Jag är förlorad igen

Tryck över bröstet. Sugande känsla i magen och jag tänker på honom hela, hela tiden. Honom. Som inte ser, inte förstår, som letar efter troféer, objekt, piedestalprinsessor, så han kan titta upp och de ner och aldrig ska dom mötas.. Jag står i kulisserna och väntar, fåfängt. En liten mus i sammanhanget, en liten råtta, en liten höna, ett djur utan betydelse, inget man fäster sig vid, helst vill man bli av med. Ohyra.

Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade släppa pojkarna fortare än de hann blinka, jag brukade inta deras liv som en osalig ande, eller var det Alladin, som uppfyllde önskningar? De hann inte se, luften var fylld av deras förhoppningar, de kunde inte se igenom dem. Och jag flög, flög, stannade aldrig, flöt som ett vatten genom deras liv, svalkade, kylde, lämnade att torka ut. Drog med mig näring och lämnade dem med drömmar.

Men nu. Nu är det jag som är blind, som stannar kvar med förtorkade drömmar som träd som blixten slagit ner i, kraftfulla men utan liv, kan inte växa. Döda. Hur blev det såhär? Hur får jag kraften tillbaka? Jag gav bort den, ett annat vatten tog den. Måste söka källan. Hitta mitt eget vatten, sluta ge bort. Sluta hoppas, sluta drömma, bara gå, gå, gå tills vägen tar slut, vildmark tar över och jag är ensam med djuren, tystnaden och målet bakom alla träden. Jag ska inte sluta gå förrän jag hittar. Hittar livet, hittar min källa och dyker djupt, djupt neri den, lämnar den sen och vet för alltid var den är.

Världens bästa Karin Boye vet vad jag pratar om:

Du ska tacka

Du ska tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Du ska tacka dina gudar
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.

Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången
vann sin egen själ.

Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.

Du ska tacka dina gudar
när de bryter bort ditt skal.
verklighet och kärna
blir ditt enda val.

ur "Gömda land"

Så tack, gudarna för att ni bryter bort mitt skal. Jag är öppen, så öppen och känner varenda känsla som om det vore den första. Jag är vaken, levande och jag njuter av allt, tom smärtan. Min yogalärare säger, att om man stöter på problem och motstånd i sitt lev så är man på rätt vaäg, det är så man vet att man är på den andliga vägen. Vi är alla på den isåfall och det stämmer ju såklart, men det känns skönt att tänka så, att det finns en anledning till olyckan.

Idag tackar jag speciellt min mamma, som lämnade mig och alla andra som älskade henne för snart fem år sedan. Hon var en stark kvinna som dolde den mjukaste, rosa, hudlösa själ som aldrig skådat dagens ljus. Så mycket sorg i en människa och jag älskade, älskade, älskade henne. Hon övergav mig gång på gång, vågade inte vara nära den lilla med storögon blå som himlen och fjärran som världsrymden. Påminde för mycket om det mjuka inuti som oupphörligen skavdes sönder av livet, stötte i överallt och skrapades i fallen.

Snart är alla skal uppbrutna, snart är jag bara kärna. Jag hoppas att det finns en plats för mig sån här, för jag kan inte stanna på min gamla plats. Jag stöts bort av blixtar och vindar. Nya tider. Det är nya tider, mamma. Och jag önskar du var här och upplevde dem med mig. Att vi kunde färdas tillsammans mot sanningen, friheten och kärleken. Nu får jag gå ensam. Inte ensam, jag har vänner som vandrar med mig. Men du fattas, mamma. Du fattas mig.

Tack gudar, för uppbrutna skal, tack för kärlek som blir möjlig när hjärtat öppnas. Jag ber er, vaka över min mamma, låt henne gå resten av vägen i frid, bespara henne fler sorger, hon har lidit nog. Tack.

Tinnitus
(som hoppas att fler får göra den här resan hon är på och som vill påminna er om att kärleken finns över, överallt)