elaka tankar, men som det känns nu så är det tveksamt. Just nu känns det som att någon borde få lida.;) Men mest av allt känns det skönt att inte falla i känsloträsket igen så fort jag blir attraherad av en man= Undras vad han tyckte om mig? Undras om han kommer att försöka få tag på mig, han fick ju aldrig mitt nummer? Undras om han pratar om mig, frågar efter mig, osv, osv...
Usch och fy, där har jag varit alltför många gånger. Jag är äntligen min egen och jag tänker inte släppa in någon annan än en man som tycker om sig själv och är redo för kärlek, så det så!

Kram Tinnitus
(som också känner på sig att fortsättning följer på det här inlägget..)